den grå klänningen

DEN GRÅ KLÄNNINGEN

– en berättelse om min mm m Maria Charlotta Petersdotter 1856-1906

När Maria Charlotta väcktes av sin mor Kajsa-Lisa på gården Slott i Ellingsmåla, så visste hon att det var en mycket speciell dag. Vid sängens fotända stod ett par nya skor; de allra första hon ägt i sitt liv. Skomakaren hade vandrat runt i bygderna för ett tag sedan och fått sig en del jobb. Bredvid dem låg ett par stickade strumpor; en gåva från mor. Vid hennes kudde låg en läspinne av trä; en gåva från far Peter. Med den skulle hon lära sig läsa och skriva i sanden, som användes istället för dyrt papper i skolan. Nu skulle far ta med henne in till skolhuset vid kyrkan och där skulle hon få träffa andra barn från andra delar av socknen. Så spännande! Hon var redo för det nya livet inne i Vissefjärda by!
Maria Charlottas första skoldag höstterminen 1862 blev en vacker dag. Solen lyste över en molnfri himmel. Luften var fortfarande sommarljum. Det fanns en stillhet efter skördetidens slut. Hela landskapet vilade. Hennes far hade följt henne till skolhuset vid kyrkan, där flera andra barn nu hade samlats. Somliga med föräldrar, andra utan. För vissa var det bara ett nytt år som skulle börja. Skolan hade varit igång några år redan trots protester från allmogen. Den tog barnarbetskraft från gårdarna och den måste betalas. Nu uppmanade en barsk mansröst barnen att ställa sig i ett led för ingång. Det var början på ett drillande av de unga generationerna som nu skulle lära sig att lyda och underordna sig den nya makten. Kyrkans dominans hade sakta mildrats under 1800-talet. Nu skulle andra krafter, med det militära som förebild, tukta folket. Det tilltagande proletariatets framväxt under 1800-talet skrämde överheten. Av kritiker kallades skolan för “en moralskola för underklassen.” Kyrkan höll fortfarande sin hand över det hela och influerade skolväsendet till långt in på 1920-talet. Inte för inte, låg skolan strax intill kyrkan..
Far vinkade adjö, smackade på hästen och vagnen vände för hemfärd. En annan dag skulle han lära henne ”tvärsomvägen” mellan Ellingsmåla och Vissefjärda. Så kallades den kortaste vägen mellan två platser. När hon steg in genom träporten och in i klassrummet såg hon pulpeterna stå uppradade som i givakt framför en bastant kateder. Där stod skollärare Johan Trenk i egen hög person. Han var en äldre, rundlagd herre med glasögon och med en genomträngande blick. Framför honom låg två böcker uppslagna: stora och lilla katekesen av Luther. Bakom honom hängde planscher med bokstäver och blomblad. Ett badkar stod i ett hörn. Folkskolläraren hade i uppgift att fostra barnen i både dygd och renlighet. Längst ner i rummet fanns en kamin och en trave vedträn för vintern. Det luktade torrt damm och Maria Charlotta nös till. Läraren kommenderade nu barnen att ställa sig två och två vid sina pulpeter i bokstavsordning efter förnamn. Maria Charlotta hamnade ganska nära utgången och bredvid henne stod en annan ung tös i samma ålder som henne. När läraren gick igenom namnlistan hörde hon bänkkamraten svara: Lena Stina Augustsson, Fledingstorp. De log blygt mot varandra. Maria Charlotta kände inte igen bynamnet. Det måste ligga långt från Ellingsmåla, tänkte hon, kanske kan vi inte leka då. Lite visste hon att hon skulle bli släkt med Lena-Stina en dag, på kanske ett inte så välkommet sätt..
Det hade varit missväxt i två år och maten var knapp. Ingen visste hur de skulle ta sig igenom nästa vinter. Trots detta hade ”Johan i Slotts” mesta arbete gått till de fattiga sjuka, som ständigt stod vid hans dörr. Johans rykte som botare var vida känt och var dag infann sig ett hundratal patienter på gården för att få hjälp trots att de inte hade pengar att betala för sig. Hans fru Christina hade slitit för att få allt att gå ihop på deras del av gården, de sambrukade med hans bror Peter Svensson, men nu var vägs ände nådd. Hon var också trött efter att den elfte barnafödseln slutat så illa året före. Hon kände att allt nu var nog, både med barn och knog. Sambruket måste upphöra.
