Mormor Ruths självbiografi

 

MIN MORMOR RUTHs LIV 1892 – 1968 Självbiografin  del 1 skrevs ca 1950.

Förord av Ingvor Sabina Le John:

Stramt stod den mörka klockstapeln vid Vissefjärda kyrka som i givakt och följde ännu en begravning vid sin fot. Den visste sin uppgift och de tre klockorna ”Maria,” ”Sofia ”och ”Helena” klingande ödesmättat fram och tillbaka medan änkemodern och änkedottern sänktes till den yttersta vilan i Herrens år 1871.

En uttunnad barnaskara på tre flickor famnade varandras händer och såg kistorna försvinna medan tre äldre syskon, som redan hade följt den stora emigrationsvågen till Amerika, ännu inget visste om. Vid bouppteckningen efter faderns död 1864 hade fortfarande de tre äldsta tjänat i trakten och närvarat. Lena-Stina, Maria Charlotta och Hilda Gustava stirrade nu ensamma, storögt på de äldre ur släkten och följde lydigt efter dem bort från graven när allt var över. Så var ett kapitel i svensk historia till ända.

Deras fädernegård Slott vid Ellingsmålasjön var sedan tidigare såld; deras mor, nu begraven, hade levt som undantagsänka kvar där till sin död med dem. Nu var familj och gård ett minne blott, bortsopad av tidens magra skördar och för tidig död. Livet skulle aldrig mer bli sig likt igen. En ny värld som tämjt järnet och uppfunnit maskinen väntade på fösa ihop människor i stora samlingar i städer och i andra länder, långt borta från sekler av tradition och byalag. Uppbrotten var inte endast geografiska, det var även ett uppbrott från invanda, trygga tankemönster om livet och världens beskaffenhet. Människan var nu utslungad på en ”aniarisk ”vandring utan slut. Gudsfruktan skulle komma att ersättes av existensiell fruktan; släktens trygghet och saga övergå i familjens trånga bo för att till slut övergå i individens ensamhet: den ensamma, moderna människans väg genom ett öde stadslandskap av betong och ångest.

Men hur lite visste tre flickor vid en begravning om detta i juni år 1871! De följde de äldre släktingarna ner till kyrkstallarna på andra sidan Lyckebyån, där utslagna, skira björkar drack vatten vid strandkanten. De satte sig tåligt att vänta i skrindan medan hästarna sattes för, för att fara hemåt. Ja hemåt, betydde fortfarande gården Slott med sin undantagsstuga för Maria Charlotta och Hilda. Lena-Stina hade redan blivit inhysehjon hos kyrkvaktmästare Jonas Magnusson i Fornamåla då hon drabbats av lamhet. Så de hade varandra i närheten. Åtminstone ett tag. Hilda, den yngsta, skulle också bege sig till Amerika så fort hon växte till sig och endast två systrar skulle bli kvar i Sverige.

Samtidigt på en annan plats växte systrarna Amanda, Edla och Norna upp hos sin far, Magnus Sjöstrand, komminister i Torsås församling på Öland. Hans stora intresse var botanik och han kom att skriva Ölands första flora. Detta intresse överförde han på sina döttrar vilket kom att påverka historien längre fram. Norna och hennes syster Amanda blev båda småskolelärarinnor. Norna Sjöstrand utexaminerades i Kalmar 1880 och efter några år fick hon fast tjänst utanför Vissefjärda som ambulerande lärare på två byskolor: Sidlandsmåla och Pellamåla.

Det som nu följer är RUTHs egen berättelse om sin mor Maria Charlotta, mostern Lena-Stina, sin fostermor Norna Sjöstrand och sitt eget liv. Den börjar några år efter begravningen av mormodern.

RUTHS BOK

Det var i en av mellersta Sveriges fagraste trakter. Det var vårtid. Det doftade av markens sippor, av allt som fått liv i naturen, en fläkt drog genom träden så mild och ren. Det var i maj.

I en dal låg en vacker, vit stuga olik alla andra hem. Den hade byggts av en konstnär, en gammal lärare. Huset var byggt med veranda med tjocka vita pelare. Överst satt en klocka, som visade tiden utåt för vandraren på vägen.

Här fanns en trädgård med fina äppelsorter, mycket blommor, som kom upp varje vår: gamla blåtofflor, duvan i arken, kejsarkronor, som voro så tacksamma och lyste gula och blå invid husets vägg. Två stora tvillinggranar stod mitt i allt detta, likt trogna vaktposter.

Den gamle läraren hade sedan många år förlorat sin maka; barn hade han aldrig ägt några. Han var en god man och tagit till sitt hem två fattiga systrar. Den ena var lam sedan många år, den andra systern hade därför måst sluta sin plats för att vårda syster Lena. Nu var det så bra, nu kunde Maria samtidigt sköta hemmet åt den gamle Mattis. Lena och Maria ägde flera syskon, men dessa hade rest till Amerika för många år sedan. De glömde inte sina syskon här hemma utan där kom hjälp i form av gåvor och pengar. På detta sätt drogo de sig fram.

Mattis hade en ko och morgonmjölken fick alltid Maria behålla. Systrarna hade två rum för sig och den gamle ett stort rum nere och sovrum däruppe. De hade det så gott tillsammans dessa tre, ty fast Lena hade drabbats av en så svår sjukdom, klagade hon aldirg utan tog allt från Gud och var som ett solsken. Bedrövade människor kom långt ifrån för att tala med henne om sina sorger och bekymmer.

Gamle Mattias gick där och arbetade i sin trädgård, älskade sina blommor och sina böcker. Han satt och talade med Lena om hur olika livet gestaltade sig för oss människor.

– Känns det inte tungt mer än en gång Lena, sade Mattis, du får ligga här dag ut och dag in, år efter år och se oss andra röra oss fritt?

– Nej, svarade Lena, det känns inte alls så, jag har lämnat mitt liv i Guds hand och känner mig så lugn och fridfull. Jag får trösta och lugna mina vänner och bedja för oss alla. Förbönen är det största av allt, bön för dem som råkat i nöd och elände. Som nu min stackars Maria som skulle behöva gå igenom detta. Snart ska vi se ett litet barn. Jag beder till Gud varje dag att Maria ska orka igenom. Jag är så ängslig, hon ser så bedrövad ut, inte underligt, när barnets far lämnade henne.

– Ja, vi får hjälpas åt med allt, svarar Mattis. Jag tror som du att Gud har sin mening med allt som händer, fast vi små människor kan inte fatta det.

Den gamle gick in till sig och Lena knäppte sina händer och bad:

– Gode Gud, låt detta lilla barn bliva till välsignelse i världen.

Det stora äppelträdets blomfyllda grenar nådde ända fram till fönstret. En av grenarna alldeles intill vajade sakta för vinden. Det var som den hälsade det lilla flickebarnet välkommen till jorden. Ingen annan gjorde det men hos flickebarnet blev ingjutet en stor kärlek till blommor, till det sköna i livet. En faddergåva från en bättre värld.

Det hade inte gått så många dagar förrän barnet blev älskat för sin egen skull av sin mor, av Lena och gamle Mattis. I dopet erhöll barnet namnet Ruth Ottilia Elisabeth. Ur bibeln voro namn hämtade, den rikedomen ville mor giva sitt lilla barn.

Den unge prästen hade döpt den lilla och sedan talat med Maria och Lena. Dessa gingo gemensamt till Herrens heliga nattvard. Det var en oförglömmelig stund i det lilla hemmet.

Prästen läste till slut: ”Då vi livets goda delar, dela sorgerna som bränns, bejda varmt för dem som fela, villigt våra fel bekänna. Då av andens röst vi ledas under bön i stilla stunder, genom lydnad vi beredas till att se Gud dolda under.”

För Maria hade detta blivit som en ny början i livet. Hon hade fått förlåtelsen av Gud och hennes högsta önskan skulle nu bliva, att försöka fostra sin lilla flicka till en god människa, att vårda sin sjuka syster och hjälpa den gamle.

De goda föresatserna behövdes så väl för människor har svårt att glömma händelser. Det som hänt satte sin särprägel i detta hem, på Maria såväl som på hennes lilla flicka. Ingen som inte fått uppleva detta själv anar inte hur det känns att ha felat så djupt och för barnet att inte äga en far. Men ännu slumrade Ruth, som hon kallades ovetande om sådana bekymmer och log så gott mot gamle Mattis. Han tittade ofta, ofta in till henne för livet hade blivit så ljust för honom.

Dagarna gingo. Väl sörjde Maria den hon älskat så högt, men därför att hon lämnat sitt liv i Guds hand, började hon mer se det ljusa, mörkret flyktade. Hur hade hon inte förut låtit draga sig av dess makt. Hur mången kväll hade hon inte gått ner till den lilla insjön som glittrade fram mellan träden och tänkt så här: ”Bara ett ögonblick och allt är slut.” men då hade tanken kommit ”Kära Lena, inte kan jag göra så här gentemot dig”.

Nu tackade hon Gud att hon hade kraft att hålla ut, solen bröt igenom molnen, när hon skötte sin lilla flicka och sedan Lena, så hon var nöjd. Morgonbönen glömdes aldrig. Lena läste och Maria sjöng ofta sin älsklingspsalm ”Jesus är min vän den bäste vilkens like icke är”. Dagens arbete gick sedan så lätt, för dem alla gick tiden så fort, månad lades till månad och år till år och när vi nästa gång återser lilla Ruth är hon redan fyra år.

Det var en liten älsklig tös som vid farbror Mattis hand vandrade genom skogen. Strax intill huset fanns en stor vacker ekpark och det var Ruths käraste värld. Roligast var det när Mattis gick med henne och satt på en stor sten medan hon lekte i sitt lilla hem. Naturen hade själv byggt ett sådant. Två stora stenar som stodo alldeles intill varandra bildade rum och kök. Stenarna voro beklädda med en stark, fast mossa och blev en fin matta i lillans ögon. Det underliga var att stenarna voro i manshöjd, men det fanns riktiga trappsteg dit upp. Litet längre bort fanns också en sten och den fick vara ladugård. Dit samlade Lillan alla grankottar som hon hittade i skogen längre bort. De blevo stora djur i trädgården. Mycket ofta lekte Ruth här ensam; här växte också fram den stora kärleken till naturen som skulle följa henne livet igenom.

Om söndagarna hade hon liksom en uppgift för egen del. Det var en mil till kyrkan och vägarna så här långt bort stängdes ofta av en grind. Det var besvärligt för dem som åkte till kyrkan att stiga av och öppna, men den grinden som fanns intill Ruths hem stod alltid öppen för kyrkfolket. Det var ingen, som inte såg den lilla flickan som stod och neg och höll grinden öppen och ingen som inte fröjdades i sitt hjärta över att se den stora glädjen när hon fick en 10-öring eller en 25-öring. Men så fick hon leta i gräset efter pengarna, de slängdes alltid från de åkande och kunde hamna långt borta, men hon letade alltid reda på dem.

(Det är troligen vid ett sådant tillfälle som Norna Sjöstrand möter på Ruth för första gången. Norna skriver i sin bok om Ruth:)

Det var under en cykelfärd förbi gården i Fornamåla som jag mötte en nosig sjuårsunge, som helt fräckt hälsade: ”God eftermiddag”. Skulle vara framsagd! Knappast besvarande denna hälsning, som föreföll mig mer än lofligt djärv genom sitt tonfall, omtalade jag den vid min hemkomst för min mor som sade: ”Det var nog Lottas flicka”. Föga anade jag då, att denna fräcka unge en gång skulle komma att bli sängkamrat åt mig och med ömhet omstoppas af min hand.)

Ett annat stort glädjeämne var att farbror Mattis hade lovat att utav de äpplen som föll ner fick hon taga så många som hon orkade äta. Till sjön fick hon följa med men aldrig ensam, mor var så rädd för sjön.. Om kvällarna fick alltid Ruth sitta på en pall vid moster Lenas säng, knäppa sina händer och bedja Gud att taga hand om detta lilla barn och sända en god människa som kunde taga hand om henne när mor inte kunde det längre. Ruth kunde inte fatta orden, hennes lilla värld som hon älskade så högt, rummet där mostern låg, blomsterbrädan vid fönstret där en lilja just slagit ut i all sin fägring, de vita törnrosorna och myrten som var så grön och vacker, en blåmålad kista, dörren som var som en spegel med glasskiva mitt på, så att man kunde stå och se in i det bästa rummet. Där var så vackert och hela hemmet liksom smektes av det blommande äppleträdet. För henne fanns endast denna värld.

En dag kom den unga prästen på besök till moster Lena. Mor var borta och även farbror Mattis. Prästen tog den lilla på sitt knä och talade så allvarligt med moster Lena.

– Nå, vad ska jag sjunga? Sade han.

– Vill pastorn sjunga om lilla svarta Sara, den har jag alltid älskat, svarade Lena. Och så sjöng han så vackert. När pastorn slutat sa Lena: – Jag känner på mig att jag snart ska lämna denna värld. Jesus min frälsare kommer och hämtar mig hem.

Det blev så högtidligt i rummet, som om en flik lyftes undan till ett ljusare rike där inga plågor skall vara mer. Pastorn lyfte ner den lilla flickan, böjde sina knän och bad Gud hjälpa den kära systern igenom. När pastorn steg upp såg han att lilla Ruth också låg på knä. Har du kära läsare märkt hur lätt barn har att fatta Guds rikes hemligheter?

Dagarna gingo och Maria såg mer och mer hur Lenas krafter avtogo. På samma gång som hon önskade henne vila och befrielse från sitt lidande visste hon hur oändligt tomt det skulle bliva. Hon hade för varje dag fått erfara hur nära Gud varit dem i den sjuka systern.

Tidigt en söndagsmorgon säger Lena: ”Se, där kommer Jesus och hämtar mig hem” och så sträcker hon sina händer mot honom. Stilla falla de åter ner och den kära sjuka har lämnat jordelivet. Det blev så tyst, Maria gick och hämtade Mattis och de hjälpte att ordna för den döda. Ruth bröt en ros från rosenträdet och lade den på Lenas bröst. Huvuden böjdes och Mattis läste: ”Som fågelen vid ljusan dag sig glädjer, så glad i ljusets rike jag inträder, vid änglasången och harpoklangen jag skådar evighetnes dag uppgången”.

Den dag jordfästningen skulle äga rum samlades Lenas vänner för att följa henne på den sista färden. Blomstren voro ej många vid den fattiges begravning, men lingonriskransarna lyste gröna, hoppet talade om ett högre liv där alla varför skola bliva besvarade. Vid graven talade den unga prästen som så ofta besökt Lena om ett liv rikt på kärlek och tålamod. Hennes älsklingspsalm sjöngs till slut: ”Snart ligger bojan krossad i gravens mörka klyft och anden är förlossad över jorden lyft. Jag ren av änglar buren hör himlaharpors ljud, nu brister klagomuren och jag får skåda Gud.”

Länge talades det om Lenas stilla och fridfulla död och hon glömdes aldrig av dem som stått henne nära i livet. Det är underligt, men sant är att stora händelser ofta följa på varandra.

Inte långt efter Lenas död bröts gamle Mattis ner av en svår sjukdom – lunginflammation. Han förstod att också hans dagar var räknade och beställde om sitt hus. En fattig släkting skulle få det vackra hemmet, en del pengar gavs åt missionen, lilla Ruth skulle få 100 kronor på en sparbanksbok med en särskild tillsägelse att de inte fick användas till en cykel, dessa började då bliva allmänna. Maria blev så glad, 100 kronor var mycket pengar på den tiden.

Ännu en gång hackades det granris som ströddes hela vägen utanför huset. Det gjordes kransar i olika mönster. En sed som aldrig glömdes. Den gamle konstnären, som älskat det sköna hade fått lägga sitt huvud till ro. Han följdes av många tacksamma vänner mest sörjd av Maria och Ruth som i honom förlorade hem och trygghet. Ingen skulle nu komma och taga Ruths hand och säga: ”Kom nu så går vi ut i skogen”. Den dag när gamle Mattis gömts i jorden var mycket tung.

Om en vecka skulle de som nu ägde huset komma och bo där. Det var tunga steg, när Maria med sin lilla flicka skulle gå till en gammal man som hon hört behövde hjälp. Han bodde en halv timmas väg bort. Det var ett gammalt grått hus och vägen upp var kantad av krusbärsbuskar. Det verkade mycket fattigt, men en vit get var bunden på gården och Ruth tyckte genast det såg litet gladare ut. ”Jo, sa gamle Jonas, jag är tacksam om Maria vill taga litet vård om mig, du får komma vilken dag som helst.

Det var så bråttom i det vita huset. Maria arbetade med att göra allt så rent och fint som möjligt tills de nya ägarna skulle komma. Ruth var borta i skogen på sin vanliga lekplats. Det var höst och löven skimrade i olika färger. Hon tog några blad och lade på mossbordet. Ruth hade avskedsfest, det var sista gången hon lekte där med sina kära kottar. Det är gott att inte barnen ha förmåga att känna så djupt, men det var en sorgen liten tös som långsamt kom gående i det prasslande fjolårslövet och ropade till sin mor:

– Mor, tror du att mina kor och kalvar är lika ledsna som jag?

Mor kunde inte svara, för hon hade gråit mer än en gång denna dag, för att lämna detta hem, som varit henne i fristad i hennes tyngsta stunder. Det fridfulla livet tillsammans med de två döda. Vad det var tungt! Det var endast tanken på sin lilla kära flicka som uppehöll henne.

Gamle Jonas var däremot riktigt glad. Nu skulle han inte bliva så ensam och geten bräkade välkomnande. Deras lilla bohag hade flyttats förut på dagen och när Ruth kom och såg den kära blå kistan kände hon sig som hemma. Men hur det kändes i Marias hjärta det visste hon endast själv. Men arbetet väntade och det blev för henne den största vederkvickelse. Hon skurade och fejade överallt, en gammal man som lever ensam kan ju inte ha det så rent och fint. Jonas mjölkade geten och Maria kokade gröt och när kvällsmaten var över somnade Ruth gott i sitt nya hem.

Nästa morgon var Ruth upp tidigt och såg på omgivningen. Allt var så annorlunda mot förra hemmet. Här var en stor hög stenmur runt Jonas ägor, ingen grind fanns att öppna för dem som färdades fram. Ruth suckade när hon tänkte på allt gott hon fått. Jonas kom nu på vägen upp vid huset följd av en vit katt. Ruth blev så glad, vid närmare bekantskap visade hon sig vara så mjuk och smeksam.

Dagarna och veckorna gingo fort, det började närma sig jul. Det var sed att en vecka före jul skulle de fattiga gå från hem till hem. Alla som hade det gott ställt lade undan av sitt julbak till de fattiga. Ruth hade andra jular varit så liten att hon aldrig kunnat gå omkring, men nu när farbror Jonas skulle gå fick hon följa med. Farbror hade en säck medan Ruth fick en liten korg. Ruth var nu sex år gammal och skulle börja skolan nästa höst så hon orkade nog bära en hel del.

Den första gården de kommo till hade lagt fram varsin julhög på bordet till Jonas och Ruth. Det var en liten grov jullimpa, ett litet finare bröd, en julkorv, en fläskbit. ”Jaså, du lilla barn är med i år, då måste du ha en sådan här julhäst också”. De voro bakade av vetebröd och torkade så att man kunde sätta dem i fönstret så människor kunde se hur många man fått. Det baktes också bockar, gubbar och gummor av degen men en häst var ju förnämast. Jonas och Ruth voro på flera ställen den dagen och Ruth orkade inte bära allt utan farbror Jonas fick hjälpa henne. Men det var en glad och lycklig Ruth som kom hem den kvällen.d

Julen nalkades med stora glädjeämnen. I år var Ruth så gammal så att hon var berättigad till ett klänningstyg. Alla fattiga fingo hjälp till kläder och mor skulle idag gå och hämta Ruths. Hon var då så nyfiken på sitt tyg, fast hon hade geten och katten att leka med så var timmarna dryga innan mor kom. Men till slut var hon hemma i varje fall.

När hon tagit upp paketet sade hon:”Mor, så grått det är och så tjockt sedan, jag som trodde det var färger på”. Mor sa ingenting men hon tog upp ett annat paket som kommit med posten. Det hade kommit från moster Hanna i Amerika. Ivrigt öppnade hon även detta. Det var så vackert, så först kunde Ruth inte säga något, hon bara sprang och slog armarna om sin mors hals och till slut sade hon: ”Oh, vad jag blev glad! Finns det så vackert tyg i Amerika!” När tyget rullades ut var det som om det blev soligare och ljusare i rummet, det var himmelsblå botten med gula blommor på, aldrig mer skulle Ruth bli så glad åt någon klänning, men det var väl för att den grå fattigklänningen fanns i bakgrunden.

