Kära Sverige, du måste lära dig att älska dem som sover med fötterna på kudden! 

Kära Sverige, jag har läst din historia som också är min;

jag kommer ur en småländsk bondeklass med rötterna i gården Slott från 1500-talet; en klass som knäcktes av 1800-talets förändringar, populationstillväxt och hungersnöd. Byn Vissefjärda med sina stadiga 300 invånare, sekel ut och in, steg snabbt till 6 000 personer under 1800-talet. Mina förfäder var medlemmar i ditt medeltida samhälle, ett samhälle som i stort sett fanns kvar till ståndsriksdagen avskaffades 1864.

Din folkliga kultur var klanväldet genom sockenstämmorna, som ihop med kyrkan, bestämde enskilda individers öden ute i stugorna; de s k ”sexmännen” dvs sex stycken utvalda bönder, höll noga koll på folks leverne i bygderna och rapporterade in; många av dina individer, kära Sverige, satt i stupstock och bespottades av andra. Du gifte bort dina döttrar mot deras vilja. Först från 1872 gällde ”Ofrälse kvinna behövde ej längre giftomannens samtycke.” Du hade inte följt med i Centraleuropas förändring från 1400-talet och framåt; renässansen – med individens inträde på samhällsplanet –  kom aldrig och besökte dig med sina nya ideal:  Eller så ville du inte ha det så. Du sov din trygga sömn här uppe i norr och lät allt vara såsom det alltid varit.

Men så slängdes  Du  abrupt in, som du stod och gick, i en ny samhällsera med industrier och migration. Du vaknade yrvaket och såg över en miljon av de dina rösta med fötterna. Mina förfäder lämnade dig och utvandrade till Amerika och skapade sig helt andra livsvillkor där, byggda på individuella krafter, medan min mormor mor stannade kvar i Småland och tog hand om sin lama syster; systern hade aldrig fått inträde i det nya landet. På Ellis Island utanför New York sorterades de dugliga från de odugliga; många var det som fick återvända till dig igen, kära Sverige. Men de utresta syskonen som lyckades väl ”over there”, sörjde för de kvarvarande systrarna genom ständiga gåvor och paket från det förlovade landet.

Ditt medeltida klanstyre utgjorde dock nu en utmärkt grogrund för det nya Sverige som industriklassen ville skulle växa fram; lydiga samhällsmedborgare som gick i flock dit man pekade. Organisationssverige växte fram; för att göra sin röst hörd måste individen tillhöra en grupp. När radion kom spelade man: ”Du ska göra som Svensson gör, om du ska göra något alls.” Var det ironi eller en uppmaning? Individer som vittrat frihet på olika sätt genom det nya samhället blev besvikna: den enhetliga, nya  klassen raderade så gott som ut eget småföretagande fram till efterkrigstiden: gatubilden med sina småföretag försvann; de företag som idag är stora på den internationella marknaden skapades i stort sett bara fram till andra världskriget. Återväxten av livskraftiga företag var mycket dålig under andra hälften av 1900-talet. Allt skulle helst fungera som i det gamla klansamhället; organisationsklanerna hade makten och delade upp dig, kära Sverige mellan sig. Är du inte lite ledsen över det? Samma tråkiga, tomma, centralstyrda torg i varje stad. Det levande gatulivet som somnade in.

Ett stereotypt kultursamhälle växte fram där Jantemänniskan härskade över individuella uttryck: mobbing blev en folksport mot den annorlunda. Folket höll reda på folket nu när sockenstämman var borta. Det gick lika bra, allt gick ju som på räls. Vart tredje psykiatrisk besök i Sverige innehåller mobbingskador. Astrid Lindgren skapade motbilder: Pippi Långstrump med sina fötter på kudden och Rumpnissarna som dök upp ur sina hålor och skrek: ”Vafför gör di på detta viset? med fasa så fort något avvek från ”normen”. Och författaren Anders Harning som stred mot likriktandet genom sina festliga kommentarer och aktioner; han berättade bl a  om de två gånger i livet när han sett mycket lättade människor ombord på ett flygplan: den ena gången var när han kom med sista flyget från Sarajevo innan kriget bröt ut, andra gången var på hans första charterresa från Sverige..

