Category politik

Ur “Världen av igår”(1941) av Stefan Zweig

Ingvor Sabina Le John

I sin sista bok, före sitt självmord, “Världen av igår” (Ersatz, Stockholm 2011) summerar den österrike/judiske författaren Stefan Zweig, bilden av ett Europa statt i konstant förändring sedan slutet av 1800-talet.

Zweig skriver att hans far var den sista generationen som gick och la sig och gick upp till samma värld hela sitt liv. Hans eget liv har istället varit ett lapptäcke av “turns and twists” genom ett Europa som genomgick två världskrig redan före seklets mitt. Som judisk flykting undan Hitler tog Zweig till slut sitt liv på ett hotellrum i Brasilien.

Om tiden före andra världskrigets utbrott skriver Zweig i kapitlet Fredens dödskamp s. 431-433

“Men att resa, till och med resa långt bort under andra stjärnor och till andra världar, betydde inte att undfly Europa och oron för Europa.”

Läs gärna vidare

Ett tidevarv lägger sig till ro

Ingvor Sabina Le John

Reflexion post- Malmö kommunalval 2022

I juletider sjunger vi den välkända psalmen ”Härlig är jorden” som återfinns i många kyrkliga samfunds psalm- och sångböcker. Vi sjunger utan att kanske riktigt tänka på textens innehåll ”tidevarv komma, tidevarv försvinna”. De flesta av oss befinner ju sig inne i ett tidevarv och att greppa över den svindlande tidsrymden som spänner över sekler, tillkommer oftast de vars egna tidevarv håller på att rinna ut av mycket hög ålder.

Allting har dock sitt tidevarv; allting tar slut. Inget är beständigt. Om vi applicerar den tanken på dagens samhälle kan vi känna att de sista resterna av 1900-talets tidevarv håller på att lägga sig till ro. En ny tid är på väg; vi kan känna det i luften, hur människor talar, vad ungdomar frågar om, vad sociala medier förmedlar, hur världspolitiken utvecklar sig.

De olika faserna inom en organisation kan också ses som ett tidevarv. Inom organisationsteori får man lära sig om allt från eldsjälens/entrepenörens tid, fram till slutet, där endast ett skal återstår av kärnan och där nu byråkraterna styr med kalla siffror framför ögonen. utan att ens kunna namnge grundaren.

Den teorin gäller också för politiska partiers livscykler. De startas som en rörelse där man tar parti för något eller några. De utvecklas och frodas i rätt klimat, de upplever sin storhetstid, de stagnerar och tappar eldsjälarnas röster i ett förändrat klimat – och till slut kanske det är dags för dem att dö. Eller genomgå en metamorfos. För det är väl inte av ekonomiska skäl ett parti hålls igång? Det har väl inte blivit ett levebröd? Att klamra sig fast vid ett dominerande parti av nostalgi eller maktbehov bäddar för frustration och ett farligt samhällsklimat. Man kommer att göda uppror som sedan fascisten kan börja bygga sin bas runt.

Vad säger det om ett land där inga nya partier skapas? Vad säger det om ett land där man av nostalgi och maktbehov håller fast vid gamla partier hur stora eller små de än är? Jag skulle säga att det landet är på väg att stagnera, att bli ett tomt skal. ”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ” skriver Matteus(16:26) Ja, vad hjälper det ett parti att ”vinna hela landet men förlora sin själ”? Ett tomt skal är inte vad landet behöver.

Till er, inom politiken, som inser att vi nu inträder i ett nytt tidevarv och att vi behöver engagerade krafter, som kan ta sig an ett helt annat Europa som nu växer fram, ber jag: ställ er kunskap till förfogande, släpp era maktanspråk och er nostalgi, stå upp som en positiv kraft på ett helt nytt slagfält, där gamla sanningar är slut. Över 100 partier ställde upp i Malmö kommunval i år och kanske något av dem kommer att styra här i framtiden. Det gamla tidevarvet har lagt sig till ro, vare sig vi vill det eller inte.