När det blev julafton och mor hade fint i alla vrår, bakat julkakor och kokat doppet i grytan, då hade Ruth varit med farbror Jonas och hämtat en liten julgran som nu stod på den blå kistan. När Ruth satt och såg på granen kunde hon inte låta bli att tänka på en annan gran hon sett i dag. När hon gick förbi Storgården hade mor Tilda kommit ut och ropat: ”Ruth, ska du inte komma in och se Stinas och Gretas gran?” När hon fick se den blev hon alldeles tyst, hon tänkte, så måste det se ut i himlen. Granen var så hög att den räckte från golv till tak, en stor stjärna överst, så var där ljus och glitter och äpplen samt stora skimrande kulor, det kome en riktig strålglans från granen. Aldrig hade Ruth sett så vackert. Allt detta tänkte hon på.

– Mor, varför är min gran så liten och varför lyste Stinas och Gretas gran så vackert?

– Barn lilla, sa mor, deras hem är rikt och stort, du förstår inte så mycket nu, men med tiden förstår du att man kan vara lika glad och lycklig i fattigdomen blott man är nöjd. Du vet ju att ingen var lyckligare än Jesus, han hade ju inte ens så gott och bra som du. Nu ska vi sjunga: Jesusbarnet är med dig och din gäst vill vara, får han bliva världens ljus i var koja, i vart hus, får han dela fröjden med sin kraft av höjden.

Ruth kände sig med ens så förunderligt glad och det var som om julens ängel osynlig gått igenom det lilla hemmet. På juldagsmorgon fick Ruth följa med mor till kyrkan och den färden blev som en saga. De fingo åka släde med bjällror och tjärbloss, det lyste på de stora snöiga granarna. Kyrkklockorna och orgelbruset, allt var för Ruth en dröm, hon satt som i stor förundran. Den morgonen tändes en kärlek i Ruths hjärta till fädernas kyrka, i en kärlek som skulle leva varm livet igenom.

Dagar och månader under det nya året gingo så fort. Ruth läste varje dag i sin ABC-bok. Tuppen värpte så flitigt och den dag på hösten när mor följde sin tös till skolan kunde hon redan de första bokstäverna.

Skolan i Skäfverud låg en halvtimmes väg från Bårsbro, så hette Ruths nya hem. Det kändes lite ensamt att lämna mor och alldeles ensam stanna kvar bland alla barnen. Men det var som om hon inte kunde känna sig riktigt ledsen för geten hade också följt med hela vägen. Den stod nu utanför skolan och väntade på mor. Alla barnen tittade på detta ovanliga och Ruth blev liksom lite mer uppmärksammad än de andra.

Ruth som hade sinne för det sköna såg nu att skolan hade sådana vackra omgivningar. På ena sidan låg en stor skog, på andra en äng och nedanför en sjö och på sluttningen mot sjön växte stora björkar. På skolgården växte ett stort äppelträd, det hade stått där innan skolan byggdes. Trädgård fanns på ena sidan.

Skolklockan kallade och alla samlades. Flickorna på ett led och pojkarna på ett framför den stora trappan.

– Framåt marsch! sa den unga vackra skolfröken som stod överst på trappen. De kommo genom samlingsrummet in i en stor sal där de intogo sina platser. Psalmen ”Din klara sol går åter upp” sjöngs, bön lästes och så var första dagen börjad.

En del mödrar hade fått stanna kvar hos sina barn men när ett par timmar hade gått lämnade de skolan. Ruth var begåvad med ett friskt och glatt humör och hon tyckte allt var så intressant och roligt. Sitta och äta middag med en hel rad flickor det var en upplevelse ensam som hon alltid varit där hemma. Det var en glad Ruth som kom hem den eftermiddagen.

– Du mor, sade hon, geten får inte gå lös imorgon, då går hon säkert med mig igen och det tycker nog inte fröken om.

Men nästa morgon gick katten med men bara så långt som stenmuren räckte för han gick uppe på den. Vid Storgården kom Stina och Greta och de pratade i munnen på varandra om allt nytt som kommit in i deras liv.

Så efter en tid frågade mor sin tös hur hon trivdes i skolan.

– Jo, svarade Ruth, på timmarna går det bra och fröken är snäll, men på rasterna är det inte alltid så roligt. Jag får inte alltid vara med, jag är ju så fattig och så har jag ju ingen far.” Hur det kändes för Maria kan inte beskrivas men hon bad tyst för sig själv ”käre Herre, låt inte livet bliva alltför tungt för mitt barn för mina synders skull”.

(Efter första klass i Skäfverud börjar Ruth i Sidlandsmåla skola hos Norna Sjöstrand. Norna skriver 🙂

En liten flicka på 10 år inträdde vid vårterminens början i min skola. Hon föreföll djärvt glad men på minsta vis framfusig eller näsvis. Hon hade gått sin första folkskoleklass i Skäfveryd och blifvit flyttad i 2:an. Maken till liflig och glad unge såg jag sällan. Då hon varit i skolan några månader, kom en lördag en ytterst säflig och och beskedlig kvinna, åtföljd av detta barn och efter en vördnadsfull hälsning sade hon: ”Ruth vill så gärna komma till fröken”. Som jag ej är van vid en så sällspord artighet blef jag förvånad men sade helt vänligt, att det var snällt. Så småningom kom det dock fram hvad meningen var. Flickan hade fattat tycke för mig och ville äntligen komma till oss för att att lära sig passa opp litet. Och efter vad vi sedemera fingo veta, hade modern af vänner rådts till försöket. Mer än en gång hade jag blifvit uppmanad att taga någon flicka till hjälp åt mor, som ju är gammal och här var nu ett osökt tillfälle. Men denna lillam fastän hon började räkna upp en hel mängd sysslor, kunde väl ej blifva någon vidare hjälp. Vi lofvade emellertid att tänka på saken till påsk eller hösten. Men var jag till en börjana tveksam, så öfvervanns denna tvekan snart, då det lifliga barnets ögon alltjämt förföljde mig med bedjande blickar och i spänd förväntan, tycktes det.

Slutligen nalkades ögonblicket, då tillåtelsen gafvs och mottogs med ett ”tack så mycket, fröken” och var hon förut glad, så blef det nu jubel, så strålade hennes ögon af glädje.

Det var dagen efter påsklovet, som hon till oss, oaktadt vädret. Modern var med och hade utrustat henne omsorgsfullt med kläder. Flickan blef oss inom kort ett kärt sällskap, treflig och herrskapsaktig.

Ruth skriver vidare:

Så gingo de första skolåren. Glädje och sorg växlade. Bland sina vackraste minnen hade Ruth den vårdag då fröken valde ut sex flickor som skulle hjälpa henne i trädgården. Bland dem blev också Ruth vald. När hon gick igenom grinden in till trädgården riktigt jublade det inom henne över att hon fick vara med. Pingstliljorna blommade i långa rader och doftade så underbart, pärlblommorna lyste blå och vårlökarna gula. Nu sksulle gångarna krattas och räfsas och allt fjolårslöv samlas upp. En av rasterna blevo flickorna inbjudna på kaffe, det var en upplevelse att få följa med Fröken in. Att bara få gå på den sidan huset som ingen annan fick.

Där blevo de bekanta med fröken Anette Mattson från Öland, kallad ”tant Netten” som skötte hemmet för deras fröken. Hon hade varit i skolhuset sedan den gamla 84-åriga modern slutat sian dagar. Tant Netten var bara närmare bekant med dem av barnen som råkat ut för något olycksfall, då fingo de gå in till henne för att få sår och skråmor omlagda. Tant Netten hade varit sjuksköterska i yngre dagar men var på grund av en svår operation ur stånd att arbeta i sjukvården. Tant Netten hade ett rum som kallades ”kliniken” och dit kom inte bara skolbarnen utan en he del folk som inte behövde gå den långa vägen till doktorn, när de skulle få sina sår skötta. Barnen stodo riktigt på tå för att se allt i tant Nettens rum.

Sångtimmarna i skolan voro älskade av barnen. De fingo lära sig så många fina sånger ”Lille Hans sprang ner till stranden””Sin stig en liten gosse gick” ” Du hemmets jord där jag som liten lekte” m fl. När de sjöngo den sista tänkte alltid Ruth på det kära gamla vita huset och på den blommande äpplegrenen som varje vår smekte rutan medan Ruth satt där inne på den lilla pallen hos moster Lena. De minnean voro liksom något av himlen. Moster Lena var inte glömd, varje kväll talade mor och Ruth om hur god hon varit emot dem.

Det var våren 1902. Det var middagsrast i skolan. Under det stora äppelträdet satt Ruth och grät alldeles förtvivlad. En av flickorna sprang in och hämtade Fröken:

– Ruth lilla, tala nu om varför du är så ledsen.

– Mor är så sjuk därhemma, sade Ruth, hon kunde inte stiga upp idag. Tänk om det går med henne som med moster Lena och farbror Mattis. Jag MÅSTE gråta!

– Torka nu dina tårar, Ruth lilla och när skolan är slut för idag skall jag se vad jag kan göra. Jag går med dig hem och talar med mor.

Så strök hon den tårdränkta kinden sakta och varligt. Hon hade lärt sig att hålla av denna lilla glada och frimodiga tös på ett annat sätt än de andra barnen och ville så gärna göra allt för henne.

När Ruth efter skolan stod och väntade på Fröken var hon nöjd och lugn. Nu skulle mor bliva glad, nu skulle hon få hjälp.

– Ruth, du går ut lite, sa mor när hon och Fröken hade kommit fram till hemmet, så får jag tala lite ensam med din goda lärarinna. Sedan sade Maria:

Jag har kännt mig så trött och eländig länge och igår var jag hos doktorn och han talade om för mig att det var kräfta. Jag blev så ledsen och övergiven så idag kunde jag inte ens stiga upp. För min egen del finner jag det inte svårt att gå bort, men mitt barn, mitt stackars kära barn, vad skall det bliva av henne? Här kunde Maria inte fortsätta längre.

Stilla tog Fröken Marias hand i sin och sade:

– Var inte så förtvivlad, Gud är de faderslösa och moderslösas stöd och hjälp. Och nu vill jag säga detta, Ruth ska inte bliva utan hem, utan en mor. När ni vilja står mitt hem öppet och jag vill göra allt jag kan för detta barn.

– Tack Gud, att du har hört Lenas böner, att du förbarmar dig, att mina bekymmer togs bort. Må Gud välsigna er, som nu vill bliva i mors ställe för mitt barn.

Mycket talades den kvällen och det beslutades att Ruth skulle så fort som möjligt flytta till sitt nya hem. En äldre kvinna skulle talas vid att passa Maria.

När Ruth kom in igen sade Fröken:

– Nu har mor talat om för mig att hon får flytta till Gud liksom moster Lena. Skulle du då vilja komma till mig och ha ett hem och säga mor till mig?

Först blev Ruth så allvarlig, men så kom där ett ”ja” så tyst, så tyst. Återigen gick Guds ängel genom rummet för att trösta en själ som snart skulle lämna jordens dalar och för att tacka en god människa som tog sig an en faderlös. På hemvägen förnam Norna Sjöstrand den frid som övergår allt förstånd. Väl hemkommen omtalade Fröken sig beslutet att taga Ruth till sig som fosterbarn. Tant Netten, som var en god människa gladdes i sitt hjärta att ett litet barn skulle få ett hem och beslöt att vad på henne ankom skulle allt bliva bra.

Någon vecka senare vandrade Ruth vägen för sista gången vägen mellan sitt hem och skolan, för nu skulle hon få stanna i skolhuset och få kalla det sitt hem.

Livet tycktes inte äga någon varaktig stad för detta barn. Där hon nu gick i sin ensamhet tänkte hon på vad mor sagt: ”Käraste mitt barn, glöm ej att vara tacksam att du nu fått ett så gott hem och handla alltid rätt mot alla människor. Glöm inte att mor har lagt dig i Guds hand och att vi skall mötas i hans himmel en gång.” Hon tyckte att allt detta var naturligt sagt, men på barns sätt tänkte hon mest på de nya kläder som mor hade köpt till henne. Föga anade hon hur det kändes för stackars mor när hon skulle lämna sitt barn, hur det värkte in i själen, men detta visade inte mor.

– Kommer du ensam, kära barn? sade Tant Netten till Ruth, när hon försiktigt steg inom dörren i skolhuset.

– Ja, mor orkar inte gå med, sade Ruth och lade sitt lilla klädpaket på en stol nära dörren. När hon satte sig kunde hon inte hålla tårarna tillbaka just för att hon nämnde mors namn. Tant Netten sa:

– Nu Ruth, skall du bliva vår duktiga flicka och så ska du säga tant till oss och vi skall följas åt hem till mor ibland om kvällarna för att se hur det är med henne och så ska du hjälpa mig och så ska vi ha roligt tillsammans. Imorgon ska vi gå ut i skogen och samla ormbunkar, som ska bliva till en madrass i din säng. Det är så nyttigt med dem.

Sedan satte hon fram god mat sådan som Ruth inte var van att få. Folket i bygden levde mycket enkelt. Ruth hade varit glad när hon fått doppa bröd i flott på morgonen, sen hade hon fått fläskbitar på smörgås när hon gick till skolan. Därtill en flaska mjölk. Sill och potatis till middag och mjölgröt till kvällen. Nu smakade plättarna med sylt så oerhört gott.

När hon ätit och blivit visad runt i sitt nya hem ville hon redan börja hjälpa till och nu talade tant Netten om för henne hur dagarna skulle inrättas:

– Reda och ordentlighet i allt. På morgonen behöver du inte göra något arbete, men på middagsrasten får du torka disken och när skolan är slut får du bära ved och hämta vatten samt mjölk. Om lördagarna hjälper du mig att städa lite. Läxorna först och främst naturligtvis. Strax innan vi tänder lampan om kvällarna vilar alltid Tant Norna och jag skymning, vi elda brasa och sitta och njuta framför den efter dagens arbete. Då får du om du vill gå till grannens barn för att leka men du skall alltid komma hem så fort du ser att lampan är tänd. Då handarbetar vi och läser någon god bok. Klockan åtta äter vi kvällsmat, läsa aftonbön och gå sedan till ro. Du får ligga hos oss i stora sängkammaren upp i övre våningen.

Det var mycket nytt för 11-åringen men hon ville göra så gott hon kunde.

När Ruth nästa morgon trädde ut i skolans samlingssal tillsammans med Fröken och Tant Netten var det som om kamraterna verkade annorlunda mot henne än mot den lilla flickan från Bärsbo. Dock sådant är livet. Världen ser ej med samma ögon på fattig som rik. Nu hade Ruth fått ett skyddat hem för varje dag skulle hon få erfara hur kamraterna tävlade om att få vara hennes bästa vän. Ruth från den grå stugan hade ägt få vänner.

Idag var det lördag och mycket att göra, all mat till söndagen skulle lagas också. För tant Norna och tant Netten, gingo alltid till kyrkan fast vägen var en halv mil lång. Tant Norna var prästdotter och hade hela sitt liv gått varje dag i kyrkan från den tid hon som liten flicka satt och hörde sin far predika. Någon hade en gång frågat henne ”Norna, vilken präst var det som predikade i dag? Hon hade svarat: ”Det var ingen präst, det var bara far som talade några ord för folket”. Sådana små minnen talade tant Norna om för henne när de gingo den långa vägen på söndagsmorgonen. Ruth fick själv känna hur själva vandringen till kyrkan, då de gingo genom skogen, var som en hel predikan, solen lyste, fåglarna kvittrade, allt var friskt och nyvaknat.

Det var en vecka efter Ruths ankomst.

– Idag, Ruth, går vi hem och ser till din mor, sade tant Norna när skolan var slut. Spring och fråga tant Netten om hon har korgen färdig, som vi skulle ha med.

När Ruth kom ut i köket stod tant Netten och plockade ner en skål med kalvbuljong, en omelett, en flaska saft och en påse skorpor. Så glad mor skulle bliva! ”Och så får hon dessa blommor” sade tant Norna som kom från trädgården.

Ruth kände sig riktigt lycklig över att få gå hem till sin mor och när hon steg in i sitt gamla hem riktigt lyste det av Ruth.

– Mor, mor hur är det med dig? sade hon, se här vad gott du får!

– Tack, tack så lycklig jag är att du har fått ett sådant hem, sa mor. Nu kan jag nöjd gå bort, då jag vet att min lilla flicka är i så gott förvar. Må Gud välsigna dem som gjort allt detta för oss.

Alltid var Maria lika tacksam och glad när hon fick besök från skolhuset. Hon försökte att inte visa de svåra plågor som ansatte henne. På den tiden fanns inte smärtstillande medel som vi äga nu.

Det hade blivit vår och Ruth kom glad inspringande till tant Norna.

-Se vad jag har hittat, de första blåsipporna! Ska vi inte gå hem till mor med dem?

– Ja, du kära lilla barn, säger tant Norna, nyss var var farbror Johan här och talade om att mor nu fått gå till ett bättre hem. Hon kan inte glädjas mer åt vårens första blommor men hon önskar säkert om hon kunde tala, att hennes flicka skulle fortsätta och sprida glädje med dem för andra gamla och sjuka.

Så tog tant Norna Ruth i sin famn och sade:

– Nu barn lilla, ska du säga mor till mig, det talade din mor och jag med varandra om och nu ska du inte gråta mer, mor behöver nu inte plågas och lida och vi äga hoppet om ett återseende om vi gå på Guds vägar.

Därför att Ruth redan lämnat sitt hem kunde hon inte känna det på samma sätt som om hon varit hemma hos mor, men det var en blek och sorgsen Ruth som följde mor på den sista färden. Den unge prästen som hon mindes så väl smekte henne och sade:

– Nu ska du bliva en duktig tös och göra din fostermor glädje. Du ser, Gud övergiver inte den som är ensam och vi ska inte glömma honom.

Mor, tänkte Ruth, nu skulle hon kalla tant Norna för Mor, men ännu hade hon inte kunnat göra det, det kändes så obegripligt svårt.

Mor ägde inte mycket av jordiska ägodelar och det lilla som fanns såldes efterhand. Det var endast den blåmålade kistan som Ruth fick behålla och en gammal tavla föreställande Jesus och Maria. Snart skulle också fattigklänningen upphöra, den hade inte varit så grå de sista åren. Tant Netten hade sytt gul kråkspark på den runt hals och armar. Den klänning Ruth nu bar hade sorgens färg och den hade hon fått av sin nya mor. Den bars alla söndagar när hon gick med blommor till mors grav. Ruths far var och förblev borta, aldrig en hälsning sände han hem till sitt barn.

Åter började dagarna bliva som vanligt. Barn grubbla inte så mycket eller sörja så djupt som äldre. Alla voro vänliga mot henne och när hon en högtidsdag fick ett vackert blommigt tyg till sommarklänning, blå blommor på vit botten, då blev hon så glad och slog armarna om mor och sade: Tack snälla Mor! Det var första gången Ruth kallade tant Norna för mor. Norna böjde på huvudet och bad tyst: ”Gud, låt mig kunna fostra detta barn till en god människa.

Så förflöto de tre närmaste åren. Om somrarna lekte Ruth med grannens flickor som voro i samma ålder. Ruth bodde i det stora äppelträdet på gården. Det var så stort att man kunde lägga bräder att sitta på högt uppe. Där sutto om sommarkvällarna de tre flickorna och sjöngo den tidens vackra visor: ”Hon växte i torpet vid susande skog””Ifrån landet uti väster tanken glider””Vid Siljans strand” m. fl.

Denna sommar gästades skolhuset av en studiekamrat till mor. Hon fick bara undervisa en termin efter sin examen innan hon blev alldeles blind. Ruth kunde aldrig nog förundra sig över hur tant Lea kunde vara så glad som aldrig kunde se allt vackert och skönt. Men fast hon var blind kunde hon spela orgel, allt vad hon hörde kunde hon sedan spela, sticka kunde hon också, Alla vackra dagar följdes de åt ner till sjöstranden där man badade och drack kaffe och så lästes där högt för tant Lea.

Ruth hade fått sin första bok. Oh, vad hon älskade den! ”Kolarkojan från Siljans strand” Ruth njöt mycket av att skriva och läsa. Tänk alla vinterkvällar då lampan tänts och mor tog fram boken de höllo på med. Där var böcker av Topelius, Runeberg, Selma Lagerlöv: Nils Holgerssons underbara resa beundrade Ruth mest. Där lästes också böcker på både norska och danska: ”Nöddebo prästgård” var så kär. De kvällarna glömde Ruth aldrig, när det byttes vid att läsa och handarbeta. Ruht Hade också en vävstol och vävde band. Vid jularna fick hon bjuda sina vänerr och då lektes och rusades det värre i skolans samlingssal: ringlekar kring den stora granen som nu var lika hög och vacker som en gång Storgårdens.

