“Denna förmåga att stå ut trots hinder och motgångar är den egenskap som människor mest beundrar hos den andre, och det med rätta: det är förmodligen den viktigaste egenskapen, inte bara för att lyckas i livet utan också för att kunna uppskatta det.” s. 44

” Vi kan kalla den kraft som håller ordning på information i medvetandet för intentioner. Intentioner uppstår i medvetandet när en människa är medveten om att hon önskar någonting eller vill åstadkomma någonting.” s. 47.

“Men var och en av oss kan bara ha en viss mängd upplevelser. Därför blir det ytterst viktigt vad vi tillåter att komma in i medvetandet: det är ju i själva verket det som bestämmer innehållet och kvaliten i livet”. s. 51

“Det som kännetecknar en människa som har kontroll över medvetandet är att hon har förmåga att med vilje koncentrera sin uppmärksamhet att göra sig okänslig för distraktioner att koncentrera sig så lång tid som det tar att uppnå ett mål och inte längre. Den människa som kan göra detta brukar ofta uppskatta vardagslivet. s. 52

“Var och en använder sin begränsade uppmärksamhet antingen genom att avsiktligt koncentrera den som en stråle av energi – eller genom att splittra den på planlösa, slumpartade handlingar. s 54

“Den optimala upplevelsen: man blir så uppslukad av det man gör att ens handlingar blir spontana, nästan automatiska: man slutar vara medveten om sig själv som skild från det man håller på med = FLOW!

Sjävupptagenhet förbrukar psykisk energi eftersom vi i det dagliga livet ofta känner oss hotade.

Den autoteliska upplevelsen=handlingen i sig är belöningen.

Flowupplevelsen ledde till en känsla av upptäckt, en kreativ känsla av ny verklighet, nytt medvetandetillstånd. Förvandlade självet till något mer komplext. I denna tillväxt hos självet finns nyckeln till flowaktiviteter.

Flow och religion är intimt förknippade.

“…. Sluta upp med att slunga ert förakt i plytet på mig och lyssna på mig, även om ni inte förstår mig… jag talar om hur jag lider och plågas och gråter, och om min oförmåga att uttrycka mig… jag hade velat vara poet.. jag hade velat kunna leka med ord, de skulle h skyddat mig mot människosläktet. I Gamla Testamentet klagar Jeremias: “Spenabarnets tunga låder av törst vid dess gom, de späda barnen bedja om bröd, men ingen bryter sådant åt dem”. Det spenabarnet är jag… Visst är jag full, men jag är ändå detta spenabarn. Min tunga har lådit av törst ända sedan jag föddes. Kärleken är en törst: s. 190-191.

Gertrude Stein återvänder till hemlandet Amerika men känner sig inte väl till mods där och skriver:

“Rötter är små och torra när man har dem och den är ens fiender. Man har sett dem på en växt och ibland verkar de förneka växten om den är kraftfull.. Fast sådär är det egentligen inte för oss. Våra rötter kan vara var som helst och vi kan överleva, för om man tänker efter så tar vi våra rötter med oss. Jag har alltid vetat det lite grann och nu vet jag det helt och hållet. Jag vet det för man kan resa tillbaka till där de är och de kan vara mindre verkliga för en än de var tusen, tvåtusen mil bort. Oroa er inte för era rötter så länge ni oroar er för dem. Det viktigaste är att känna att de finns, att de är någonstans. De kommer att sköta sig själva och de kommer att sköta om er också fastän ni kanske aldrig får reda på hur det har gått till. Att tänka på att vara tillbaka efter dem är att erkänna att växten är döende.” s. 284

Hon skriver till en väninna: ” Du vet vi ämbetsmannadöttrar från 80/90-talet med vår ballast av ideal och all vår goda tro – och vår outrotliga plikttrogenhet. Du har så rätt i att vi fick för mycket av “konserverande” doser under uppväxtåren – de slutar aldrig att göra livet surt för en”. s. 106

“Men samtidigt tyckte hon att hon var på väg någonstans, hon visste bara inte vart”. s.184

“Det är är Cora Sandels ovanskliga förtjänst att hon som den första i nutidslitteratur med rent konstnärliga medel och utan några kvinnosaks-färgade biavsikter belyser det kvinnliga frihetsproblemet i hela dess vidd och me en medveten, tragisk ironi ställt det i motsättning till den bestående ordningen och dess alltid lika grymma bödelsmentalitet”. s 325

“Öde? Öde” Slut med att gå in i en mans liv som ett tamt djur, hålla till under hans tak och äta ur hans hand. En man inte längre blir en kvinnas öde. En livskamrat kan han bli. För hela vägen eller för en bit. Men öde – nej!. s 324