Den svenska stugvärmen pyser sakta ut

Ingvor Sabina Le John

Det är senaste kommentaren som verkligen fick mig att inse att integration för alla är en omöjlighet.

Jag hade varit på semester och efter hemkomsten gick jag ut i hyreshusets trädgård, som jag månade om, för att ställa i ordning soffor inför ett historiskt föredrag jag skulle hålla där.

Då hör jag någon vråla från grannhuset, som jag försökt skapa lite ”gårdsgemenskap” med under åtta år:

– Är du fortfarande utomhus, har du inte fått dina ungar än!

Jag kände plötsligt att detta arbete är en total meningslöshet; under åren som gått har okvädesord haglat över mig från vuxna, barn har kastat stenar på solstolen, moralpoliser velat tvinga in mig under Ramadan: “Ska inte mormor gå upp och vila sig lite…”.Jag har hållit ut med baktanken att ovanan vid ensamma kvinnor utomhus skulle mildras med åren, när de ser att det jag gör är att plantera träd, måla om utomhusmöbler, vattna blommor och plocka skräp. Men icke – kvinnor bakom gardiner har bankat sig trötta för att få mig att gå in. Söner har skrikit fula ord efter mig där jag legat och rensat ogräs i rabatterna.

Ett tag hade jag hand om en hund och bjöd in barnen att leka med den för att de skulle vänja sig; jag köpte små vattenkannor så de kunde vattna ihop med mig. Allt det gick bra så länge de var riktigt små, men sen stod plötsligt en pojk som nu var en del av ett mindre gäng och svor åt mig. Det hjälpte inte att jag sa: Minns du inte hur roligt vi hade, spelade freesbee, sparkade fotboll? En svag skymt av oro drog förbi hans ansikte en stund, sedan hårdnade han. Han höll på att formas av den hypermaskulinitet i utsatta områden man varnar för inom forskningen så sent som om häromdagen i en tidning.

Jag lärde känna en gammal gumma Khadra i helsvart som satt på gården så ensam. Jag bjöd henne på kaffe och sedan uppstod en gemenskap mellan hennes familj från Palestina och mig. Jag åt med dem på deras köksgolv och förklarade “Sverige”. Jag skrev också om deras livsresa i min lokala kulturtidning Kirsebergs Allehanda samt en artikel om hennes barnbarn Ahmed som jag tog med på lite äventyr. En tunisisk pojk från huset med musikintresse var med i ett av årens adventskalender med sin musik.

 

Jag har känt denna trädgård sedan 1982, då min mor flyttade in i lägenhet i huset. Grannkvinnorna satt och drack kaffe om somrarna därute och tjattrade och bytte veckotidningar med varandra. Sakta men säkert avbefolkades trädgården och förföll tills jag tog mig an den på 2000-talet. Jag försökte, förutom själva målandet/fejandet/planterandet/ återskapa något av den sommarro som kunde infinna sig förr när man hörde sina grannar sitta och småprata utomhus i kvällningen. Ett tag ökade närvaron lite för att sedan efter 2015 avta allt eftersom okvädesorden ökade från grannhuset, tills endast jag själv satt utomhus helt ensam med mitt kaffe.

Nu ett tiotals år in i projektet ”gårdsgemenskap” inser jag att det aldrig går att återskapa. Vuxna vistas inte utomhus längre mer än för att gå till affären eller jobbet eller passa ett barn vid lekplatsen. Utomhusvärlden har blivit ett ingemansland. Istället hörs endast hätska konflikter mellan olika pojkgäng när man öppnar fönstret. Vrålen och hatet dem emellan kommer och går och är nu en del av bakgrundsljudet i den svenska trädgården.

Den sönderrivna, övergivna barnvagnen häromdagen på gångstigen är som en symbol över ett samhälle där den starkes lag återigen styr ”gatan”. Det sociala kittet människa till människa som skapade ett tryggt utomhus”rum” under 1900-talet faller sönder mer och mer. Vad är ett SAMHÄLLE mer än ”där vi tillSAMmans uppeHÅLLEr oss”? Utan den närvaron av människor utomhus är ett samhälle i sin gamla form slut: som en sjö som sinat och bara lämnat små fickor av gemenskap kvar här och där.