Mor sade att Ruths vänner alltid voro välkomna både pojkar och flickor och aldrig var Ruth gladare än när hon kunde få med i ringen både mor, tant Netten, gamla sköterskan Kristina och hennes barnbarn Olle. Han var så blyg för alla utom Ruth, hon var som en mor för honom. När Norna Sjöstrand satt och tänkte över sitt liv, tyckte hon att det hade blivit så mycket rikare sen Ruth kom in i hennes liv. Dessa år hade inte enbart varit ljusa, de hade växlat på både glädje och bekymmer. Ruth hade ett stort fel: hon hade inte alltid talat sanning och det var en stor sorg, men Nonra hade talat allvarligt med henne och bestraffat henne också och hon hade till sin glädje märkt, att Ruth nästan aldrig gjorde henne den sorgen mera.

Genom att läsa de goda böckerna tog hon mer och mer intryck av dessa människor. Nu hade Ruth börjat sin konfirmationsundervisning och mor hoppades så mycket att den tiden skulle få stor betydelse för henne. Den händelse som djupt planterade sig i de ungas sinnen under konfirmationstiden, var den händelse var att under denna tid en ung flicka stal ett par skor i en affär. Aldrig skulle Ruth glömma den dagen då kyrkoherden talade med dem om detta. Kamraten ångrade ej sin gärning utan måste bliva bortvisad från vidare undervisning. De fingo genomleva synden i dess verklighet alldeles inpå sig. Kyrkoherdens stora sorg över att inte flickan bad om förlåtelse, då hade ju allt kunna bli gott igen. Detta låg som en tyngd över de unga sinnena, livet blev mer allvar.

Pingstdagen mötte de upp i deh blomstersmyckade kyrkan följda av sin anhöriga. Deras konfiramtionslärare var je samma unga präst som Ruth mindes från sin barndom. Had hade för länge sedan lämnat denna församling för en högre befattning. Deras lärare var kyrkoherden i församlingen, oändligt avhållen och älskad för sitt blida väsen. Ruth har ett minne från en söndag, då mor och varit bjudna till prästgården på middag. Ruth skulle resa bort med tåget och måste gå innan middagen var slut. Kyrkoherden steg upp från bordet och gick efter Ruths kappa och följde henne ut. Han gjorde ingen åtskillnad på en ung flicka och en äldre vän till familjen. Det blir ofrånkomligt så i livet att en kristen som lever i det dagliga förhållandet till sina medmänniskor kärleksfullt i små ting, den är själv en uppenbarelse från Gud. Därför skulle de unga minnas vad han i dag talade till dem och när de alla knäböjde kring altarrunden kändes det som om de varit i himmelens förgård. Till sist gingo mor och Ruth till Marias grav med blommor. ”Stackars lilla mor, som inte fick vara med i dag, men jag tror att du på ett osynligt sätt ser ditt barn”.

De närmaste åren spriddes Ruths kamrater litet varstans i bygden, men det var aldrig tal om att hon skulle lämna sitt hem. Strax efter konfirmationen fick Ruth följa med på en skolresa till Stockholm.

Mor hade fått anslag från Svenska Turistföreningen. Det är omöjligt att beskriva den glädje som lyste ur barnens ögon för allt de fingo vara med om. Mor hade god hjälp av sin tös att hålla reda på barnen. När de kommo hem igen sade kyrkoherdens fru: ”Nu Ruth, får du vara snäll länge som fick följa med mor”. Detta år deltog Norna Sjöstrand i en kamratresa till övre Norrland., vidare längs norska kusten med en båt som hette Hera. Där kommo kort från hennes besök i lappläger och från fjällbestigningar. Resa tyckte mor var det roligaste hon visste. De flesta somrar reste hon till Visby där tant Lea hade sitt hem. Då förenade hon nytta med nöje. På samma gång hon själv fick vederkvickelse av salta bad och luftombyte, lättade hon upp tillvaron för tant Lea med att läsa högt och följa henne på promenader.

Hemma i skolhuset var då bara tant Netten och Ruth, då fick Ruth tillfälle att gå bort till bönderna och hjälpa dem med jordbruksarbete. Hon var nu stor och stark och fick mycket beröm när hon tog upp säd. Det fanns särskilt en gård där husmodern låg till sängs, hon hade sex pojkar och dessa och maken skötte hemmet riktigt fint men de voro särskilt glada när Ruth kom och hjälpte till. De pengar hon tjänade fick hon behålla för egen del. 50 öre om dagen var vanligt på den tiden, och Ruth gick och tänkte på att spara alltsammans, så att mor skulle få en riktigt fin julklapp. Det blev också en vacker taklampa av gul metall och vit kupa. Den kostade 28 kronor och skolrådsledamoten tog hem den en dag före jul. Ruth gick och viskade med tant Netten ”bara nu inte mor hade märkt något”.

Julafton blev också mor så glad över att Ruth hade kunnat gå och samla sina 50-öringar så länge att det blev en så fin sak. Själv fick Ruth en tjock ylleschal att använda när mjölken skulle hämtas.

På det nya året sa mor till Ruth:

– Ja, nu fyller du 17 år till våren.Nu måste vi tänka på att du får komma ut i någon skola. Vad skulle du tycka om folkhögskola?

Ruth blev genast glad och intresserad av detta och nu fick tant Netten brått att ordna så allt blev som det skulle vara. Hon hade också stora erfarenheter från sitt arbete inom sjukvården. Sju somrar hade hon förestått barnkolonier från Norrland som varit förlagda på öar utanför västkusten. Tant Netten talade med förkärlek om den tiden. Det var också en ordentligt utrustad flicka som den 7 maj stod färdig att resa ut i stora världen, en ny cykel utan att farbror Mattis pengar blivit rörda. Ruth frågade särskilt om detta. ”Nej, svarade mor, jag sätter istället in några kronor ibland.” Mor hade beslutat att Ruth skulle få resa ner till hennes hemtrakter och gå på skola, därför blev det Högalid invid Kalmar. Mor var själv utgången från Rostad vid Kalmar.

Nu skulle hennes tös få se så mycket. Det var 40st unga flickor som samlades till sommarkursen. De kommo från olika delar av landet, de flesta från fastlandet men också från Gotland och Öland. Ruth kom ensam längst norrifrån. De delades in i A- och B-avdelning. Det blev en oförglömmelig högtidsstund när rektorn hälsade alla välkomna. Han talade om den stora förmånen att under fyra månader få leva ett friskt ungdomsliv, rikt på arbete av skilda slag men också på högtid i lek och idrott. De unga ska knyta trofasta vänskapsband under denna tid. Och säkert skolenI lämna denna skola rikare på kunskaper men också rikare på glädje och gemenskap”. Sedan aftonmåltid intagits på skolans elevhushåll vandrade var och en till sina anvisade hem. Ruth fick sin bostad hos en gammal änkefru, som så att säga bodde i blommor en förtjusande trädgård omgav hemmet. Alla hade hämtat sina resväskor men gotländskans voro ej komna. Hon satt och grät för sig själv, men Ruth sade: ”Du får ligga hos mig i natt, de kan nog komma till imorgon”.

Nästa dag samlades eleverna kl halv åtta till teoretisk undervisning. Kl. tio ljöd frukostklockan och efter lunch gingo ena avdelningen till köket, den andra till slöjden. Halv fyra åts middag och halv fem började åter de teoretiska lektionerna och pågingo till halv åtta.

Efter kvällsmaten var man ganska trött men det fanns flickor som steg upp halv sex och vävde till kl sju, det det serverades välling och smörgås till dem som ville. När arbetet var slut för dagen samlades man olika kvällar i veckan till lek och idrott samt ringlekar ute på den stora gräsplanen vid sidan av skolan. Där lektes av hjärtans lust, rektorn som var ung och glad – endast 25 år gammal – var själen i det hela. Där såg man hur roligt man kunde ha utan dans i vanlig mening. Kl halv tio avslutades det hela, ty eleverna fingo ej vara ute längre än till kl. Tio.

När månaden hade gått hade man lärt känna varandra en hel del. Grupper bildades av likatänkande och de slöto sig samman. Ruth tillhörde dem som funno sin glädje i att gå och höra Guds ord, samlas hos varandra för att spela och sjunga, en av kamraterna hade gitarr med sig och hon spelade mycket. Ofta sjöngo vi: ”Låt mig få höra om Jesus, skriv på mitt hjärta vart ord.”

Väninnan Hilma tillhörde missionsförbundet och hade 11 syskon. Hon berättade för oss att de flesta av dem hade avgjort sig för Gud. Ruth tillhörde ju statskyrkan, men det skulle aldrig fallit henne in att inte olika samfundsmedlemmar skulle älska varandra lika. Under de månader som kamraterna fingo vara tillsammans såg Ruth, hur de frireligiösa verkade mera för Gud än de statskyrkliga. Till och med rektorn måste ibland komma och lyssna när Hilma sjöng. Det är ju så, att inom de högre lärdomsgraderna ser det ut som om Gud fått en sådan liten plats. Det fanns bara två av lärarna, som hade ett öppet sinne för andliga värden. Men de hade ej kunnat syra igenom det världsliga arvet. De voro två räddhågade lärjungar och vågade aldrig föreslå gemensamma andaktsstunder i skolan.

De som ville fingo besöka kyrkan och de världsliga samlades till lek och nöje. Ruth var inte så gammal, men det sårade henne djupt att de allra flesta kamraterna stannade hemma. Själv kände Ruth att det var precis som att komma hem, när hon steg inom den gamla kyrkans valv.

Det blev många innehållsrika brev avsända till mor och tant Netten hemma i skolan. De fingo veta att det gick bra för Ruth. Hon hade fått beröm i svenska språket, hon fick hjälpa rektorn att läsa högt under litteraturtimmarna, beröm av läraren i trädgårdsskötsel: Ruth är så duktig att hon får vara fri denna timmen, sa han.

Allt detta gladde dem hemma. Norna Sjöstrand fanns att äga barn är förenat med både glädje och sorg. Mer än en gång hade mor oroat sig när Ruth var ute med bygdens ungdom, varit ängslig för de faror som möta i unga år, men hon mindes också som en verklig upplevelse den dag då Ruth kom hemspringande med en stor bukett vitsippor och sade: ”Dessa har jag fått av Erik”. Hennes ögon strålade som stjärnor, hon hade mött något av kärlekens skönhet, sådan den skulle komma in i de ungas liv. När mor Norna satt och tänkte på detta så kände hon en längtan efter Ruth. Det hade varit så tomt sedan hon reste. Nu skriver jag till henne och sedan skall vi resa ner till Öland till midsommar. Och därvid blev det. De flickor som hade sina hem i närheten reste hem, andra reste och såg sig omkring. De hade förut endast besökt Kalmar, de hade varit bjudna till en lekafton på Norrgård tillsammans med drottning Viktoria.

Ruth stod midsommaraftonens morgon och väntade på mor, som skullekomma med tåget norrifrån. Det var sig så att kung Gustav var med på tåget, han skulle till sitt kära Solliden. Hilma och några andra hade följt Ruth mer och när de fingo se att kungen var me beslutade de i hast att sjunga ”Ur svensska hjärtans djup en gång..” och tänk tåget stod medan de sjöngo båda verserna. En liten barnfotatös gav kungen blommor. ”Så vackert, sa han, ”tack ska ni ha”.

Ruth hade nästan glömt mor för allt detta men där var hon ju och nu sprang hon fram och slog sina armar om mors hals. Det blev stor ömsesidig glädje.

Vid framkomsten till Kalmar gingo de till slottsparken för att dricka caffe. Mor hade rest så långt och båten skulle inte gå förrän kl. Två. Nu måste Ruth höra om allt därhemma, om tant Netten, om grannflickorna, om Olle och gamla Kristina, om farbror Johan och geten och de sex pojkarna som Ruth brukade hjälpa. När mor talt om allt detta och Ruth berättat om sitt liv på skolan var det tid att gå till båten.

Det blev en förtjusande färd, solens glitter över skummande vågor, fiskmåsarnas slag kring båten, varningsklockorna ringande från djupet. Ölandskustens lummiga grönska i fjärran. Borgholm var målet och när båten lade till där och alla hade samma mål, Borga hage, med slottruinen, så blev det en hel karavan uppåt, ty uppåt bar det i små stentrappor, genom tät grönska, sydlänsk, ty murgrönan slingrade sig runt trädens stammar.

Omsider stod man på alvaret, utsikten därifrån över Kalmar sund måste ses, den kan inte beskrivas. Först besågs slottruinen. Därifrån ställdes färden till caffe-torpet, en förtjusande liten grå ryggåsstuga. Hela grässluttningen var täckt med grupper av turister, som läto caffet sig väl smaka.

Mor beställde smörgåsar och choklad, middag skulle sedan ätas i staden. Efter en stunds vila fortsattes ett stycke ut på alvaret. Den som ej besökt denna plats kan alderig göra sig en föreställning om hur det känns att sitta på alvaret en solig dag. Luften är så olik den vi äro vana vid, så mild och len, uppfylld av de ljuvliga dofterna från de små örter och blommor som växa så rikt just här. I luften jublar det en tusenstämmig kör av småfåglar. Det var ens tilla och ljuvlig sommarafton. Nästa dag skulle Solliden besökas.

Så var blomsterfärden ett minne blott, men ett kärt och oförglömligt sådant. Mor hade efter ett kort besök på skolan rest för att hämta tant Lea hem till sig. Kära Tant, som aldrig kunde se det sköna. Ruth mindes hur hon brukat lägga sin hand på hennes huvud och känna hur hög hon var.

Och nu började arbetet igen, endast avbrutet av en enda stor händelse. Det var när två stora höskrindor från närmaste herrgård kommo och hämtade flickorna till en färd ner till havet. Det blev ett stort äventyr. Ja, kära Högalid, du var arbetets plats framför allt men också en givare av verkligt sund ungdomsglädje och när den 15 september uppbrottstimman slog var inget öga torrt. ”Till granarna och enarna, till gårdarna och stenanrna går minnet av dig, Högalid” sjöngo vi i en sång, och förvisso mången ung människa fick där sporren att hugga tag i livet på ett rätt sätt.

Ruth hade bara en önskan övrig, att alla skulle förstått att hur en människa arbetar och hur högt vi nå på samhällsstegen, får inte Gud bli det eftersträvansvärda då är livet meningslöst. Ruth undrade, skulle någon enda av kamraterna tänka på Gud när de mindes henne? De hade sjungit tillsammans så mången kväll: ”Skall det bli några stjärnor i kronan, jag bär när jag uppnått mitt himmelska hem, skall jag möta med fröjd på den himmelska höjd några själar jag vunnit för Gud?” Hade den sången fått någon betydelse för någon som lyssnat just då? Ruth hoppades det.

När Ruth kom hem till mor och visade alla prov på vad de fått lära, särskilt från slöjdsalarna, var mor så belåten:

– Ja, nu Ruth, får du fortsätta här hemma. Jag har köpt dig en vävstol och Kristina har lovat oss köpa lingarn, så nu får du väva handdukar så får du genast bruk för din lärdom.

Sagt och gjort. Väv sattes upp och det blev sex dussin präktiga handdukar. Ruth fick 3 dussin för egen del.

– Och sedan har jag tänkt att du skulle få komma in till stan och gå några månader på en sykurs. Får du ett eget hem en gång så är det gott om du kan sy litet till dina barn.

Ja. hem och barn låg ju fortfarande i fjärran, tyckte Ruth, men var tacksam att mor ville kosta på henne en sådan kurs. Ruth visste att mor gärna ville se henne som lärarinna men Ruths håg låg mer till praktiskt arbete och övertala henne ville hon ju inte. Allt nog, en dag reste Ruth in till Emmaboda för att delta i en sykursen. Den resan blev till stor betydelse för hennes kommande liv..

En dag när Ruth besökte hemmet i Sidlandsmåla, sade hon:

– Mor, jag vill tala med dig. Det är något allvarligt.

Och så kommer förtroendet:

– Jo mor, en dag när vi sutto ute i trädgården och sydde kom en främmande man och satte sig hos mig och började tala. Han berättade att han nyligen blivit förflyttad till denna stad och bodde nu hos vår värd. Varför han kom just till mig talade han inte om. Jag hade samma dag kommit från en resa tillsammans med mor. Det hade varit ungdomskurser i Huskvarna och mor hade tagit Ruth dit.

Så fortsatte främlingen:

– Jag har mitt arbete i samband med tåget. I morgon är jag fri. Kunde inte fröken följa med ut på en promenad då?

Jag lovade ingenting men nästa dag kom han och väntade. Det föll sig helt naturligt att följa med och då talade han om att han hade förlorat sin hustru och hade två små pojkar som var utackoderade på var sitt håll.

– Jag förstår inte hur jag har kunnat tala så förtroligt om allt detta för er, men det var en sådan lindring för mig att få tala med en människa.

– Ja du mor, sedan frågade jag värdinnan om honom och hon sade: Ja, till oss talar han inte, jag har bjudit honom på caffe och försökt komma till tals med honom, men han svarar bara ja och nej.

Ja, du mor, ska jag fortsätta att vara tillsammans med honom?

– Ja Ruth, sade mor, men du är ju fäst vid Nils här hemma. Han blir nog ledsen om du är tillsammans med någon annan.

– Så långt har jag inte tänkt, svarade Ruth. Erik är ju den bästa vännen i världen, men gifta mig med honom kan jag ej. Han har blivit som en bror för mig under dessa fem år vi har varit tillsammans.

Norna Sjöstran blev så ledsen när hon hörde Ruth tala så, ty för Eriks del visste hon, att han hoppats på något annat. Mor förstod att mannen i Emmaboda hade gjort ett stort intryck på Ruth och hon sade:

– Ja, du får väl taga med honom hit en dag när det passar, så att vi får se honom.

Ruth hade nu slutat sin sykurs och väntades hem. Hon kom också på kvällen men ensam.

– Nå, sade mor, har honom inte med dig?

– Nej, svarade Ruth, han hade så svår t att ordna med tågtiderna, men om en vecka får han semester och då skall han komma.

En dag kom Erik och hämtade Ruth till skogspromenad. Han ville tala med henne. När de sutto på en sten vid stranden:

– Nu Ruth, kan du svara mig på den stora fråga du nog anat att jag velat göra dig!

– Käre Nils, du har alltid varit min bäste vän, som en kär bror, men nu har jag träffat någon som jag lärt mig älska på ett annat sätt. Kan du förlåta mig?

Nils steg upp och kom fram till Ruth, tog hennes hand och sade:

– Jag har sett himlen i dina ögon och jag har hållit dig så kär och jag hade hoppats något annat, men fast det på detta sätt, skall jag alltid minnas dig. Jag hade aldrig varit den människa jag är, om jag inte fått lära mig att sträva efter det goda, det har du lärt mig och behöver du en vän om du kommer i nöd, så vet du att du har mig.

Det blev så tyst och de hörde endast böljornas slag och ett stilla sus från björkarnas kronor.

När de kom hem till tant Norna och hon fick veta allt, grät hon mycket. Men för Ruth var det som en ödeshand hade gripit henne.

En vecka senare kom Carl och mottogs i Ruhts hem med blandade känslor. Han var vacker och symptatisk och Ruth var lycklig. Mor Norna var mer vänlig än hon ämnat att vara och när han började berätta om sin barn som voro utan mor, då rördes också hennes hjärta. En av pojkarna var hos en syster, han gick alltid och väntade på tåget ifall pappa Carl skulle vara med. Den andre var hos bekanta som ville adoptera honom, men Carl hade ännu inte givit dem något besked. Därför beslutades att Ruth och Carl skulle taga ut lysning meddetsamma.

Ruth, sade mor, något bröllop här hemma vill du väl inte ha. Du vill väl inte såra Nils. Tant Netten och jag följer dig till Emmaboda, så kan du vigas i kyrkan där i stillhet.

Ja, Ruth ville allt som mor ville.Hon tänkte i dessa dagar endast på sitt kommande hem och hur snäll hon ville bliva mot barnen. Hon älskade barn mycket och själv hade hon ju tidigare mist sin mor, hon visste vad det ville säga. Så gränslöst bra som hon haft det hos sin fostermor mindes hon ändå med vemod det vita huset, den stora parken där hon lekt. Det kära äppleträdet intill fönsterrutan, den stora granen, allt hade ett förunderligt skimmer över sig. Carl hade skrivit och talat om att han hade hyrt en vacker lägenhet utanför staden på en hög ås med utsikt över sjö och skog och nu väntade han dem.

Det var söndag, Klockorna ringde. Nedför åsen på väg till den lilla kyrkan i dalen var det lilla bröllopsföljet på väg, Både mor och Ruth älskade ju så varmt kyrkan och det kändes som om en mor tagit emot dem i sin famn.

