Ensamheten är det moderna Europas stora gissel!

Salorney-sur-Guye

Vid havets kant på ön Fyn (DK) i augusti månad gör jag en resumé över min ”roadtrip” genom delar av Västeuropa; en månad har jag varit på väg i min bil genom Danmark, Tyskland och Frankrike.

Vågorna kluckar mot stranden. Jag är nästan tillbaka i 60-talets somrar i Danmark med familjen; sorglösa, soliga dagar vid havet omgiven av familjen och ett aktivt, pulserande, danskt samhällsliv runt badorterna där vi bodde. Man var omsluten av en fungerande värld; trygg och välkommen i den.

Idag ser jag en helt annan värld möta mig vid mina Europaresor under de senaste åren.(2021) (2021) (2020) (2018) Europa är ett döende landskap; här finns inte längre det sjudande, folkliga surret av människor som interagerar; som skapar och väver samman de personliga band som sedan blir en hel duk, ett helt samhälle. I t ex den lilla sommarbyn Bogense på Fyn är det knäpptyst på kullerstensgatorna redan kl. 20 en fredagskväll; endast några ensamma turister sitter på stadshotellets restaurang när jag passerar.

Redan under tidiga 1900-talet varnade sociologen Durkheim för det moderna samhällets sociala sönderfall, där till slut endast ”anomi” skulle råda, som han kallade det; ett tillstånd inom människan av leda, depression och ensamhet; en känsla av att vara en ensam atom utan en grundläggande relation till sin omgivning.

En härlig middag på torget i Dijon!

Den kala, moderna arkitekturen intar turistfällorna. Idag färdas allt mindre grupper av turister omkring som nomader till olika turistmål i en ny tyst värld, där varje ombyggd mindre hamn har en ”Lomma-look”, en kuliss av välstånd för de penningstarka.

Den ombyggda H.C. Andersens plats i Odense ger ett skräckinjagande, enformigt intryck vid ankomsten. Borta är kvalitetsförsäljningen av souvenirer, istället fylls utrymmet av krimskrams av allt från brevpapper till karameller i strut.

Det nya operahuset i Hamburg är en sorglig anblick i hamnen. Jag kan först inte urskilja det från omkringliggande kontorskomplex och någon får peka. Kontakterna mellan människorna som stimmar runt där är minimal; var och en står eller sitter med sina mobiltelefoner och verkar chatta med någon viktigare person än här och nu.

Det nya operahuset i Hamburgs hamn

Jag bestämde mig tidigt under resan för att samtala med människor vid varje campingplats, vid varje hotell, på varje café för att se vad de tänker på bortom sin mobiltelefon. Och svaren blir ganska enhälliga: den allt ökande ensamheten tär på människor, man oroar sig för barnens framtid och klimatet.

Trots att det är någorlunda postcovid-tider denna sommar 2022 har inte sommarstämningen kommit igång i Europa; jag pratar med en hotellreceptionist på hemmasemester, på ett café i tyska Husum, som numera bor i Schweiz; “folk håller sig hemma, många av ekonomiska skäl, trots att Schweiz klarat sig ganska bra igenom covidåren”. Hennes hotell är bara till hälften belagt. ”Det är obehagligt tyst” säger hon.

En kväll är jag på en bar i Dijon i norra Frankrike och drack öl med pojkarna där. En kille Yohann och jag satt och pratade. Jag såg direkt att han hade någon Asperger variant. Han var matematiklärare på en skola i närheten. Jag började prata om min pojkvän Christopher i England och han nappade! “Sån är jag med”, utbrast han och frågade efter vad min pojkvän hade. Asperger, sa jag och sedan berättade jag hur jag lärt C att använda diskmaskinen. 20 punkter på väggen: öppna luckan (1) osv. Yohann skrattade gott och kände igen sig.

Jag vågade mig på att träna honom i ögonkontakt, kroppshållning, “small talk” mm. Han var med på noterna hela vägen och några öl senare var han både trött och lycklig. Men han var nervös med andra människor, rädd att bli mobbad. “Bry dig inte om “vanliga” människor, sa jag, “de är bara till för att föda nya människor till människoflocken. Det är sådana som du som uppfinner radion, internet och månlandningen åt oss. Som för civilisationen framåt!” Han tittade på mig en lång stund med häpnad. Sedan gick han ut i livet igen.

En ensam mor med två halvvuxna barn på en campingplats i Tyskland, sitter i sin fars gamla brandgula campingbuss från 70-talet, som hon har fått låna. Hon berättar om den tyska mobbingen som skjutit fart de senaste åren. ”Det börjar redan på dagis” säger hon och de unga måste klara sig i ett allt hårdare samhällsklimat. ”Barn är inte snälla mot varandra idag”.

Del av mur i Autun, Frankrike. Före kristendomen härskade guden Janus här, sägs det.

Den franska skoförsäljaren i Autun i Frankrike berättar hur ensamheten breder ut sig bland de äldre. Barnen bor långt borta och ringer kanske då och då men är upptagna av ett stressigt storstadsliv och kommer inte hem på besök så ofta. Varje dag bjuder han på kaffe i sin affär för en grupp äldre damer i närheten. Jag köper ett par damskor och tackar honom för hans goda hjärta.

Min svenske vän Claes i franska byn Salorney berättar om ensamheten han möter i sitt arbete som munk från Taize´ när han besöker människor. Han håller fram en broschyr om ett nytt slags boende, där man bygger hus för att skapa en gemensamhet. ”Någon måste till i detta samhälle, säger han, ”så här kan det inte fortsätta. Ensamheten är stor”.

Campingföreståndaren i annan fransk by berättar att det sociala livet där har avstannat efter covid. ”Alla eldsjälar som gick inomhus vid covid har inte kommit ut igen”, berättar hon. ”De har vant sig vid det nya innelivet och de sociala aktiviteterna som fanns före covid är som bortblåsta.”

Frukost vid mitt kombinerade toa- och fikabord!

Den unga studentskan i Dijon, som sitter och läser en bok på en parksoffa och ska bli psykolog, säger att hon inser att mycket av hennes arbete kommer att handla om att motverka dagens ensamhet. ”Det är inte bara äldre som är ensamma idag”, fortsätter hon, ”även bland studenter finns en stor ensamhet. Sociala medier har blivit ens familj tills den dag man verkligen behöver någon – då finns ingen!”

Den äldre, inflyttade damen i tyska Busum, berättar att de är ca 800 personer i en stor, löst sammanhållen förening i staden som håller koll på varandra. Dyker man inte upp på en sammankomst hör någon av sig. ”Vi ordnar fester och insamlingar, som denna du råkat hamna på, för olika ändamål.”

Så fortsätter rösterna strömma emot mig där jag reser. Ensamheten är det moderna Europas stora gissel och kommer att skörda många offer framigenom.

Bygg för att motverka detta, byggherrar! Bygg för gemenskap och trivsel! Politiker, verka för att integrera generationerna igen. Inga ensamma äldre i sina tysta lägenheter! Media, tala om ensamheten! Gör den offentlig! Ingen ska skämmas för att man känner sig ensam i dessa tider! Jag vägrar att dras ner i ensamhetens brunn i detta döende, västerländska landskap!

För kärleken, livet, gemenskapen intill det sista andetaget!