Alla kippar efter andan. Vi hittas döda efter fyra år. Den svenska stugvärmen pyser sakta ut..

Landet utan en berättelse

Ingvor Sabina Le John

En sak är säker: en människa som ingår i en berättelse har en inre plats för sin själ, ett syfte med sitt yttre liv och en väg att gå. Denna berättelse kan vara religiös, politisk, samhällsförändrande eller endast personlig. En sådan människa lever och fylls av energi i utbytet med andra med samma inriktning och mening i det kollektiva avstampet. Vi ger varandra liv.

Sverige hade en sådan berättelse, en saga om ett land som reste sig ur fattigdom till ett av världens främsta välståndsriken. Den berättelsen deltog mina föräldrar aktivt i; deras 1900-tal var en resa från utauktionerade barn på fattighus till dagens adopterade barn från Kina. Det gav en glödande bakgrund till deras personliga liv. 70-talet var i sin tur härligt för oss unga som kom ut då med sin kvinnokamp och önskan om en bättre värld.

En människa kan leva länge på en myt, en släktberättelse, ett lands storhetstid och framtidstro men till slut falnar elden om inte de kollektiva berättelserna byggs på med nya. Utan t ex den religiösa berättelsen att vila i blir det personliga livet som en stor, tom savann på äldre dagar, grubblade den store svenske grubblaren Ulf Lundell efter att ha fyllt 50 år: ”Människan är varken natur eller Gud, hon kan inte gå tillbaka till naturen och hon kan inte nå Gud, men hon skapar sig en uppfattning om Gud för minska den svåra ensamheten. Hur den uppfattningen ser ut beror på vem man är och i vilket samhälle man befinner sig.” Savannen utan stigar, savannen utan slut, utan riktning, bara planlöst gå. Öppna landskap var inte bara något positivt..

Vad innebär denna brist på en formulerad berättelse för framtiden för ett postmodernistiskt Sverige av idag med en stor invandring från helt andra slags kulturer? Vad för slags ram kan vi erbjuda dem att smälta in i om de inte redan tillhör den västerländska berättelsen om att Gud inte finns, klassresan är gjord och vetenskapen är sannare än själen? Den amerikanska drömmen finns inte här. Överlever de kanske mentalt endast genom att de fortsatt lever i sina enklaver med sina egna, starka berättelser om livet, Gud och de andra? Samtidigt som svensken tystnar alltmer..

Hamid Zafar ställer därför i GP (18 maj 2020) den helt korrekta och berättigade frågan: Vilken är den svenska berättelsen som integreringen ska vila på? Han skriver: ”Vi bör istället fråga oss varför den svenska integrationen ens fungerar? I ett land som saknar grundläggande mekanismer som gör människor till aktiva samhällsmedborgare bör vi kanske inte vara förvånade över utfallet.”

Johan Hakelius går så långt som att säga att svensken inte ens har någon själ, i Expressen ( 23 maj 2020) Hur märkvärdigt själlös ter sig inte svensken emot omvärlden, säger han. Underförstått att en människa utan själ inte söker någon djupare gemenskap. Det fastslog redan boken ”Är svensken en människa?” av Henrik Berggren och Lars Trägårdh 2014, där man anser att det svenska ensamhushållet av idag har sina rötter i en ensam svensks vandring över tundran.

I oktober 2020 håller president Macron ett långt tal till nationen. Han avslutar med orden: ( en så stor skillnad mellan Sverige och Frankrike! ): “Vi är inte ett individsamhälle. Vi är en nation av medborgare. Det förändrar allt. Vi lär oss att vara medborgare, vi blir en medborgare. Det handlar om rättigheter och skyldigheter.”

Christian Abrahamsson skriver i GP 2023: “Sverige måste vara ett av de svåraste länderna att komma till som invandrare, bland annat på grund av alla oskrivna men ändå järnhårda regler vi håller oss med. “

Där står vi idag, mina vänner. Ett land utan ett egentligt behov av gemenskap, en gemensam saga, berättelse, väg in i framtiden….Gud hjälpe Sverige, utbrister man nästan trots att man har gått ur kyrkan.. Och nu Coronan, blev det verkligen så stor skillnad i ditt privata liv som du twittrar om?

