Klämtar klockorna för Salorney?

Vägen mellan den välmående turiststaden Cluny och byn Salorney är en kort resa över skogsklädda åstoppar och ner genom vidsträckta dalgångar, där stenhusen ligger utslängda som tärningar längs åkrar och vingårdar i fjärran. De vita Charolaiskorna vandrar makligt i grupp längs sluttningarna. Det är bedårande vackert i Bourgogne.

la Grande rue, Salorney-sur-Guye

Storgatan, la Grande rue, genom Salorney bryter denna känsla omedelbart; tomma skyltfönster stirrar mot dig som från de döda; ” skylten “a vendre” (till salu) skymtar här och där på de illa skötta centrumhusen med flagnande färg på sina luckor. En känsla av depression infinner sig; här längs Storgatan har livet stannat av och gått någon annanstans; kvar finns några industrier utanför stan men arbetstillfällena är få. 1831 stod byn på sin topp med sina 1207 invånare. Den nya kyrkogården från den tiden i stadens utkant vittnar om en tid när man trodde fler skulle leva och dö här. Nu är den fortfarande bara halvfull i ena kanten. Förra året föddes fem barn samtidigt som elva personer gick bort. I dagsläget har byn nästan halverats. För ett samhälle som redan på 900 – talet omnämndes i rullorna och där två kända kämpar mot nazismen ligger begravda, verkar historien snart vara över. Klockorna klämtar för Salorney, eller?

Medgrundare av Liberation Sud

Nu har man bildat en grupp med människor som ska försöka få byn på fötter igen efter pandemin. Mr G., en belgare som långtidsbor här efter pensionen, likt många andra pensionärer från närliggande länder, är invald i gruppen. Han säger att de sista åren har byn hamnat i en svacka likt många andra byar häromkring och covid gjorde inte saken bättre.

Jag själv har hamnat här för att min växelåda har gått sönder. En välrenommerad verkstad ligger i utkanten av byn, samtidigt som en liten kommunal camping ligger i närheten. Efter 14 dagar i byn känner jag nu ett antal campingbor liksom de invånare som besöker de två restaurangerna i byn med jämna mellanrum. Där samtalar vi om byns utveckling och framtid och bilden är blandad.

Flera campinggäster är här år efter år. Campingen är dock nästan tom och det beror inte enbart på covid. Ingen av gästerna är under 50 år. En dam säger: ” De unga vill ha det bekvämt. Som hemma. De kommer inte hit.” En holländare som campat i Frankrike i ett 30- tal år säger att fransmännen fått det generellt bättre med åren och att det alltid stått skyltar med “till salu” överallt. Det är inget att oroa sig över.

Salorney-sur-Guye på 1800-talet

Beatrice, 55 år, kom till byn för 22 år sedan tillsammans med sin bror från ett närbeläget samhälle. Han tog över byns bageri, fortfarande en central punkt under morgonrutinerna. Hon tog över en restaurang med en uteplats. Vi sitter i skymningen en fredagskväll på uteplatsen tillsammans med Philiphe, en stamkund och samtalar om samhällsförändringen. “Hade detta varit en fredag för 20 år sedan hade det varit fullt med folk både därinne och härute”, säger hon och tänker tillbaka. Då var “farfar” här liksom de unga, alla åldrar pratade med varandra och umgicks. Idag sitter farfar ensam hemma och de unga köper billigt vin i affären och sitter hemma hos sig själva i sina små grupper. Allt har blivit så egoistiskt; det enda som är viktigt för folk idag är deras lilla privata bubbla. De ser inte längre än näsan räcker. Vad för slags samhälle skapas utav sådana människor!

Bageriet

En sak som ändå inte verkar ha förändrats så mycket är vardagsrutinerna i den lilla byn; varje morgon bildas det en kö utanför bageriet. Lite yrvakna står byborna där för att köpa sina baguetter. Varje människa måstes hälsas på: “Bonjour, madame! Bonjour, monsieur!” Jag själv faller in i rytmen och hälsar glatt på alla varje morgon. När klockan närmar sig 12.00 drar det ihop sig till middag. Var jag än åker bland byarna serveras förrätt, huvudrätt, dessert eller ostbricka. Servicen är gammaldags gentil och man känner sig omhändertagen på alla de sätt. Till en början avstod jag vin till maten då jag körde, men deras näst intill förargade reaktioner: “Pas de vin! Mais, un verre de vin, ca va.” Jo, ett glas vin var inget att bry sig om. Och på den vägen är det nu..

