Alla kippar efter andan

Det är senaste kommentaren som verkligen fick mig att inse att integration för alla slags kulturnivåer är en omöjlighet.

Jag hade varit på semester och efter hemkomsten gick jag ut i hyreshusets trädgård, som jag månade om, för att ställa i ordning soffor inför ett historiskt föredrag jag skulle hålla där utomhus pga av Corona.

Då hör jag från grannhuset, som jag försökt skapa lite ”gårdsgemenskap” med under åtta år:

– Är du fortfarande utomhus, har du inte fått dina ungar än!

Jag kände plötsligt att detta arbete är en total meningslöshet; under åren som gått har okvädesord haglat över mig från vuxna, barn har kastat stenar på solstolen, moralpoliser velat tvinga in mig under Ramadan. Jag har hållit ut med baktanken att ovanan vid ensamma kvinnor utomhus skulle mildras med åren, när de ser att det jag gör är att plantera träd, måla om utomhusmöbler, vattna blommor och plocka skräp. Men icke – kvinnor bakom gardiner har bankat sig trötta för att få mig att gå in. Söner har skrikit fula ord efter mig där jag legat och rensat ogräs i rabatterna.

Ett tag hade jag hand om en hund och bjöd in barnen att leka med den för att de skulle vänja sig, jag köpte små vattenkannor så de kunde vattna ihop med mig. Allt det gick bra så länge de var riktigt små, men sen stod plötsligt en pojk som nu var en del av ett mindre gäng och svor åt mig. Det hjälpte inte att jag sa: Minns du inte hur roligt vi hade, spelade freesbee, sparkade fotboll? En svag skymt av oro drog förbi hans ansikte en stund, sedan hårdnade han. Han höll på att formas av den hypermaskulinitet i utsatta områden man varnar för inom forskningen så sent som om häromdagen i en tidning.

Jag har känt denna trädgård sedan 1982, då min mor flyttade in i lägenhet i huset. Grannkvinnorna satt och drack kaffe om somrarna därute och tjattrade och bytte veckotidningar med varandra. Sakta men säkert avbefolkades trädgården och förföll tills jag tog mig an den på 2000-talet. Jag försökte återskapa något av den sommarro som kunde infinna sig förr när man hörde sina grannar sitta och småprata utomhus i kvällningen. Ett tag ökade närvaron lite för att sedan efter 2015 avta allt eftersom okvädesorden ökade, tills endast jag satt utomhus helt ensam med mitt kaffe.

Nu ett femtontal år in i projektet ”gårdsgemenskap” inser jag att det aldrig går att återskapa. Vuxna vistas inte utomhus längre mer än för att gå till affären eller jobbet eller passa ett barn vid lekplatsen. Utomhusvärlden har blivit ett ingemansland. Istället hörs endast hätska konflikter mellan olika pojkgäng när man öppnar fönstret. Vrålen och hatet dem emellan kommer och går och är nu en del av bakgrundsljudet i den svenska trädgården.

Den sönderrivna, övergivna barnvagnen häromdagen på gångstigen är som en symbol över ett samhälle där den starkes lag återigen styr ”gatan”. Det sociala kittet människa till människa som skapade ett tryggt utomhus”rum” under 1900-talet faller sönder mer och mer. Vad är ett samhälle mer än ”där vi tillSAMmans uppeHÅLLEr oss”? Utan det är ett samhälle i sin gamla form slut: som en sjö som sinat och bara lämnat små fickor av gemenskap kvar här och där.

Alla kippar efter andan. Den svenska stugvärmen pyser sakta ut..

Ur “Shamanens väg” av Michael Harner

“Utifrån shamanismens synpunkt är personlig makt grundläggande för hälsan under alla livets tillstånd och förhållanden.” s. 18

“Även på sin första resa kan en person med ovanlig begåvning för shamanism mäta djur/växt eller till och med människoformer. Denna särskilda persons begåvning antyds ytterligare av det faktum att han flög i sin första upplevelse.” s. 59

“Shamanska metoder är 20 – 30 000 år gamla.” s. 62

“För att kunna utföra sitt arbete är shamanen beroende av en särskild personlig makt, som vanligen härrör från hans skyddsande och hjälpande andar.” s 64

“Skyddsanden är ofta ett maktdjur Varje vuxen har en skyddsande, därför ej automatiskt att man blir shaman. Förutom sin skyddsande har shamanen ett antal andehjälpare. Kan vara ett 100-tal”. s. 65

“Vid en tidigare, kritisk tidpunkt i sitt liv, innan han började ägna sig åt shamanism, kan shamanen ha inträtt i ett förändrat medvetandetillstånd och det mycket djupt, fastän det finns många individuella undantag. Ibland inträffar en sådan upplevelse under en avsiktligt företagen visionsjakt för att få skyddsandemakt. Vid andra tillfällen inträffar den vid kulminationen av en allvarlig sjukdom.. s 72

“En sådan radikalt djupgående och uppenbarande upplevelse uppmuntrar ofta individen att börja gå shamanens väg.”