Så kom återigen nya tider för dig, kära Sverige: den industriella eran ebbar ut,  landsbygden avvecklas på ett sätt som liknar digerdödens framfart, invandrarnas energiska individualitet hade dock åter gett lite liv åt stadsmiljön: de  driver pizzerian, lunchrestaurangen, kinarestaurangen, kvarterspuben, kvartersbageriet, damfriseringen, kiosken med postställe där jag bor. Jag beundrar deras ihärdighet; långa dagar likt som tidiga morgnar och kvällar ser jag dem. Hur tom vore inte gatubilden utan dem! Samtidigt utvandrar nu igen en strid ström av människor. 50.000 svenskar lämnar ditt land per år, kära Sverige (SCB 2015). Den nya utvandringen börjar ta proportioner som liknar den förra, skriver man. På sju år flyttar ett Malmö iväg från dig. Vill du verkligen blöda så starkt igen, kära Sverige? Och ingen forskning eller statistik finns på varför de lämnar. Kanske ingen vill veta..

Det jag vill nu, kära Sverige, är att du äntligen, en gång för alla, släpper svensken fri ur  det klanvälde och den Jantelag som du styrt henne med så länge. Den antingen krossar den kreativa individen eller får henne att fly. Du behöver dessa bångstyriga människor som tänker självständigt och lämnar något nyskapat efter sig där de går. Du behöver den enskilda människans kraft. Tänk till nu innan det är för sent. Denna gången finns inte de fantastiska förutsättningarna som i början av förra seklet att luta sig mot. Denna gången finns bara de kreativa människornas lösningar.

Du måste lära dig älska dem som sover med fötterna på kudden! Leve renässansen – om den kommer!

https://www.sydsvenskan.se/2017-11-26/sverige-du-maste-lara-dig-alska-dem-som-sover-med-fotterna-pa-kudden

 

Vägen till Sköttas

“Sköttas” var en småländsk fäbod dit korna togs om sommaren  och dit man åkte för att “sköta” och mjölka dem.

En vandring längs en skogsväg i augusti, sett ur ett nostalgiskt perspektiv; det flydda agrara samhället som vi lämnade bakom oss för industrisamhället.

Det postindustriella samhället av idag faller samman utan rötter bakåt.

“Vadan och varthän” som den småländska bygdepoeten Pelle Näver undrade i en nyårsdikt.

https://app.raa.se/id/platser/utforska/berattelse/97f3fa4a-e424-4321-b4cf-4961d3306ee8

 

Den nya emigrationsvågen från både svensk landsbygd och Sverige

Citat:

“Merparten av landsbygden töms på befolkning. Det är en händelse som saknar motstycke – om vi bortser från Digerdöden på 1300-talet – i svensk historia, och det sker nästan helt utan debatt.

——-

I dag upplever Sverige en ny emigrationsvåg. ”Större än någonsin” enligt SCB. Varje år utvandrar cirka 50 000 personer, både invandrare och svenskar, av okända anledningar. Märkligt nog har SCB inga siffror på vilka delar av befolkningen det är som emigrerar. Utvandringen har hamnat i skuggan av invandringen.”

https://timbro.se/smedjan/det-ode-landet/

 

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/aldrig-har-sa-manga-lamnat-sverige?cmpid=del%3Afb%3A20171105%3Aaldrig-har-sa-manga-lamnat-sverige%3Anyh%3Alp

Fyra böcker för en ny tid

 

 

fyraböcker

 

FYRA BÖCKER FÖR EN NY TID

 

Bland floran av böcker som nu tar upp vår ”nya tid” och dess specifika problem/utmaningar har fyra av dem, vilka jag läst från pärm till pärm, hamnat på mitt bord . De tar delvis upp samma aspekter av samhället men fokuserar samtidigt individuellt  på olika delfrågor.

”Den härskande klassen” av Bengt Ericsson redogör för den folkliga demokratins tillbakagång sedan 1970-talet. ”Landsplågan Islam” av norska Hege Storhaug går igenom islams utveckling under modern tid i västvärlden. ”Framtidsstaden” av Lars Åberg synar Malmös konkreta problem och framtid. ”Massutmaningen” av Timo Sanandaji ger sin syn på hur Sverige ska gå vidare i sina 25 punkter.

