Ett försök till en musikrecension.. 🙂

Genom livets märkliga samband hamnar jag, en vuxen kvinna, på en konsert med två ”metal”band en lördagskväll. Ena gruppen, Frozen Realm, spelar ”melodisk death metal” och den andra Moon loop ”progressiv death metal” står det i annonsen. För en oinvigd som inte ens vet vad ordet metal står för blir skillnaden inte så märkbar. En googling, senare på natten, undervisar mig om “strömningens destruktiva påverkan på otrygga ungdomar” men i stunden fascineras jag av det musikaliska uttryckets starka energi och för mig oväntade musikaliska vändningar.

Jag står framför en scen tillsammans med ett antal unga pojkar som samstämmigt nickar  med sina huvuden och låter håret flyga när tempot byter till taktfast marsch. Jag försöker göra likadant  och låter mitt huvud svänga fritt. Jag iakttar dem, både de som spelar och de framför scenen; det är tydligt att känslan av ”connection” dem emellan är viktig; bekräftandet av varandra sker med leenden, ögonkontakt, rop och närhet hela tiden. Vad är det för  gemensam känsla de bekräftar i varandra?

Jag är en udda fågel där men ingen verkar bry sig; jag stöts inte ut ur halvcirkeln runt scenen.

Jag blundar och försöker gå in i musikens ljudvärld, som framförs mycket högt! Det är som en uppmaning till ”surrender”; ge upp ditt motstånd, öppna dig och ta emot vibrationerna i ditt innersta! Det är som ett uppror för den sargade själen, som i en hård tid slutit sig och inte längre kan öppnas; kanske endast ett visst mått av våld och övermakt kan få dig att ge upp din instängdhet.

När stunden av marsch, en growlande, klagande sång och huvudrörelser är över går tempot och musiken in i något annat –  tempot förändras ofta, så fort du tror att du ska få vila i en rytm byts den. Likt en illustration av hur fort världar föds och dör i denna snabba tid som är vår. Inget är beständigt men vi består.

Musiken förändras nu till grandios hårdrock och du ser både Jimi Hendrix och Santana på scen; musikernas tekniska skicklighet imponerar; det här är inte ungdomlig utlevelse av ett källarband, det här är ett konstnärligt uttryck. Ljudvärlden förändras nu till vals, två pojkar dansar vals inför de andra med symfonisk rock som bakgrund, så ändras allt till en halvklassisk variant à la Queen och en av sångarna sjunger som Freddy Mercury. Jag imponeras av deras musikaliska mångfald; jag hör musikhistorien inflätad hela tiden. Så återvänder musiken till den taktfasta ”refrängen” med marsch, en growlande sångare och huvudsvängningar. Jag börjar känna igen mönstret. Samstämmighet infinner sig mellan utspelen i andra musikgenrer längs hela kvällens tidsaxel och publikens reaktioner ökar i styrka för varje omtag. En stark gruppstämning byggs upp.

Plötsligt  befinner jag mig bland krigare i afrikansk stam, som testar sina psyken mot varandra som inför jakten.  Hela tiden återkallas vi till varför vi är här; för att överleva.  En av sångarna talar om oceanerna, om miljöförstöringen, hur vi har ”fucked up the planet” inför sin nästa låt. Ett samstämmigt sorl uppstår.

Det här är en slags “unga krigare för livet” som på sitt sätt speglar  det de upplever och ser i en mörk tidsperiod för människan. De lever ut  det sedda på scenen och som publik. De är fortfarande unga och levande. De har ännu inte böjts av livets alla finter i vardagslivets skyttegravar. De har ännu inte  tystnat utåt. Åren och avbetalningarna har inte ätit upp de ursprungliga drömmarna och fått dem ur den inre levande kursen. De går inte med den knutna näven i byxfickan än.

Att få dela livets frustration med ett gäng unga killar fulla av liv och energi en lördagskväll, får mig att åter vilja ”surrender” till en gruppenergi, som i ungdomen. En gruppenergi som kanske kan föra mig vidare, ut ur den moderna vuxna vardagsensamheten.

Livets krigare, var ni än befinner er och i vilken ålder ni än är, ge inte upp: förena er och fortsätt kampen! Utan någon form av samstämmighet är vi bara ett textat namn på ett kontokort kastat på marken en dag.. att dö levande är målet och levande kan vi bara känna oss tillsammans.