Maria Charlotta vänder sig hastigt om i sängen och stöter till sin lillasyster Hilda som sover skavfötters med henne. Hilda sover tungt men Maria Charlotta har vaknat av ett ljud. Det är inte ett vanligt nattljud, som från någon som tömt en potta bakom stora trädet och muttrande går in igen. Nej, det är ett malande ljud av röster som slingrar sig runt varandra i fallande och stigande toner. Det kommer från farbror Johan och Christinas hus. Det hörs nu steg fram och tillbaka utomhus; de stannar då och då och man hör slutligen rösten av en kvinna som säger något högt och bestämt. Sedan blir det åter tyst och stilla nattro. Maria Charlotta faller i en slummer som ska vara fram till morgonen. Hon vet inte att det är sista natten som hennes värld är som vanlig. Hon vet inte att från och med nu kommer hennes liv att förändras för alltid. Hennes föräldrars tunga andetag i mörkret, en bit ifrån i den andra sängen, är oförändrat regelbundna på den stora bondgården Slott. Alla sover sin oskuldsfulla törnrosasömn ovetandes om att en helt annan tid är i antågande; en tid där allt det invanda ska rivas upp och försvinna som om det aldrig någonsin existerat. Inget ska finnas kvar, förutom en dov ton i en släkts undermedvetna som ska hålla något vid liv generation efter generation tills dimman skingrats och sikten blivit klar igen.
Nästa morgon, sommaren 1864, samlade farbror Johan hushållet på gården i brodern Peters kök och yttrade endast orden: – Min del av Slott ska säljas! Sedan gick han rakt ut genom köksdörren och var borta under resten av dagen trots att det satt många patienter både i förstun och utanför hans hus och väntade. I köket satt en tyst församling av familjemedlemmar, drängar och pigor kvar liksom förstelnade. Hustrun Christina vände sig till sin svägerska och sa: ”Jag tyar inte mer, Kajsa-Lisa. Han måste välja. Sälja och öppna praktik eller tänka på gården.” Kajsa-Lisa la sin hand över svägerskans och höll den bara tyst där. Hon visste redan allt; hon visste redan allt.. Lilla Maria Charlotta hade suttit i ett hörn i köket och känt spänningen stiga. Hon hade iakttagit sin mor Kajsa-Lisa och tant Christina hålla varandra i handen en stund, sedan hade hon rest sig och gått ut. Var var far? Varför var han inte med? Hon gick ner mot ladugården och ropade: – Far, var är du? Ingen svarade men hon visste att han ibland gick ner till hästarna när han behövde tänka. Hon fann honom också där i spiltan med ena handen på manken som om han just frågat hästarna något och ville ha ett svar. – Far, vad sa farbror Johan? Ska de flytta? Vad händer med oss då? Ska vi bruka hela gården ensamma? undrar Maria Charlotta nervöst. Peter lyfte upp den sjuaåriga Maria Charlotta på en av hästarna och sa trött: – Vi får väl se, vi får väl se, flickan min.
Nästkommande söndag spändes hästarna för droskorna och de två familjerna åkte som vanligt till Vissefjärda kyrkby för gudstjänst. Peter höll i tömmarna med sin Kajsa-Lisa bredvid sig. I hennes knä satt lilla Hilda, två år gammal. Där bak satt Maria Charlotta i knät på storebror Sven-Magnus, sexton år, bredvid dem satt Johanna, 10 år gammal och bredvid henne storasyster Lena-Stina, 14 år. Gustaf, 22 år gammal, den äldsta i barnaskaran hade redan flyttat hemifrån till Eremitemåla. Den halvtimme långa resan in till byn företogs under en viss tystnad. Alla satt och tänkte på vad som nu skulle ske med gården. Slott som funnits i släktens ägo under flera hundra år. Hur skulle det gå med den. Skiftet var också igång i Ellingsmåla by sedan två år tillbaka och hemmansklyvningen kunde ju inte fortgå hur långt som helst på 11 ha jord och 90 ha skog. Kyrkbesöken om söndagarna handlade inte bara om gudstjänst. På stallväggen sattes föreskrifter och påbud upp. Före och efter gudstjänsten dryftades de spörsmål, som rörde händelser i både socknen och ute i världen. Nya idéer kom allt snabbare in i det tidigare slutna bondesamhället. Järnvägen kom till Vissefjärda 1874. Hela samhället var statt i förändring på olika plan: ogifta kvinnor blev myndiga, föräldrar kunde inte längre bestämma vem deras döttrar skulle gifta sig med; lönskaläge och oäkta barn blev plötsligt en privatsak och inget man behövde sitta på horpallen för som förr i kyrkan. Gamla regler slutade sakta men säker att gälla. Allt kändes plötsligt mycket, mycket osäkert.