Det man kan känna under genomläsningarna är att detta är fyra personer som verkligen bryr sig om samhällets utveckling i hjärtat. Böckerna innehåller detaljerade situationer och fakta som du själv måste ta ställning till och ger inga populistiska råd eller slutsatser. Författarna litar på att du kan tänka själv och inte blir en i kalkongruppen.

 

——————————

 

Det jag främst lärde mig i Bengt Ericssons bok är hur den demokratiska processen underminerats genom kommunsammanslagningarna på 70-talet då 200.000 lokala fritidspolitiker försvann. Samtidigt halverades antalet partimedlemmar mellan 1979 – 1991 för att sedan halveras ytterligare en gång mellan 1991 – 2009. Idag har vi kvar ca 3 % av Sveriges befolkning som är med i ett parti!

Maktkoncentrationen har hamnat hos ett antal inbördes relaterade toppolitiker vilka göder varandra ekonomiskt genom att anslå enorma bidrag till partipolitiken. När han på s. 25 summerar ihop de belopp som partier erhåller per år från skattebetalarna  inser man att något är fel. 1, 25 miljarder per år för att föra ut sin politik!

Samtidigt har antalet kommunikatörer i kommunal tjänst stigit från 1 600 till 6 000 samtidigt som antalet journalister sjunkit med 2000.. här kan vi tala om olika verklighetsbeskrivningar!

———————————

I Hege Storhaugs bok om “islam i västvärlden” får jag följa en norsk journalists personliga kontakter i Pakistan från 1990-talet och framåt. Hon beskriver dels hur den islam som har vuxit i väst skiljer sig från “vardagsislam” i hemländerna; hon ger förklaringar till många fenomen som en oinsatt västerlänning inte kan förstå; hon undervisar i skillnaden mellan Mecka- islam och Medina – islam, hon lär en hur att läsa de två kompletterande böckerna om Mohammed för att förstå Koranens budskap osv.

Det här är något av en insiderbook från en person som levt  med muslimska vänner i flera decennier. Hennes huvudtema är att vi står inför ett ”civilisationskrig”;  muslimsk kultur kan inte  i grunden omfamna de västerländska principerna  t ex individens frihet och kvinnans frigörelse.

—————————–

I Timo Sanandajis bok om Sverige lär jag mig att de styrande försöker åtgärda dagens och morgondagens problem med lösningar som gällde för ett Sverige som inte längre finns.

Timo beskriver dagens samhälle som en upp-och nervänd pyramid där inte längre lågavlönade arbetare är botten i ekonomin utan istället är det ”toppen” av högutbildade specialister som driver samhället framåt ekonomiskt. Outbildad arbetskraft måste understödjas av högutbildade specialister i framtiden. Det är inte integreringssvårigheter som är dagens problem påstår han; han påvisar att utbildad, invandrad arbetskraft har arbete i lika hög utsträckning som svenskar. Det är både lågutbildade svenskar och invandrare som hamnar i ”skugga”.

I slutet av boken ställer han upp 25 punkter för förändring.

————————————

Den fjärde boken, som handlar om specifikt Malmös situation, är skriven av journalist Lars Åberg, f.d. Malmöbo. Han talar om en stad som inte vill se sina problem, en stad som anställer 55 kommunikatörer som ska skapa en medial bild av en framgångsrik stad. Samtidigt har dagstidningar i Sverige generellt  förlorat 2 000 kritiska journalister som tidigare agerade opposition.

Han menar på att Malmö är en stad utan egentlig opposition idag och där politiken har förvandlats till en byråkratisk och teknologisk struktur i samförstånd. Karriärvägar har stängts för den som inte skriver under på den officiella verklighetsbilden.

arvtagarna

VAR ÄR ARVTAGARNA TILL ER VREDE?

