Min faster på 90 år ringer en kväll och ber mig bila upp till henne

från Malmö, för att hon inte kan få ut sitt ID-kort.

Jag beställde tid hos Polisen för en och en halv månad sedan åt henne via internet. Kötiden var lång som för många andra svenskar vid denna tid på året så inget mer med det,  men det är nu det börjar bli verkligen absurt.

Min faster berättar att hon kom till polisen till denna tid i juli, nyklippt

och  frissad som äldre människor är inför fotografering. Då möttes hon av

orden “du måste ha någon anhörig med dig som kan identifiera dig. Kom

tillbaka en annan dag vid kl. 09.00 så ordnar vi det hela”.

Till saken hör att hon “blev av med” körkort, id-kort, kontokort

och  busskort en dag på stan.. men hade kvar ett utgånget pass hemma. Passet var mycket likt henne i nutid.

Jag bilar upp och vi infinner oss nästa morgon kl. 09.00 hos polisen. Jag

visar min legitimation på att jag är jag. Jag intygar högt och

tydligt att min faster är min fars syster.

“Hur ska vi kunna veta att ni är släkt” undrar polisen då. Krav på

dokument som styrker vår relation var inget som nämndes vid första

mötet med henne. Polisen börjar slå på sin dator i skatteregistret. Då min far

är död kan de inte styrka hans och hans systers relation och därigenom

vår.

Nu ber de oss åka till Skattemyndigheterna vilket vi också gör. Min

faster börjar bli trött. Vi väntar 20 minuter i regn innan de öppnar för dagen.

Där får vi veta att samma svar gäller som hos polisen men med undantaget  att de kan göra en sammanvägd bedömning om vi är släkt efter att ärendet har gått en runda till Skattemyndigheterna i Stockholm. Jag kan återkomma med min faster

om några veckor igen, när de har fått svar. Då kan de göra

en sammanvägd bedömning med oss två framför sig om vi troligen är

släkt.

Eller, säger kvinnan, “så forskar ni i kyrkoarkiven efter en notis där

syskonskapet kan bevisas genom att föräldrarna till dem står angivna

med  sina barn under”.

Nu tittar jag i väggen en stund för att inte tappa fattningen. Ska vi

behöva släktforska för att få ett ID kort för min faster!

Vi åker hem till min faster och dricker kaffe under tystnad. Otroligt,

säger min faster. Jag nickar instämmande.

Så ringer jag Riksarkivet och berättar vår situation. De kopplar vidare

till en man som räddar hela situationen. “Jag får inte göra så här,  man  får inte lämna ut uppgifter om människor som inte har varit döda i 100  år ( min far dog  2011) men jag gör ett undantag. Ni måste få hjälp i  denna absurda situation”.

Som genom ett trollslag har han hittat min  farfar och farmor med sina fyra barn på en sida och ett foto dimper ner i min mailbox. Jag tackar honom av hela mitt hjärta.

Nu susar vi tillbaka till Polisen med min surfplatta i högsta hugg. De ser

lite förvånade ut. Redan tillbaka? Jag visar upp mailet för kvinnan bakom

glaset och nu kan man göra ett IDkort åt min faster så hennes normala  liv

kan komma tillbaka efter 2 månader. Fast nu är hennes hår i en enda  röra

av regnet som följt oss alla dessa sex timmar vi ägnat åt att stå i kö  utomhus; och springa fram och tillbaka till bilen.

Hon ler så gott det går åt passkameran och blixten kommer. En trött

människa syns på kortet och jag tycker synd om henne.

Jag frågar polisen bakom glaset hur ofta denna situation uppstår. Hon

svarar att det sker varje vecka.. Jag suckar, troligen kliver varje vecka  i

en svensk stad en pensionär in för att få ett nytt IDkort. Många av  dem

kommer inte att ha en brorsdotter som kan avsätta en hel vardag till

detta  arbete, som dessutom också har datorvana, de kanske inte har någon

släkt  kvar i livet alls. Detta krångel som min faster utsatts för är inte

värdigt ett modernt samhälle som Sverige. Denna utsatta grupp måste få

hjälp.

Jag föreslår att alla berörda myndigheter som kan utfärda IDkort/pass

får tillgång till en kontakt på Riksarkivet som snabbt kan ta fram en

relation ur det förflutna vid situationer som denna med min faster. Det

är de äldre ensamma pensionärerna verligen värda!

Fram för en Lex Ingvor!