Så gick det en tid igen, sommarens arbete var över och den nya ägaren Peter Johan Eliasson skulle tillträda Ellingsmåla 1:6 på hösten. Peter, som hade åsett försämringen av broderns del under en lång tid, magrade nu av till ett ”spikatum” av all stress. En dag på förvintern, den 20 november 1864, gick han ut på Nallesjöns is för att fiska men kom aldrig hem igen. Inget vet vad som hände, föll han i vattnet? Nu blev det uppror i det hemmet också. Redan vid nyår var det bestämt att Ellingsmåla 1:7 skulle säljas till Israel Nilsson. Vid bouppteckningen den 28 januari 1865 på Slott fanns bara änkan Kajsa-Lisa och fem barn kvar på gården. ”Johan i Slott” och hans familj hade flyttat redan tidigare under hösten till Eremitemåla. Peters äldste pojk Gustaf kom för att bevittna den magra uppteckningen på vad som fanns kvar. Skulderna var många. Lilla Hilda tultade runt på golvet som vanligt.Mor Kajsa-Lisa satt på en stol så stilla och värdigt. När bouppteckningen var gjord och hennes signatur var satt, gick Kajsa-Lisa och barnen över till den undantagsstuga, där de nu bodde. Där hade hon rätt att bo ut sina dagar och vänta på att barnen flög ur boet. I och med detta upphörde det långa släktledet från 1500-talet att vaka över gården Slott i Ellingsmåla by.
Det var också där i undantaget som Maria Charlotta för första gången förstod att det fanns ett annat land som många reste till från Vissefjärda. Hungeråren i bygden var över dem; det hade varit missväxt i två år och för självhushållen innebar det död och elände. Folk dog i sina stugor och grupper av hungrande människor gick och tiggde i stugorna. Säd delades ut vid kyrkan av staten. Många ville lämna sitt land för att känna sig fria igen därborta. Där var man fri: där kunde man äta flera gånger om dagen och aldrig gå hungrig, hade man hört. Maria Charlotta fick också höra att ett inbördeskrig var slut därborta i Amerika och att allt fler började bege sig till det förlovade landet. Hon såg i sina bröders ögon att de längtade efter ett liv långt från ett undantag bakom fädernegården, men än var de lite för unga. Storebror Gustaf hade redan träffat bondtösen Anna Maria, dotter till bonde Peter Jonasson från Eremitemåla och flyttade dit hösten 1865. Kvar på Slott var nu resten av barnaskaran: Sven-Magnus, Lena-Stina, Johanna, Maria Charlotta och Hilda.
Men om de trodde att de svåra åren var över så trodde de fel. Sommaren 1868 kallades ”den torre sommaren”; det föll inget regn från april till september. Skörden slog fullständigt fel. Det står att läsa följande: ”Det var hungersnöd det året. Man fick plocka hasselknopp, syra och vitmossa och blanda i mjölet till brödbaket. Det bröd man fick blev inte bra men man var tvungen att äta därav om man ej ville svälta ihjäl. ”Sågel” fanns inte heller. De magra korna och grisarna fick man slakta, ty det fanns inget foder åt dem. Mjölk och smör var det också ont om av samma orsak. Korna, de som var kvar, låg i sina bås fullständigt utmärglade. Djuren måste vändas där de låg för att i det längsta förebygga liggsår hos dem. Det var en svår tid för både djur och människor. Som väl var fanns det gott om fisk i sjöarna. Denna möjlighet utnyttjades. Det var ej fråga om ädelfisk den gången. Mört, sarv, löja, och mörkna var var lika begärliga som gädda, aborre, braxen och ål. På trefoten i den öppna spisen ställde man en ”potta” med fisk. Det var det enda ”sågel” man hade. Så var förhållandet i bondgårdarna. Ute i torpar- och backstugor var det en skriande nöd. Stora skaror av barn samt arbetsoförmögna människor, äldre och yngre, strövade omkring och tiggde för sitt uppehälle.” (ur Svåråret 1869 av Karl Hartman, ”I Dackebygd”) Så flyttar Sven-Magnus till Lekaremåla och börjar arbeta som dräng 1869. Flickorna går nu alla i Vissefjärda kyrkskola. Åren går i undantagstugan på Slott.
En dag när Maria Charlotta och Hilda leker utanför skolan på en rast kommer brodern Sven-Magnus inkörande med häst och vagn till skolbyggnaden och stiger ur. Man ser hur han går fram till systrarna och kramar om dem. Plötsligt brister de ut i gråt. Mor Kajsa-Lisa har gått bort efter en tids lunginflammation på Slott, som även drabbat mormor Helena borta i Fåglasjö. Nästa dag dör även hon. Det är sorg i undantaget.
