Mormor Ruths självbiografi

RUTH_edited-2

MIN MORMOR RUTHs LIV 1892 – 1968 Självbiografin  del 1 och 2 skrevs ca 1950.

(Även tryckt som följetong i hembygdsboken för Vissefjärda sn “I DACKEBYGD” årgång 2017/18)

Förord av Ingvor Sabina Le John:

Stramt stod den mörka klockstapeln vid Vissefjärda kyrka som i givakt och följde ännu en begravning vid sin fot. Den visste sin uppgift och de tre klockorna ”Maria,” ”Sofia ”och ”Helena” klingande ödesmättat fram och tillbaka medan änkemodern och änkedottern sänktes till den yttersta vilan i Herrens år 1871.

En uttunnad barnaskara på tre flickor famnade varandras händer och såg kistorna försvinna medan tre äldre syskon, som redan hade följt den stora emigrationsvågen till Amerika, ännu inget visste om. Vid bouppteckningen efter faderns död 1864 hade fortfarande de tre äldsta tjänat i trakten och närvarat. Lena-Stina, Maria Charlotta och Hilda Gustava stirrade nu ensamma, storögt på de äldre ur släkten och följde lydigt efter dem bort från graven när allt var över. Så var ett kapitel i svensk historia till ända.

Deras fädernegård Slott vid Ellingsmålasjön var sedan tidigare såld; deras mor, nu begraven, hade levt som undantagsänka kvar där till sin död med dem. Nu var familj och gård ett minne blott, bortsopad av tidens magra skördar och för tidig död. Livet skulle aldrig mer bli sig likt igen. En ny värld som tämjt järnet och uppfunnit maskinen väntade på fösa ihop människor i stora samlingar i städer och i andra länder, långt borta från sekler av tradition och byalag. Uppbrotten var inte endast geografiska, det var även ett uppbrott från invanda, trygga tankemönster om livet och världens beskaffenhet. Människan var nu utslungad på en ”aniarisk ”vandring utan slut. Gudsfruktan skulle komma att ersättes av existensiell fruktan; släktens trygghet och saga övergå i familjens trånga bo för att till slut övergå i individens ensamhet: den ensamma, moderna människans väg genom ett öde stadslandskap av betong och ångest.

Men hur lite visste tre flickor vid en begravning om detta i juni år 1871! De följde de äldre släktingarna ner till kyrkstallarna på andra sidan Lyckebyån, där utslagna, skira björkar drack vatten vid strandkanten. De satte sig tåligt att vänta i skrindan medan hästarna sattes för, för att fara hemåt. Ja hemåt, betydde fortfarande gården Slott med sin undantagsstuga för Maria Charlotta och Hilda. Lena-Stina hade redan blivit inhysehjon hos kyrkvaktmästare Jonas Magnusson i Fornamåla då hon drabbats av lamhet. Så de hade varandra i närheten. Åtminstone ett tag. Hilda, den yngsta, skulle också bege sig till Amerika så fort hon växte till sig och endast två systrar skulle bli kvar i Sverige.

Samtidigt på en annan plats växte systrarna Amanda, Edla och Norna upp hos sin far, Magnus Sjöstrand, komminister i Torsås församling på Öland. Hans stora intresse var botanik och han kom att skriva Ölands första flora. Detta intresse överförde han på sina döttrar vilket kom att påverka historien längre fram. Norna och hennes syster Amanda blev båda småskolelärarinnor. Norna Sjöstrand utexaminerades i Kalmar 1880 och efter några år fick hon fast tjänst utanför Vissefjärda som ambulerande lärare på två byskolor: Sidlandsmåla och Pellamåla.

Det som nu följer är RUTHs egen berättelse om sin mor Maria Charlotta, mostern Lena-Stina, sin fostermor Norna Sjöstrand och sitt eget liv. Den börjar några år efter begravningen av mormodern.

(Forts.)