Ruth var vitklädd med myrtenkrona och slöja, följd endast av en liten brorsdotter till Carl. Ruth hade alltid tänkt sig henne vid sin sida på sin bröllopsdag. Gamle prosten talade så allvarligt om äktenskapet, hur det kan bliva en förgård till himlen, men också hur tungt och sorgligt det kunde gestalta sig. Föga anande Ruth hur det senare skulle bliva hennes lott och mer än en gång förundrade hon sig över att rosorna blommade så länge den hösten. Hon tyckte senare att de blivit lagda på hennes lyckas grav. Varje gång hon såg ut genom fönstret tyckte hon att de glödde och talade sitt språk, till tröst och glädje. Men bröllopet talades det om länge. 2O år senare säger en liten gumma till Ruth:”minns inte frun mig, när jag öppnade dörren för er den ni vigdes i kyrkan?

Mor och tant Netten hade för länge sedan rest hem och Ruth var nu lämnad ensam att på allvar börja sitt nya liv. Hon kände sig lycklig och glad, ännu hade inte det hårda öde drabbat henne, rosorna blommade ännu både inne och ute.”

Här slutar första delen av Ruths bok om sitt liv. Andra delen handlar om hennes sju egna barn samt de två fosterpojkarna. Carl fick tjänst med Alvesta som utgångspunkt och paret flyttade dit 1915. Ruth var då 22 år gammal. De köpte ett hemman Björkeberg i Benestad utanför Alvesta och det var där min mor Märta så småningom växte upp. Men det är en helt annan historia..

I Mödernes fotspår

I MÖDERNES FOTSPÅR UNDER 300 ÅR

Jag slår på bilradion medan vi, min kära Chrysler PT Cruiser och jag, tar oss allt högre uppför det småländska höglandet. Vi är på väg från Skåneland med sina slätter och öppna landskap mot höglandets tystnad och slutenhet. Skogen öppnar sig dock igenkännande  och verkar sluka oss mer och mer ju högre upp vi kommer. Ett slags meditativt vara och ordlös kommunikation från gran till tall, från tall till gran verkar sprida sig även till bilen som nu spinnande tycks vara uppkopplad inte bara på bilradion, för plötsligt börjar radion spela Beatles gamla ”Get back”. Den har jag inte hört på decennier: ”Get back, get back to where you once belonged, get back, get back to where you once belonged..” “Återvänd, återvänd, till dit du en gång hörde hemma”. Jag tittar misstänksamt på träden längs vägen. Är det skogen som nu kommunicerar med mig eller är det slumpen, att min påbörjade släktresa bakåt i tiden, sammanfaller så väl med låten? 🙂

Vi närmar oss Alvesta. Där ser jag den välbekanta vägskylten mot byn Benestad till höger. I Benestad växte min mor upp med sina åtta syskon och där bodde mormor Ruth (från Vissefjärda) med morfar Carl (från Tomelilla). Mamma har berättat att från Alvesta station reste alla barnen ut i världen och mor och far stod på perrongen och vinkade farväl. Väl i Alvesta svänger jag så ner mot stationen, parkerar, köper en kopp kaffe i kiosken och sätter mig utanför för att föreställa mig hur dessa avsked och ankomster kunde ha sett ut i 30-talets Sverige. Järnvägen var nu sedan länge ett normalt inslag i det svenska samhället och morfar Carl arbetade som postiljon ombord på sträckan Lund-Kalmar. Det enda jag i verkligheten ser är några stycken ”nyanlända” som vilset står i en klunga vid perrongens ena ände och försöker se coola ut. Tiderna har sannerligen förändrats.
Jag tar med mig kaffet och beger mig nu till Alvesta kyrka för att söka upp mormor Ruths grav och ta några kort. Väl framme hittar jag henne och de andra ganska fort efter ett samtal till moster Vera i Söderköping. Av alla de elva i familjen finns nu bara de två yngsta syskonen kvar på jorden: moster Vera och morbror Erik. Tidens gång slår mig extra tydligt när jag sätter mig med min latte vid graven och begrundar dem som ligger där. Jag minns min mormors långa fläta som ringlade sig en bit på golvet när hon tog ner knuten om kvällarna innan läggdags. Stunden man fick borsta det långa håret åt henne medan hon satt på en pall. Jag minns moster Ingrids glada skratt och humor och moster Nornas sjukhem där jag arbetade i ungdomen på sommarloven. Nu vilar de här efter ett liv av möda. Det är nästan som jag själv andas ut när jag tänker att det är över. Efter en stund med dem tar jag farväl och far till vandrarhemmet utanför stan för att slå upp mitt tält för natten.

Nästa dag reser jag vidare österut mot Dackebygd, mot mormors barndom runt sekelskiftet 1900 utanför Vissefjärda. Jag passerar Växjö och följer leden mot Kalmar, där jag sedan svänger av i Eriksmåla söderut. Skogen tätnar ännu mer och reser sig allt högre. Här verkar Smålandsskogen ha sitt absoluta centrum men avverkningsplatserna är många och söder över i Europa bryr man sig inte om en skog som kan tala genom bilradion.. AB Timber med sin slogan Loads of timber. Any time. Just in time. har köpt upp mycket häromkring och deras lastbilar rullar ständigt söderut med resterna av fallna trädsoldater på sina flak. “Om vi skulle lasta allt timmer som avverkas i Sverige varje år på timmerbilar, som vardera är 24 meter långa, så skulle raden av timmerbilar nästan nå ett halvt varv runt jorden. Så stor är volymen. I dag har vi dubbelt så stor virkesvolym som vi hade för hundra år sedan.” (Skogstyrelsen.se) “Det finns bara en liten spillra kvar av den svenska naturskogen, och inte ens den skyddas i dag. Det gör att hundratals växter, djur och svampar är hotade till utrotning i vårt land”, säger Mikael Karlsson, ordförande för Naturskyddsföreningen. Jag tänker också på de urmjölkade, tvångskalvande korna som för tidigt går i graven när de inte längre ger den avkastning man kräver numera. En gammal indian i Nordamerika sa när de vita kom dit: ”Först när de har huggit ner det sista trädet, förgiftat den sista floden, ätit upp den sista fisken, kommer de att förstå att man inte kan äta pengar”. Man undrar om man ska oroa sig eller inte..

När jag har installerat mig på vandrarhemmet i Långasjö sjunker jag framåt natten ner i en sömn fylld av granarnas sus utanför mitt fönster. På natten drömmer jag att en ung Navikvinna ur filmen AVATAR viskar något i mitt öra om urträdet som håller på att dö, men jag kan inte minnas vad.
Jag är i vart fall framme i det förflutna inställd på att följa mitt släktträd bakåt från mormor i Vissefjärda socken över till kvinnorna på gårdarna i Långasjö socken. Det kommer att bli några intensiva dagar fulla med kaffe och samtal. Men det vet jag inte än när jag sluter mina ögon denna första kväll i djupaste Småland.
Nästa morgon gör jag mig beredd på att upptäcka själva Långasjö samhälle. Jag beger mig till kyrkan och ser Elisabeth Bergstrand-Poulsens mäktiga altartavla som syns så fort man kommer in genom dörren. Bergstrand-Poulsen är en av bygdens två kända kvinnor. Hon målade och skrev om bl a bygdens folk, om deras liv och umbäranden. Den andra är författarinnan Gertrud Lilja som även hon skrev om Långasjöbor. Gertrud Lilja hade också mycket att säga om den moderna utvecklingen. Först var hon begeistrad över cykeln och de första bilarna men allteftersom grodde hennes skepsis inför det samhälle som växte fram. Hon säger 1960 när hon är 73 år: “Vinna tid? Och förlora massor med intryck under flygresor i en färglös rymd, under bilresor på fantasilösa autostrador.” och “I bullret från dammsugaren drunknar längtan, samvetskval och saknad. Vi är sunda och beskäftiga, moderna och sakliga även vi.”

Ute på kyrkogården, där under 800 år generation efter generation har vilat, försöker jag tyda de äldre gravstenarna som ligger upplagda längs kanterna, för att se om jag kan hitta några kvinnonamn ur min släkt från 1700 och 1800-talet men får inget napp. Fyra av min anmödrar vilar här. Den äldsta föddes 1706 och hette Sissela Månsdotter från Bågsjö. Jag får uppmaningen av en kyrkogårdsanställd att istället åka in till pastorsexpeditionen nästa dag och tala med Börje för att komma vidare. Istället promenerar jag nu runt Långasjön ett varv under det att jag genomför en liten tipstävling i att känna igen personer ur Bergstrand-Poulsens böcker. Jag känner med flickan ”Mataledan”, som föddes med eldsmärken i ansiktet och som fick drängen att vid matbordet utbrista till sin husbonde att han inte kunde äta vid åsynen av henne vid bordet. Han blev alldeles ”le åt maten, ”matale”.Jag undrar hur den stackars flickans liv formade sig sedan, men det är det väl ingen som vet något om. Jag försöker också lära mig skillnaden mellan gulvial och kärringtand. Jag har med mig nummer 2 /2016 av TräskoPosten med tema Vatten, där det finns ett reportage som tar upp alla växter runt Långasjön.

Framåt eftermiddagen beger jag mig till Klasatorpet strax utanför samhället. Där spelades Vilhelm Mobergs Utvandrarna in. Jag kommer i ett långt samtal med damen som tar emot mig och det är hon som inspirerar mig att skriva ner denna reseberättelse för TräskoPostens läsare. Tyvärr vet jag inte hennes namn! Där går jag också en tipsrunda medan jag vandrar mellan hus och ladugård. Det är en god atmosfär över hela området och jag hoppas att de ursprungliga invånarna ändå hade det hyggligt här. Det är ju annars om just dessa, torparna, träskomänniskornas liv och umbäranden som Vilhelm Moberg skriver. Det var bland dem de flesta utvandrarna fanns, det var torpen som stod för den största befolkningstillväxten under 1800-talet och som utsattes värst under nödåren på 1860-talet. Moberg skriver: “Och jag skriver nu alltså om denna stugbacke, om andra stugbackar runt omkring, jag berättar om dessa stugors folk, om träskofolkets möda och knog, armod och stolthet, förnedring och storhet”.

Jag avslutar dagen med att gå till Hembygdsgården för att dricka kaffe och äta våfflor med sylt och grädde. Där lär jag känna två underbara kvinnor Ros-Marie Sandberg och Asta Bjelkenbrant som tar hand om mig så väl som om jag kommit hem till dem. Jag återvänder till dem igen en annan dag och de berättar lite om sina liv för mig då. Ros-Marie Sandberg kommer från själva Långasjö och har varit samhället troget hela sitt liv förutom 5 år utomlands i Afrika. Då var hon i Tchad och Kamerun genom Pingstkyrkans verksamhet. I Långasjö arbetade hon som lågstadielärare hela sitt liv. Nu deltar hon i kyrkans kör och hoppade in som kantor där så sent som förra veckan. Asta Bjelkenbrant bor i Emmaboda men arbetade i många år som kokerska på ett vårdhem i Långasjö. Nu är hon volontär i Hembýgdsföreningen samt syr täcken åt frysande i Litauen via Gantekyrkan ( Metodisterna). Vi talar också om att vara våga leva fullt ut! Med åldern och mer stillasittande krymper lätt ens livsruta och till slut kan man känna sig rädd att ge sig iväg på långa resor som man faktiskt vill göra. Då är det viktigt att man trotsar rädslan och gör det ändå. Mitt eget motto till mig själv, när känslan kryper på, är ”hur svårt kan det vara”! Då får jag modet att göra det jag vill. I Ruts bok 3:11 i Bibeln finns orden från Gud: ”Så frukta nu inte min dotter, det du vill vill jag”. I Hebréerbrevet 10:25 står det: ”Ge inte upp er frimodighet. Den ska rikligen belönas”. Mer än så behöver en kvinna inte läsa i Bibeln, tycker jag. Hur svårt kan det vara! 🙂 De tre patriarkaliska abrahamitiska religionerna har spelat ut sin roll för att rädda framtiden, anser jag. Nu behövs modiga kvinnor!

Nästa dag bilar jag till mammas kusin Gullie Mattsson i Hyltan utanför Vissefjärda. Hon och jag har haft kontakt via dator och telefon sedan jag läste etnologi i Lund och började skriva om släkten. Nu är det några år sedan vi träffades och det ska bli spännande att uppdatera sig IRL.(In Real Life=i verkliga livet.) Hon möter på trappen till sitt hus och ger mig en kram. Hon har redan dukat till kaffe och vi sätter oss och börjar prata om släkten. Hon är med i min FB-grupp för släktforskning och vi har ofta kontakt där i olika spörsmål, men det är något annat att kunna tala ansikte mot ansikte. Gullie härstammar också från Slott. Hon är aktiv i olika föreningar och har spelat med i sommarteatern i Kyrkstallarna i Vissefjärda i flera år. I sommar är hon dock ledig. Timmarna går och vi har varit både över och under jord i vårt samtal! Till slut blir det dock dags att bege sig mot vandrarhemmet och när vi kramas adjö hoppas jag att inte dröjer lika länge tills vi ses igen.

Nästa dag beger jag mig till pastorsexpeditionen i Emmaboda för att utröna om mina förmödrar alldeles säkert ligger i Långasjö. Tyvärr visar det sig att allt material sedan 10 år tillbaka finns på Landsarkivet i Vadstena och att jag får vända mig dit när jag kommer hem. Jag skulle ju ändå åka till Emmaboda och vandra runt då stan utgör en del av min mormors historia, så det gör inget. På sommaren 1914 gick hon nämligen en sykurs i stan men hade varit på Öland på en resa. Hon steg av tåget i Emmaboda. Steg av gjorde också en ung postiljon vid namn Carl Edvard Hansson som genast blev betagen av kvinnan på perrongen och följde efter henne för att se vart hon tog vägen. Ruth hade gått in i trädgården där sykursen höll till. De satt ute och sydde på eftermiddagen. Carl vågade sig in och frågade henne om hennes namn och om hon kunde tänka sig att promenera runt kvarteret. Vilket hon accepterade. För att göra en lång historia kort gifte de sig våren 1915 och flyttade till Alvesta där Carl nu hade fått fast tjänst. Jag gick upp på perrongen och tog några kort och försökte se dem framför mig och det var inte svårt.

Men nu tänkte jag bila längs väg 520 för att följa mina anmödrar i fotspåren bakåt i tiden och återvänder därför till Vissefjärda. I Fåglasjö i Vissefjärda socken är min mormor Ruth född 1892. Tyvärr föddes hon utanför äktenskapet då äktenskapet med soldaten J.A. Augustsson-Fors uteblev. Mormor har senare i sina memoarer beskrivit hur modern tänkte dränka sig men inte vågade. Jag broderar ut lite: “När Kajsa-Stina gick stigen ner till sjön för att dränka sig, visste hon inte att världen stod på tröskeln till en ny tid; en tid med andra värderingar och synsätt, så olik hennes egen. Fostret sparkade i hennes mage som för att protestera inför det kommande. Hur mycket förstår ett ett litet barn innesluten i det andra vattnet, livmoderns trygga rum, så nära men ändå så fjärran det ofantliga livet utanför med sina solsystem, galaxer och kosmiska avstånd.Kanske förstod hon allt”.

Hennes mor arbetade sedan som piga runt om i Vissefjärda och Ruth växte upp som ”pigans oäkta unge”. Hon blev dock genom försynen tagen som fosterbarn av sin lärarinna Norna Sjöstrand i Sidlandsmåla när modern dog ung i kräftan och Ruth fick därigenom ett helt annat liv. I sina memoarer skriver Ruth långt senare att hon på nära hand fått uppleva människors svekfulla sätt. Ingen ville leka med henne som den oäkta ungen medan alla ville känna henne som fosterdottern till lärarinnan.. Hennes riktiga mor hade dock inget dåligt förflutet. Hon kom från bondgården Slott utanför Ellingsmåla. Hon hette Maria Charlotta Petersdotter, född 1856 och hon vilar vid Vissefjärda kyrka. Tyvärr togs många gravstenar bort när kyrkogården gjordes om och det finns inget spår av henne. Undrar var gravstenen är? Hennes far Peter Svensson brukade gården Slott tillsamman med sin bror Johan Svensson, mer känd som ”doktarn i Slott”. Om hans liv och botargärning har jag tidigare skrivit i ”I Dackebygd”. När Peter så dör för ung mäktar inte brodern Johan fortsätta och bådas andelar säljs och gården går ur en släkts ägo för gott, där den tidigare varit i flera hundra år.
Jag har en gång tidigare besökt gården och familjen Johansson, ättlingar till de som köpte den på 1860-talet. Jag åker nu igen den knaggliga, slingrande avtagsvägen till gården från 520:an mellan Vissefjärda och Långasjö. Väl framme sitter de i trädgården och firar en födelsedag med kaffe och tårta. Strax ställs en kopp fram för mig och samtalet är fort igång om gamla tider. Mest är det dock jag som pratar mest och de andra som lyssnar. Jag är intensivt inne i det förgångna och allt som hände då. Jag vet inte själv varför jag är så engagerad men det är som det är något jag ska ställa till rätta och göra ogjort. Kanske har mina anmödrar talat till mig om nätterna när jag sovit..

Maria Charlotta Petersdotters mor gifte in sig i släkten på Slott. Hon hette Kajsa-Lisa Petersdotter född 1822 i Fåglasjö och var min mm mm. Det var dit till den byn som Maria Charlotta återvände för att föda Ruth i sin ensamhet 1892. Både modern Kajsa-Lisa och mormodern Helena Svensdotter dog med bara med en dags mellanrum redan 1871; Maria Charlottas syskon hade utvandrat till Amerika och gården Slott var såld. Så hon hade ingenstans att vända sig än kanske till släkt i Fåglasjö. Maria Charlotta kanske också sökte sig till Fåglasjö som den tryggaste platsen hon kunde minnas att ta pigtjänst på, vid dotterns födsel. Dessutom tog hon hand om den lama systern som inte kunnat emigrera. Därefter tjänade hon dock på ett flertal gårdar runt om i Vissefjärda som Ruth senare beskriver i sina memoarer. Man får läsa hur den lilla flickan fäster sig vid olika människor längs vägen, får göra uppbrott när modern får ny plats någon annanstans. Idag vet vi hur en barnasjäl påverkas av för många uppbrott men då, vad visste man och vad hade man kunnat göra åt det! Kände hon sig någonsin hemma någonstans? Jag tänker många gånger på just Maria Charlotta med sin dotter Ruth, två kvinnor att ta vara på sig själva i en värld där så mycket hade förändrats för dem. Hur mycket av moderns tunga liv kom över tidigt i den lilla flickan?

Det är med Kajsa-Lisas mor vi går över gränsen till Långasjö socken. Min mm mm m Helena Svensdotter föddes 1788 i Trollamåla Södergård men kom att gifta sig med Peter Säf, en bonde i Fåglasjö. Eftersom jag inte tidigare har följt denna mödralinje bakåt är jag mycket nyfiken på platserna där de bott och vänder nu bilen mot Långasjö socken längs väg 520 efter att ha tagit adjö av familjen Johansson på Slott. Så småningom ser jag skylten Trollamåla åt höger och svänger in på en mindre grusväg. Nu börjar problemen komma. Jag frågar i flera gårdar, bl a hos Daniel Svensson, om de vet vem Sven Svensson var och var gården ligger som han brukade men ingen vet. Daniel Svenssons far säger fyndigt: Vi vet ingenting, vi har bara bott här i 100 år! Tyvärr får jag lämna byn utan att ha lokaliserat gården men här föddes min mm mm m Helena. Hennes mor i sin tur kom från Bågsjö och jag återvänder till väg 520 för att fortsätta förbi Långasjö längre norrut. På vägen passerar jag Plaggebo som spelat en stor roll i mitt förflutna också genom giften fram och tillbaka mellan just de två gårdarna. Jag stannar för att ta ett kort på det gula, vackra huset. Här bor en människa som bryr sig, det syns!

Jag fortsätter, korsar väg 120 och är snart i Bågsjö, vid det gråmålade huset. Här finner jag ett nytt kaffekalas i trädgården och blir snart sittandes med en kopp framför mig medan vi alla försöker reda ut släktförhållandena! Vid bordet sitter just ägarinnan till det gula Plaggbo, Magdalen Thiel och hennes dotter Elin Eriksdotter. De är där med fadern för att ta ner lite skog. Huset i Bågsjö ägs av Magdalens bror Carl-Anton Thiel. Härifrån kom alltså min mm mm mm Botil Svensdotter född 1759, min mm mm mm m Maria Nilsdotter, född 1733 och min mm mm mm mm Sissela Månsdotter född 1703 men som gifte sig hit från Backa, Ljuder verkar det som. Magdalen Thiel berättar att gården Bågsjö har gått i arv på kvinnornas sida i många generationer vilket inte är så vanligt. Nu försöker vi utröna hur hon och jag är släkt men vi lyckas dåligt .Som tur är lovar hennes bror via telefon att skicka mig sin släktforskning så det ska snart vara utrett. Och så har jag ju också min släktforskarkollega tillika sjumänning Hans Pedersen Dambo i Malmö ,som kommer från dessa grenar ,som kan reda ut saker i detalj! Magdalen engagerar också hembygdsföreningens ordförande Stig Hermansson i jakten efter att hitta rätt gård i Trollamåla för min mm mm m Helena. Han och jag tillbringar senare en del av kvällen i vandrarhemmets gästkök där vi sida vid sida plöjer igenom olika böcker. Vi kommer inte riktigt fram till något bra svar och till slut säger han att jag får åka till Ingvar på Näset bortanför Trollamåla, vid Parismåla och fråga. Under kvällens lopp lyser solen upp omgivningen extra starkt och några sekunder uppmärksammar vi det innan vi återvänder med näsorna ner i böckerna.
(väl hemma efter min resa googlar jag fram att Trollamåla Södergård måste vara det vita hus som byggs om som ligger strax till höger när man svängt höger i ”klykan”.)