Därefter är det dags för siesta. Hela byar stänger och folk försvinner inomhus för en timma eller så. Råkar man promenera runt vid den tiden befinner man sig som i ett öde landskap. Ett lugn lägger sig som smittar av sig även på mig; jag börjar också med siesta och när solen står som högst på himlen är det nog en klok sed att följa.

Siesta

Så börjar eftermiddagen att vakna till liv och det märks genom att affärerna öppnar sina portar igen. Plötsligt kan man handla något. Men när jag en dag bestämmer mig för att köpa en pizza redan kl. 18.00 undrar pizzabagaren: “Maintenant”! “Nu? Jag stannar upp en stund och vet inte vad jag ska svara. Han försätter:” Man äter framåt klockan åtta. Kanske ska du bara beställa?” Jag vågar mig ändå på att säga att jag är hungrig nu. Och får min pizza. Annars är vardagsrutinen att man kanske går till byns restaurang och tar sig några glas vin eller öl och språkar en stund efter jobbet . Framåt klockan åtta hälsar man “Bonne soiree”, en god kväll, till alla; nu utan att gå runt och pussa allas kinder pga covid, men jag ser hur svårt det är för flera att inte få vara hövliga. Sedan går man hem till middagen.

Det här med att skriva att affärerna öppnar igen är lite för generellt sagt. Först och främst öppnar de om det är rätt dag i veckan för dem. De flesta gillar inte att ha öppet måndagar överhuvudtaget, annars är det onsdagar som inte passar. Ibland öppnar man inte på eftermiddagen. Sedan har ju folk annat att göra också så då hänger en handskriven lapp att de är på bröllop eller begravning. När bilmekanikern och jag skulle beställa en ny växellåda fick jag ringa för att jag kunde engelska. Bakom mig stod han och viskade: ” pas le lundi, pas le lundi”.Växellådan fick inte levereras på en måndag.

Borgmästaren har hittat på ett fiffigt sätt att hålla reda på allt. Hon har satt upp en digital anslagstavla mitt på det lilla torget med alla affärers schema rullande om och om igen – förutom annan viktig information. Borgmästaren förresten, en kraftfull kvinna, Mme Bertrand, träffade jag på ett ganska ovanligt sätt en morgon. Natten som gått hade fört med sig översvämningar uppe i byn, fick jag höra senare. Den natten var vi bara två på campingen. I gryningen kom en bil farande i hög hastighet och tvärbromsade vid mitt tält Jag hörde en kvinnoröst ropa: Bonjour, ca va? Hur står det till! Måste ni evakueras? Jag tittande ut genom tältöppningen och undrade vem hon var.. “- Jag är borgmästaren, sa hon. Det är jag som evakuerar i händelse av behov.” Jag tackade allra vänligast men nej, jag behövde inte evakueras. Senare på restaurangen skröt jag att självaste borgmästaren besökt mig, en ringa turist från Sverige! Alla log.

Var positiv – men inte för mycket!

Jag hoppas att framtiden kan få utvecklingen att vända för byn; 5G och de digitala arbetsmöjligheterna har redan skapat en trend i Frankrike. I och med pandemin har fler och fler insett att de kan arbeta hemifrån – på en annan plats. Huspriserna har gått upp i området. Det dras in fiber överallt. I häftet Ensemble, ett informationshäfte för hela kommunen berättar man att det byggs IT-centran i flera byar dit folk kan gå för att sitta och jobba; så också i Salorney. Bara Paris har förlorat 12 000 invånare under senaste vintern. Reportage i tidningarna berättar om lyckliga barnfamiljer som fått råd med större hus på en mindre orter. Tillsammans med andra statliga åtgärder försöker man rädda landsbygden.

Vid ett senare samtal med borgmästare Catherine Bertrand frågar jag om byns framtidsutsikter. Svaret blir att för Salorney ser det ljusare ut än för vissa andra byar men att man hela tiden måste vara på tå och hitta nya infallsvinklar. Vissa tomter avsätts t ex till barnfamiljer att bygga på då många äldre hus säljs till medelålders.

Jag hoppas att en ny farfar en dag kan sätta sig på den lokala restaurangen och känna gemenskapen mellan generationerna flöda – en visdomskälla av guld som idag har sinat och aldrig någonsin kan ersättas av ett inlägg på sociala medier. Intill dess får vi lita på varje individs förnuft i dessa tider.

Mme, la maire Catherine Bertrand, 25 år i kommunledningen, nu vald till borgmästare i sex år.