Stramt stod den mörka klockstapeln vid Vissefjärda kyrka som i givakt och följde ännu en begravning vid sin fot. Den visste sin uppgift och de tre klockorna ”Maria,” ”Sofia ”och ”Helena” klingande ödesmättat fram och tillbaka medan änkemormor Helena och änkemodern Kajsa-Lisa samtidigt sänktes till den yttersta vilan i Herrens år i juni 1871. En barnaskara på fyra flickor och pojken Sven-Magnus famnade varandras händer och såg kistorna försvinna ner i marken. Lena-Stina lutade sig mot Maria Charlotta, redan hade hennes muskler börjat kännas svaga. Deras äldre bror Gustaf hade redan på moderns sjukbädd tagit ett tårfyllt farväl av henne. Han hade tänkt utvandra och gjorde så den femte juni, tre dagar efter hennes bortgång. Johanna, Lena-Stina, Maria Charlotta och Hilda Gustava stirrade nu storögt på de äldre ur släkten och följde lydigt efter dem bort från graven när allt var över. De följde de äldre släktingarna ner till kyrkstallarna på andra sidan Lyckebyån, där utslagna, skira björkar drack vatten vid strandkanten. De satte sig tåligt att vänta i skrindan, medan hästarna sattes för, för att fara hemåt. Ja hemåt, betydde fortfarande gården Slott med sin undantagsstuga för Maria Charlotta och Hilda. Lena-Stina flyttade nu in som ”inhyses” hos kyrkvaktmästare Jonas Magnusson i Fornamåla pga av sin tilltagande muskelförlamning. Johanna fick pigtjänst i Sutaremåla och kvar på Slott blev som sagt nu bara de två yngsta.
I juli 1875 blev bonden Mattias Petersson i Fornamåla änkeman med sex barn. Maria Charlotta flyttar till honom för att hjälpa honom ett tag såsom det var brukligt för ogifta bondpigor. Hon gick också över till granngården för att hjälpa sin syster Lena-Stina i hennes sjukdom. Det hon kanske inte hade räknat med var att så skulle livet förbli för henne under resten av hennes liv. Överallt fick hon rycka in: vid födslar, dödstillfällen och sjukdom. Som bondtös utan gård stod hon inte heller långt upp på äktenskapslistan. För fin för en torpare, för fattig för en bonde. Året därpå återvände hon till Ellingsmåla, som piga i granngården, hos Nicolaus Larson, när han blir änkeman och för att vara nära yngsta Hilda som fortfarande bor kvar på Slott. Under några år hjälper hon båda sina systrar medan hon arbetar hos Nicolaus. När så Hilda bestämmer sig för att följa Sven-Magnus och Johanna i utvandrarnas spår och söka upp de andra syskonen i Amerika, återvänder Maria Charlotta till Fornamåla 1879 när Mattias äldsta söner också utvandrar till Amerika. Lena-Stina blir inhyses hos honom istället när Jonas Magnusson i granngården bestämmer sig för att bygga ett nytt hus. Mattias mindre barn var bara i tonåren och behövdes skötas om.
Så såg situationen ut där de båda systrarna kom att bo i nästan 20 år och där föddes min mormor Ruth. Ruth berättar i sin självbiografi: ” I en dal låg en vacker, vit stuga olik alla andra hem. Den hade byggts av en konstnär, en gammal lärare. Huset var byggt med veranda med tjocka vita pelare. Överst satt en klocka, som visade tiden ut för vandraren på vägen. Där fanns en trädgård med fina äppelsorter, mycket blommor, som kom upp varje vår, gamla blåtofflor, duvan i arken, kejsarkronor, som voro så tacksamma och lyste gula och blå invid husets vägg. Två stora tvillinggranar stod mitt i allt detta liksom trogna vaktposter. Han hade tagit till sig två fattiga systrar, den ene var lam sedan många år, den andra hade därför måst sluta sin plats för att vårda syster Lena-Stina. Nu var det så bra. Nu kunde Maria samtidigt sköta hemmet åt den gamle Mattias. Lena-Stina och Maria Charlotta ägde flera syskon, men de hade rest till Amerika för många år sedan. De glömde inte sina syskon här hemma utan där kom hjälp i form av gåvor och pengar. På detta sätt drogo de sig fram. Mattias hade ko och morgonmjölken fick alltid Maria behålla. Systrarna hade två rum och den gamle ett stort rum nere och sovrum däruppe. De hade det gott tillsammans dessa tre, ty fast att Lena-Stina hade drabbats av en svår sjukdom, klagade hon aldrig utan tog allt från Gud och var som ett solsken. Bedrövade människor kom långt ifrån för att tala med henne om sina sorger och bekymmer.”
