Moderskeppet

förstör inte mitt möte med dig,

trots att det ändå inte kan förstöras

eftersom det blir just det mötet

som livet tänkt ut för mig idag

men jag ber dig,

dö med stil,

vi finner ändå inte moderskeppets

landningsplats bland alla

röster som rör sig runt oss,

moderskeppet finner oss

när det är dags att lyfta

Så ge mig nu bara de röda öppningarna

du känner så väl,

genom vilka min humla

surrar i ditt öra om natten

på jakt efter det stora blå, den stora

gränslösa bortsidan bakom

trygga sovrumsväggar

viska svåra ord i mitt öra

när du håller mig fast

med ena armen,

medan min näthinna

fylls av sällsamma bilder

när vårt möte fullbordas

i tillitens tecken

Malmö by night

En glättig glitteryta

reflexer i kanalens mörka vatten

drömmar om evig lycka

studsar i diskotekets glitterbubbla.

Sommarnattens stapelbara utestolar

fyllda av frisyrgelé och bruna ben,

väntande på sista drinken.

I det mörka vattnet:

trålar sävliga citybilar med öppna takluckor

likt storgäddorna

efter nattens fångst.

I sin trista tvåa

på sjunde våningen

drömmer den f.d. Kockumsanställde

om barndomens snorkeläventyr

vid Adriatiska havet,

medan ryggvärken får kroppen att

sno mellan fuktiga sommarlakan.

Framför en TV och

med två räkmackor och en flaska vin

bygger två systrar hysteriskt upp

till nästa dags lokalskvaller i Konsum.

På staden torg

saktar den sydsvenska sävlighetens energi

ner allt engagemang,

ljudlöst faller en

halväten hamburgare

till marken utanför Stippes.

När gryningsljusets verklighet

återtar scenen

sjunker de stora livsfrågorna tillbaka

i sina hålor likt kräftor i dyn

Och när sista man

har lämnat nattkvarterens mörker

för att trampa hemåt,

är ännu en natt på jorden förbi.

Till min mor

Jag kan inte födas

förrän du ser mig.

Orkar snart inte

hålla ut i denna

ensamhet

i väntan på din blick.

Jag har gett dig

all min kärlek

för att du ska bli

frisk och se mig

-nu orkar jag inte mer.

Benjamin Fondane

Längre fram såg jag Chaplin

och jag förstod emigranterna

längre fram, längre fram också jag…

Emigranter, jordens diamanter, saltet i världen.

Jag tillhör ert släkte,

som ni bär jag mitt liv i min kappsäck,

som ni äter jag min ångests bröd,

jag frågar inte längre efter livets mening,

jag lägger min hårda knytnäve på världens bord,

Jag hör till dem som inget har, som vill allt,

jag kommer aldrig att kunna resignera.

Tacksamhet av okänd poet

Jag är så tacksam

mot dem jag inte älskar.

Med vilken lätthet finner jag mig inte i

att de är närmare någon annan.

Vilken glädje över att inte jag

är vargen för deras lamm.

Jag är lugn med dem,

jag känner frihet med dem,

men detta kan kärleken

varken ge eller ta.

Jag väntar inte på dem

från fönster till dörr.

Tålmodig,

nästan som soluret,

förstår jag det

kärlek inte kan förstå,

förlåter jag lätt

det kärlek aldrig skulle förlåta.

Från mötet till brevet

går inte en evighet,

bara några dagar eller veckor.

Resorna med dem är alltid lyckade,

konserterna hörda till slutet

katedralerna besökta.

landskapen tydliga.

Och när vi är skilda av

sju berg och sju floder

är det berg och floder

kända från geografin.

Det är tack vare dem

jag kan leva i tre dimensioner,

ett olyriskt och oretoeriskt rum

med riktiga, dvs rörliga horisonter.

De vet inte själva

hur mycket de bär

i sina tomma händer.

“Jag är inte skyldig dem något”

skulle kärleken säga

i denna öppna sak.

Vårt öde

Vårt öde

består i att

avvisa varandra

intill dess

att vi kan sitta

bredvid varandra

utan längtan

utan att vilja fly oss själva

Då kommer klockor

att ringa,

klockor som jublar:

Jag är hemma hos mig,

du är hemma hos dig.

Livet

Jag gick till de religiösa

och frågade om: LIVET

Då drog de efter andan,

var tysta en stund

och så sa de:
– Jesus…

Nej, nej, sa jag.

“Jag menar LIVET!
Livet där ögon möter

ögon, skratt och gemenskap, där isar

går upp om våren

och solen skiner.”

Så gick jag till de

psykologiska och

frågade om LIVET.

Då drog de efter andan,

var tysta en stund och

så sa de: – “Freud,..

Nej, nej, sa jag. Jag menar LIVET!

Det stora, väldiga vi föds in i med

skrik och gråt, som tar oss

med på en resa genom lidanden och

kärlek, Var finns de människorna? De som lever!

De vilda!

Så gick jag till de politiska och

frågade om LIVET.

Då drog de efter andan, var tysta

en stund och så sa de: “Idealet är att…

Nej, nej, sa jag. Jag menar LIVET!

Det som pulserar,

det som hörs när du står mitt ibland folk

som är sig själva. Det som gör dig trygg, känslan

av att människorna runt omkring dig LEVER sina liv.

Där Jantelag och smygande människor inte finns.

Var är det livet?

jag gick ner på det tomma torget

och satte mig att vänta.

Ingenting mer

(Jag hittade en dikt som jag har skrivit av men tyvärr inte författarens namn! Vet någon namnet, hör av er!)

Förmodligen är livet något annat.

Förmodligen är ett människoliv ett underjordiskt flöde

dit ingen har stigit ner.

Vad gäller annars vår hunger?

Vad har annars döden oss att bedra med?

Lyssna in i ditt mörker, in i ditt blods

ogenomträngliga dimmor,

din kärleks, din förtvivlans.

Som om du för alltid höll dig dold.

Som var för din töst bara ensamheten drickbar.

Eller slut dina ögon, avvakta.

Ingen känner igen sitt eget ansikte sådant döden ser det.

Tror du dig ha tytt några tecken, så tig.

Dina ögon måste tiga som en hund tiger.

Hunger är vi, inget mer.

“Vi ska alla vara barn vid havet”

BARNET VID HAVET

Vi ska alla vara barn vid havet
Växa upp och ta adjö
Solbruna ben, en tonårscykel
På väg till stranden

Inga tankar där du cyklar om ett slut
Om att du lever i en sagobok
Man en gång stänger och
Aldrig mer kan öppna

Jag håller sagan om barnet vid havet
I min hand tills jag dör
Men jag kan aldrig öppna den igen
Och kliva in på sidan

Där du cyklar med solbruna ben
På din tonårscykel ner mot havet
För en evighetseftermiddag i solen.