Min sista dag i Långasjö packar jag och städar ur mitt rum. Jag äter middag med Andreas och Eva Gamani som driver vandrarhemmet, vilka jag har blivit märkligt bekant med under dessa dagar. De bjuder på potatisgratäng och Andreas tycker att jag ska flytta tillbaka till min hembygd igen. Det kan inte bli svårt för dig att engagera dig i något här, skrattar han, med tanke på hur jag har flängt runt. Jag tänker tanken och låten ”Get back” sjunger återigen i mina öron. Jag är mätt på storstaden, jag har blivit äldre och jag längtar till SKOGEN. Skogen är ett levande väsen för mig och modern forskning visar på ett mycket komplicerat kommunikationssätt mellan träden som går via deras rötter.. Kanske har jag inte så fel om de själsliga träden. Vår asatro före kristendomen använde trädet Yggdrasil som symbol för kontakten mellan världarna. Det kanske inte var en slump. Kanske är Yggdrasils söner och döttrar inte bara virke att elda upp..

Nu far jag till Ingvar och Solveig Karlsson på Näset. Gården ligger vackert med utsikt över sjön Törn. När jag knackar på öppnar Solveig och det dröjer inte länge förrän kaffekittlen kommer på och det blir fika även hos dem! Jag känner en djup tacksamhet för all den öppenhet och hjälp som getts mig under dessa dagar och avslutningen på resan kan inte bli bättre än detta besök. Solveig och Ingvar visar mig en bild på regnbågen tagen igår kväll. De säger att det var ett märkligt rött sken över hela gården som de aldrig någonsin sett förut, men de hann inte tänka på att fånga det på kamera. Samtidigt dyker en barndomsbekant upp med sin fru på gången upp mot huset och istället för att ganska snart resa hemåt mot Skåne blir jag kvar i flera timmar! Släktforskningen faller bort och istället diskuterar vi världens situation, Sveriges situation och vi känner alla en oro inför hur framtiden ska arta sig med så mycket omvälvningar; terrorn som breder ut sig, miljöförstöringen, den ökade kriminaliteten och det sociala sönderfallet i städerna osv. Men än finns livsglädjen kvar ändå och vi skrattar mycket och ofta runt bordet innan jag bryter upp för att resa.

Nu vänder jag bilen mot Skåne och via Tingsryd tar jag mig ner mot Karlshamn. På motorvägen känner jag mig nästan hemma. Då knackar någon mig på axeln och det är min mormor Ruth. Hon tittar på mig så vänligt och ger mig en kram för allt arbete jag gjort dessa dagar och plötsligt är vi i hennes kök i Benestad. Hon har satt fram sirliga små kaffekoppar och tycker att jag ska väl dricka kaffe med henne också, likväl som med alla andra! Jag muttrar något om att jag kör bil men hon svarar att jag vet precis hur jag ska dela upp mig och vara med henne också. Jag gör så och medan jag kör vidare på jorden, dricker vi kaffe på varsin sida av hennes köksbord i himlen under tysthet och begrundar denna ”hemvändarresa” om hennes innehållsrika liv. Fortsättningen på det får vi ta en annan gång!

Sissela Månsdotter 1703-1785 Bågsjö
Maria Nilsdotter 1733-1811 Bågsjö
Botil Svensdotter 1759 – 1828 Bågsjö
Helena Svensdotter 1788 – 1871 Trollamåla
Kajsa-Lisa Petersdotter 1822 – 1871 Fåglasjö
Maria Charlotta Petersdotter 1856 – 1906 Slott, Ellingsmåla
Ruth Forsberg 1892 – 1968 Fåglasjö
Märta Johnsson 1924 – 2010 Alvesta
Ingvor Sabina Le John 1954 Vetlanda

1800-talet tur och retur

1800-TALET TUR OCH RETUR
Så reser jag till djupaste Småland för att släktforska igen. I år går resan i min mm m Maria Charlotta Petersdotters fotspår. Jag tar den enkla, men längre vägen upp denna gången: motorväg nästa hela sträckan mellan Malmö och Karlskrona. Det blir några timmar med foten på gaspedalen men så är jag snart framme vid den mindre avtagsvägen upp mot Emmaboda och höglandet.
Jag noterar att skogen här uppe ser allt sjaskigare och allt mer stukad ut för varje år jag kommer: kalhyggen avlöses av förbuskade områden. Det svenska kulturlandskapet är ett minne blott sedan korna försvann och skogen köpts upp av storföretaget Timber i Småland. Skogsföretagen som nu förstört ca 44 % av fornminnesarvet (vart sjätte fornminne) i Sverige i sin iver att rensa varje lingontuva för en bit profit, enligt senaste siffrorna på atl.nu .
“Om vi skulle lasta allt timmer som avverkas i Sverige varje år på timmerbilar, som vardera är 24 meter långa, så skulle raden av timmerbilar nästan nå ett halvt varv runt jorden. Så stor är volymen. I dag har vi dubbelt så stor virkesvolym som vi hade för hundra år sedan.” Citat av Skogstyrelsen.se
“Det finns bara en liten spillra kvar av den svenska naturskogen, och inte ens den skyddas i dag. Det gör att hundratals växter, djur och svampar är hotade till utrotning i vårt land”, säger Mikael Karlsson, ordförande för Naturskyddsföreningen.
Jag försöker sluta tänka på rovdriften och koncentrerar mig på att ta in det förflutnas energi som fortfarande hänger som oförlösta moln i luften över det sargade landskapet; berättelser som vill bli hörda, själar som vill komma till ro och gå vidare i livets cykler, röster som vill säga sina sista ord innan de ger upp.
Det första jag gör är att bege mig direkt till Emmabodas bibliotek för att kopiera ur hembygdsböckerna ” I Dackebygd”:s voluminösa pärmar. Jag koncentrerar mig på allt som berör byn Fornamåla, där min mormor Ruth en gång föddes. Om jag kan vill jag förstå hur situationen såg ut runt henne vid hennes födsel 1892. Oäkta dotter till bondkvinnan Maria Charlotta från gården Slott. En trolig torpargrabbs barn, ett barn han aldrig erkände, inte ekonomiskt i varje fall. Maria Charlottas skam, hennes cancer, hennes död och Ruths nya liv som fosterdotter till lärarinnan Norna Sjöstrand i Sidlandsmåla en bit därifrån.
Efter kopieringen slår jag upp mitt tält på Törrestorps camping vid sjön Törn strax utanför Vissefjärda och kokar lite kaffe på mitt spritkök. Jag lägger mig på min filt och börjar läsa i högen av kopierade blad. Vädret är soligt och varmt, en stunds sommarro infinner sig och jag lurar mig själv med att världen blivit som förr en stund: ett välmående land med stabila sommarstrukturer att vila i, ”den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor”.. men nyheterna på min surfplatta skickar mig direkt tillbaka in i den oroliga tid vi lever i. Bombattentat, våld, social misär, ensamhet och kärlekslöshet sida upp och ner i Googles nyhetsflöde. Den svenska oskuldsfullheten är borta. Jag går ner till sjön för att bada istället. När jag ska somna framåt kvällen i min sovsäck kommer Ruths ansikte till mig. Hon ler mot mig och är glad för det arbete jag genomför. Hennes ansikte är så nära och så kärleksfullt. Jag somnar tryggt till trädens sus utanför tältduken.
Nästa dag träffar jag Christer Fransson som sköter campingen och jag berättar att jag är här för att släktforska och att jag härstammar från gården Slott i Ellingsmåla. Han berättar att han var med och släkte branden där på 80-talet.
Så börjar min vecka av forskning: jag besöker två av tre gårdar i byn Fornamåla för att utröna vilket hus min mormor kan ha fötts i. Tillsammans med först Thomas Niklasson i Fornamåla 1:4 och sedan med Anders och Siv Jonsson samt svärmor Edith i Fornamåla 1:2 pusslar jag ihop en bild av tre gårdar som skiftades ut på 1840-talet och där alla gamla hus nu är borta och ersatta med modernare. Jag inser att jag troligen inte kommer att kunna hitta en bild av huset där Maria Charlotta tjänade piga hos Mattis Petersson och Ingrid Brita Magnidotter från 1875 och framåt och där mormor troligen föddes. Anders Jonsson visar mig i alla fall skogsvägen där min mormor gått de sista åren av hennes mors liv mellan Fornamåla och Sidlandsmåla. Sista biten neråt Sidlandsmåla har vuxit igen men Anders pekar och beskriver att längre ner kom man till gubben Fransson och sedan var det bara en kort väg ner till skolan.
Vi befinner oss på stigen där mormor i sin självbiografi beskriver hur hon vid en tidpunkt inte visste åt vilket håll som var hem längre, däråt eller däråt. Hur hon stod där förvirrad och grunnande. En ensam flicka i skogen, utan en släkt som brydde sig om denna oäkta unge, utan en far eller några syskon och med en döende mor i ena änden av vägen och en sträng lärarinna i andra änden. Vad hörde träden där hon gick så ensam? Hörde de en gråt som varade långa stycken? Hörde de en flickröst som talade för sig själv för att hålla sig lugn? Hörde de ett förtvivlat hjärta slå allt snabbare när hon tänkte att nu är nog mor död när jag kommer fram idag? Denna del av hennes liv kommer att publiceras i höstens ”I Dackebygd” har jag fått höra av Siv Johansson. Så blir hennes sorg återbördad till sitt ursprung och min uppgift är över..
Nästa anhalt för min forskning är åren tillbaka runt mormors födelse 1892; Maria Charlotta arbetar hos Karl Johan Andersson i Karamåla, men bor i Grämnamåla. Det är nära till gården Fledingstorp och dess torp Tången. Hon besöker ofta sin skolkamrat Lena Stina Augustsson som fortfarande bor hemma hos föräldrarna liksom lillebror Johan. Johan har växt till sig och blivit en ung man i tjugoårsåldern. Han berättar att han ska ta knekttjänst hos Petersson på Emmabo 1 med sitt gästgiveri. Maria Charlotta har nu blivit en 35-årig piga som desperat vill skapa sitt eget hem och liv. Som bonddotter känner hon det sociala arvet att inte gifta sig ”fel” och Johans kommande knektstatus i socknen lockar. Hon förför honom och den unga mannen lovar den äldre kvinnan ett liv i hettans stund. Men stunden går förbi och han vaknar till sin sanning: han vill inte ha denna knekttjänst eller denna kvinna med sin frukt. Han försvinner. Kvar står Maria Charlotta med sin skam och sin nesa. Klivet ut i vattnets djup är nära men något hindrar henne. Hon föder sitt barn i Fornamåla och fortsätter sin tjänst i Karamåla. Flickan börjar så småningom första klass i den närbelägna skolan i Skäveryd. Jag reser således till trakten av Skäveryd skola, Emmabo gästgiveri och Karamåla och lyssnar av vinden. Utanför den f d skolbyggnaden ser jag Ruth bredvid sin lärarinna som på fotot från år 1900. Hon står så tätt tryckt mot lärarinnan som har sin arm beskyddande runt henne. Blev hon retad som oäkta unge av de andra eleverna? Hon skriver om att ingen ville leka med henne i sin bok förrän hon blev adopterad av lärarinnan Norna Sjöstrand i Sidlandsmåla skola. Skolan som också blev hennes hem tills hon gifte sig 1917. Jag besöker Ulla-Britt Lundquist på Grämnamåla gård i närheten för att diskutera möjligheten att Maria Charlotta bott där. Den berömda geten som blev hennes ”hund” och följde henne till skolan varje dag, skrattar jag, bodde den här? Ulla-Britt svarar att de hade både getter och får här förr. Kanske var det här, kanske i en stuga bredvid. Hon arbetade ju på Karamåla 2 inte så långt här ifrån. Jag kör till Karamåla och hamnar i ett vykortspittoreskt smålandsmotiv med röda stugor i en klunga. Där möter jag Håkan Carlsson som också bor där och deltar i sommarens bygdespel. Vi samtalar och han visar mig Karamåla 2 som nu endast är sommarhus. Det ser precis ut som på ett svartvitt foto jag fått mig tillsänt.
Så kommer midsommar och jag besöker Klasatorpet i Långasjö och vandrarhemmet där jag bodde förra året när jag var här uppe och skrev om “I mödrarnas fotspår under 300 år”. Jag härstammar ju från bondesläkt ända ner till 1600-talet i dessa två socknar Långasjö och Vissefjärda. ( Det reportagets finns i Träskopostens höstnummer 2016 http://langasjo.se/om-langasjo-socken/traskoposten/.) Det blir ett kärt återseende med Eva Garami som driver stället. Detta år har hon ett nytt projekt. TV-programmet ”Allt för Sverige” har gett henne idén att skapa en kombinerad släktforsknings- och rundresa i trakten för Amerikasläktingar. Hela idén finns på hemsidan under länken Discover your roots http://langasjovandrarhem.hemsida24.se/en-GB/news-34489489.
Nu har en veckas campingliv gått och det är dags att återvända till Malmö med allt material. Men innan dess återstår ett besök hos min släkting Gullie Mattsson i Hyltan. Hon härstammar från Slott liksom jag och är en hjälp i mitt arbete. Så fort jag kommer innan för dörren hos henne är vi igång med våra papper och noteringar. Vi spånar runt olika idéer där trådarna hänger lösa och hittar en lösning på hur min historia om Maria Charlotta ska gestalta sig. Lite får man skarva där man inte vet, informationen från andra hälften av 1800-talet är ju mer knapphändig än mormors egen bok om sitt liv.
När jag sätter mig i bilen för att åka söderut i skymningen känner jag mig tillfreds med vad jag funnit dessa dagar. När historien om min mormors mor är skriven kommer mitt arbete med det förflutna att vara klart. Då finns fyra berättelser om fyra generationers kvinnor i Björkebergsarkivet på Folklivsarkivet i Lund bevarade för framtida forskning. I framtiden kommer jag, min mor Märta, min mormor Ruth och min mormors mor Maria Charlotta att finnas som exempel på hur kvinnans situation förändrade sig från mitten av 1800-talet till mitten av 2000-talet.
Jag har nämligen bestämt mig för att leva till 28 december 2056; då är jag 101 år och då blir det exakt 200 år sedan Maria Charlotta föddes!