Maria Charlottas vänskap med skolkamraten Lena-Stina Augustsson från Fledingstorp har hållit i sig genom åren. Nu arbetar Lena-Stina en period på Skutaryds gästgiveri i Emmabo. Det är även där som traktens knektar skrivs in till sina knekttorp och möter den bonde som har ansvaret. En helg i september 1891 besöker Maria Charlotta sin väninna där samtidigt som Lena-Stinas bror Johan kommer dit den 3 augusti och 24 augusti för att söka knekttjänst hos Gustaf Petersson för soldattorpet i Eremitemåla som stått tomt ett år. Maria Charlotta kände lillebrodern till Lena-Stina och tycke fanns mellan dem trots åldersskillnaden. Maria Charlotta var ju trots allt 15 år äldre än honom. Hur det nu gick till så blev Maria Charlotta gravid och trolovad. Att vara trolovad var allmogens sätt att bekräfta ett förväntat giftemål sedan urminnes tid. Om inte giftemålet blev av fick barnet ändå ta del av faderns efternamn för att bekräfta sin status gentemot de som kallade oäkta barnen dvs de som tillkommit utan trolovning. Av någon anledning drog sig Johan ur både trolovning och knekttorpet i Eremitemåla. Kanske kände han sig för ung eller så fick han ”veta” att det var ett för dåligt parti. Varför Maria valde denne unge man får vi inte heller veta. Hon var nu 35 år gammal och kanske ville hon på något sätt skaffa sig ett eget liv och inte gå i pigtjänst hela livet. Johan sökte knekttjänsten i Guttamåla året därpå och tog den men kom aldrig att bo där heller, utan bodde kvar hemma hos föräldrarna. Han fick tillagt knektnamnet Fors. Han arbetade kvar som mjölnare en tid.
25 maj 1992 föds min mormor Ruth i Fornamåla. Hon fick efternamnet Forsberg så småningom vid konfirmationen. Ruth berättar vidare i sin självbiografi om livet i Fornamåla, sjuka moster Lena och om sin egen stundande födsel: ”Gamle Mattias gick där och arbetade i sin trädgård, älskade sina blommor och sina böcker. Han satt och talade med Lena om hur olika livet gestaltade sig för oss människor. – Känns det inte tungt mer än en gång Lena, sade Mattias, att du får ligga här dag ut och dag in, år efter år och se oss andra röra oss fritt? – Nej, svarade Lena, det känns inte alls så, jag har lämnat mitt liv i Guds hand och känner mig så lugn och fridfull. Jag får trösta och lugna mina vänner och bedja för oss alla. Förbönen är det största av allt, bön för dem som råkat i nöd och elände. Som nu min stackars Maria som skulle behöva gå igenom detta. Snart ska vi se ett litet barn. Jag beder till Gud varje dag att Maria ska orka igenom. Jag är så ängslig, hon ser så bedrövad ut, inte underligt, när barnets far lämnade henne. – Ja, vi får hjälpas åt med allt, svarar Mattis. Jag tror som du att Gud har sin mening med allt som händer, fast vi små människor kan inte fatta det. Den gamle gick in till sig och Lena knäppte sina händer och bad: – Gode Gud, låt detta lilla barn bliva till välsignelse i världen.”
Ruth berättar vidare om sitt tidiga liv: ”Det stora äppelträdets blomfyllda grenar nådde ända fram till fönstret. En av grenarna alldeles intill vajade sakta för vinden. Det var som den hälsade det lilla flickebarnet välkommen till jorden. Ingen annan gjorde det men hos flickebarnet blev ingjutet en stor kärlek till blommor, till det sköna i livet. En faddergåva från en bättre värld. Det hade inte gått så många dagar förrän barnet blev älskat för sin egen skull av sin mor, av Lena och gamle Mattias. I dopet erhöll barnet namnet Ruth Ottilia Elisabeth. Ur bibeln voro namn hämtade, den rikedomen ville mor giva sitt lilla barn. Den unge prästen hade döpt den lilla och sedan talat med Maria och Lena. Dessa gingo gemensamt till Herrens heliga nattvard. Det var en oförglömlig stund i det lilla hemmet. Prästen läste till slut: ”Då vi livets goda delar, dela sorgerna som bränns, bejda varmt för dem som fela, villigt våra fel bekänna. Då av andens röst vi ledas under bön i stilla stunder, genom lydnad vi beredas till att se Guds dolda under.” För Maria hade detta blivit som en ny början i livet. Hon hade fått förlåtelsen av Gud och hennes högsta önskan skulle nu bliva, att försöka fostra sin lilla flicka till en god människa, att vårda sin sjuka syster och hjälpa den gamle. De goda föresatserna behövdes så väl för människor har svårt att glömma händelser. Det som hänt satte sin särprägel i detta hem, på Maria såväl som på hennes lilla flicka. Ingen som inte fått uppleva detta själv anar inte hur det känns att ha felat så djupt och för barnet att inte äga en far. Men ännu slumrade Ruth, som hon kallades ovetande om sådana bekymmer och log så gott mot gamle Mattis. Han tittade ofta, ofta in till henne för livet hade blivit så ljust för honom.
Dagarna gingo. Väl sörjde Maria den hon älskat så högt, men därför att hon lämnat sitt liv i Guds hand, började hon mer se det ljusa, mörkret flyktade. Hur hade hon inte förut låtit draga sig av dess makt. Hur mången kväll hade hon inte gått ner till den lilla insjön som glittrade fram mellan träden och tänkt så här: ”Bara ett ögonblick och allt är slut.” men då hade tanken kommit ”Kära Lena, inte kan jag göra så här gentemot dig”. Nu tackade hon Gud att hon hade kraft att hålla ut, solen bröt igenom molnen, när hon skötte sin lilla flicka och sedan Lena, så hon var nöjd. Morgonbönen glömdes aldrig. Lena läste och Maria sjöng ofta sin älsklingspsalm ”Jesus är min vän den bäste vilkens like icke är”.
