Om att förlora fotfästet


Du ser dem inte.

De ser ut precis som dig och mig; klädda som folk gör mest och har helt normala sociala aktiviteter för sig. De verkar ta en paus på ett café, en bar eller på en soffa i köpcentret. Det är inte förrän du börjar prata med en och annan som du börjar förstå. De tillhör folket som tappat fotfästet i tillvaron. I Montmartre i Paris försöker de, över ett glas vin, ge ord åt en förlorad tillvaro, som bara liksom försvann en dag. I London och i småstaden Taunton hänger de i baren över ett glas öl och säger att inget är sig likt längre. På Gustavs café i Malmö och på Ströget i Köpenhamn fyller de på kaffekoppen för en fjärde gång.

Runt omkring dem pågår det stressiga vardagslivet med alla sina punkter på dagens schema. Du ser dem inte på din slalomfärd genom dagen.Och de gör sig inte heller synliga. Vem vill skylta med en känsla av utanförskap.Och du ser absolut inte dem som sitter hemma och inte vågar gå ut, rädda för småstadens onda öga.

Sitter du ett tag bland dessa människor hör du så småningom deras tystnad. Tystnaden av människor som slutat leva och bara väntar; som bara existerar dag efter dag. Utan framtid, utan drömmar, utan ekonomiska medel att göra något extra. Den sociala samvaron som förr fångade upp människor som gled ner i en svacka, finns inte mer.Det finns dom som jobbar och sedan resten. Och de lever i olika världar.

Jag minns en intervju med Susanne Brögger, den danska författarinnan, för ett antal år sedan. Hon fick frågan om hur hon såg samhället i framtiden. Hon log sitt skeva leende och svarade att alla de som inte längre hade någon plats i den direkta samhällskroppen sakta men säkert skulle marginaliseras. De skulle smyga runt i dess utkanter och endast ha energi att klara den grå vardagen. Vi är gruppvarelser som behöver gruppen för att skapa livsenergi och meningsfullhet, menade hon. Stora skaror kommer att tyna bort i sin ensamhet.

Dessa ord slog mig nu som fullständigt sanna, där jag satt bland alla dessa människor. De överflödiga, de sjuka, de utmobbade , de annorlunda, alla dem som samhället inte behöver sitter i ett förlamande utanförskap. På svensk TV sa en man att antalet förtidspensionerade i Sverige är lika med hela Göteborgs kommun. Tänk dig en halv miljon bara sitta och sitta och tyna bort.

Vivianne Forrestier skrev en bok för några år sedan “Den ekonomiska terrorn”. I den hon reste en appel för de överflödiga i västvärldens postindustriella samhälle. Hon varnade för de stora förorterna med passiviserade människor. Vad händer den dagen det demokratiska samhället inte längre ser dem som en del av samhället, undrar hon. Hon talar om samhällets systemskifte som innebär att drömmen om arbetets återkomst är en chimär. Hon vänder sig till “de överflödiga” med orden: “ Ni är de Första som börjat den vandring bort från detta samhälle som många av oss andra också kommer att göra. Se inte tillbaka på det samhälle  ni längtar efter att få återkomma till. Som en kärlekslängtan mellan två separerade älskande blir allt större, skriver hon, men det är bara en illusion. Det samhälle ni längtar efter finns inte mer. Organisera er, se er som den stora grupp ni är del av. Studera och tänk. Medvetenhet är det enda vapen som finns just nu mot att sjunka ner i det individuella träsket av personligt misslyckande och mot att låta det omgivande samhället ge dig skulden för din situation istället  för att se att ett  globalt systemskifte är på gång. “

Jag önskar att jag kunde säga de orden där jag sitter i deras tystnad. Istället betalar jag mitt kaffe och går.

https://www.sydsvenskan.se/2019-04-14/du-ser-dem-inte-for-vem-vill-skylta-med-en-kansla-av-utanforskap