Siv Arb

Språnget

I min ungdom

byggde jag en mur

kring mitt jag

jag ville ha en hållbar struktur

       för mitt liv,

ett hanterligt spelrum

för mina planer,

och det dröjde länge

innan jag förstod

att man kan inte göra

några upptäckter i slutna rum,

inga spontana rörelser

i ett liv kringränt av regler

och ambitioner.

Det tog år

av betingade reflexer,

undertryckta känslor,

bestämd grammatik

innan jag vågade

överge denna konstruktion

och såg sprickorna i muren;

   jag skärpte blicken och fick

       lust

   att skrapa av mig min hud,

   lämna mina frusna väggar,

   lösa upp mitt rigida tal.

Språnget från muren

var ett ögonblicks verk,

yrsel genomträngde mig,

men klar luft fyllde mina

    lungor och jag föll mjukt

    som en snöflinga.

Nelson Mandela

Vår djupaste rädsla är inte att vara
otillräckliga
Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt
kraftfulla
Det är vårt ljus inte vårt mörker som
skrämmer oss mest
Vi frågar oss själva: vem är jag som tror 
mig vara briljant och storslagen och
talangfull?
Egentligen om du inte är det vad är du
då?
Du är ett barn av Gud
att du leker liten förbättrar inte världen
Det är ingenting upplyst med att förminska
dig så att andra inte skall känna sig
osäkra omkring dig
Vi föddes till att manifestera Guds
härlighet som är i oss
Den är inte bara i några av oss den är i
oss alla:och när vi låter vårt eget ljus
skina ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra detsamma
När vi är frigjorda ifrån vår egen rädsla
frigör vår närvaro automatiskt andra

Nelson Mandela 1994

Gunnar Ekelöf om djuren

Jag läser Gunnar Ekelöf igen och hittar en dikt om hans syn på djuren:

 

VI MENA; VI TÄNKA; VI SUCKA; VI TALA

 

Jag kan inte skåda de sydliga länderna

utan att också se åsnan, oxen och fåret

hönorna bundna i knippor vid fötterna, slängda

på ömse sidor av motorcykelns pakethållare

med huvudena nedåt, paralyserade, svagt kacklande

lammet uppfläkt och ihopsytt

med spettet kört genom ändan och den flådda

grinande skallen

över en grekisk koleld

och med tarmarna, kokorètsi, halstrande bredvid

oxen vit och from under oket, i par med en ko

hart när oändliga i Toscana

åsnan skriande som en osmord lagårdsdörr

men också trippande under en hel familj

eller under en risknipaa stor som universum

småfåglar i knippor som kunnat fylla en rymd med

vår längtan

dessa som när oss, klär oss, bär oss

resignerar under oss, kanske förlåter oss

dessa äro de verkligen kristna!

 

Ur En natt i Otocac (1961)