Och vidare: ”Dagarna gingo och Maria såg mer och mer hur Lenas krafter avtogo. På samma gång som hon önskade henne vila och befrielse från sitt lidande visste hon hur oändligt tomt det skulle bliva. Hon hade för varje dag fått erfara hur nära Gud varit dem i den sjuka systern. Tidigt en söndagsmorgon i mars 1900 säger Lena: ”Se, där kommer Jesus och hämtar mig hem” och så sträcker hon sina händer mot honom. Stilla falla de åter ner och den kära sjuka har lämnat jordelivet. Det blev så tyst, Maria gick och hämtade Mattias och de hjälpte att ordna för den döda. Ruth bröt en ros från rosenträdet och lade den på Lenas bröst. Huvuden böjdes och Mattias läste: ”Som fåglen vid ljusan dag sig glädjer, så glad i ljusets rike jag inträder, vid änglasången och harpoklangen jag skådar evighetens dag uppgången”. Den dag jordfästningen skulle äga rum samlades Lenas vänner för att följa henne på den sista färden. Blomstren voro ej många vid den fattiges begravning, men lingonriskransarna lyste gröna, hoppet talade om ett högre liv där alla varför skola bliva besvarade. Vid graven talade den unga prästen som så ofta besökt Lena om ett liv rikt på kärlek och tålamod. Hennes älsklingspsalm sjöngs till slut: ”Snart ligger bojan krossad i gravens mörka klyft och anden är förlossad över jorden lyft. Jag ren av änglar buren hör himlaharpors ljud, nu brister klagomuren och jag får skåda Gud.” Länge talades det om Lenas stilla och fridfulla död och hon glömdes aldrig av dem som stått henne nära i livet.
Det är underligt, men sant är att stora händelser ofta följa på varandra. Inte långt efter Lenas död bröts gamle Jonas ner av en svår sjukdom – lunginflammation. Han förstod att också hans dagar var räknade och beställde om sitt hus. En fattig släkting skulle få det vackra hemmet, en del pengar gavs åt missionen, lilla Ruth skulle få 100 kronor på en sparbanksbok med en särskild tillsägelse att de inte fick användas till en cykel, dessa började då bliva allmänna. Maria blev så glad, 100 kronor var mycket pengar på den tiden. Ännu en gång hackades det granris som ströddes hela vägen utanför huset. Det gjordes kransar i olika mönster. En sed som aldrig glömdes. Den gamle konstnären, som älskat det sköna hade fått lägga sitt huvud till ro. Han följdes av många tacksamma vänner mest sörjd av Maria och Ruth som i honom förlorade hem och trygghet. Ingen skulle nu komma och taga Ruths hand och säga: ”Kom nu så går vi ut i skogen”. Den dag när gamle Mattis gömts i jorden var mycket tung. Om en vecka skulle de som nu ägde huset komma och bo där. Det var tunga steg, när Maria med sin lilla flicka skulle gå till en gammal man som hon hört behövde hjälp. Han bodde en halv timmas väg bort. Det var ett gammalt grått hus och vägen upp var kantad av krusbärsbuskar. Det verkade mycket fattigt, men en vit get var bunden på gården och Ruth tyckte genast det såg litet gladare ut. ”Jo, sa gamle Jonas, jag är tacksam om Maria vill taga litet vård om mig, du får komma vilken dag som helst.”