Sydsvenskan

Milton Friedman och starten på den globala kapitalismens rovdrift av samhällen och natur

Ingvor Sabina Le John

I boken CHOCKDOKTRINEN av NAOMI KLEIN kan vi läsa hur starten på det sönderfallande samhället startade med Milton Friedmans bok “Kapitalism och frihet” 1962. Länge låg ideeerna i slummer men är de som medverkat till den amerikanska dominansen i Sydamerika, militärdiktaturer och invasioner i Mellanöstern och nu de västerländska samhällenas förtvining.

Flugornas barnbarn

Ingvor Sabina Le John

Säga vad man vill om det moderna svenska samhället, men naiviteten angående tron på människans inneboende goda natur är genomgående i alla politiska reformer och dagordningar. Nu ska t ex FN:s barnkonvention bli lag första januari 2020 i Sverige. Barn ska hädanefter anses som egna individer med egna rättigheter. Som alltid kommer detta att följas upp med utbildning inom kommuner, landsting och statliga myndigheter för att lagen ska implementeras på ett rätt sätt. En konkret förändring blir att barnkonventionen kan användas i domstolar vid t ex vårdnadstvister. Så långt så bra.

Samtidigt ser vi ett samhälle som håller på att utvecklas till en variant av romanen Flugornas herre. William Golding skrev sin prisbelönta roman 1954 där han placerar en grupp engelska internatskolepojkar på en öde ö efter en flygplanskrasch. Den kulturella fernissan faller snart av dem och utan styrning från vuxna utvecklar de inbördes konflikter som tar sig allt grymmare former. I barnet finns inte det inlärda, sociala stoppet som hos vuxna. Vuxna kan hejda sig från att göra något ont genom att använda de regler som under år präntats in i dem som barn.

Frånvaron av vuxenstyrning i dagens samhälle har nu lett till att barn i alla möjliga situationer utåtagerar på de mest otänkbara sätt (för oss äldre); blir det för tråkigt i klassrummet går de bara ut, en reprimand från en vuxen kan utlösa år av mobbing. Jag har följt ett gäng pojkars framfart från deras barndom; deras metoder blir allt grymmare och allt mer kränkande med åren. Från att räcka ut tungan som små, reta gamla och handikappade, eldar de nu upp trappuppgångar och brevinkast, hoppar sönder folks bilar till det allra senaste jag hört: ta sig in i marklägenheter och förätta båda sina behov på parkettgolven.

Den allmänna utemiljön har blivit ett ingemansland i våra städer pga av ungdomsbuset vilket får analyseras utifrån två linjer.

Den svenska barnuppfostran under 1900-talet gick från fysisk och psykisk barnmisshandel i början av seklet till att bli “barnens århundrade” med barnpsykologi och förståelse för det sköra inom barnet. En film som klassikern Hets (1944), som handlade om en lärares mobbing av en elev, skulle vara fullständigt omöjlig att filma 50 år senare. En sådan lärare skulle bli avskedad samma dag han anställdes. Men som alla pendlar slår allting över i sin motsats; föräldrar och lärare abdikerade från sitt vuxenansvar som regelsättare mot slutet av århundradet och blev på något sätt deras kompisar istället. Föräldrar intar mer och mer en förvånad (!) försvarsställning gentemot kritik av sina telningar.

Samtidigt har vi fått en annan problematik; den kraftiga invandringen till väst från andra kulturer har fört med sig en kulturkrock i barnuppfostran. Ayyan Hirsi Ali beskriver ingående i sin bok Nomad sin äldsta brors resa från en somalisk klantradition in i den moderna samhällets individorienterade kultur. Hon beskriver den hårda uppfostran den äldsta sonen i en familj får utstå för att bli en duglig arvtagare inom klankulturen. Många veka pojkar i denna situation utvecklar psykiska problem; hennes egen bror vårdas nu på en inrättning. Andra revolterar när de förstår friheten i det moderna samhället och blir “drop-outs” i storstäderna. Där skapar de gäng med sina egna regler. Jag skulle kalla dem “flugornas barnbarn”; frustrerade av två kulturers oförenliga krav blir de i princip galna och sluter sig samman med gelikar som förstår varandra omedvetet.

