Det är vår alienation som ger oss vår längtan, driften att hitta hem

“Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare” (musiker Eva Dahlgren).

Som ung var jag en trotsig visionär. Jag brandtalade på allehanda torg om kvinnans frigörelse så att lördagsruschen stannade av för att lyssna – och applådera. I den stunden var jag lycklig. Varför? Jo, jag hade förvisso nått fram till “de andra” och uttalat mitt kvinnliga hjärtas sanning som jag lärt mig av Simone de Beauvoir, men jag hade också brutit igenom individualismens fängelse och skapat en “vi-känsla” där på Gyllentorget i studenternas Linköping. “Tillsammans” (Lukas Moodysson) gör vi det, tillsammans befriar vi oss på alla plan. “Förena” var 1970-talets ord.

“Orden som befriar” (författare Marie Cardinal)

Sedan kom 80-talet. Den yttre folkliga arenan dog undan när medelklassens amerikanska familjevärld blev samhällsidealet i stort. Energin vandrade över till att var och en i sin familj skulle försöka rädda balansen genom freudianska vandringar till barndomens land och skapa personliga lösningar på livets problem. Genom att förstå ditt inre och ditt personliga familjetrassel skulle “orden som befriar” komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergmandrama. Jag minns sena nätter med tända ljus och djupa samtal, dagböckerna fyllda med ord och dikter som flög på silvervingar. “Integrera” var 1980-talets ord.

“Kärlekens mening är att förena” (the Course of Miracle)

Så ökade ensamhushållen i takt med samhällets kollaps på 90-talet. Den nya arbetslösheten startade vågor av flyttlass igen till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen. Småstadsorterna började  sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt segertåg och människor förtidspensionerades “en masse”.

Nu gick energiresan inåt, bortom egot, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans, Nu kunde du själv gå en kurs i handpåläggning och utföra under utan att vara antingen religiös eller Uri Geller. Ur boken “En kurs i mirakler” vaskade jag fram orden: “The function of love is to unite”.  “Hela” var 90-talets ord.

Förena, integrera, hela

Alla dessa energivågor flyter var de kan för att komma fram bland tillvarons stopp och hinder. Längtan efter enhet, på alla nivåer, rullar som ett dånande hav in mot våra livs stränder. Vad är det för enhet vi längtar efter? Barndomens symbios med modern, enheten med Gud, stammens skyddande vi-känsla?

Några tänkare har skrivit om vår alienation: teolog Martin BUBER beskriver i sin bok “Jag och du” hur synen på vad som är en människa förändrades i takt med hur civilisationen förändrades. Hos de gamla grekerna ansågs människan endast vara till i sin dialog med omgivningen. Det var först när medeltidens uppblomstrande handelskapitalism gick över i renässansen och den moderna fysiken kastade loss från kyrkan, som människan kom att ses som ett självständigt objekt i tillvaron, ensam på sin vandring.

Jesper HOFFMEYER har en mer biologisk syn på människan. I sin bok “Livstecken” säger han följande: ” Att människans väsen rymmer en grundläggande existensiell splittring är ett tema som återkommer om och om igen hos filosofer, psykologer och psykoanalytiker som har ägnat sig åt “självet”. Och denna splittring är naturligtvis också källan till det mänskliga begäret. Den längtan att bli hel igen som är själva livet: den oändliga genomsökningen av existensens mångfaldiga teman. Det är splittringen, den grundläggande omättligheten, som gör att världen betyder något, att vi begär den.. Det är vår alienation som ger oss längtan, driften att hitta hem. Den holistiska drömmen om splittringens upphävande är en dröm om dödens lycksalighet, om all betydelses upphörande”.

Författaren Laurens van der Post levde en stor del av sitt liv i Afrika och med ett naturmänniska-perspektiv. I sin bok “Jägarens hjärta” beskriver han sina kontakter med bushmänniskan i Kalahariöknen. Om nutidsmänniskan skriver han:

“Människan har aldrig förut ägt så stor kunskap, men låt henne plötsligt bli ensam på en bergstopp med vinden eller vakna mitt i nattens tystnad, så får hon en skrämmande förnimmelse av att hon är en främling både för sina närmaste och för sig själv.” Om bushmänniskan säger han: “Denna första individ levde i den mest fullkomliga intimitet med naturen. Det fanns inget opersonligt i hans förhållande till vare sig människor eller djur eller växter.. Han hade ingen förnimmelse av att han inte hörde ihop med sin omgivning eller med livets gång runt honom – ingenting av den isolering som i all hemlighet fräter på den moderna människans livsmod och individualitet.”

Och där står vi fortfarande idag. Med en känsla av att världen förlorat sin charm och att livets mening tycks ovissare än någonsin. Är det någon som har en lösning? Det är dags att träda fram nu..

Stoppa sjukvårdens svängdörrar!

