“The post-industrial city, then, is also likely to be a dual city” aka Malmö

“Thus the broad middle of urban societies may be shrinking, while the income gap between the well paid and the working poor widens. The post-industrial city, then, is also likely to be a dual city,
in which rich and poor draw further away from each other spatially within the urban region, as well as in terms of differential access to economic resources. While the extent of this dichotomy and its meaning is a subject of continuing scholarly debate, few observers deny that troubling social consequences are to a greater or lesser extent a constituent accompaniment of the post-industrial urban order (Davis, 1992b; Marcuse, 1997; White,”

“The present global economy,they hold, constitutes a disordered interregnum that possesses neither adequate regulation nor the basis for a new coherence. Renewed stability can only come from ‘a new institutionalfix … at the global scale’”

Will Malmö be another Philadelphia?

“To encourage service-based economic growth, successive Philadelphia administrations after 1950 supported large-scale urban renewal that demolished numerous businesses on the margins of downtown and several neighbourhoods of mostly poor residents. In their place rose the glimmering office towers of the post-industrial service economy, along with upscale retail establishments and luxury housing targeted for the affluent professionals who would inhabit those steel-and-glass skyscrapers by day. As so often in the course of urban renewal in the United States, the poor and the marginal, who dared to live in the path of someone else’s definition of progress, were summarily bulldozed out of the way (Kantor, 1988: 256–8; see also Beauregard, 1989; Guinther, 1996: 204–35).

“The ancient world lasted for 3,000 years, the medieval age for less than 1,000 years,
and the industrial era for about 100 years. Our post-industrial revolution has
occurred in just 25 years, and its pace is quickening. In one great blow, the new
revolution has remade the industrial fabric of society, radically altered the behavior of
capital, broken down national boundaries and is remodeling government. (Savitch,
1998:249)”

The Post-Industrial City
Douglas V. Shaw

Editorial matter and selection © Ronan Paddison 2001

Svensk asylpolitik är antifeministisk

Jag upplever ett ökat tryck mot oss kvinnor i vardagen; kvinnlig bibliotekspersonal blir uppstressad av gäng av pojkar som stormar in och högljutt kommenterar och oroar och skriker.

Min kusin i Florida, USA rapporterar om hur kvinnlig lärarpersonal gråter på skolan pga trakasserier från manliga elever från Mellanöstern.

Utländska pojkar med enbart fjun på hakan spottar när jag passerar i kort kjol i Malmö.

Att sitta med en kopp kaffe i trädgården som ensam kvinna ger reaktioner från andra huset där mödrar aldrig sitter ute eller flickor aldrig leker utomhus.

Livsytan för kvinnor dras åt; du ska känna obehag av att röra dig ensam ute i samhället och hellre välja att stanna inomhus.

Jag är inte insatt i Kanadas invandrarpolitik, men det lilla jag har läst säger mig att deras mer balanserade intag av flyktingar; kvinnor, barn och män direkt från lägren, verkar vara bättre än att göda smugglare att föra  ensamma män och pojkar över Medelhavet.

Jag är inte emot flyktingar som fenomen. Jag är bara emot  den nuvarande obalansen och dess konsekvenser.

“Grupptrakasserier och ofredanden av kvinnor är fler exempel på asocialt beteende hos dessa gäng. Under sådana omständigheter blir kvinnors möjlighet att röra sig fritt på offentliga platser avsevärt svårare.”  Valerie M Hudson, professor och ansvarig för the Program on Women, Peace and Security, Texas A&M University, USA

Göteborgsposten

Kvartal

Ann Heberlein

Katerina Magasin

Kära Sverige, du måste lära dig att älska dem som sover med fötterna på kudden! 

Kära Sverige, jag har läst din historia som också är min;

jag kommer ur en småländsk bondeklass med rötterna i gården Slott från 1500-talet; en klass som knäcktes av 1800-talets förändringar, populationstillväxt och hungersnöd. Byn Vissefjärda med sina stadiga 300 invånare, sekel ut och in, steg snabbt till 6 000 personer under 1800-talet. Mina förfäder var medlemmar i ditt medeltida samhälle, ett samhälle som i stort sett fanns kvar till ståndsriksdagen avskaffades 1864.

Din folkliga kultur var klanväldet genom sockenstämmorna, som ihop med kyrkan, bestämde enskilda individers öden ute i stugorna; de s k ”sexmännen” dvs sex stycken utvalda bönder, höll noga koll på folks leverne i bygderna och rapporterade in; många av dina individer, kära Sverige, satt i stupstock och bespottades av andra. Du gifte bort dina döttrar mot deras vilja. Först från 1872 gällde ”Ofrälse kvinna behövde ej längre giftomannens samtycke.” Du hade inte följt med i Centraleuropas förändring från 1400-talet och framåt; renässansen – med individens inträde på samhällsplanet –  kom aldrig och besökte dig med sina nya ideal:  Eller så ville du inte ha det så. Du sov din trygga sömn här uppe i norr och lät allt vara såsom det alltid varit.

Men så slängdes  Du  abrupt in, som du stod och gick, i en ny samhällsera med industrier och migration. Du vaknade yrvaket och såg över en miljon av de dina rösta med fötterna. Mina förfäder lämnade dig och utvandrade till Amerika och skapade sig helt andra livsvillkor där, byggda på individuella krafter, medan min mormor mor stannade kvar i Småland och tog hand om sin lama syster; systern hade aldrig fått inträde i det nya landet. På Ellis Island utanför New York sorterades de dugliga från de odugliga; många var det som fick återvända till dig igen, kära Sverige. Men de utresta syskonen som lyckades väl ”over there”, sörjde för de kvarvarande systrarna genom ständiga gåvor och paket från det förlovade landet.