Ni föddes ur svenska myllan för 150 år sedan, som ett svar på den nya tiden som kom till Sverige: industrialismens tidevarv med förändrade spelregler.
Ni uppstod ur ett 500 år långt kulturarv av förtryck av allmogen. Den framväxande svenska staten som hade sett den svenske bonden som en pjäs i 1600-talets storhetskrig nere i Europa. Varje svensk skulle mantalsskrivas, i varje stund skulle man veta var man kunde hämta ut mer kanonmat. Den protestantiska kyrkan gjorde sitt: tvingande katekesundervisning i hemmen, horpallar i kyrkan och stupstockar vid ingången, trolovningsäktenskap som ersattes med ungmöbröllop i kyrkan. Den sexuella kontrollen blev så fruktansvärd att Gustav III till slut fick införa ett dekret och mildra kyrkans framfart för att stoppa de allt mer utbredda självmorden bland mödrar med ”oäkta” barn. Svensk allmogekultur som ursprungligen byggde på en självständig, folklig kultur krossades sakta med säkert under statens och kyrkans klack.

”Räddningen” blev industrialismen under 1860-talet och utvandringen till Amerika. Utan dessa ventiler, var hade vi varit nu? Hade det blivit revolution som i Ryssland? Och ni, organisations-Sverige av idag, ni sög upp skeenden och energi: dagens partier bildades, frikyrkor slog sig loss från statskyrkan, nykterhetsloger försökte stävja det utbredda supandet. Ni, organisations-Sverige, ni var med och formade 1900-talet och visade vägen för den svenska allmogen in i ”folkhemmet”, ett socialt projekt, där ett folk nu skulle förvandlas från Lortsverige och dåligt bordskick till en genetiskt renodlad, framgångsrik mönsterstat med hemmafruar. Majgull Axelssons senaste bok ”Ditt liv och mitt”, som kommit ut i dagarna, tar upp en svart, gömd sida i denna gyllene bur. Många var människorna som aldrig platsade i visionen: de steriliserades, sattes på gigantiska mentalsjukhus, gallrades bort och gömdes. Den svenska bondesjälen skulle fortfarande kontrolleras ända in i själen, det mentala arvet från århundraden av överhet över ett folk tog aldrig slut med er.
Men börjar det inte bli tungt nu organisations-Sverige, nu över 100 år senare? Modernismen har slagit sönder all form av genuint, folkligt sammanhang i offentliga rum. Släkten har flyttats och planterats om i det urbana landskapet. Leden har tunnats ut i individualismens och egoismens namn. Energin har gått ur er och många ensamma arbetshästar i era led drar stora lass. Tröttheten i era ögon på nätverksträffar och samarbetsmöten över gränserna lyser lång väg. Ett forntida starkt bygge krackelerar nu inifrån. Var är arvtagarna till er kollektivism, till er ursprungliga samlade vrede? Ni inser att ni behöver ett tillflöde av nya krafter och ny energi och nytänkande för att spira igen.

Det är denna kris ni måste lösa för framtidens skull, för det ändå goda med folkhemsprojektet, välfärdstaten som en balanserande faktor mellan motparter i ett samhälle. Det räcker inte med att mekaniskt ösa in miljarder kronor i olika projekt för att hålla igång en konstgjord andning. Ni behöver få in nytänkande personer med hjärta och blod som får tillräckligt mycket svängrum för att inte tröttna och ge upp. Ni behöver en väckelse. Ni behöver förena organisation med modern individuell energi. Ni behöver all hjälp ni kan få för att överleva in i framtiden. Det är nu ni behöver odalbonden igen i sin fulla, stadiga kraft. Men honom hittar man idag endast som guide på Skansen åt hemvändande amerikaner.

https://www.sydsvenskan.se/2017-05-28/var-ar-arvtagarna-till-er-kollektivism-till-er-ursprungliga-samlade-vrede

myshörnor

EN VÄRLD AV MYSHÖRNOR GÅR I GRAVEN

Som en röd tråd genom mitt liv kan jag minnas myshörnas betydelse. En myshörna kan definieras som en plats dit människor kommer för att ”bara vara”, kanske sitta tyst bredvid någon och bara titta ut genom fönstret, kanske säga några ord eller dricka något.

