I TIDER AV STARK samhällsförvandling är det intressant att studera hur olika folkliga mentaliteter reagerar på förändringar. Åke Daun, professor i etnologi vid Stockholms universitet, har studerat det svenska kynnet “utifrån” och försöker i sin bok SVENSK MENTALITET ge sin bild av svensken.
HAN SER PÅ svensken från flera håll; den svenska barnuppfostran, vårt sätt att relatera , hur vi handskas med känslor och förnuft, den svenska ensamheten, det svenska konfliktundvikandet, det svenska tungsinnet och tystlåtenheten.
Han skriver bl a: “Ett samhälle måste alltid organiseras utifrån “barnet” inom befolkningen. En barnuppfostran som strävar att göra barnet otryggt och osjälvständigt för att få henne “lydig” senare i vuxen ålder, måste tillgodose den otrygge med starka ramar, regler och institutionskänsla för att inte samhället ska bli för sjukt. “
När det gäller känslor så skriver han: “Som var och en vet finns det också livliga och känslomässigt starkt utagerande svenskar. Sådana personer får av andra då och då veta, att de är alltför högljudda, alltför pratglada, alltför ivriga.” Han fortsätter att säga att ” lägga band på sig känslomässigt är av största vikt för att bli betrodd i Sverige. Många invandrare verifierar påståendet och vet hur de ska spela “svenska” vid anställningsintervjuer mm”.
NÄR DET GÄLLER konfliktundvikandet så skriver han att många äktenskap går i kras pga att svensken inte har lärt sig “det goda grälet”. Han skriver: “Det finns kulturer där konflikter ansikte mot ansikte inte, som i Sverige, är ångestladdade, utan där gräl uppfattas som mera integrerade delar av socialt liv – gräl med underordnade, gräl på grannar, på servitören, på svärmor. Med en sådan bakgrund blir inte första äktenskapliga grälet en katastrof”.
Ett typiskt svensk uttalande anser han följande vara: “Det lönar sig inte att vi diskuterar detta, vi tycker så olika”. Här menar Daun att det är just då det lönar sig att diskutera för att lära sig den andres synvinkel men då kommer ångesten för konflikt upp och stoppar vidare diskussion.
NÄR DET GÄLLER nyfikenhet på andra och andra kulturer skriver han: “Många svenskar är indifferenta, likgiltiga, inför människor utanför den snäva kretsen av släkt och nära vänner.” Här kan invandraren uppfatta det som ett aktivt avståndstagande mot honom vilket det inte är.
DEN SVENSKA ensamheten kopplar han ihop med ett starkt behov hos svensken av att känna sig oberoende.”Slippa folk” är en vanlig inställning; svensken drar sig undan i sommarstugan för att koppla av medan en utlänning söker andra på ett cafe. Svensken går ut i naturen ensam och njuter.
DET STARKA BEHOVET av oberoende präglar också barnuppfostran, anser Daun, där barnet tidigt ska göras självständigt. I ett pedagogiskt program från Socialstyrelsen stod det följande om fritidshemmens uppgifter: “det ska ge barnen stöd i deras frigörelse från det nära beroendet av vuxna”. Daun menar på att det i den svenska kulturen finns ett alltför tidigt framtvingat oberoende hos barnet innan barnet självt önskade det. Detta resulterar i stark separationsångest hos svenska barn, fobier, obefogade rädslor, sömnsvårigheter. Han refererar till psykiatrikern Johan Cullberg: “Våra barn utsätts för anpassningskrav som inte bygger på barnets behov utan den vuxnes”.
Frågan är: hur väl står sig det svenska kynnet inför det nya mångkulturella, internationella samhället? Hur trygg är hän inför de förändringar som sker? Hur känner han sig när institution efter institution ersätts med nya, privata lösningar? Ropar han på mer regler igen, ropar han på en gud som ska ge honom trygghet istället, blir det de “avvikande” som får ta hans ångest: invandrarna, de homosexuella, de starka kvinnorna?
Ingvor Sabina Le John 