Så kom det att Maria Charlotta och lilla Ruth flyttade till den gamle mannen som bodde i närheten av Skäveryd. Hon arbetade hos sin faster Britta-Stina som gift sig i Karamåla 2. Det är också i Skäveryd som Ruth börjar i första klass. Det fanns nu åtta nya skolhus efter ett beslut i sockenstämman 1875. Hon är glad och trivs, men får känna av hur det är att vara utan far då mor efter en tid frågar sin tös hur hon trivdes i skolan. – Jo, svarade Ruth, på timmarna går det bra och fröken är snäll, men på rasterna är det inte alltid så roligt. Jag får inte alltid vara med, jag är ju så fattig och så har jag ju ingen far.” Hur det kändes för Maria kan inte beskrivas men hon bad tyst för sig själv ”käre Herre, låt inte livet bliva alltför tungt för mitt barn för mina synders skull”. Maria Charlotta ville nu att Ruth skulle byta skola. Ruth fick börja vårterminen hos lärarinnan Norna Sjöstrand i Sidlandsmåla istället. Kanske var barnen bättre där. Denna förändring innebar en helt ny livsinriktning för Ruth, skulle det visa sig! Norna Sjöstrand beskriver mötet med Ruth i sin bok så här: ”En liten flicka på 10 år inträdde vid vårterminens början i min skola. Hon föreföll djärvt glad men på minsta vis framfusig eller näsvis. Hon hade gått sin första folkskoleklass i Skäfveryd och blifvit flyttad i 2:an. Maken till liflig och glad unge såg jag sällan. Då hon varit i skolan några månader, kom en lördag en ytterst säflig och och beskedlig kvinna, åtföljd av detta barn och efter en vördnadsfull hälsning sade hon: ”Ruth vill så gärna komma till fröken”. Som jag ej är van vid en så sällspord artighet blef jag förvånad men sade helt vänligt, att det var snällt. Så småningom kom det dock fram hvad meningen var. Flickan hade fattat tycke för mig och ville äntligen komma till oss för att att lära sig passa opp litet. Och efter vad vi sedemera fingo veta, hade modern af vänner rådts till försöket. Mer än en gång hade jag blifvit uppmanad att taga någon flicka till hjälp åt mor, som ju är gammal och här var nu ett osökt tillfälle. Men denna lilla fastän hon började räkna upp en hel mängd sysslor, kunde väl ej blifva någon vidare hjälp. Vi lofvade emellertid att tänka på saken till påsk eller hösten. Men var jag till en början tveksam, så öfvervanns denna tvekan snart, då det lifliga barnets ögon alltjämt förföljde mig med bedjande blickar och i spänd förväntan, tycktes det. Slutligen nalkades ögonblicket, då tillåtelsen gafvs och mottogs med ett ”tack så mycket, fröken” och var hon förut glad, så blef det nu jubel, så strålade hennes ögon af glädje.”
1902 började Maria Charlotta känna sig extra trött. Ruth beskriver det hela så här: ”Det var middagsrast i skolan. Under det stora äppelträdet satt Ruth och grät alldeles förtvivlad. En av flickorna sprang in och hämtade Fröken: – Ruth lilla, tala nu om varför du är så ledsen. – Mor är så sjuk därhemma, sade Ruth, hon kunde inte stiga upp idag. Tänk om det går med henne som med moster Lena och farbror Jonas. Jag MÅSTE gråta! – Torka nu dina tårar, Ruth lilla och när skolan är slut för idag skall jag se vad jag kan göra. Jag går med dig hem och talar med mor. Så strök hon den tårdränkta kinden sakta och varligt. Hon hade lärt sig att hålla av denna lilla glada och frimodiga tös på ett annat sätt än de andra barnen och ville så gärna göra allt för henne. När Ruth efter skolan stod och väntade på Fröken var hon nöjd och lugn. Nu skulle mor bliva glad, nu skulle hon få hjälp. – Ruth, du går ut lite, sa mor när hon och Fröken hade kommit fram till hemmet, så får jag tala lite ensam med din goda lärarinna. Sedan sade Maria: Jag har känt mig så trött och eländig länge och igår var jag hos doktorn och han talade om för mig att det var kräfta. Jag blev så ledsen och övergiven så idag kunde jag inte ens stiga upp. För min egen del finner jag det inte svårt att gå bort, men mitt barn, mitt stackars kära barn, vad skall det bliva av henne? Här kunde Maria inte fortsätta längre. Stilla tog Fröken Marias hand i sin och sade: – Var inte så förtvivlad, Gud är de faderslösa och moderslösas stöd och hjälp. Och nu vill jag säga detta, Ruth ska inte bliva utan hem, utan en mor. När ni vilja står mitt hem öppet och jag vill göra allt jag kan för detta barn. – Tack Gud, att du har hört Lenas böner, att du förbarmar dig, att mina bekymmer togs bort. Må Gud välsigna er, som nu vill bliva i mors ställe för mitt barn.”
Så gick åren och Ruth bodde i Sidlandsmåla och gick hem då och då till sin mor i Fåglasjö som bara blev allt sämre. Om ögonblicket den 17 juli 1906 skriver Ruth: ”Det hade blivit vår och Ruth kom glad inspringande till tant Norna. – Se vad jag har hittat, de första blåsipporna! Ska vi inte gå hem till mor med dem? – Ja, du kära lilla barn, säger tant Norna, nyss var var farbror Johan här och talade om att mor nu fått gå till ett bättre hem. Hon kan inte glädjas mer åt vårens första blommor men hon önskar säkert om hon kunde tala, att hennes flicka skulle fortsätta och sprida glädje med dem för andra gamla och sjuka. Så tog tant Norna Ruth i sin famn och sade: – Nu barn lilla, ska du säga mor till mig, det talade din mor och jag med varandra om och nu ska du inte gråta mer, mor behöver nu inte plågas och lida och vi äga hoppet om ett återseende om vi gå på Guds vägar. Mor ägde inte mycket av jordiska ägodelar och det lilla som fanns såldes efterhand. Det var endast den blåmålade kistan som Ruth fick behålla och en gammal tavla föreställande Jesus och Maria. Snart skulle också fattigklänningen upphöra, den hade inte varit så grå de sista åren. Tant hade sytt gul kråkspark på den runt hals och armar. Den klänning Ruth nu bar hade sorgens färg och den hade hon fått av sin nya mor. Den bars alla söndagar när hon gick med blommor till mors grav. Ruths far var och förblev borta, aldrig en hälsning sände han hem till sitt barn.”