Det som krävs för att en myshörna ska uppstå är att ett visst antal människor under en längre tid möts på samma plats, för myset liksom impregnerar väggarna med sin goa energi till slut och bygger upp en atmosfär som alla, som sedan bara passerar, kan känna av och uppskatta.
Min allra första myshörna var hemma hos min andramamma Ulla-Maj, en rullstolsburen dam i Småland, som på 60-talet öppnade sitt hem för sin sons kompisar. Hon skapade en veritabel ungdomsgård i sitt vardagsrum.
Där lärde man sig allt från att brodera till att lyssna på senaste popsingeln på skivgrammofonen; där lärde vi oss att ”stuffa”, en slags gående vals och våga hålla en kille i handen, där lärde man sig laga sagogrynsgröt en svettig, varm sommardag.
Ja, det var en riktig myshörna. Huset står fortfarande kvar, numera tomt, men varje gång jag kör förbi värms jag i hjärtat av mina minnen därifrån.
När jag blev lite äldre, på 70-talet, flyttade myshörnan ner på stadens kafé: klockan 12-fikat varje lördag på Café Cecil blev ett stående inslag genom gymnasiet. Ofta hängde vi kvar där i flera timmar och slet på sofforna.
Och så är det fortfarande för vissa av oss som stannade kvar i småstaden: lördagsfikat där är en helig stund. Så sent som 2011 skickade jag vykort till ”bord Jalle” med adress Café Cecil… och det kom fram. Levererat av caféägaren med ett leende. ”Ni har post”!
Genom åren har olika myshörnor passerat. Jag får för mig att det är de som är födda på 40-talet som uppfann dem. Vi som kom nästa decennium kunde ofta gå in varma myshörnor här och där skapade av generationen före oss.
När jag kom till Backarna i Malmö 2007 uppfattade jag direkt fem myshörnor i området. Det var Beijers Park där äldre människor samlades för att fika, prata och sprida god stämning. Det var Baronessan, en av Christer Lindells senare pubar, som bara stank av mys. Myset satt i väggarna långt efter att han slutade. Snett över gatan ligger Mässingshornet, Christers första pub på Kirseberg, där nu Rade och Andrej värnar om atmosfären med lätthet.
Inte så långt därifrån låg länge Hörnan – en plats för omsorg, stöd, aktiviteter, samtal och umgänge för människor i behov av detta. Det var en annan plats med hög mysfaktor, som nyligen gått i graven. Går det att skapa samma mys på ett annat ställe?

Detsamma gäller för Mötesplats Kirsebergs, med aktiviteter inriktade på äldre. Sista Lucian skred där i korridorerna i december. Platsen hade en atmosfär av mys och värme och nu är all den energin skingrad för vinden.
Ibland undrar man om beslutfattare förstår vad de gör? Det är inte bara en lokal som stängs och kan flyttas hur som helst. Det tar år att skapa mys i väggarna som lyser av sig självt på besökaren som kommer. Det tar bara en underskrift att förstöra det.
En sådan plats är guld värd. Men vad bryr sig politiker ständigt på gång om det?
En hel värld av myshörnor går i graven överallt just nu. Och inga bygger nya för ingen hinner sitta så länge idag och göra jobbet med att skapa dem.

https://www.sydsvenskan.se/2017-01-25/en-varld-av-myshornor-gar-i-graven-och-ingen-har-tid-nog-att-sitta-in-nya

Den anomiska människan

DEN ANOMISKA MÄNNISKAN

Samhället präglas idag av en social oro med återkommande utbrott av våld som bara verkar bli värre och värre.”Vart är samhället på väg” utbrister vilken person som helst som blir intervjuad i TV-rutan. Vad är hönan och vad är ägget? Är det individens eget fel att hon mår dåligt eller är det ett systemfel som gör att det spårar ur som det gör?

”Freedom is just another word for nothing left to lose” sjunger Janis Joplin 1971 för att strax därefter dö. Kris Kristoffersons låt ”Me and Bobby McGee” är idag en av standardsångerna inom den moderna musikhistorien. Den framförs fortfarande utan att kännas det minsta tidsdaterad. Hur kommer det sig och vad ville egentligen strofen säga oss då på 70-talet? Den bet sig fast i oss som var unga på den tiden och framstår fortfarande som något mystisk, dold och lite skrämmande. Som om något skulle komma till sitt obönhörliga slut. Men vi var unga och rebelliska och strofen uppmanade oss till något mer!