den grå klänningen

DEN GRÅ KLÄNNINGEN

– en berättelse om min mm m Maria Charlotta Petersdotter 1856-1906

När Maria Charlotta väcktes av sin mor Kajsa-Lisa på gården Slott i Ellingsmåla, så visste hon att det var en mycket speciell dag. Vid sängens fotända stod ett par nya skor; de allra första hon ägt i sitt liv. Skomakaren hade vandrat runt i bygderna för ett tag sedan och fått sig en del jobb. Bredvid dem låg ett par stickade strumpor; en gåva från mor. Vid hennes kudde låg en läspinne av trä; en gåva från far Peter. Med den skulle hon lära sig läsa och skriva i sanden, som användes istället för dyrt papper i skolan. Nu skulle far ta med henne in till skolhuset vid kyrkan och där skulle hon få träffa andra barn från andra delar av socknen. Så spännande! Hon var redo för det nya livet inne i Vissefjärda by!
Maria Charlottas första skoldag höstterminen 1862 blev en vacker dag. Solen lyste över en molnfri himmel. Luften var fortfarande sommarljum. Det fanns en stillhet efter skördetidens slut. Hela landskapet vilade. Hennes far hade följt henne till skolhuset vid kyrkan, där flera andra barn nu hade samlats. Somliga med föräldrar, andra utan. För vissa var det bara ett nytt år som skulle börja. Skolan hade varit igång några år redan trots protester från allmogen. Den tog barnarbetskraft från gårdarna och den måste betalas. Nu uppmanade en barsk mansröst barnen att ställa sig i ett led för ingång. Det var början på ett drillande av de unga generationerna som nu skulle lära sig att lyda och underordna sig den nya makten. Kyrkans dominans hade sakta mildrats under 1800-talet. Nu skulle andra krafter, med det militära som förebild, tukta folket. Det tilltagande proletariatets framväxt under 1800-talet skrämde överheten. Av kritiker kallades skolan för “en moralskola för underklassen.” Kyrkan höll fortfarande sin hand över det hela och influerade skolväsendet till långt in på 1920-talet. Inte för inte, låg skolan strax intill kyrkan..
Far vinkade adjö, smackade på hästen och vagnen vände för hemfärd. En annan dag skulle han lära henne ”tvärsomvägen” mellan Ellingsmåla och Vissefjärda. Så kallades den kortaste vägen mellan två platser. När hon steg in genom träporten och in i klassrummet såg hon pulpeterna stå uppradade som i givakt framför en bastant kateder. Där stod skollärare Johan Trenk i egen hög person. Han var en äldre, rundlagd herre med glasögon och med en genomträngande blick. Framför honom låg två böcker uppslagna: stora och lilla katekesen av Luther. Bakom honom hängde planscher med bokstäver och blomblad. Ett badkar stod i ett hörn. Folkskolläraren hade i uppgift att fostra barnen i både dygd och renlighet. Längst ner i rummet fanns en kamin och en trave vedträn för vintern. Det luktade torrt damm och Maria Charlotta nös till. Läraren kommenderade nu barnen att ställa sig två och två vid sina pulpeter i bokstavsordning efter förnamn. Maria Charlotta hamnade ganska nära utgången och bredvid henne stod en annan ung tös i samma ålder som henne. När läraren gick igenom namnlistan hörde hon bänkkamraten svara: Lena Stina Augustsson, Fledingstorp. De log blygt mot varandra. Maria Charlotta kände inte igen bynamnet. Det måste ligga långt från Ellingsmåla, tänkte hon, kanske kan vi inte leka då. Lite visste hon att hon skulle bli släkt med Lena-Stina en dag, på kanske ett inte så välkommet sätt..
Det hade varit missväxt i två år och maten var knapp. Ingen visste hur de skulle ta sig igenom nästa vinter. Trots detta hade ”Johan i Slotts” mesta arbete gått till de fattiga sjuka, som ständigt stod vid hans dörr. Johans rykte som botare var vida känt och var dag infann sig ett hundratal patienter på gården för att få hjälp trots att de inte hade pengar att betala för sig. Hans fru Christina hade slitit för att få allt att gå ihop på deras del av gården, de sambrukade med hans bror Peter Svensson, men nu var vägs ände nådd. Hon var också trött efter att den elfte barnafödseln slutat så illa året före. Hon kände att allt nu var nog, både med barn och knog. Sambruket måste upphöra.
Maria Charlotta vänder sig hastigt om i sängen och stöter till sin lillasyster Hilda som sover skavfötters med henne. Hilda sover tungt men Maria Charlotta har vaknat av ett ljud. Det är inte ett vanligt nattljud, som från någon som tömt en potta bakom stora trädet och muttrande går in igen. Nej, det är ett malande ljud av röster som slingrar sig runt varandra i fallande och stigande toner. Det kommer från farbror Johan och Christinas hus. Det hörs nu steg fram och tillbaka utomhus; de stannar då och då och man hör slutligen rösten av en kvinna som säger något högt och bestämt. Sedan blir det åter tyst och stilla nattro. Maria Charlotta faller i en slummer som ska vara fram till morgonen. Hon vet inte att det är sista natten som hennes värld är som vanlig. Hon vet inte att från och med nu kommer hennes liv att förändras för alltid. Hennes föräldrars tunga andetag i mörkret, en bit ifrån i den andra sängen, är oförändrat regelbundna på den stora bondgården Slott. Alla sover sin oskuldsfulla törnrosasömn ovetandes om att en helt annan tid är i antågande; en tid där allt det invanda ska rivas upp och försvinna som om det aldrig någonsin existerat. Inget ska finnas kvar, förutom en dov ton i en släkts undermedvetna som ska hålla något vid liv generation efter generation tills dimman skingrats och sikten blivit klar igen.
Nästa morgon, sommaren 1864, samlade farbror Johan hushållet på gården i brodern Peters kök och yttrade endast orden: – Min del av Slott ska säljas! Sedan gick han rakt ut genom köksdörren och var borta under resten av dagen trots att det satt många patienter både i förstun och utanför hans hus och väntade. I köket satt en tyst församling av familjemedlemmar, drängar och pigor kvar liksom förstelnade. Hustrun Christina vände sig till sin svägerska och sa: ”Jag tyar inte mer, Kajsa-Lisa. Han måste välja. Sälja och öppna praktik eller tänka på gården.” Kajsa-Lisa la sin hand över svägerskans och höll den bara tyst där. Hon visste redan allt; hon visste redan allt.. Lilla Maria Charlotta hade suttit i ett hörn i köket och känt spänningen stiga. Hon hade iakttagit sin mor Kajsa-Lisa och tant Christina hålla varandra i handen en stund, sedan hade hon rest sig och gått ut. Var var far? Varför var han inte med? Hon gick ner mot ladugården och ropade: – Far, var är du? Ingen svarade men hon visste att han ibland gick ner till hästarna när han behövde tänka. Hon fann honom också där i spiltan med ena handen på manken som om han just frågat hästarna något och ville ha ett svar. – Far, vad sa farbror Johan? Ska de flytta? Vad händer med oss då? Ska vi bruka hela gården ensamma? undrar Maria Charlotta nervöst. Peter lyfte upp den sjuaåriga Maria Charlotta på en av hästarna och sa trött: – Vi får väl se, vi får väl se, flickan min.
Nästkommande söndag spändes hästarna för droskorna och de två familjerna åkte som vanligt till Vissefjärda kyrkby för gudstjänst. Peter höll i tömmarna med sin Kajsa-Lisa bredvid sig. I hennes knä satt lilla Hilda, två år gammal. Där bak satt Maria Charlotta i knät på storebror Sven-Magnus, sexton år, bredvid dem satt Johanna, 10 år gammal och bredvid henne storasyster Lena-Stina, 14 år. Gustaf, 22 år gammal, den äldsta i barnaskaran hade redan flyttat hemifrån till Eremitemåla. Den halvtimme långa resan in till byn företogs under en viss tystnad. Alla satt och tänkte på vad som nu skulle ske med gården. Slott som funnits i släktens ägo under flera hundra år. Hur skulle det gå med den. Skiftet var också igång i Ellingsmåla by sedan två år tillbaka och hemmansklyvningen kunde ju inte fortgå hur långt som helst på 11 ha jord och 90 ha skog. Kyrkbesöken om söndagarna handlade inte bara om gudstjänst. På stallväggen sattes föreskrifter och påbud upp. Före och efter gudstjänsten dryftades de spörsmål, som rörde händelser i både socknen och ute i världen. Nya idéer kom allt snabbare in i det tidigare slutna bondesamhället. Järnvägen kom till Vissefjärda 1874. Hela samhället var statt i förändring på olika plan: ogifta kvinnor blev myndiga, föräldrar kunde inte längre bestämma vem deras döttrar skulle gifta sig med; lönskaläge och oäkta barn blev plötsligt en privatsak och inget man behövde sitta på horpallen för som förr i kyrkan. Gamla regler slutade sakta men säker att gälla. Allt kändes plötsligt mycket, mycket osäkert.
Så gick det en tid igen, sommarens arbete var över och den nya ägaren Peter Johan Eliasson skulle tillträda Ellingsmåla 1:6 på hösten. Peter, som hade åsett försämringen av broderns del under en lång tid, magrade nu av till ett ”spikatum” av all stress. En dag på förvintern, den 20 november 1864, gick han ut på Nallesjöns is för att fiska men kom aldrig hem igen. Inget vet vad som hände, föll han i vattnet? Nu blev det uppror i det hemmet också. Redan vid nyår var det bestämt att Ellingsmåla 1:7 skulle säljas till Israel Nilsson. Vid bouppteckningen den 28 januari 1865 på Slott fanns bara änkan Kajsa-Lisa och fem barn kvar på gården. ”Johan i Slott” och hans familj hade flyttat redan tidigare under hösten till Eremitemåla. Peters äldste pojk Gustaf kom för att bevittna den magra uppteckningen på vad som fanns kvar. Skulderna var många. Lilla Hilda tultade runt på golvet som vanligt.Mor Kajsa-Lisa satt på en stol så stilla och värdigt. När bouppteckningen var gjord och hennes signatur var satt, gick Kajsa-Lisa och barnen över till den undantagsstuga, där de nu bodde. Där hade hon rätt att bo ut sina dagar och vänta på att barnen flög ur boet. I och med detta upphörde det långa släktledet från 1500-talet att vaka över gården Slott i Ellingsmåla by.
Det var också där i undantaget som Maria Charlotta för första gången förstod att det fanns ett annat land som många reste till från Vissefjärda. Hungeråren i bygden var över dem; det hade varit missväxt i två år och för självhushållen innebar det död och elände. Folk dog i sina stugor och grupper av hungrande människor gick och tiggde i stugorna. Säd delades ut vid kyrkan av staten. Många ville lämna sitt land för att känna sig fria igen därborta. Där var man fri: där kunde man äta flera gånger om dagen och aldrig gå hungrig, hade man hört. Maria Charlotta fick också höra att ett inbördeskrig var slut därborta i Amerika och att allt fler började bege sig till det förlovade landet. Hon såg i sina bröders ögon att de längtade efter ett liv långt från ett undantag bakom fädernegården, men än var de lite för unga. Storebror Gustaf hade redan träffat bondtösen Anna Maria, dotter till bonde Peter Jonasson från Eremitemåla och flyttade dit hösten 1865. Kvar på Slott var nu resten av barnaskaran: Sven-Magnus, Lena-Stina, Johanna, Maria Charlotta och Hilda.
Men om de trodde att de svåra åren var över så trodde de fel. Sommaren 1868 kallades ”den torre sommaren”; det föll inget regn från april till september. Skörden slog fullständigt fel. Det står att läsa följande: ”Det var hungersnöd det året. Man fick plocka hasselknopp, syra och vitmossa och blanda i mjölet till brödbaket. Det bröd man fick blev inte bra men man var tvungen att äta därav om man ej ville svälta ihjäl. ”Sågel” fanns inte heller. De magra korna och grisarna fick man slakta, ty det fanns inget foder åt dem. Mjölk och smör var det också ont om av samma orsak. Korna, de som var kvar, låg i sina bås fullständigt utmärglade. Djuren måste vändas där de låg för att i det längsta förebygga liggsår hos dem. Det var en svår tid för både djur och människor. Som väl var fanns det gott om fisk i sjöarna. Denna möjlighet utnyttjades. Det var ej fråga om ädelfisk den gången. Mört, sarv, löja, och mörkna var var lika begärliga som gädda, aborre, braxen och ål. På trefoten i den öppna spisen ställde man en ”potta” med fisk. Det var det enda ”sågel” man hade. Så var förhållandet i bondgårdarna. Ute i torpar- och backstugor var det en skriande nöd. Stora skaror av barn samt arbetsoförmögna människor, äldre och yngre, strövade omkring och tiggde för sitt uppehälle.” (ur Svåråret 1869 av Karl Hartman, ”I Dackebygd”) Så flyttar Sven-Magnus till Lekaremåla och börjar arbeta som dräng 1869. Flickorna går nu alla i Vissefjärda kyrkskola. Åren går i undantagstugan på Slott.
En dag när Maria Charlotta och Hilda leker utanför skolan på en rast kommer brodern Sven-Magnus inkörande med häst och vagn till skolbyggnaden och stiger ur. Man ser hur han går fram till systrarna och kramar om dem. Plötsligt brister de ut i gråt. Mor Kajsa-Lisa har gått bort efter en tids lunginflammation på Slott, som även drabbat mormor Helena borta i Fåglasjö. Nästa dag dör även hon. Det är sorg i undantaget.
Stramt stod den mörka klockstapeln vid Vissefjärda kyrka som i givakt och följde ännu en begravning vid sin fot. Den visste sin uppgift och de tre klockorna ”Maria,” ”Sofia ”och ”Helena” klingande ödesmättat fram och tillbaka medan änkemormor Helena och änkemodern Kajsa-Lisa samtidigt sänktes till den yttersta vilan i Herrens år i juni 1871. En barnaskara på fyra flickor och pojken Sven-Magnus famnade varandras händer och såg kistorna försvinna ner i marken. Lena-Stina lutade sig mot Maria Charlotta, redan hade hennes muskler börjat kännas svaga. Deras äldre bror Gustaf hade redan på moderns sjukbädd tagit ett tårfyllt farväl av henne. Han hade tänkt utvandra och gjorde så den femte juni, tre dagar efter hennes bortgång. Johanna, Lena-Stina, Maria Charlotta och Hilda Gustava stirrade nu storögt på de äldre ur släkten och följde lydigt efter dem bort från graven när allt var över. De följde de äldre släktingarna ner till kyrkstallarna på andra sidan Lyckebyån, där utslagna, skira björkar drack vatten vid strandkanten. De satte sig tåligt att vänta i skrindan, medan hästarna sattes för, för att fara hemåt. Ja hemåt, betydde fortfarande gården Slott med sin undantagsstuga för Maria Charlotta och Hilda. Lena-Stina flyttade nu in som ”inhyses” hos kyrkvaktmästare Jonas Magnusson i Fornamåla pga av sin tilltagande muskelförlamning. Johanna fick pigtjänst i Sutaremåla och kvar på Slott blev som sagt nu bara de två yngsta.
I juli 1875 blev bonden Mattias Petersson i Fornamåla änkeman med sex barn. Maria Charlotta flyttar till honom för att hjälpa honom ett tag såsom det var brukligt för ogifta bondpigor. Hon gick också över till granngården för att hjälpa sin syster Lena-Stina i hennes sjukdom. Det hon kanske inte hade räknat med var att så skulle livet förbli för henne under resten av hennes liv. Överallt fick hon rycka in: vid födslar, dödstillfällen och sjukdom. Som bondtös utan gård stod hon inte heller långt upp på äktenskapslistan. För fin för en torpare, för fattig för en bonde. Året därpå återvände hon till Ellingsmåla, som piga i granngården, hos Nicolaus Larson, när han blir änkeman och för att vara nära yngsta Hilda som fortfarande bor kvar på Slott. Under några år hjälper hon båda sina systrar medan hon arbetar hos Nicolaus. När så Hilda bestämmer sig för att följa Sven-Magnus och Johanna i utvandrarnas spår och söka upp de andra syskonen i Amerika, återvänder Maria Charlotta till Fornamåla 1879 när Mattias äldsta söner också utvandrar till Amerika. Lena-Stina blir inhyses hos honom istället när Jonas Magnusson i granngården bestämmer sig för att bygga ett nytt hus. Mattias mindre barn var bara i tonåren och behövdes skötas om.
Så såg situationen ut där de båda systrarna kom att bo i nästan 20 år och där föddes min mormor Ruth. Ruth berättar i sin självbiografi: ” I en dal låg en vacker, vit stuga olik alla andra hem. Den hade byggts av en konstnär, en gammal lärare. Huset var byggt med veranda med tjocka vita pelare. Överst satt en klocka, som visade tiden ut för vandraren på vägen. Där fanns en trädgård med fina äppelsorter, mycket blommor, som kom upp varje vår, gamla blåtofflor, duvan i arken, kejsarkronor, som voro så tacksamma och lyste gula och blå invid husets vägg. Två stora tvillinggranar stod mitt i allt detta liksom trogna vaktposter. Han hade tagit till sig två fattiga systrar, den ene var lam sedan många år, den andra hade därför måst sluta sin plats för att vårda syster Lena-Stina. Nu var det så bra. Nu kunde Maria samtidigt sköta hemmet åt den gamle Mattias. Lena-Stina och Maria Charlotta ägde flera syskon, men de hade rest till Amerika för många år sedan. De glömde inte sina syskon här hemma utan där kom hjälp i form av gåvor och pengar. På detta sätt drogo de sig fram. Mattias hade ko och morgonmjölken fick alltid Maria behålla. Systrarna hade två rum och den gamle ett stort rum nere och sovrum däruppe. De hade det gott tillsammans dessa tre, ty fast att Lena-Stina hade drabbats av en svår sjukdom, klagade hon aldrig utan tog allt från Gud och var som ett solsken. Bedrövade människor kom långt ifrån för att tala med henne om sina sorger och bekymmer.”