Så slutar berättelsen om min mm m Maria Charlotta Petersdotter, en kvinna som levde i en övergångstid mellan det gamla bondesamhället och det moderna industrisamhället. I dåtidens bondesamhälle var äran en viktig ingrediens för att få skydd och hjälp av kollektivet ”bygemenskapen”. Utan ära saknade man förankring och beskydd vid svårigheter. Det var detta som hände Maria Charlotta. Hon fick uppleva omgivningens attityder efter födseln av Ruth och kanske bidrog detta till hennes cancer och förtidiga bortgång. Ännu fanns inte det moderna samhällets skyddsnät på plats för att fånga upp henne som ensam mor. Den tilltagande ojämlikheten mellan folket i bygden ökade också under denna tid då de uppstigande, borgerliga idealen sipprande in hos de mer välborna bönderna samtidigt som allt fler stod utan gård och mark som statusmarkeringar. Förr behandlades piga och dräng som en familjemedlem i ett hushåll men alltmer uppstod en syn på varandra som skiljde folket åt socialt. Vid tiden för Ruth födsel 1892 bodde det 61 personer på fattiggården i Bussamåla. 35 av dem var barn. De auktionerades ut till lägsta kostnad till en bonde som behövde arbetskraft. Ända in på 1900-talet såldes barn till dem som bjöd minst. Ruth kunde ha blivit en av dem men ödet ville annorlunda..
Källor:
Ingvor Sabina Le John ( 1954 – ) Dotterdotter dotter till Maria Charlotta Petersdotter
Författarens ärvda arkiv av Märta Johnsson (1924- 2013), dotterdotter till Maria Charlotta Petersdotter
“Levnadsöden av Else”. Självbiografi av Ruth Hansson (1892 – 1968), dotter till Maria Charlotta Petersdotter
“Boken om Ruth”. Anteckningar av fostermodern Norna Sjöstrand (1886 – 1950) om Ruth uppväxt hos henne i Sidlandsmåla.
Tryckta källor:
Göran Stenfelt. Riksarkivets forskningsavdelning, Stockholm
Synd och skam: Ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680 – 1880. Marie Lindstedt Cronberg Doktorsavhandling vid historiska institutionen, Lunds universitet 1997
Svenska allmogens plägseder. Llewellyn Lloyd. 1871 Nordiska museet och Liber förlag 1979
Svenska gods och gårdar. Del XXVI Småland. Red. Sydow/Björkman 1943
Från folkskola till grundskola 1842 – 1942 www.lärarnashistoria.se
Ur ”I Dackebygd”, Vissefjärda hembygdsförenings årsbok:
Gårdshandlingar från Fornamåla. Karl Svensson 1957
Ur ett bondebibliotek i Fornamåla. Carl Ågren 1958
Svåråret 1869. Karl Karlman. 1969
Från skjutsningsväsendets tid. Erik Svensson 1970
Johan Trenk. Av Gunnar Thelin. 1985
Folkskolan 150 år, skrivet på 1920-talet av Norna Sjöstrand.
1992 En vykortsvandring. Göran Persson 2001
För hundra år sedan- sekelskiftet i socknen. Siv Johansson 2002
Skolkort från Skäveryd. Märta Johnsson 2003
Byarnas historia i Vissefjärda socken 2006
Besök hos Harry och Edith i Fornamåla. Siv Johansson 2007
Ett stort tack till:
Min Slottssläkting Gullie Mattsson, Hyltan, Vissefjärda
Anders Jonsson med familj, Fornamåla 103
Niklasson, Fornamåla
Ulla-Britt Lundquist, Grämnamåla
Catarina Holmqvist, Älmeboda
Per Melin, Lindås
Håkan Carlsson, Karamåla
Göran Persson, Vissefjärdas hembygdsförening, Vissefjärda
Siv Johansson, vissefjärdas hembygdsförening, Vissefjärda
Arkivarie Maria Henningsson, Emmaboda Kommun
Arkivassistent Caroline Svensson. Regionarkivet. Regionkronoberg.
Och slutligen ett stort tack till Törretorps camping, Christer Fransson, Vissefjärda för min fina vecka där!

3 thoughts on “den grå klänningen

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s