Den grå klänningen

(Forts:)
Det var också där i undantaget som Maria Charlotta för första gången förstod att det fanns ett annat land som många reste till från Vissefjärda. Hungeråren i bygden var över dem; det hade varit missväxt i två år och för självhushållen innebar det död och elände. Folk dog i sina stugor och grupper av hungrande människor gick och tiggde i stugorna. Säd delades ut vid kyrkan av staten. Många ville lämna sitt land för att känna sig fria igen därborta. Där var man fri: där kunde man äta flera gånger om dagen och aldrig gå hungrig, hade man hört. Maria Charlotta fick också höra att ett inbördeskrig var slut därborta i Amerika och att allt fler började bege sig till det förlovade landet. Hon såg i sina bröders ögon att de längtade efter ett liv långt från ett undantag bakom fädernegården, men än var de lite för unga. Storebror Gustaf hade redan träffat bondtösen Anna Maria, dotter till bonde Peter Jonasson från Eremitemåla och flyttade dit hösten 1865. Kvar på Slott var nu resten av barnaskaran: Sven-Magnus, Lena-Stina, Johanna, Maria Charlotta och Hilda.
Men om de trodde att de svåra åren var över så trodde de fel. Sommaren 1868 kallades ”den torre sommaren”; det föll inget regn från april till september. Skörden slog fullständigt fel. Det står att läsa följande: ”Det var hungersnöd det året. Man fick plocka hasselknopp, syra och vitmossa och blanda i mjölet till brödbaket. Det bröd man fick blev inte bra men man var tvungen att äta därav om man ej ville svälta ihjäl. ”Sågel” fanns inte heller. De magra korna och grisarna fick man slakta, ty det fanns inget foder åt dem. Mjölk och smör var det också ont om av samma orsak. Korna, de som var kvar, låg i sina bås fullständigt utmärglade. Djuren måste vändas där de låg för att i det längsta förebygga liggsår hos dem. Det var en svår tid för både djur och människor. Som väl var fanns det gott om fisk i sjöarna. Denna möjlighet utnyttjades. Det var ej fråga om ädelfisk den gången. Mört, sarv, löja, och mörkna var var lika begärliga som gädda, aborre, braxen och ål. På trefoten i den öppna spisen ställde man en ”potta” med fisk. Det var det enda ”sågel” man hade. Så var förhållandet i bondgårdarna. Ute i torpar- och backstugor var det en skriande nöd. Stora skaror av barn samt arbetsoförmögna människor, äldre och yngre, strövade omkring och tiggde för sitt uppehälle.” (ur Svåråret 1869 av Karl Hartman, ”I Dackebygd”) Så flyttar Sven-Magnus till Lekaremåla och börjar arbeta som dräng 1869. Flickorna går nu alla i Vissefjärda kyrkskola. Åren går i undantagstugan på Slott.
(Forts. sida 5)

3 thoughts on “Den grå klänningen

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s