 

Många patienter får höra svaret ”dina prover är normala” efter besök på sin vårdcentral och de flesta accepterar beslutet utan att ifrågasätta det. En läkare vet ju bäst. Många gånger är det sant men i vissa fall är det det inte. Det gäller ofta i frågor där läkarna inte har tagit del av ny forskning och där symtom kan vara luddiga och diffusa: symptom där dina problem kan landa både inom det psykiatriska som inom den rent somatiska. Vi kan ta en situation som när de har varit och testat ämnesomsättningen.

Ämnesomsättningsproblem kan handla om rent fysiska stressreaktioner i kroppen på grund av långvarig psykisk stress; såsom flera dödsfall i rad, obearbetade traumatiska händelser i barndomen som somatiserats i vuxenlivet, långvarig mobbing och hot etc. Till detta ska läggas påverkan av kemiska ämnen, såsom plaster, i våra liv. I dagsläget misstänks de störa våra hormonproducerande organ i hög grad.

Ofta diagnosticeras underfunktion i sköldkörteln som mental utmattning, depression och leder till sjukskrivning och antidepressiva tabletter. Du tycker själv att det är nog rätt väg men när tiden går och du inte blir nämnvärt bättre börjar din vandring mellan den psykiatriska och somatiska vården. Så här kan du inte ha det, tycker du! Men har du en gång hamnat inom det psykiatriska är det det som gäller, tycker systemet och du återvänder alltid hem från vårdcentralen med de magiska orden: ”Dina prover är normala”.

Det är nu som boken ”Det trötta folket” av läkare Helena Rooth-Svensson gör entré i ditt liv. Här beskriver hon problemet: låg ämnesomsättning på cellnivå s k  vävnadshypotyreos. Hon beskriver hur hon själv drabbades av problematiken och kunde se situationen från patientens sida. Hon forskade vidare i ämnet och skrev slutligen nämnda bok. Hon öppnade praktik i Ängelholm för att ta emot patienter som hamnat i svängdörr inom mainstreamvården.

Hon talar om ämnesomsättningsproblem på cellnivå som inte avspeglar sig i de traditionella testerna vid hypotyreos. ”Vi kan inte ta prover på energiproduktionen i cellerna”, skriver hon. De traditionella proven som THS, T4 samt även T3 kan vara normala samtidigt som obalansen finns på ett djupare plan. Hon redovisar vilka symptom som kan visa sig trots normala värden: allt ifrån psykosliknande tillstånd, depression, håravfall , muskelvärk, andfåddhet, oregelbunden hjärtverksamhet, trög tarm, lätt blödande såsom återkommande kraftigt näsblod utan orsak, för tidigt åldrande, känslighet för kyla och ljud, mm.

Även Sköldkörtelföreningen.se gör vad de kan för att påtala att dagens onödigt strikta gränsvärden mellan frisk och sjuk måste uppmärksammas. Förr gick man mer på patientsymptom men med förbättrad och intensifierad teknik inom vården avgörs många frågor idag när testresultat avläses och inte av patientens egen upplevelse av sig själv. Nu rekommenderar de ett större spann i gränsvärdesdragningen och har på sin sida ett informationsblad att skriva ut och ta med till läkare nästa gång. Informationen där säger att rekommendationen för gränsvärdet för hypotyreos har sänkts till 2,5 redan 2009 men har inte nått ut till vårdcentralerna.

Men de skriver inget än om vävnadshypotyreos och det här dr. Helena Rooth Svenssons forskning gör nytta. Jag har själv rekommenderat min vårdcentral att inhandla denna bok som finns i uppdaterad version på www.heroscare.se och numera heter ”Sköldkörteln och mitokondrierna”. Att jag kunde göra detta berodde på att jag kom till min nya vårdcentral för kraftigt näsblödande som jag inte kunde förstå orsaken till. Svaret blev att en blodåder i näsan troligen måste ”brännas” och jag fick en remiss till sjukhuset. Samtidigt läste läkaren i min journal på datorn om mitt sökande för låg ämnesomsättning. Jag förklarade att jag gett upp kampen att få pröva låg dos av Levaxin. Under lång tid hade jag försökt att få testa Lexavin enligt Rooth Svenssons variant men nekats, berättade jag. Jag var också remitterad till endokrinologen på Umas av en vårdcentralläkare för att han tyckte att mina värden var för låga, men fick avslag där. ”Du har inte tillräckligt låga värden för att få behandling här”, blev svaret på endokrinologen.

Nu gick denna nya vårdcentralläkare med på att låta mig göra ”mitt” test med låg dos. Så gott som omgående försvann mitt näsblödande, min muskelvärk, min depressionskänsla och trötthet. Mitt grånande hår blev svartare igen, jag gick utan andfåddhet i trappor. När jag återvände en månad senare för kontroll och besök, var hennes reaktion: ”Du är ju helt annorlunda nu”. Det kändes som om livet återvände. Jag har förstått att jag haft tur: alla svarar inte på Levaxin på detta positiva sätt. På Sköldkörtelföreningens sida finns andra alternativ att pröva.

Det enda jag kan säga är ”lycka till” och ge inte upp i första taget – tro på din kropps signaler!

Publicerad i lite mer civiliserad form i SDS! 🙂

Sydsvenskan