Maria Charlottas vänskap med skolkamraten Lena-Stina Augustsson från Fledingstorp har hållit i sig genom åren. Nu arbetar Lena-Stina en period på Skutaryds gästgiveri i Emmabo. Det är även där som traktens knektar skrivs in till sina knekttorp och möter den bonde som har ansvaret. En helg i september 1891 besöker Maria Charlotta sin väninna där samtidigt som Lena-Stinas bror Johan kommer dit den 3 augusti och 24 augusti för att söka knekttjänst hos Gustaf Petersson för soldattorpet i Eremitemåla som stått tomt ett år. Maria Charlotta kände lillebrodern till Lena-Stina och tycke fanns mellan dem trots åldersskillnaden. Maria Charlotta var ju trots allt 15 år äldre än honom. Hur det nu gick till så blev Maria Charlotta gravid och trolovad. Att vara trolovad var allmogens sätt att bekräfta ett förväntat giftemål sedan urminnes tid. Om inte giftemålet blev av fick barnet ändå ta del av faderns efternamn för att bekräfta sin status gentemot de som kallade oäkta barnen dvs de som tillkommit utan trolovning. Av någon anledning drog sig Johan ur både trolovning och knekttorpet i Eremitemåla. Kanske kände han sig för ung eller så fick han ”veta” att det var ett för dåligt parti. Varför Maria valde denne unge man får vi inte heller veta. Hon var nu 35 år gammal och kanske ville hon på något sätt skaffa sig ett eget liv och inte gå i pigtjänst hela livet. Johan sökte knekttjänsten i Guttamåla året därpå och tog den men kom aldrig att bo där heller, utan bodde kvar hemma hos föräldrarna. Han fick tillagt knektnamnet Fors. Han arbetade kvar som mjölnare en tid.
25 maj 1992 föds min mormor Ruth i Fornamåla. Hon fick efternamnet Forsberg så småningom vid konfirmationen. Ruth berättar vidare i sin självbiografi om livet i Fornamåla, sjuka moster Lena och om sin egen stundande födsel: ”Gamle Mattias gick där och arbetade i sin trädgård, älskade sina blommor och sina böcker. Han satt och talade med Lena om hur olika livet gestaltade sig för oss människor. – Känns det inte tungt mer än en gång Lena, sade Mattias, att du får ligga här dag ut och dag in, år efter år och se oss andra röra oss fritt? – Nej, svarade Lena, det känns inte alls så, jag har lämnat mitt liv i Guds hand och känner mig så lugn och fridfull. Jag får trösta och lugna mina vänner och bedja för oss alla. Förbönen är det största av allt, bön för dem som råkat i nöd och elände. Som nu min stackars Maria som skulle behöva gå igenom detta. Snart ska vi se ett litet barn. Jag beder till Gud varje dag att Maria ska orka igenom. Jag är så ängslig, hon ser så bedrövad ut, inte underligt, när barnets far lämnade henne. – Ja, vi får hjälpas åt med allt, svarar Mattis. Jag tror som du att Gud har sin mening med allt som händer, fast vi små människor kan inte fatta det. Den gamle gick in till sig och Lena knäppte sina händer och bad: – Gode Gud, låt detta lilla barn bliva till välsignelse i världen.”
Ruth berättar vidare om sitt tidiga liv: ”Det stora äppelträdets blomfyllda grenar nådde ända fram till fönstret. En av grenarna alldeles intill vajade sakta för vinden. Det var som den hälsade det lilla flickebarnet välkommen till jorden. Ingen annan gjorde det men hos flickebarnet blev ingjutet en stor kärlek till blommor, till det sköna i livet. En faddergåva från en bättre värld. Det hade inte gått så många dagar förrän barnet blev älskat för sin egen skull av sin mor, av Lena och gamle Mattias. I dopet erhöll barnet namnet Ruth Ottilia Elisabeth. Ur bibeln voro namn hämtade, den rikedomen ville mor giva sitt lilla barn. Den unge prästen hade döpt den lilla och sedan talat med Maria och Lena. Dessa gingo gemensamt till Herrens heliga nattvard. Det var en oförglömlig stund i det lilla hemmet. Prästen läste till slut: ”Då vi livets goda delar, dela sorgerna som bränns, bejda varmt för dem som fela, villigt våra fel bekänna. Då av andens röst vi ledas under bön i stilla stunder, genom lydnad vi beredas till att se Guds dolda under.” För Maria hade detta blivit som en ny början i livet. Hon hade fått förlåtelsen av Gud och hennes högsta önskan skulle nu bliva, att försöka fostra sin lilla flicka till en god människa, att vårda sin sjuka syster och hjälpa den gamle. De goda föresatserna behövdes så väl för människor har svårt att glömma händelser. Det som hänt satte sin särprägel i detta hem, på Maria såväl som på hennes lilla flicka. Ingen som inte fått uppleva detta själv anar inte hur det känns att ha felat så djupt och för barnet att inte äga en far. Men ännu slumrade Ruth, som hon kallades ovetande om sådana bekymmer och log så gott mot gamle Mattis. Han tittade ofta, ofta in till henne för livet hade blivit så ljust för honom.
Dagarna gingo. Väl sörjde Maria den hon älskat så högt, men därför att hon lämnat sitt liv i Guds hand, började hon mer se det ljusa, mörkret flyktade. Hur hade hon inte förut låtit draga sig av dess makt. Hur mången kväll hade hon inte gått ner till den lilla insjön som glittrade fram mellan träden och tänkt så här: ”Bara ett ögonblick och allt är slut.” men då hade tanken kommit ”Kära Lena, inte kan jag göra så här gentemot dig”. Nu tackade hon Gud att hon hade kraft att hålla ut, solen bröt igenom molnen, när hon skötte sin lilla flicka och sedan Lena, så hon var nöjd. Morgonbönen glömdes aldrig. Lena läste och Maria sjöng ofta sin älsklingspsalm ”Jesus är min vän den bäste vilkens like icke är”.
Och vidare: ”Dagarna gingo och Maria såg mer och mer hur Lenas krafter avtogo. På samma gång som hon önskade henne vila och befrielse från sitt lidande visste hon hur oändligt tomt det skulle bliva. Hon hade för varje dag fått erfara hur nära Gud varit dem i den sjuka systern. Tidigt en söndagsmorgon i mars 1900 säger Lena: ”Se, där kommer Jesus och hämtar mig hem” och så sträcker hon sina händer mot honom. Stilla falla de åter ner och den kära sjuka har lämnat jordelivet. Det blev så tyst, Maria gick och hämtade Mattias och de hjälpte att ordna för den döda. Ruth bröt en ros från rosenträdet och lade den på Lenas bröst. Huvuden böjdes och Mattias läste: ”Som fåglen vid ljusan dag sig glädjer, så glad i ljusets rike jag inträder, vid änglasången och harpoklangen jag skådar evighetens dag uppgången”. Den dag jordfästningen skulle äga rum samlades Lenas vänner för att följa henne på den sista färden. Blomstren voro ej många vid den fattiges begravning, men lingonriskransarna lyste gröna, hoppet talade om ett högre liv där alla varför skola bliva besvarade. Vid graven talade den unga prästen som så ofta besökt Lena om ett liv rikt på kärlek och tålamod. Hennes älsklingspsalm sjöngs till slut: ”Snart ligger bojan krossad i gravens mörka klyft och anden är förlossad över jorden lyft. Jag ren av änglar buren hör himlaharpors ljud, nu brister klagomuren och jag får skåda Gud.” Länge talades det om Lenas stilla och fridfulla död och hon glömdes aldrig av dem som stått henne nära i livet.
Det är underligt, men sant är att stora händelser ofta följa på varandra. Inte långt efter Lenas död bröts gamle Jonas ner av en svår sjukdom – lunginflammation. Han förstod att också hans dagar var räknade och beställde om sitt hus. En fattig släkting skulle få det vackra hemmet, en del pengar gavs åt missionen, lilla Ruth skulle få 100 kronor på en sparbanksbok med en särskild tillsägelse att de inte fick användas till en cykel, dessa började då bliva allmänna. Maria blev så glad, 100 kronor var mycket pengar på den tiden. Ännu en gång hackades det granris som ströddes hela vägen utanför huset. Det gjordes kransar i olika mönster. En sed som aldrig glömdes. Den gamle konstnären, som älskat det sköna hade fått lägga sitt huvud till ro. Han följdes av många tacksamma vänner mest sörjd av Maria och Ruth som i honom förlorade hem och trygghet. Ingen skulle nu komma och taga Ruths hand och säga: ”Kom nu så går vi ut i skogen”. Den dag när gamle Mattis gömts i jorden var mycket tung. Om en vecka skulle de som nu ägde huset komma och bo där. Det var tunga steg, när Maria med sin lilla flicka skulle gå till en gammal man som hon hört behövde hjälp. Han bodde en halv timmas väg bort. Det var ett gammalt grått hus och vägen upp var kantad av krusbärsbuskar. Det verkade mycket fattigt, men en vit get var bunden på gården och Ruth tyckte genast det såg litet gladare ut. ”Jo, sa gamle Jonas, jag är tacksam om Maria vill taga litet vård om mig, du får komma vilken dag som helst.”
Så kom det att Maria Charlotta och lilla Ruth flyttade till den gamle mannen som bodde i närheten av Skäveryd. Hon arbetade hos sin faster Britta-Stina som gift sig i Karamåla 2. Det är också i Skäveryd som Ruth börjar i första klass. Det fanns nu åtta nya skolhus efter ett beslut i sockenstämman 1875. Hon är glad och trivs, men får känna av hur det är att vara utan far då mor efter en tid frågar sin tös hur hon trivdes i skolan. – Jo, svarade Ruth, på timmarna går det bra och fröken är snäll, men på rasterna är det inte alltid så roligt. Jag får inte alltid vara med, jag är ju så fattig och så har jag ju ingen far.” Hur det kändes för Maria kan inte beskrivas men hon bad tyst för sig själv ”käre Herre, låt inte livet bliva alltför tungt för mitt barn för mina synders skull”. Maria Charlotta ville nu att Ruth skulle byta skola. Ruth fick börja vårterminen hos lärarinnan Norna Sjöstrand i Sidlandsmåla istället. Kanske var barnen bättre där. Denna förändring innebar en helt ny livsinriktning för Ruth, skulle det visa sig! Norna Sjöstrand beskriver mötet med Ruth i sin bok så här: ”En liten flicka på 10 år inträdde vid vårterminens början i min skola. Hon föreföll djärvt glad men på minsta vis framfusig eller näsvis. Hon hade gått sin första folkskoleklass i Skäfveryd och blifvit flyttad i 2:an. Maken till liflig och glad unge såg jag sällan. Då hon varit i skolan några månader, kom en lördag en ytterst säflig och och beskedlig kvinna, åtföljd av detta barn och efter en vördnadsfull hälsning sade hon: ”Ruth vill så gärna komma till fröken”. Som jag ej är van vid en så sällspord artighet blef jag förvånad men sade helt vänligt, att det var snällt. Så småningom kom det dock fram hvad meningen var. Flickan hade fattat tycke för mig och ville äntligen komma till oss för att att lära sig passa opp litet. Och efter vad vi sedemera fingo veta, hade modern af vänner rådts till försöket. Mer än en gång hade jag blifvit uppmanad att taga någon flicka till hjälp åt mor, som ju är gammal och här var nu ett osökt tillfälle. Men denna lilla fastän hon började räkna upp en hel mängd sysslor, kunde väl ej blifva någon vidare hjälp. Vi lofvade emellertid att tänka på saken till påsk eller hösten. Men var jag till en början tveksam, så öfvervanns denna tvekan snart, då det lifliga barnets ögon alltjämt förföljde mig med bedjande blickar och i spänd förväntan, tycktes det. Slutligen nalkades ögonblicket, då tillåtelsen gafvs och mottogs med ett ”tack så mycket, fröken” och var hon förut glad, så blef det nu jubel, så strålade hennes ögon af glädje.”
1902 började Maria Charlotta känna sig extra trött. Ruth beskriver det hela så här: ”Det var middagsrast i skolan. Under det stora äppelträdet satt Ruth och grät alldeles förtvivlad. En av flickorna sprang in och hämtade Fröken: – Ruth lilla, tala nu om varför du är så ledsen. – Mor är så sjuk därhemma, sade Ruth, hon kunde inte stiga upp idag. Tänk om det går med henne som med moster Lena och farbror Jonas. Jag MÅSTE gråta! – Torka nu dina tårar, Ruth lilla och när skolan är slut för idag skall jag se vad jag kan göra. Jag går med dig hem och talar med mor. Så strök hon den tårdränkta kinden sakta och varligt. Hon hade lärt sig att hålla av denna lilla glada och frimodiga tös på ett annat sätt än de andra barnen och ville så gärna göra allt för henne. När Ruth efter skolan stod och väntade på Fröken var hon nöjd och lugn. Nu skulle mor bliva glad, nu skulle hon få hjälp. – Ruth, du går ut lite, sa mor när hon och Fröken hade kommit fram till hemmet, så får jag tala lite ensam med din goda lärarinna. Sedan sade Maria: Jag har känt mig så trött och eländig länge och igår var jag hos doktorn och han talade om för mig att det var kräfta. Jag blev så ledsen och övergiven så idag kunde jag inte ens stiga upp. För min egen del finner jag det inte svårt att gå bort, men mitt barn, mitt stackars kära barn, vad skall det bliva av henne? Här kunde Maria inte fortsätta längre. Stilla tog Fröken Marias hand i sin och sade: – Var inte så förtvivlad, Gud är de faderslösa och moderslösas stöd och hjälp. Och nu vill jag säga detta, Ruth ska inte bliva utan hem, utan en mor. När ni vilja står mitt hem öppet och jag vill göra allt jag kan för detta barn. – Tack Gud, att du har hört Lenas böner, att du förbarmar dig, att mina bekymmer togs bort. Må Gud välsigna er, som nu vill bliva i mors ställe för mitt barn.”
Så gick åren och Ruth bodde i Sidlandsmåla och gick hem då och då till sin mor i Fåglasjö som bara blev allt sämre. Om ögonblicket den 17 juli 1906 skriver Ruth: ”Det hade blivit vår och Ruth kom glad inspringande till tant Norna. – Se vad jag har hittat, de första blåsipporna! Ska vi inte gå hem till mor med dem? – Ja, du kära lilla barn, säger tant Norna, nyss var var farbror Johan här och talade om att mor nu fått gå till ett bättre hem. Hon kan inte glädjas mer åt vårens första blommor men hon önskar säkert om hon kunde tala, att hennes flicka skulle fortsätta och sprida glädje med dem för andra gamla och sjuka. Så tog tant Norna Ruth i sin famn och sade: – Nu barn lilla, ska du säga mor till mig, det talade din mor och jag med varandra om och nu ska du inte gråta mer, mor behöver nu inte plågas och lida och vi äga hoppet om ett återseende om vi gå på Guds vägar. Mor ägde inte mycket av jordiska ägodelar och det lilla som fanns såldes efterhand. Det var endast den blåmålade kistan som Ruth fick behålla och en gammal tavla föreställande Jesus och Maria. Snart skulle också fattigklänningen upphöra, den hade inte varit så grå de sista åren. Tant hade sytt gul kråkspark på den runt hals och armar. Den klänning Ruth nu bar hade sorgens färg och den hade hon fått av sin nya mor. Den bars alla söndagar när hon gick med blommor till mors grav. Ruths far var och förblev borta, aldrig en hälsning sände han hem till sitt barn.”
Så slutar berättelsen om min mm m Maria Charlotta Petersdotter, en kvinna som levde i en övergångstid mellan det gamla bondesamhället och det moderna industrisamhället. I dåtidens bondesamhälle var äran en viktig ingrediens för att få skydd och hjälp av kollektivet ”bygemenskapen”. Utan ära saknade man förankring och beskydd vid svårigheter. Det var detta som hände Maria Charlotta. Hon fick uppleva omgivningens attityder efter födseln av Ruth och kanske bidrog detta till hennes cancer och förtidiga bortgång. Ännu fanns inte det moderna samhällets skyddsnät på plats för att fånga upp henne som ensam mor. Den tilltagande ojämlikheten mellan folket i bygden ökade också under denna tid då de uppstigande, borgerliga idealen sipprande in hos de mer välborna bönderna samtidigt som allt fler stod utan gård och mark som statusmarkeringar. Förr behandlades piga och dräng som en familjemedlem i ett hushåll men alltmer uppstod en syn på varandra som skiljde folket åt socialt. Vid tiden för Ruth födsel 1892 bodde det 61 personer på fattiggården i Bussamåla. 35 av dem var barn. De auktionerades ut till lägsta kostnad till en bonde som behövde arbetskraft. Ända in på 1900-talet såldes barn till dem som bjöd minst. Ruth kunde ha blivit en av dem men ödet ville annorlunda..
Källor:
Ingvor Sabina Le John ( 1954 – ) Dotterdotter dotter till Maria Charlotta Petersdotter
Författarens ärvda arkiv av Märta Johnsson (1924- 2013), dotterdotter till Maria Charlotta Petersdotter
“Levnadsöden av Else”. Självbiografi av Ruth Hansson (1892 – 1968), dotter till Maria Charlotta Petersdotter
“Boken om Ruth”. Anteckningar av fostermodern Norna Sjöstrand (1886 – 1950) om Ruth uppväxt hos henne i Sidlandsmåla.
Tryckta källor:
Göran Stenfelt. Riksarkivets forskningsavdelning, Stockholm
Synd och skam: Ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680 – 1880. Marie Lindstedt Cronberg Doktorsavhandling vid historiska institutionen, Lunds universitet 1997
Svenska allmogens plägseder. Llewellyn Lloyd. 1871 Nordiska museet och Liber förlag 1979
Svenska gods och gårdar. Del XXVI Småland. Red. Sydow/Björkman 1943
Från folkskola till grundskola 1842 – 1942 www.lärarnashistoria.se
Ur ”I Dackebygd”, Vissefjärda hembygdsförenings årsbok:
Gårdshandlingar från Fornamåla. Karl Svensson 1957
Ur ett bondebibliotek i Fornamåla. Carl Ågren 1958
Svåråret 1869. Karl Karlman. 1969
Från skjutsningsväsendets tid. Erik Svensson 1970
Johan Trenk. Av Gunnar Thelin. 1985
Folkskolan 150 år, skrivet på 1920-talet av Norna Sjöstrand.
1992 En vykortsvandring. Göran Persson 2001
För hundra år sedan- sekelskiftet i socknen. Siv Johansson 2002
Skolkort från Skäveryd. Märta Johnsson 2003
Byarnas historia i Vissefjärda socken 2006
Besök hos Harry och Edith i Fornamåla. Siv Johansson 2007
Ett stort tack till:
Min Slottssläkting Gullie Mattsson, Hyltan, Vissefjärda
Anders Jonsson med familj, Fornamåla 103
Niklasson, Fornamåla
Ulla-Britt Lundquist, Grämnamåla
Catarina Holmqvist, Älmeboda
Per Melin, Lindås
Håkan Carlsson, Karamåla
Göran Persson, Vissefjärdas hembygdsförening, Vissefjärda
Siv Johansson, vissefjärdas hembygdsförening, Vissefjärda
Arkivarie Maria Henningsson, Emmaboda Kommun
Arkivassistent Caroline Svensson. Regionarkivet. Regionkronoberg.
Och slutligen ett stort tack till Törretorps camping, Christer Fransson, Vissefjärda för min fina vecka där!