Två år tidigare hade hon svarat på om det hade varit ett bra liv: “Ja, allt som allt har det varit ett bra och ett vanskligt liv. Jag tycker det är som om man gått starkare ur de konflikter man har varit med om. Och den viktigaste livsinsikten är nog den att inte vara rädd. Ju mer jag tänker på det, desto viktigare är just detta. Jag tycker det är som om man skulle komma till en punkt där man inte längre är rädd för någonting i hela världen. Men så långt har jag inte nått ännu”. s 360

“Ångest kan fungera som en säkerhetsventil som varskor människor om att de måste förbättra sin situation för att deras självuppfattning och deras mål inte ska lida skada. Den som tvingas att acceptera ständiga begränsningar av sina möjligheter kan sjunka in i en lindrigare depression, som döljer ångest. I detta fall betyder depression kanske nederlag – det tillstånd som inträder “när kampen är över”. Men om man förstår varför man är olycklig kan den ursprungliga ångesten bli en kraftkälla med vars hjälp man tar sig ur en situation som hotar att bli kvävande. Så länge en person aktiveras av ångest av normal styrka, har hon ännu tillräckligt med energi för att påverka sin situation genom att skapa ett alternativ”. s. 40

“Av de klassiska berättelserna kan vi lära oss att förändringar aldrig kommer lineärt utan i elliptiska och oförklarliga rörelser och att saker och ting ofta blir värre. ibland nästan katastrofala, innan de blir bättre. Utveckling är inte ett stadigt framåtskridande från det fragmentariska till det integrerade, från det negativa till det positiva. De gamla mönstren kämpar för att få finnas kvar. Även jaget gör motstånd och vill inte avstå från etablerade delar av identiteten. Vi är rädda för det som väntar när de gamla mönstren försvunnit. s. 113

Uppbrott

Den som vill färdas någonstans måste göra ett uppbrott, våga lämna bakom sig. Livets resa innebär uppbrott från det invanda, uppnådda, förvärvade. Vandringen bär alltid vidare. Sådana uppbrott är smärtsamma. Vi behöver rastplatser längs livsvägen för att besinna den tillryggalagda livsresan, hämta nytt mod och ny kraft för fortsatt färd på livsvägen.

“Vi har lärt oss i fysiken att elementarpartiklar är dualistiska till sin natur, och att de är helt och hållet beroende av betraktarens position. De kan existera som diskreta partiklar, eller också kan de samtidigt vara en våg. Du kanske redan känner till det. Men du känner antagligen inte till att människor besitter samma dualitet. Vi är vågor och partiklar på samma gång. Det beror på i vilken position vår inre observatör befinner sig. Eftersom vi anser att vi är självständiga individer, ser vi oss som partiklar som är åtskilda från varandra och från allt annat. Men samtidigt är vi alltid vågor utan några gränser alls”. s. 166

“Nu befinner du dig i ditt inre rum där Andesjön finns… Var och en av oss har ett inre rum, men hos de flesta av oss blir det mindre och mindre ju äldre vi blir.. Vi har i uppgift att bygga två saker medan vi befinner oss i vårt fysiska liv. Vår första uppgift är att bygga den fysiska verklighet vi lever i. Den andra uppgiften är att skapa oss själva – det jag som lever i denna yttre verklighet. s. 80

“Mentala sjukdomar har bara två orsaker och de är varandras fullständiga motsatser. En orsak till att en människa blir galen är att hennes själv, eller en del av den, har gått förlorad. Det sker oftast därför att någon har stulit den men ibland kan människor omedvetet bestämma sig för att ge bort den, kanske i utbyte mot något annat de vill ha. Den andra orsaken till att en människa blir galen är att hon överväldigas och tas i besittning av en främmande kraft.. s 184

“Många sjukdomar och mentala problem orsakades av kroppens omedvetna men icke desto mindre kraftfulla försök att rikta uppmärksamheten mot de inre behoven.s 212

” Vilken utväg har psykoanalysen att erbjuda en person för vilken ensamheten är en mardröm? Detta är en fråga av största betydelse om vi betänker att ett liv är en väv av oupphörliga skilsmässor, där var och en av dem kan reaktivera vår ensamhetskänsla. Om ensamheten upplevs som en mardröm så är hela livet ett haveri.

Så länge ensamheten bygger upp misstro och hat leder den till isolering och inkrökthet; det är elfenbenstornets ensamhet. Men då ensamheten tämjs blir den en stimulans till kännedom om en själv och andra och en maning att kommunicera med dem på den mest autentiska nivån.

Ensamhet är inte att avstå relationer med andra. Den är tvärtom att tillåta var och en att definiera sig och mötet med den andres särart framhäver det värdefulla och oersättliga i det som var och en är ensam om att tillföra. s. 271-272.