I Mödernes fotspår

bogsjc3b6.gifI

Bogsjö Västragård, Långasjö sn. Foto: Ingvor Sabina Le John

I MÖDERNES FOTSPÅR UNDER 300 ÅR

(Även tryckt i Träskoposten 2016 sid 42 -46. )

Jag slår på bilradion medan vi, min kära Chrysler PT Cruiser och jag, tar oss allt högre uppför det småländska höglandet. Vi är på väg från Skåneland med sina slätter och öppna landskap mot höglandets tystnad och slutenhet. Skogen öppnar sig dock igenkännande  och verkar sluka oss mer och mer ju högre upp vi kommer. Ett slags meditativt vara och ordlös kommunikation från gran till tall, från tall till gran verkar sprida sig även till bilen som nu spinnande tycks vara uppkopplad inte bara på bilradion, för plötsligt börjar radion spela Beatles gamla ”Get back”. Den har jag inte hört på decennier: ”Get back, get back to where you once belonged, get back, get back to where you once belonged..” “Återvänd, återvänd, till dit du en gång hörde hemma”. Jag tittar misstänksamt på träden längs vägen. Är det skogen som nu kommunicerar med mig eller är det slumpen, att min påbörjade släktresa bakåt i tiden, sammanfaller så väl med låten? 🙂

Vi närmar oss Alvesta. Där ser jag den välbekanta vägskylten mot byn Benestad till höger. I Benestad växte min mor upp med sina åtta syskon och där bodde mormor Ruth (från Vissefjärda) med morfar Carl (från Tomelilla). Mamma har berättat att från Alvesta station reste alla barnen ut i världen och mor och far stod på perrongen och vinkade farväl. Väl i Alvesta svänger jag så ner mot stationen, parkerar, köper en kopp kaffe i kiosken och sätter mig utanför för att föreställa mig hur dessa avsked och ankomster kunde ha sett ut i 30-talets Sverige. Järnvägen var nu sedan länge ett normalt inslag i det svenska samhället och morfar Carl arbetade som postiljon ombord på sträckan Lund-Kalmar. Det enda jag i verkligheten ser är några stycken ”nyanlända” som vilset står i en klunga vid perrongens ena ände och försöker se coola ut. Tiderna har sannerligen förändrats.
Jag tar med mig kaffet och beger mig nu till Alvesta kyrka för att söka upp mormor Ruths grav och ta några kort. Väl framme hittar jag henne och de andra ganska fort efter ett samtal till moster Vera i Söderköping. Av alla de elva i familjen finns nu bara de två yngsta syskonen kvar på jorden: moster Vera och morbror Erik. Tidens gång slår mig extra tydligt när jag sätter mig med min latte vid graven och begrundar dem som ligger där. Jag minns min mormors långa fläta som ringlade sig en bit på golvet när hon tog ner knuten om kvällarna innan läggdags. Stunden man fick borsta det långa håret åt henne medan hon satt på en pall. Jag minns moster Ingrids glada skratt och humor och moster Nornas sjukhem där jag arbetade i ungdomen på sommarloven. Nu vilar de här efter ett liv av möda. Det är nästan som jag själv andas ut när jag tänker att det är över. Efter en stund med dem tar jag farväl och far till vandrarhemmet utanför stan för att slå upp mitt tält för natten.

(forts.)

1800-talet tur och retur

_DSC0244

Plaggebo, gammalt foto från ägarna.

(Även tryckt i I DACKEBYGD,  årlig hembygdsbok för Vissefjärda sn)

 Så reser jag till djupaste Småland för att släktforska igen. I år går resan i min mm m Maria Charlotta Petersdotters fotspår. Jag tar den enkla, men längre vägen upp denna gången: motorväg nästa hela sträckan mellan Malmö och Karlskrona. Det blir några timmar med foten på gaspedalen men så är jag snart framme vid den mindre avtagsvägen upp mot Emmaboda och höglandet.
Jag noterar att skogen här uppe ser allt sjaskigare och allt mer stukad ut för varje år jag kommer: kalhyggen avlöses av förbuskade områden. Det svenska kulturlandskapet är ett minne blott sedan korna försvann och skogen köpts upp av storföretaget Timber i Småland. Skogsföretagen som nu förstört ca 44 % av fornminnesarvet (vart sjätte fornminne) i Sverige i sin iver att rensa varje lingontuva för en bit profit, enligt senaste siffrorna på atl.nu .
“Om vi skulle lasta allt timmer som avverkas i Sverige varje år på timmerbilar, som vardera är 24 meter långa, så skulle raden av timmerbilar nästan nå ett halvt varv runt jorden. Så stor är volymen. I dag har vi dubbelt så stor virkesvolym som vi hade för hundra år sedan.” Citat av Skogstyrelsen.se
“Det finns bara en liten spillra kvar av den svenska naturskogen, och inte ens den skyddas i dag. Det gör att hundratals växter, djur och svampar är hotade till utrotning i vårt land”, säger Mikael Karlsson, ordförande för Naturskyddsföreningen.
Jag försöker sluta tänka på rovdriften och koncentrerar mig på att ta in det förflutnas energi som fortfarande hänger som oförlösta moln i luften över det sargade landskapet; berättelser som vill bli hörda, själar som vill komma till ro och gå vidare i livets cykler, röster som vill säga sina sista ord innan de ger upp.
(forts.)