Jag skulle vilja se en vuxenvärld som bestämmer sig för att sätta barnens främsta rätt först dvs den som ger barnen rätt att bli uppfostrade till sociala individer i en enhetlig kontext; mångfald är ett tjusigt uttryck för vuxna kulturturister. Det människan ytterst vill är att kunna skaffa sig en dräglig vuxentillvaro där de i sin tur kan skaffa barn och “få dem att fungera”; så som musikern Stefan Hellstrand så fint formulerar det i sin sång Fanfar. Där han hyllar den vuxne som orkar tar sitt vuxenansvar i en till synes omöjlig värld av idag.

https://www.sydsvenskan.se/2019-07-28/barn-har-ratt-till-en-uppfostran-som-gor-dem-till-fungerande-medborgare

Vivianne Forrestier

Ingvor Sabina Le John

Ett samhälle i förändring

Viviane Forrester´s bok ”Den ekonomiska terrorn” slutar med ordet respekt. Sluta terrorisera de överflödiga i samhället, manar hon.

Hon målar upp en mörk bild av det allt ökande antalet, från arbetslivet, utestängda men som samtidigt är innestängda i det västerländska samhället helt hänvisade till sviktande sociala skyddsnät.

Dessa överflödiga, menar hon, anklagas av vissa för att ha vållat sin situation själva och tutas i att lönearbete och systemberoende är den enda samhällsform som heter duga och ger dig rätt att existera på denna jord. Att existera har blivit synonymt med att vara samhällsnyttig och profitskapande.

Förutom detta anklagande utanförskap av parasitär art hänvisas de överflödiga till att leva i förorter som osynliggör och passiviserar ännu mer. Forrestier jämför dess växande områden med fattiga länders slumområden och manar till insikt innan det är för sent. Det demokratiska samhället tar än så länge sitt ekonomiska ansvar för dessa områden men vad händer om en politiskt instabilare situation uppstår, undrar hon.

Hon menar vidare att drömmen om arbetets återkomst är en mästerlig illusion, för att inge falska förhoppningar om att allt ska bli som förut. Det är bara att inse att det traditionella lönearbetet inte kommer att kunna vara inkomstkälla för flertalet i framtiden, säger hon. Arbetslösheten är inte övergående. Det är ingen lågkonjunktur vi är inne i, det är ett systemskifte.

Den nya teknologin, den nya globala ekonomiska makten rör sig på ett helt annat plan än vårt mänskliga samhälle och behöver inte längre alla människor för att uppnå sina profitmål. Vår tids beslutfattare har inte några känslomässiga band till den värld den krossar. De ser världen som ett jättekasino med möjlighet till snabb profit.

Forrester varnar för den sömndruckenhet som samhället fortfarande vilar i. De överflödiga kommer snart att omfatta även dig!

Hon manar dessa  ”överflödiga” av idag att se sig som de Första. De är längst fram i historien där många av oss kommer att hamna och ligger sålunda före detta samhälles kollaps. Ta vara på möjligheten och organisera er inom denna civilisationen, manar hon, erkänn att detta samhälle gjort er rotlösa och illa men acceptera inte att leva med det präktiga samhällets syn på er. Se inte samhället som det förlovade land ni vill in i. Ni ser det på avstånd och som en usel roman växer kärleken och de förtvivlade drömmarna på avstånd från den älskade, fortsätter hon. Analysera er situation och tänk! Att tänka fritt är en politisk handling, underskattad men vår enda utväg just nu.