Kanske var den i själva verket en varning inför det samhälle som var satt i rullning under 1900-talet; ett samhälle som sakta men säkert förändrades från tydliga normer (1920-talet) till blandade normer (1970-talet) till inga normer alls (2000-talet). I spåren av det anomiska ( normlösa) samhället har alltmer förvirrade liv följt; liv som inte hittar balansen i tillvaron, liv som drogar sin moderna, ensamma otrygghet på olika sätt; liv som slutar i kriminalitet och självmord, liv som flyr in i totalitära sekter, både politiska och religiösa, för att få ett entydig, tryggt svar på tillvaron.

 

Det anomiska samhället innebär den totala, individuella frihetens tyngd på ett par ensamma axlar. Det finns inget som håller dig tillbaka på din egoistiska väg längre; är du gift är du otrogen, har du för lite pengar, fifflar du lite, känner du dig deprimerad tar du lite piller. Du ungas psykiska hälsa överlag har försämrats markant de sista 20 åren. Hur ska man kunna förstå och hantera allt negativt som händer runt oss idag? Enligt den franske sociologen Emile Durkheim är svaret solklart. Ett samhälles tillstånd överförs på individen, enligt honom. Innehåller samhället för många motstridiga normer blir individen apatisk, nedstämd, känner sig ”utanför”, isolerad, anomisk. Det är inte du som är ”sjuk”, det är samhället som är det, enligt Durkheim.

 

Hans idéer togs upp av Robert Menton på 1930-talet, som hävdade att ett samhälle som ställer upp mål som bara få kan lyckas med, skapade sin egen kriminalitet, sitt eget våld, sitt eget drogmissbruk. Mentons idéer finns idag i Polisen handbok för att ”förstå” sin samtid och utanförskapet i förorten. Glappet mellan idealen och förhoppningarna om ett bra liv, grusas av isolering, arbetslöshet, fattigdom. Enligt detta sätt att se är det inte fattigdomen i sig som gör tjuven, utan bristen på medel att lyckas nå samhälleligt, uppställda ideal. På individnivå gör frånvaron av gruppnormer att jaget driver på sina personliga önskningar in i absurdum. Individen försöker rastlöst tillgodose sina omättliga behov av förströelse, genom shopping, genom kickar av olika slag. Individen pendlar mellan eufori och apati: dagar av febril aktivitet avlöses av dagar av apati i sängen. Men nej, du är inte bipolär, du är bara anomisk! Du är inte deprimerad, du lider av social ensamhet. Det är din sociala sårbarhet som pressar dig. Du är gjord för att tillhöra en flock, du är ett gruppdjur, du mår bra att följa flockens normer, inte dina egna.

 

Durkheim beskriver det hela ganska fint: ”det sociala jaget bildar ett skal som omsluter det fysiska jaget”. Om samhället glider isär, glider också individen isär och blir splittrad. I det anomiska samhället, skriver Durkheim, kan splittringskänsla, nedstämdhet och depression uppstå som inte härrör från individen, utan är ett uttryck för upplösningen av sociala band, menar han. Durkheim menar också på att detta tillstånd finns bara i det moderna samhället; det är en smitta från en okontrollerad marknadsekonomi i snabb förändring främst i storstaden. Där syns det extra tydligt vilka som har lyckats enligt rådande ideal, och vilka som inte lyckats, sida vid sida. Så hur lyckas man vända ett samhälle som hamnat i ett anomiskt tillstånd? Enligt Durkheim är det samhället som måste behandlas inte individen. Individens mentala hälsa är beroende av att samhället lyckas genomföra en normativ integration dvs att individen återgår in i en gruppnorm. Enligt honom måste POSITIVA GRUPPER åter bildas med enhetliga normer där individen kan finna balans , sociala band och trygghet. Du kan ju själv börja så smått; nästa gång du vill byta partner, byta bil, byta arbete för att må bättre, hitta i stället en positiv grupp att tillhöra där du känner dig ”hemma”.

Du är i grund och botten en flockdjur som letar efter flockens beskydd och igenkännande.

Gästskribent Ingvor Sabina Le John: Den anomiska människan