Den grå klänningen

_DSC0222 kopieraFoto: Slott, Ellingsmåla, Vissefjärda. Ingvor Sabina Le John

(Även tryckt i I DACKEBYGD, en årlig hembygdsbok för Vissefjärda sn)

 

DEN GRÅ KLÄNNINGEN

– en berättelse om min mormors mor Maria Charlotta Petersdotter 1856 -1906

När Maria Charlotta väcktes av sin mor Kajsa-Lisa på gården Slott i Ellingsmåla tidigt en morgon, visste hon att det var en mycket speciell dag som väntade henne. Vid sängens fotända stod ett par nya skor; de allra första hon ägt i sitt liv. Skomakaren hade vandrat runt i bygderna för ett tag sedan och fått sig en del jobb. Bredvid dem låg ett par stickade strumpor; en gåva från mor. Vid hennes kudde låg en läspinne av trä; en gåva från far Peter. Med den skulle hon lära sig läsa och skriva i sanden, som användes istället för dyrt papper i skolan. Nu skulle far ta med henne in till skolhuset vid kyrkan och där skulle hon få träffa andra barn från andra delar av socknen. Så spännande! Hon var redo för det nya livet inne i Vissefjärda by!
Maria Charlottas första skoldag höstterminen 1862 blev en vacker dag. Solen lyste över en molnfri himmel. Luften var fortfarande sommarljum. Det fanns en stillhet efter skördetidens slut. Hela landskapet vilade. Hennes far hade följt henne till skolhuset vid kyrkan, där flera andra barn nu hade samlats. Somliga med föräldrar, andra utan. För vissa var det bara ett nytt år som skulle börja. Skolan hade varit igång några år redan trots protester från allmogen. Den tog barnarbetskraft från gårdarna och den måste betalas. Nu uppmanade en barsk mansröst barnen att ställa sig i ett led för ingång. Det var början på ett drillande av de unga generationerna som nu skulle lära sig att lyda och underordna sig den nya makten. Kyrkans dominans hade sakta mildrats under 1800-talet. Nu skulle andra krafter, med det militära som förebild, tukta folket. Det tilltagande proletariatets framväxt under 1800-talet skrämde överheten. Av kritiker kallades skolan för “en moralskola för underklassen.” Kyrkan höll fortfarande sin hand över det hela och influerade skolväsendet till långt in på 1920-talet. Inte för inte, låg skolan strax intill kyrkan..
Far vinkade adjö, smackade på hästen och vagnen vände för hemfärd. En annan dag skulle han lära henne ”tvärsomvägen” mellan Ellingsmåla och Vissefjärda. Så kallades den kortaste vägen mellan två platser. När hon steg in genom träporten och in i klassrummet såg hon pulpeterna stå uppradade som i givakt framför en bastant kateder. Där stod skollärare Johan Trenk i egen hög person. Han var en äldre, rundlagd herre med glasögon och med en genomträngande blick. Framför honom låg två böcker uppslagna: stora och lilla katekesen av Luther. Bakom honom hängde planscher med bokstäver och blomblad. Ett badkar stod i ett hörn. Folkskolläraren hade i uppgift att fostra barnen i både dygd och renlighet. Längst ner i rummet fanns en kamin och en trave vedträn för vintern. Det luktade torrt damm och Maria Charlotta nös till. Läraren kommenderade nu barnen att ställa sig två och två vid sina pulpeter i bokstavsordning efter förnamn. Maria Charlotta hamnade ganska nära utgången och bredvid henne stod en annan ung tös i samma ålder som henne. När läraren gick igenom namnlistan hörde hon bänkkamraten svara: Lena Stina Augustsson, Fledingstorp. De log blygt mot varandra. Maria Charlotta kände inte igen bynamnet. Det måste ligga långt från Ellingsmåla, tänkte hon, kanske kan vi inte leka då. Lite visste hon att hon skulle bli släkt med Lena-Stina en dag, på kanske ett inte så välkommet sätt..
(forts. sida 2)