Till de beslutande manar hon: Hitta en ny modell för fördelning och överlevnad som inte utgår från lönearbetet. Frigör de överflödigas inneboende livsvilja med andra morötter än arbetets lov och ära. Det kommer inte att finnas arbete till alla helt enkelt. Finansvärlden mår bra. Många länder är ekonomiskt rika. Men samhället blomstrar inte trots företagens profitvinster.Viviane Forrester reser en apell i fransk anda: frihet, jämlikhet, broderskap!!

Om att förlora fotfästet

Ingvor Sabina Le John


Du ser dem inte.

De ser ut precis som dig och mig; klädda som folk gör mest och har helt normala sociala aktiviteter för sig. De verkar ta en paus på ett café, en bar eller på en soffa i köpcentret. Det är inte förrän du börjar prata med en och annan som du börjar förstå. De tillhör folket som tappat fotfästet i tillvaron. I Montmartre i Paris försöker de, över ett glas vin, ge ord åt en förlorad tillvaro, som bara liksom försvann en dag. I London och i småstaden Taunton hänger de i baren över ett glas öl och säger att inget är sig likt längre. På Gustavs café i Malmö och på Ströget i Köpenhamn fyller de på kaffekoppen för en fjärde gång.

Runt omkring dem pågår det stressiga vardagslivet med alla sina punkter på dagens schema. Du ser dem inte på din slalomfärd genom dagen.Och de gör sig inte heller synliga. Vem vill skylta med en känsla av utanförskap.Och du ser absolut inte dem som sitter hemma och inte vågar gå ut, rädda för småstadens onda öga.

Sitter du ett tag bland dessa människor hör du så småningom deras tystnad. Tystnaden av människor som slutat leva och bara väntar; som bara existerar dag efter dag. Utan framtid, utan drömmar, utan ekonomiska medel att göra något extra. Den sociala samvaron som förr fångade upp människor som gled ner i en svacka, finns inte mer.Det finns dom som jobbar och sedan resten. Och de lever i olika världar.

Jag minns en intervju med Susanne Brögger, den danska författarinnan, för ett antal år sedan. Hon fick frågan om hur hon såg samhället i framtiden. Hon log sitt skeva leende och svarade att alla de som inte längre hade någon plats i den direkta samhällskroppen sakta men säkert skulle marginaliseras. De skulle smyga runt i dess utkanter och endast ha energi att klara den grå vardagen. Vi är gruppvarelser som behöver gruppen för att skapa livsenergi och meningsfullhet, menade hon. Stora skaror kommer att tyna bort i sin ensamhet.

Dessa ord slog mig nu som fullständigt sanna, där jag satt bland alla dessa människor. De överflödiga, de sjuka, de utmobbade , de annorlunda, alla dem som samhället inte behöver sitter i ett förlamande utanförskap. På svensk TV sa en man att antalet förtidspensionerade i Sverige är lika med hela Göteborgs kommun. Tänk dig en halv miljon bara sitta och sitta och tyna bort.

Vivianne Forrestier skrev en bok för några år sedan “Den ekonomiska terrorn”. I den hon reste en appel för de överflödiga i västvärldens postindustriella samhälle. Hon varnade för de stora förorterna med passiviserade människor. Vad händer den dagen det demokratiska samhället inte längre ser dem som en del av samhället, undrar hon. Hon talar om samhällets systemskifte som innebär att drömmen om arbetets återkomst är en chimär. Hon vänder sig till “de överflödiga” med orden: “ Ni är de Första som börjat den vandring bort från detta samhälle som många av oss andra också kommer att göra. Se inte tillbaka på det samhälle  ni längtar efter att få återkomma till. Som en kärlekslängtan mellan två separerade älskande blir allt större, skriver hon, men det är bara en illusion. Det samhälle ni längtar efter finns inte mer. Organisera er, se er som den stora grupp ni är del av. Studera och tänk. Medvetenhet är det enda vapen som finns just nu mot att sjunka ner i det individuella träsket av personligt misslyckande och mot att låta det omgivande samhället ge dig skulden för din situation istället  för att se att ett  globalt systemskifte är på gång. “

Jag önskar att jag kunde säga de orden där jag sitter i deras tystnad. Istället betalar jag mitt kaffe och går.

https://www.sydsvenskan.se/2019-04-14/du-ser-dem-inte-for-vem-vill-skylta-med-en-kansla-av-utanforskap

Det svenska folkhemmet borde få ett hus på Skansen

Ingvor Sabina Le John

Jag ser hur människors frustrationer kommer till uttryck i dessa tider. Det är bl a i soprummets osynlighet som den passiv-aggressive låter sin ilska projiceras på något materiellt, som kanske symboliserar en viss person.