“… att en person vanligen inte bara är i besittning av en örns makt utan av Örnmakt. s 81

“Skyddsandens maktgivande aspekt uppfattas vanligtvis som ett djur. Men Coast Salish-indianerna hänvisar också ibland till skyddsanden som Indianen för den kan uppträda också i mänsklig skepnad.”. s 81

“Hos Jivaros uppträder en skyddsande i en vision vanligen först som ett djur och sedan i en dröm som en människa. Det är bara shamanen eller personen med shamanska böjelser som kan återfå den förlorade förmågan att kommunicera med de andra djuren. Hos Jivarofolket är det faktiskt så att ifall ett djur talar till dig betraktas det som ett bevis för att det djuret är din skyddsande.” . s 82

“Shamanens tro att de kan omvandla sig till sina vaktande djurandars skepnader dvs till maktdjur, är vida spridd och uppenbarligen uråldrig. Hos Aruntafolket i Au antog de ofta örnhöksskepnader.” s 82

“Jag fick för många år sedan lära mig av Jivaroindianerna att även med den bästa behandling brukar skyddsandar bara stanna några får år. Så under loppet av ett liv kommer man att ha ett antal sådana andar”. s 91

“Shamaner har länge ansett att ens väktar- eller skyddsandes makt gör en motståndskraftig mot sjukdom. Skälet är enkelt. Den förser med en kraftfull kropp som motstår intrång från yttre krafter. Intrång av skadlig energi = sjukdom, maktintrång = infektion, sjukdomar. När personen blir deprimerad, svag, betyder det att personen förlorat sin skyddsande.”

“Använd ditt väktardjur och dess makt i ditt dagliga liv genom att hålla dig medveten om hur du känner dig. När du känner dig kraftfull är det dags att besegra något stort hinder i ditt liv eller att möta en viktig utmaning. När du känner dig svag och deprimerad ska du försöka undvika kriser – och undvika att försöka att hjälpa någon annan på shamanskt vis. s. 120

“Var försiktig när du sänder kraft från ditt maktdjur för att hjälpa en annan person och se noga till att du sänder kraften bara till hans eller hennes maktdjur. Sänd den inte direkt till personen själv för detta skulle kunna orsaka skada. Låt kraften tryggt filtrera genom personens egen skyddsande, vilket är det enda maktdjur som kan vara till direkt hjälp. Undvik också att sända din egen energi för att hjälpa en annan person. Dels utarmar du dig själv och dels, vilket är viktigt för den person du önskar hjälpa, kommer du att få det svårt att fortsätta att arbeta. s 128

“Anden kan hjälpa dig att nå fram till de här insikterna och få dem att verka i ditt liv. Samhället i allmänhet är inte inställt på ett sådant liv och det är därför konstnärer och sanna älskande måste bege sig långt utanför det vedertagna tänkandets råmärken. Samhället stöder kamp, konkurrens och ego, vilket betyder att det stöder separationstillståndet.”. s 222.

“Anden är din ledare och enda förbundsförvant i ditt sökande efter förening. Med icke-kärlekens taktik når du aldrig kärleken.”

Ur “Guds vänstra hand” av Adolf Holl

“Om de fullkomliga verkligen hade fått tröst visade sig under timmarna då man väntade på avrättningen, under den sista prövningen. I sådana situationer framgår det om medvetandet har lärt sig att låta den inre monologens ändlösa rader av ord förklinga och att ansluta jagkärnan till de positiva energifält som världen är full av. Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Den som vill rädda sitt liv skall mista det. Ingen skall ta er glädje ifrån er”. s 122

“Grof drar ingen skarp gräns mellan psykotisk störning och extatisk mystik. Det enda han accepterar som skiljemärke mellan kliniskt och religiöst skeende är förmågan att integrera det upplevde i vardagslivet. Det “transpersonella” rummet innesluter enligt Graf både heliga och förryckta. Med detta utlåtande klarar man sig bra, också teologiskt.” s. 24

“Ande, grekiska ordet Pneuma, från semitiska roten r u h = luft i rörelse… I Johannesevangeliet är ruas ursprungliga sinnlighet bevarad: pneuma blåser vart den vill, och du hör den blåsa men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av pneuma”. s. 19

Ur “Övervinna rädslan”

“Makt handlar alltid om vem som definierar och vem som accepterar definitionerna.” s. 42

“Behovet av att vara helt och tryggt omsluten finns med oss hela livet och de sätt som detta behov kan tillfredställas på varierar från att omslutas i fysisk mening till att veta att man är accepterad och älskad medlem av en grupp”. s 45