johan i slott

BOTAREN “JOHAN I SLOTT”:

en berättelse om min mm m farbror Johan Svensson 1814- 1901

”Då vi rodde över vår lilla insjö till den södra stranden, så kom vi till Slott, där det fanns två gårdar som också tillhörde vår by.” Så skriver Anton Gustavsson från Ellingsmåla om sitt första besök till Slott vid 1900-talets början. Det är dock inte Johan han ska besöka. När Anton kommer roendes bor det andra människor där. Tiden, den ofrånkomliga gästen, har redan varit på besök.. Johan i Slotts saga börjar under 1800-talets andra decennium och berättar om en man som blev botare, förlorade sin släktgård från 1500-talet och stod inför tinget för felbehandling. Dock hjälpte han dock många människor. Han trovärdighet visade sig bl a i att hans medikament fortfarande såldes på svenska apotek 30 år efter hans död. Men – låt oss ta det hela från början…
Till denna trakt kom de första bebyggarna redan för 5000 år sedan. De följde Lyckebyån upp från Blekingekusten och bosatte sig längs åns dalsidor. En sak vet vi säkert. Det landskap som mötte nybyggarna var skog. Från norr till söder, från öster till väster, så var dalen en enda ofantlig skog. Det skapades ett speciellt släkte av de människor som stannade där. Hans Hildebrand skriver på 1700-talet: ”Skogarna.. som djupa, mörka och tysta, sluta sig kring bygderna, utöva en starkt isolerande inverkan. De hindrade förbindelserna bygderna emellan ..de göra sinnena djupare, lynnena dystrare, viljorna trögare, de giva vanorna långvarighet.” Traktens isolering hävdes dock i ett enda slag när den s k Kungsvägen byggdes under 1680-talet; från Stockholm till Sveriges nya örlogsstad, Karlskrona. Ett av landets mest avlägsna hörn blev nu ett av de mest trafikerade. Kungar och bemärkta personer passerade förbi, liksom även tidens alla luffare och lösarbetare, i de senares fall, efter en natts sömn i någon bondes lada. Emmabo blev en av de platser där droskor byttes och hästar fick vatten. Gästgivargårdarna låg nu på en mils avstånd från varandra, som pärlor i ett pärlhalsband, längs vägen till Karlskrona. Vägen trafikerades också av kringvandrande glasknallar, som sålde en stor del av Kostas och de övriga brukens hushållsglas. De kom vandrande till gårdarna med sin hälsningsfras: ”Jag är handlande och vandrande i Nordanlanden!” Så kallades nämligen södra Småland, medan Blekinge och Skåne var Östanlanden, allt sett ur en dansks synvinkel. Kanske var det just glasknallens rop som väckte Johans mor, Maria, där hon låg och vilade efter nattens födslovåndor. Kanske såg hon på gossen bredvid sig och bad någon gå ut och köpa ett dyrare glas än nödvändigt, för denna tisdag var speciell. Torsdagsbarn eller söndagsbarn ansågs speciellt utvalda till andra uppgifter än de mest timliga, men kanske föddes Johan mellan tolv och ett på natten, kanske hade han segerhuva vid födseln, redan en tand eller två eller något annat säreget drag. Varje moder tittade extra noga efter om kanske just deras barn var utsett till något annorlunda.
Johan Svensson kom till jorden den 18 oktober 1814 som fjärde barn. Han föddes en vacker höstdag när träden stod i brand, sommarens slit var över, potatisen upplockad för vintern och slakten var i full gärning. Han föddes i en stadig bondsläkt, som brukade en gammal släktgård vid namn Slott, vackert belägen på sluttningen ner mot Ellingsmålasjön. Ett par kilometer därifrån låg Ellingsmåla by. Därifrån var det en halvtimmes resa in till kyrkbyn Vissefjärda, belägen i det skogsbeklädda Konga Härad i södra Småland. Vid dopet i Vissefjärda kyrka redan nästföljande söndag, den 23 oktober, tog mormor Stina honom ur Marias armar och vyssjade honom sakta. Hon log tyst för sig själv över att åter få se en pojk födas till gården. Tänk om hennes make Gumme hade fått leva ett år till! Så glad han skulle blivit! Dottern första barn hade varit en flicka som fått namnet Lisken, sedan hade som tur var Gustav kommit, men sedan åter igen en flicka, Kajsa.. Fru Stina hade själv bara fött ett enda barn, Maria, till gården. Detta faktum hade legat som en oro över hennes bröst under många år. Vad skulle hända med den gamla släktgården om Maria inte kunnat föra släkten vidare? Gården som funnits i familjen ägo så länge man kunde minnas, fick inte gå ur händerna på dem. De var självägande bönder sedan urminnes tider, varken kronobönder, frälsebönder, torpare, backstugusittare eller något annat. Hon tittade stolt bort mot svärsonen Sven och tackade honom tyst inom sig. Hon hade sett honom växa upp och visste vilken bra karl han var; han kom från en annan av byns gårdar, som den enda sonen till Gerton och Ingeborg. Maria hade gjort ett bra val. Men hon var lite orolig ändå. Sonsonen liknade sin far upp i dagen redan nu och skulle säkert bli lik honom som vuxen; kortväxt, grov och stark som en björn. Skulle han liksom Sven fatta mer tycke för jakt och fiske än för jordbruk? Svärsonen Sven var mer ute i skogen och ute på vattnen Hallasjön, Ellingsmålasjön och Slottsgölen än hemma på gården för att sköta de 11 ha jord som tillhörde dem. Med sin enorma styrka bar han lätt flatekan med sina fiskeredskap ensam på sina armar mellan sjöarna som han kände så väl sedan barnsben. Ja, en frihetssökande svärson hade hon fått, tänkte Stina, måtte inte Johan bli likadan! Skogen skapade en inre frihet för människan, vilket gjorde henne okuvlig och frihetssökande. Många är de författare som skrivit om den nordiska allmogens särställning i Europa och dens personliga relation med skogen. Ännu är tiden för ung i vår berättelse, för att en viss Vilhelm Moberg ska kunna nämnas så mycket mer. Han föddes 1898. Johan var pyssling med Vilhelms mor Johanna, från trakterna norr om Emmaboda. Stina fick känna sig nöjd med det som var; hennes krafter var i avtagande. Hon levde bara fram till sommaren 1817, då Johans lillasyster Brita-Stina hade hunnit bli halvåret och gärna satt i hennes knä. Sist föddes Peter, två år efter hennes död. Tre pojkar och tre flickor skulle säkra både arbetskraft och släktgårdens framtid, det hade hon nog förstått. Två år senare dog farmor Ingeborg borta i Elllingsmåla. Nu fanns det ingen längre ur den äldre generationen. Nu var den 38-åriga Sven och hans hustru Maria ensamma ansvariga för gårdens väl och ve.
Från allra första början kunde ingen äga skog, den var alla människors ”allmänning”. Många turer om skogen skulle utkämpas genom århundranden, men när vår berättelse skrivs, så har nyligen något stort hänt. Revolutionsåret 1789 ute i Frankrikes Europa har gett ett märkligt återsken i kung Gustav III:s sinne; kanske var han rädd att det svenska folket skulle företa samma revolution. Det året återskänker han nämligen de samfällda utmarksskogarna, som fram tills nu hade tillhört kronan, till respektive hemman. Det året var ett stort år i byn Ellingsmåla. På bystämmorna diskuterades det både på tvären och på längden och farfar Gerton och morfar Gumme var mycket, mycket nöjda där de satt sida vid sida. Bystämman var de självägande böndernas forum, där de dryftade byns angelägenheter och försökte hitta bra svärsöner och svärdöttrar åt varandra. Allteftersom Johan och hans syskon växte upp, hjälpte de mer och mer till med gårdens sysslor. Alltid fanns det något att göra för små barnahänder. Arbetsdagarna var långa; från tidig gryning till sena kväll arbetades det. Johan var duktig med djur. Gårdens två hästar kunde han köra nästan ensam trots sina unga år. Pojkarna följde gärna med ut till de 90 ha skogen, som nu tillhörde gården, för att röja, fälla skog och fylla på vinterförråden av ved; de 8 korna blev stiligt ryktade av flickorna medan de hängde runt mor och pigan vid mjölkningen; de hjälpte redan till att ge ungdjuren, svinen och de 25 hönsen foder om kvällen, när Maria ville skynda sig in för att styra med kvällsmaten åt det stora hushållet Förutom de 10 munnarna i familjen att mätta, fanns även tjänstefolket. Dels fanns där de två gamla trotjänarna Sigurd och Berta, som nu på ålderns höst bodde som inhysehjon hos sina forna arbetsgivare och skulle förses med livets nödvändiga intill deras slut. Så länge pojkarna var små fanns det även två drängar. De deltog sida vida sida med Sven i hans arbete i skogen och på fälten. Maria hade hjälp av en piga för allehanda göromål. Tjänstefolket lydde under den s k tjänstehjonsstadgan som talade om vilka villkor som gällde för löner och arbetsförhållanden. Sensommaren och förhösten var länge den tid då man sa upp sig och tog nyanställning. Det år som Johan föddes hade redan detta klarats av och en ny piga hade kommit till gården den 29 september på Mikaelidagen. När Johans lillebror Peter föddes i augusti 1819 hade nya regler trätt i kraft: en ledigvecka hade införts mellan laga flyttdag och dag för tillträde i tjänst och inföll sista veckan i oktober. Förutom de bofasta på gården fanns det även andra munnar som skulle mättas vid kvällsmaten; vid köksbordet satt ofta gårdfarihandlare, luffare, trollkvinnor, släktingar och folk som sökte arbete en kortare tid på gården. Lösarbetarna bodde periodvis som backstugusittare. Då och då infann sig det någon torpare, för att diskutera med Sven om något de vill göra på nyodlingen. Johan växte sålunda inte upp alltför isolerat, trots den lite avsides belägna gården i förhållande till de övriga gårdarna i byn. Han växte även upp i en trakt som varit gränsland mellan olika maktsfärer under många seklers gång och där danska och svenska intressen ofta kolliderat. Ute på näs och uddar i det sjörika landskapet hittar Johan rester av forna försvarsborgar och drömmer om stora slag som han deltar i. Det talades också fortfarande om bygdens store son, Nils Dacke. Hans släkt kom från Vissefjärda sockens södra delar. Dacke ledde Nordens största bondeuppror mot Gustav Vasa. Dessa berättelser om forna tider hördes ständigt runt det stora matbordet på Slott och Johan tyckte att han levde mitt i händelsernas centrum. Han formades att se på sig själv som en man med ett stolt förflutet och en egen vilja.
Åren gick och sannerligen blev han alltmer lik sin far. Stor och stark som en björn och med ett intresse för jakt och fiske. Han följde Sven i allt och många var de gånger när de båda kom hem med sin fångst efter flera dagars frånvaro, till bröderna Gustav och Peters förtrytelse. I fickorna hade han även örter och blommor av allehanda sorter som han plockat. Han visade dem för trollgummorna som passerade förbi med jämna mellanrum. De slog upp läger på gården under långa perioder och lät traktens sjuka söka dem. De var nöjda med hans intresse för deras konst och bad honom om mera. Varje söndag spändes hästen för droskan, finkläderna sattes på och så bar det iväg till kyrkan i Vissefjärda. Den halvtimmes långa färden in var ett van och trygg resa; desto mer spännande var det när de fick följa med till Holmsjö marknad neråt Blekingegränsen. Det stora äventyret som hägrade var Lövmarknaden i Karlskrona som hölls en gång om året. Dessa resor var alltid en fest och ett välkommet avbrott i den vardagliga lunken på gården. Dit kom folk från alla de håll och barnen gjorde stora ögon inför allt nytt som presenterades där. Så småningom började de också upptäcka det andra könet och marknaden fick en ny innebörd för dem.
En dag när de var i Holmsjö som vanligt, gick Johan iväg genom stånden för att köpa en gris i utkanten av marknaden. På vägen dit mötte han tre flickor som kom skrattandes emot honom, medan de tisslade och tasslade om något. Den mittersta flickan tittade spefullt upp på honom, när de passerade och Johan kände något röra sig i bröstet. Det var kärleken som hade slagit rot och det tog inte lång tid innan den började spira. Flickan var vacker utan att se klen ut. Hennes höfter såg breda ut och skulle nog tåla ett antal födslar. Hon var ordentligt byggd och skulle bli en bra arbetskamrat till honom på gården. Redan nästa marknad sökte han efter henne och fann henne vid sidan av hennes far, som stod i samspråk med några andra bönder. Han gick fram och frågade om de kunde spatsera lite. Hon skrattade till och följde med, efter att fadern nickat lite halvt osynligt. Hon hette Christina Sofia Gustafsdotter, berättade hon medan de gick gatan fram mellan stånden, och hon var 17 år och kom från Eltamåla en bit öster ut från Holmsjö, där hennes far hade en gård. Johan presenterade sig högtidligt med ”tillträdande hemmansägare Johan Svensson, 23 år, från Slott, Ellingsmåla.” Sedan gick det hela snabbt; bönemannen hade inte mycket jobb att göra.Hennes föräldrar accepterade förslaget efter ett besök på Slott. Så följde trolovning och lysning i Fridlevstad kyrka i hennes hemsocken söder om Blekingegränsen och till slut ett vackert bröllop på försommaren den 25 maj 1838 i Vissefjärdas vita kyrka. Så här målande skriver Vilhelm Moberg om bröllopsbestyr; först i brudgummens hem, sedan i brudens hem och slutligen om själva bröllopet: ”Det bakades och byktes, det slaktades och saltades, det pryddes och pyntades, golv skurades, och kopparkittlar, kärl och pannor blankades. .. gamla mor.. var ännu rask och lade sin hand vid alla bestyr.”” Brudkistan skulle packas, brudelinet skäktas och spinnas, ullen kardas och garnet spiltas och spolas. Det syddes och sömmades, spinnrocken surrade och vävstolen smällde.. till sent om kvällen. Allt skulle var redo till den dag, då brudgummen kom för att hämta sin brud till hennes nya hem på andra sidan gränsbäcken.” ”Kom så bröllopets dag, då fränder, vänner och grannar till brudgum och brud samlades… Det var långväga och kortväga gäster från båda sidor om gränsen. Två stora släkter på landamäret möttes under ett tak till gästabud med stort ätande och drickande och dans och lek och spel på felor och pipor. Det var manfolk och kvinnofolk, åldringar och barn, ungt manfolk och gammalt, gammalmör och ungmör, det var ungdom och ålderdom.” Barnen kom i rask följd: Cajsa-Lena redan 8 februari nästföljande år, vilket fick några att börja räkna.. Men trolovning innebar i princip redan ett ja och många barn startade sina liv lite tidigare än de skulle. Tyvärr var Cajsa-Lena klen och dog redan till sommaren och begrovs på Vissefjärdas kyrkogård, nere vid Kyrksjön. Nästa vår föddes Ingrid Maria och först två vårar senare därpå åter en tös som de kallade Cajsa-Lena. Det var vanligt att kommande barn fick överta namn efter syskon som gått bort. Paret fick in alles 11 barn, men bara fem överlevde: Ingrid Maria, Cajsa-Lena, Gustaf, Matilda-Christina och sist Carolina. Charlotta född 1863 som sista barn dog året därpå. Johans äldre bror Gustav flyttade 1835 till Ebbamåla och gifte sig där med en bondtös. Alla systrarna gifte sig med bönder och blev dugliga bondmoror. Endast brodern Peter stannade kvar på Slott tillsammans med Johan och gifter sig 1841 med KajsaLisa Petersdotter från Fåglasjö, vilken är min mormors mormor, de fick sex barn.
Under Johans farfars barndom på 1770- och 1780-talen hade den odlingsbara inägomarken, som förut hade ägts i långsmala tegar av var och en, gjort odlingen svår och omständlig. Den hade skiftats och gjorts till större sammanhängande enheter för att höja utfallet av grödorna.1807 kom så andra vågen, där främst Skåne deltog. Då flyttades gårdarna ut från bygemenskapen. 1862 bestämde sig slutligen Ellingsmåla by sig för att genomföra skiftet. När Johan pratade med Peter om ”laga skiftet”, som byn nu tänkte genomföra, så hade bröderna sambrukat jorden sedan 1840. De sex bönderna i byn valde Johan till att ta kontakt med länsstyrelsen i Kalmar. Det kom ut en lantmätare som i över en veckas tid vandrade runt i trakten, synade gränserna och studerade jordmånen. Till slut ritade han upp en skifteskarta och efter lite ändringar från bönderna, skrev de alla på. Deras hemman klövs i två delar: en del till Johan och en del till Peter. Johan fick 2 ha åker och 49 ha skog, medan Peter fick 9 ha åker och 41 ha skog. Johan blev mer och mer involverad i trollkvinnornas verksamheter. Det var som om han hade gått i lära hos dem alltsedan barnsben, när han en gång visat upp en ovanlig ört för en trollkvinna som befunnit sig på gården och fått så mycket beröm. När så en av dessa mäkta trolldomskunniga kringvandrerskor vid namn ”Kloka Tea” valde att slå sig ner hos Johan och Peter för en tid, blev hans intresse för lantbruket allt mindre. Han började själv ägna sig åt de sjuka, både människor och djur. Han rörde ihop mediciner under Teas övervakning och skrev ut recept som kunde expedieras i städerna. Han skötte inte gården som han skulle och Christina beklagade sig hos svågern. Christina hade det svårt efter att två av barnen, Maria Charlotta och Ida Gustava, båda gått bort under 1862. När så hennes sista barn Ida Charlotta knappt lever ett år och dör 1864 vill hon fly gården. Vad är det för onda andar som tar alla hennes barn ifrån henne! Peter lovar att tala förstånd med brodern men det går inte. Han tog inte heller så mycket betalt för sina tjänster och kunde inte tillföra gården resurser den vägen. För en ”konsultation” tog han i början bara en tolvskilling och senare när han blev varmare i kläderna en femtioöring. Han blev också en mycket erkänd tandläkare och tillsammans med Karl Jonasson i Fåglasjö skötte de socknens ”tandvård”. Som alla förstår kom folk från flera socknar till honom och han fick fullt upp att göra., Det kunde komma ett hundratal människor på en dag och arbetet på gården kom i andra hand. Här följer en minnesanteckning från grannsonen Anton Gustavsson, som berättar om episod: ”En dag då de voro ute på sitt arbete blev svägerskan allvarligt sjuk. Då hon hastigt försämrades blev mor efterskickad. Hon hade fått blodgång. När mor kom dit in så hade blodet runnit över hela golvet ner till dörrtröskeln. Johan i Slott blev nu efterskickad. Turen var att han genast kunde följa kallelsen innan hon hade hunnit förblöda. Så fort han hade kommit in i rummet så tröstade han samtliga med att blödningen hade avstannat och detta visade sig också vara fallet vid undersökningen av den sjuka. Johan i Slott var inte bara läkare för de sjuka i socknarna runt omkring, utan även i vissa fall för städernas patienter. I synnerhet då läkarna visat sig stå maktlösa gent emot vissa sjukdomar, så kunde han få resa långa vägar och träda till. Han ansågs kunna bota de mest hopplösa fall. I hemorten åtog han sig även uppdraget att bota böndernas djur, så för honom blev det inte mycket tid över för lantbrukets skötsel. Som botemedel använde Doktor Johan varken läsning eller besvärjelse utan i stället sådan medicin som han själv framställt genom örter, utom i de fall då det gällde arm- eller benbrott. Då skulle han spjäla. Jag tror att det var sälj eller vide som användes härtill. Spjälorna utgjordes av tunna färska skivor som virades om och täcktes med linneduk. Här var det saven i träet som enligt hans utsago var det effektivaste medlet till att fortast kunna läka det sjuka stället. Hela detta system som denne kunnige man byggde upp överläts icke till någon av hans närmaste. Därför ville de gamla sedan ej sätta tro till att det var örterna som hade gett bot åt de sjuka, de lutade i stället åt den åsikten att dessa i stället kunde vara camouflage och att Johan i hemlighet hade hemfört människobarn från vigd jord och att deras jordbundna själ gav honom denna hemliga makt då det gällde att analysera människornas fiende nr1.” (Gustavsson, 1963 s. 115-116) Med tiden såg de traditionella botarna sig alltmer hotade av det framväxande läkarsläktet i staden. En lagstiftning ”upphöjde” deras utövande till ”kvacksalveri och svartkonst”. Det gällde ju för den ”kloke” att i hög grad vara insatt i de osynliga väsendenas reaktioner. Johan i Slott var ju också ställd inför Medelsta ting i Ronneby, som så många andra botare, men frikändes dock. Han hade gett en patient, som sökt honom för sinnessjukdom, en så stark medicin att patienten hade fått en chock. Han vägrade dock att säga vad drycken innehöll och försvarade sig bara med orden ”min konst och deras tro” och på det viset blev han frikänd. Johan kunde som de andra ”kloka” läsa trollformler och han hade både syner och ingivelser, sa han. Han satte dock mest tilltro till sina mediciner. Det står att läsa ”han kokade örttéer för ”kolik” och ”bröstsjuka” och ordinerade tallrisbad för ”värk”. Han kunde också konsten att spjäla brutna lemmar. Mot yrsel och mångahanda ”knevor” slog han åder. Blodflödet stoppade ”doktorn” med röksvamp.” Ett av hans universalrecept löd: ”Vit Inte, 5 öre, Draka Blo, 5 öre, Jerpa Ister, 5 öre, Johannes Brö, 5 öre, Rö koral, 5 öre, Vit koral, 5 öre, Tolfmanna Kraft, 5 öre, Elfvanna Styrka, 5 öre, Helvetes Sten, 5 öre, Jungfru Skin, 5 öre, Kristi Trä, 5 öre, Janes Testamente, 5 öre.” Det finns klarlagt att vid två tillfällen expedierades just detta recept; dels i Karlskrona 1875, dels 1876 på ett apotek i Eslöv. Där skrev dock apotekaren tillbaka till patienten och sa att varken hans apotek eller något i Malmö hade kunnat hitta ”Kristi trä”. (I Dackebygd årg. 1957, s. 64-67)
År 1864 var ett ödesår, för alltid inbränt i Christinas minne. Det hade varit missväxt i två år och maten var knapp. Trots detta gick Johans all tid till de sjuka, som ständigt stod vid hans dörr. Hon hade slitit för att få allt att gå ihop på gården, men nu var vägs ände nådd. Hon var trött efter den elfte barnafödseln året före som slutat så illa. Hon kände att allt var nog, både med barn och knog. När de gått till sängs den kvällen och låg där i mörkret, sa hon rakt ut: ”- Antingen säljer du gården och öppnar en praktik och tar ordentligt betalt eller så slutar du med detta hjälpande och tänker på gården. Jag tyar inte mer.” Den kvällen låg de tysta sida vid sida i sängen och rörde inte varandra. Johan sa inte ett ord, bara hans snabba andetag hördes. Christina visste att nu, nu tänkte han djupt. Nästa morgon samlade Johan sitt hushåll runt sig och yttrade orden: ”Gården kommer att säljas.” Sedan gick han rakt ut genom dörren och var borta hela dagen trots att det satt patienter i farstun och väntade. I köket satt en tyst församling av familjemedlemmar, drängar och pigor. Kloka Tea syntes dock inte till; hade hon förvrängt huvudet på honom? Det fanns en hätskhet i luften och i tystnaden, som under dagens arbete riktades mot en speciell person. Så gick det en tid igen, sommarens arbete var över, och den nya ägaren Peter Johan Eliasson skulle tillträda Ellingsmåla 1:6 på hösten. Brodern Peter, som hade åsett hela den långa försämringen av broderns del av gården, under allt större förtvivlan, hade magrat av till ett ”spikatum”. En dag, den 20 november, gick han ut för att fiska på Nallesjön men kom aldrig hem igen. Ingen vet vad som hände, föll han i vattnet? Nu var det uppror i det hushållet också. Snart var det bestämt att Ellingsmåla 1:7 också skulle säljas, redan nu vid nyår, till en Israel Nilsson. Johan försökte hålla huvudet kallt, men broderns död var ett hårt slag för honom.
Där han satt med hästens tömmar i sina händer och flyttlasset färdiglastat på kärran och väntade på att de skulle ge sig av, började chocken släppa. Fram vällde känslor och tvivel på sig själv. Det var som om han själv bar skulden till både broderns död och släktgårdens försäljning. Inte kunde det väl ha varit fel av honom att hjälpa sina medmänniskor när han nu kunde? De sa adjö till den sörjande änkan Kajsa-Lisa och hennes barn. Hästen satte i stad med ett ryck och började dra vagnen med husets alla attiraljer och snart försvann boningshuset bakom granskogen. Då kände han plötsligt en stor sorg komma över honom. Vad hade han gjort? Släktgården hade gått dem ur händerna. Men han skulle visa dem, han skulle visa dem! Han var nu nästan fullärd genom Tea och hade redan skapat sig ett rykte. Det skulle nog gå bra. Han skulle bevisa det. Han skulle minsann visa omgivningen att han fortfarande var av bondesläkt och skulle så förbli. Men det skulle inte bli en fin jul, för någon av familjerna på var sitt håll. I byn Eremitemåla, inte så långt ifrån Slott, ner mot Blekingegränsen, hittade han vad han sökte. De fick hyra in sig i en stor mangårdsbyggnad, hos en familj som råkat få stort utrymme ledigt, då en hel barnaskara utvandrat till Amerika. Här fortsatte han sin praktik men visste nu att ta mer betalt. Efter 10 års hårt arbete med sin praktik och sitt tandläkeri ( I Dackebygd årgång 1959, s 115) i Eremitemåla, hade han samlat ihop tillräckligt med pengar och kunde köpa sig en gård i Stolpabäck 1874. Christina och han brukade den vid sidan om praktiken, till dess att dottern Matilda Christina gifte sig 1884 med Jonas Per Andreasson från Långasjö. Då överlät de gården till det yngre paret. Johan och Christina hade ju också nått en ansenlig ålder och hans ork började avta till skillnad från patienttillströmningen. De flyttade till en litet torp längre upp i skogen, där Johan fortsatte med sin gärning. Efter nio år gick hans kära Christina bort. De sista åren av sitt liv levde han ensam som undantagsman. Man kan undra vad han funderade på dessa sista år av sitt liv. Han hade sett en tid förändras radikalt och allt som han trodde på, ifrågasättas. Till hans glädje hade dock dottern Cajsa Lena, som fått en del ”gåvor”, börjat ta emot patienter. Med henne skulle nog hans verk gå vidare.. ”Johan i Slott” gick bort den andra maj 1901, just när våren på allvar hade kommit till byn. Han begravdes vid sidan av sin hustru Christina på Vissefjärdas nya kyrkogård, mitt i hjärtat av sin kära hembygd, som hade känt honom så väl genom hans botargärning. Ett bevis för hans kunnande är nog att det tog ca 30 år efter hans död, innan hans recept slutades att expedierades på svenska apotek.
Efterord:
”Berättelsen om Johan” ingick som en självständig del av ett grupparbete, skriven hösten 2006 vid Etnologiska institutionen i Lund. Vi fick i uppgift att rekonstruera ett människoöde under 1800-talet, samt sätta in personen i ett större socialt sammanhang. Genom att min mor Märta Johnsson ägnat många år åt släktforskning hade jag hört talas om vår släkting, ”Johan i Slott”. Jag kontaktade Gullie Mattson i Vissefjärda och bollen var i rullning.. Berättelsen är en blandning av fiktion och fakta. All hårddata som namn, platser, sjöar, födslar och död är sanna; jag har sedan utgått från ”tidens anda” med glasknallar, marknader, bönemän mm för att skapa en mer levande berättelse, ett troligt händelseförlopp. Johan i Slott var på många sätt en tidstypisk människa för sin sociala klass; han var bondson, familjemedlem, arbetade som bonde och levde under samma ekonomiska förhållanden som alla andra ur bondeklassen på 1800-talet. Rent socialt stod han på de övre trappstegen i bondesamhället såsom självägande bonde, där frälsebönder, kronobönder, torpare, backstugusittare och lösarbetare utgjorde de lägre. Det som skiljer honom från den stora massan var hans botargärning. Tyvärr fick han uppleva hur det framväxande, moderna samhället alltmer hånade de gamla metoderna. Förhoppningsvis ser han nu hur 1900-talets folkhemsförvandling, av det svenska folket, med stora sinnessjukhus, rasbiologi, kastrering av undermåliga individer och kemiska lobotomier håller på att luckras upp, till förmån för en alternativ människosyn där människan åter är en varelse med flera bottnar som måste respekteras.
Otryckta källor och litteratur
Johnsson, Märta. leg.sjuksk. Malmö. Personligt släktforskningsarkiv. Från 1600-talet och framåt. Johan i Slott var hennes mormor mors svåger.
Mattsson, Gullie.Vissefjärda. Personligt släktforskningsarkiv. Från 1600-talet och framåt. Johan i Slott var hennes farmor far.
Ohlson, Bo, leg.apot. Farmacihistoriska Sällskapet, Stockholm.
Tryckta källor och litteratur
Bergquist & Svensson (red). 1999: Metod och Minne. Etnologiska tolkningar och rekonstruktioner. Lund: Studentlitteratur
Brogårdh, Tore 2002: Folktro, kloka gummor och gubbar. Bjärnum: Bjärnums Tryckeri AB Gustavsson, Anton 1963: Minnen och ihågkomna händelser från min tidigaste barndom till år 1956. Nybro : Johansson & Svenson Boktryckeri AB
Hultén; Gösta 2003: Vägen till Lyckeby. En historiabok. Växjö: Grafiska punkten.
Hellspong, Mats, 1997 Svenska folkets vardagsliv. Malmö: Gleerups utbildning AB Hellspong, Mats & Löfgren, Orvar 1994: Land och stad. Svenska samhällen och livsformer från medeltid till nutid. Malmö: Mats Hellspong, Orvar Löfgren och Gleerups Utbildning AB Johansson, Siv (red) Vissefjärda Hembygdsförening: årgång 1957,1959: I Dackebygd. En bok om Vissefjärda. Emmaboda: Åkessons Tryckeriaktiebolag
Jägerstad, Hans 1975: Sveriges historia i årtal. Koncentrerad historisk uppslagsbok. Lund: Berlingska Boktryckeriet
Karlsson, Åsa & Salomonsson, Anders (red).1999: Svenskt bondeliv, livsform och yrke. Lund: Studentlitteratur
Lagerqvist, Lars O 2001: Svensk historia. Stockholm : Svenska institutet
Moberg; Vilhelm 1967: Förrädarland. Stockholm: Albert Bonniers Boktryckeri
Sachs, Lisbeth & Gerholm, Lena & Tomas 1993. Ondskans etnografi. Lund: Carlsson Bokförlag
Tillhagen, Carl-Herman 1958 : Folklig läkekonst. Stockholm: Ivar Häggströms Boktryckeri AB