Värre är det med de öppet aggressiva människor man läser om nästan dagligen i tidningen nuförtiden, vilka sparkar ner en cyklande kvinna för att det bara går eller skjuter in i folks bostäder för att de inte gillar hunden som skäller hela dagarna.

Denna tid är en förhårdnande tid för människan igen. Så det är inte konstigt att folk blir som de blir. Jag minns min intervju med Backapågen Ingvar Nilsson för något år sedan. Han växte upp i Kirseberg under början av förra seklet. Han skrev en bok om den hårda tiden som fick det att rysa i märgen hos läsaren. I den berättar han om hur fattigdomen gjorde människorna hårda; hårda mot sig själva, sin familj och livet i allmänhet. Barn agades mer eller mindre regelbundet. ”Det bara var så” säger han i intervjun. Det var först med socialdemokraternas 40- tal som vanligt folk fick det bättre rent ekonomiskt och då avtog också hårdheten dem emellan, fortsatte han. Agan blev allt mindre använd. Man kan se en koppling här till dagens sluttande plan –  ökad fattigdom, ökat våld.

För vi har sedan 90-talet så sakteliga vandrat mot det europeiska två/tredjedels-samhället. Två tredje delar som har det ganska bra och så en underklass. Det svenska folkhemmet borde ha ett hus på Skansen nu. Vår omvärld har vandrat ännu längre: nu är det bara ett 30-tal som äger hälften av jordens resurser enligt Oxfam.

Arbetslösheten, trångboddheten göder fattigdomskänslan igen. Min syriske bekant som bott fyra år i Malmö, Sweden har ännu inte hittat en bostad trots att han ändå har fast arbete sedan flera år tillbaka och är ensamstående. Hans frustration är stor; hans advokat har förbarmat sig över honom och hos honom bor han nu som inneboende.

Vad gör ett samhälle med människan och hennes existensiella upplevelse när det tränger alltfler av oss mot den ekonomiska kanten. Hade du råd med jul ”som vanligt”? Hade du råd att resa en längre sträcka för att hälsa på släkten utan att det ekonomiska schemat började gunga? Skräcken för att hamna i den nedre tredjedelen skrämmer och tystar individen. Det är tyst på samhällets gator och torg idag. En öronbedövande tystnad. Känslor som skulle vänts utåt i gemensam dans, vänds nu inåt eller mot medmänniskan i våld.

Wolf Bierman, en vissångare på 60-talet, sjöng bl a om den hårda tiden i Östtyskland där han bodde en period. Den löd så här:

”Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid. Nej, låt dig ej förbittras i denna bittra tid, för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig, och makten klarar sig. Nej, låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid. Dom hoppas ju på detta, att innan kampen börjat, vi gett oss utan strid, Nej, låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag ska marken grönska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.”

Din ilska, din aggression har en orsak som du kanske inte ser kopplingen till ännu. Samhället smyger sig fram för att liksom inte synas. När du vaknar på morgonen har den flyttat sig en liten bit, men bara så lite att du sakta vänjer dig vid det “nya”.

Men lyssna på tystnaden därute i bostadskvarteret om kvällen. Den talar. Högt.

https://www.sydsvenskan.se/2019-02-10/kvallens-tystnad-i-bostadskvarteret-talar-sitt-tydliga-sprak

http://kirsebergsallehanda.se/2017/05/25/staden-maste-ta-over-rollen-som-valfardsskapare/

https://kvartal.se/artiklar/vi-vill-se-krafttag-mot-klyftorna-gransen-ar-passerad-for-manga/