Idag ser jag en helt annan värld möta mig vid mina Europaresor under de senaste åren.(2021) (2021) (2020) (2018)

Europa är ett döende landskap; här finns inte längre det sjudande, folkliga surret av människor som interagerar; som skapar och väver samman de personliga band som sedan blir en hel duk, ett helt samhälle. I t ex den lilla sommarbyn Bogense på Fyn är det knäpptyst på kullerstensgatorna redan kl. 20 en fredagskväll; endast några ensamma turister sitter på stadshotellets restaurang när jag passerar.

Redan under tidiga 1900-talet varnade sociologen Durkheim för det moderna samhällets sociala sönderfall, där till slut endast ”anomi” skulle råda, som han kallade det; ett tillstånd inom människan av leda, depression och ensamhet; en känsla av att vara en ensam atom utan en grundläggande relation till sin omgivning.

Den kala, moderna arkitekturen intar turistfällorna. Idag färdas allt mindre grupper av turister omkring som nomader till olika turistmål i en ny tyst värld, där varje ombyggd mindre hamn har en ”Lomma-look”, en kuliss av välstånd för de penningstarka.

Den ombyggda H.C. Andersens plats i Odense ger ett skräckinjagande, enformigt intryck vid ankomsten. Borta är kvalitetsförsäljningen av souvenirer, istället fylls utrymmet av krimskrams av allt från brevpapper till karameller i strut.

Det nya operahuset i Hamburg är en sorglig anblick i hamnen. Jag kan först inte urskilja det från omkringliggande kontorskomplex och någon får peka. Kontakterna mellan människorna som stimmar runt där är minimal; var och en står eller sitter med sina mobiltelefoner och verkar chatta med någon viktigare person än här och nu.