Botaren “Johan i slott”

_DSC0222 kopiera

Gården Slott, Ellingsmåla, Vissefjärda. Foto: nuvarande ägaren.

(Även tryckt i I DACKEBYGD, en årlig hembygdsbok för Vissefjärda sn)

en berättelse om min mm m farbror Johan Svensson 1814- 1901

”Då vi rodde över vår lilla insjö till den södra stranden, så kom vi till Slott, där det fanns två gårdar som också tillhörde vår by.” Så skriver Anton Gustavsson från Ellingsmåla om sitt första besök till Slott vid 1900-talets början. Det är dock inte Johan han ska besöka. När Anton kommer roendes bor det andra människor där. Tiden, den ofrånkomliga gästen, har redan varit på besök..
Johan i Slotts saga börjar under 1800-talets andra decennium och berättar om en man som blev botare, förlorade sin släktgård från 1500-talet och stod inför tinget för felbehandling. Han hjälpte dock många människor. Han trovärdighet visade sig bl a i att hans medikament fortfarande såldes på svenska apotek 30 år efter hans död. Men – låt oss ta det hela från början…
Till denna trakt kom de första bebyggarna redan för 5000 år sedan. De följde Lyckebyån upp från Blekingekusten och bosatte sig längs åns dalsidor. En sak vet vi säkert. Det landskap som mötte nybyggarna var skog. Från norr till söder, från öster till väster, så var dalen en enda ofantlig skog. Det skapades ett speciellt släkte av de människor som stannade där. Hans Hildebrand skriver på 1700-talet: ”Skogarna.. som djupa, mörka och tysta, sluta sig kring bygderna, utöva en starkt isolerande inverkan. De hindrade förbindelserna bygderna emellan ..de göra sinnena djupare, lynnena dystrare, viljorna trögare, de giva vanorna långvarighet.” Traktens isolering hävdes dock i ett enda slag när den s k Kungsvägen byggdes under 1680-talet; från Stockholm till Sveriges nya örlogsstad, Karlskrona. Ett av landets mest avlägsna hörn blev nu ett av de mest trafikerade. Kungar och bemärkta personer passerade förbi, liksom även tidens alla luffare och lösarbetare, i de senares fall, efter en natts sömn i någon bondes lada. Emmabo blev en av de platser där droskor byttes och hästar fick vatten. Gästgivargårdarna låg nu på en mils avstånd från varandra, som pärlor i ett pärlhalsband, längs vägen till Karlskrona. Vägen trafikerades också av kringvandrande glasknallar, som sålde en stor del av Kostas och de övriga brukens hushållsglas. De kom vandrande till gårdarna med sin hälsningsfras: ”Jag är handlande och vandrande i Nordanlanden!” Så kallades nämligen södra Småland, medan Blekinge och Skåne var Östanlanden, allt sett ur en dansks synvinkel.
Kanske var det just glasknallens rop som väckte Johans mor, Maria, där hon låg och vilade efter nattens födslovåndor. Kanske såg hon på gossen bredvid sig och bad någon gå ut och köpa ett dyrare glas än nödvändigt, för denna tisdag var ändå speciell. Torsdagsbarn eller söndagsbarn ansågs speciellt utvalda till andra uppgifter än de mest timliga, men kanske föddes Johan mellan tolv och ett på natten, kanske hade han segerhuva vid födseln, redan en tand eller två eller något annat säreget drag. Varje moder tittade extra noga efter om kanske just deras barn var utsett till något annorlunda.
(forts.)