Ditt medeltida klanstyre utgjorde dock nu en utmärkt grogrund för det nya Sverige som industriklassen ville skulle växa fram; lydiga samhällsmedborgare som gick i flock dit man pekade. Organisationssverige växte fram; för att göra sin röst hörd måste individen tillhöra en grupp. När radion kom spelade man: ”Du ska göra som Svensson gör, om du ska göra något alls.” Var det ironi eller en uppmaning? Individer som vittrat frihet på olika sätt genom det nya samhället blev besvikna: den enhetliga, nya  klassen raderade så gott som ut eget småföretagande fram till efterkrigstiden: gatubilden med sina småföretag försvann; de företag som idag är stora på den internationella marknaden skapades i stort sett bara fram till andra världskriget. Återväxten av livskraftiga företag var mycket dålig under andra hälften av 1900-talet. Allt skulle helst fungera som i det gamla klansamhället; organisationsklanerna hade makten och delade upp dig, kära Sverige mellan sig. Är du inte lite ledsen över det? Samma tråkiga, tomma, centralstyrda torg i varje stad. Det levande gatulivet som somnade in.

Ett stereotypt kultursamhälle växte fram där Jantemänniskan härskade över individuella uttryck: mobbing blev en folksport mot den annorlunda. Folket höll reda på folket nu när sockenstämman var borta. Det gick lika bra, allt gick ju som på räls. Vart tredje psykiatrisk besök i Sverige innehåller mobbingskador. Astrid Lindgren skapade motbilder: Pippi Långstrump med sina fötter på kudden och Rumpnissarna som dök upp ur sina hålor och skrek: ”Vafför gör di på detta viset? med fasa så fort något avvek från ”normen”. Och författaren Anders Harning som stred mot likriktandet genom sina festliga kommentarer och aktioner; han berättade bl a  om de två gånger i livet när han sett mycket lättade människor ombord på ett flygplan: den ena gången var när han kom med sista flyget från Sarajevo innan kriget bröt ut, andra gången var på hans första charterresa från Sverige..

Så kom återigen nya tider för dig, kära Sverige: den industriella eran ebbar ut,  landsbygden avvecklas på ett sätt som liknar digerdödens framfart, invandrarnas energiska individualitet hade dock åter gett lite liv åt stadsmiljön: de  driver pizzerian, lunchrestaurangen, kinarestaurangen, kvarterspuben, kvartersbageriet, damfriseringen, kiosken med postställe där jag bor. Jag beundrar deras ihärdighet; långa dagar likt som tidiga morgnar och kvällar ser jag dem. Hur tom vore inte gatubilden utan dem! Samtidigt utvandrar nu igen en strid ström av människor. 50.000 svenskar lämnar ditt land per år, kära Sverige (SCB 2015). Den nya utvandringen börjar ta proportioner som liknar den förra, skriver man. På sju år flyttar ett Malmö iväg från dig. Vill du verkligen blöda så starkt igen, kära Sverige? Och ingen forskning eller statistik finns på varför de lämnar. Kanske ingen vill veta..

Det jag vill nu, kära Sverige, är att du äntligen, en gång för alla, släpper svensken fri ur  det klanvälde och den Jantelag som du styrt henne med så länge. Den antingen krossar den kreativa individen eller får henne att fly. Du behöver dessa bångstyriga människor som tänker självständigt och lämnar något nyskapat efter sig där de går. Du behöver den enskilda människans kraft. Tänk till nu innan det är för sent. Denna gången finns inte de fantastiska förutsättningarna som i början av förra seklet att luta sig mot. Denna gången finns bara de kreativa människornas lösningar.

Du måste lära dig älska dem som sover med fötterna på kudden! Leve renässansen – om den kommer!

Sydsvenskan

 

Vägen till Sköttas

sköttas2Milsten mellan  Eksjö och Sävsjö. Foto: Ingvor Sabina Le John

“Sköttas” var en småländsk fäbod dit korna togs om sommaren  och dit man åkte för att “sköta” och mjölka dem.

En vandring längs en skogsväg i augusti, sett ur ett nostalgiskt perspektiv; det flydda agrara samhället som vi lämnade bakom oss för industrisamhället.

Det postindustriella samhället av idag faller samman utan rötter bakåt.

“Vadan och varthän” som den småländska bygdepoeten Pelle Näver undrade i en nyårsdikt.

Bilder

 

Den nya emigrationsvågen från både svensk landsbygd och Sverige

Citat:

“Merparten av landsbygden töms på befolkning. Det är en händelse som saknar motstycke – om vi bortser från Digerdöden på 1300-talet – i svensk historia, och det sker nästan helt utan debatt.”

I dag upplever Sverige en ny emigrationsvåg. ”Större än någonsin” enligt SCB. Varje år utvandrar cirka 50 000 personer, både invandrare och svenskar, av okända anledningar. Märkligt nog har SCB inga siffror på vilka delar av befolkningen det är som emigrerar. Utvandringen har hamnat i skuggan av invandringen.”

Timbro

SVT