“När vi inte hittar en livsstil som tillåter oss att vara oss själva, när vi inte kan leva inombords och utvidga det som ger oss vår känsla av att finnas till KÄNNER VI STOR RÄDSLA”. s. 53

“Man är inte rädd för något som inte är av intresse”. s 96

“Men de människor som inte har blivit älskade på rätt sätt som barn finner det mycket svårt att som vuxna älska sig själva i den utsträckning som deras mänskliga status kräver. Om vi kan älska oss själva, kan vi aldrig vara vårt riktiga jag. Om vi inte kan vara vårt äkta jag kan vi inte trivas med vår kropp och aldrig känna oss fria att utforska våra möjligheter. För att handskas med rädsla kan vi förvandla oss själva och andra människor till föremål, men när vi väl gjort detta är vi inte på långt när den person vi hade kunnat vara. s. 143

“Varje grupp har regler och normer som på något sätt gäller för vajre person i den gruppen och alla medlemmar.. måste ge upp någon del av sig själva för att anpassa sig till reglerna och normerna. De delar av oss själva som vi måste ge upp för att vara medlemmar i gruppen projicerar vi på människorna utanför gruppen och dessa människor blir föremål för vårt förakt och hat, våra fiender. s. 144

“Sussie Orbachs bok “Fetma är en kvinnofråga: fetma kan vara ett sätt att undvika sexuell närhet”. s 166

:”psykologiska symptom uttrycker de föreställningar en kultur har om sig själv vid en given tidpunkt”. s 174

“Som psykologer brukar säga är det bara beteende som belönas som upprepas. Sådant som inte vållar oss annat än smärta gör vi bara en gång och aldrig mer. Vissa av oss hade som barn föräldrar som nonchalerade oss eller som lade märke till oss bara då vi skulle straffas. Men en dag när vi brände oss på handen upptäckte vi att vi fick kärlek och ömhet. Vi drog slutsatsen att smärtan/skadan/sjukdomen var ett pris som var värt att betala för att få kärlek och trygghet och därmed inledde vi en livslång sjukdomsperiod”. s 176

“Många människor som tror att de är dåliga och värdelösa och som är rädda för kaoset och tomheten inom sig upplever rädslan för utplånande som en rad obehagliga fysiska symptom. Vissa av dessa är inte bara sviterna av ett långvarigt fysiskt tillstånd av rädsla utan ett uttryck för att de kroppsliga funktionerna bryter samman när vi befinner oss under ständig stress. s 183

“När ett barn utsätts för situationer som det inte kan handskas med eftersom det inte finns några förklaringar som det kan förstå eller acceptera och föräldrarna varken inser att barnet är plågat eller försöker trösta och lugna det, då löper barnet risk att bli tillintetgjord och dess ömtåliga självbild utplånas. Ett desperat försvar som barnet kan använda i denna situation är att ta in hela upplevelsen i sig. Barnet kan inte distansera sig från den, för den är alltför väldig och allomfattande och också alltför viktig, eftersom den har att gör med de människor som är allra viktigast för barnet. den blir en del av barnet självt , del av dess fantasier och mardrömmar, del av själva jaget. Det var på detta vis många av oss “ärvde” depression och bär inom oss bilder av mörker, förtvivlan och mordiskt raseri – inte vårt eget, utan vår mors.” . s 187

“Psykiatriska sjuhkhus är monument över utsläckandet av den mänskliga själen”. s 202

“De människor som tas in på psykiatriska sjukhus skiljer sig åt i fråga om vilka typer av problem de har och hur de uppträder men en sak som alla har gemensamt är att de har mycket låga tankar om sig själva.”. 203

Ur “Kvinnlighet i utveckling” av Pia Skogeman

“Jungs teori om det kollektiva omedvetna som har förbindelse med den faktiska verklighet vi lever i.

Varje person är medvetet eller omedvetet bärare av sin tids problematik och en individuationsprocess går bl a ut på att en person ska finna sitt eget sätt att leva i spänningsfältet mellan den subjektiva utvecklingen och den socialt sett gemensamma verkligheten. Om man inte gör de kollektiva problemen klara för sig på ett helt personligt plan, kan man bara finna en lösning via projektion, det vill säga genom att överta en eller annan form av kollektivt präglad ideologi. s.

Ur “Svensk mentalitet” av Åke Daun

Ur Bertil Flöistrups bok “Vädersjukdomar och luftjoner”:

” Atlantiska lågtryck som vandrar mot Skandinavien i höjd med brittiska öarna. De positivt laddade jonerna når oss 12-48 timmar före fronten och pinar de väderkänsliga: klimatoser, fysiska och psykiska reaktioner. Symptom: kärlkramp, kolik, astmatiska besvär, huvudvärk, mm . Ångest, spänning.

Sverige tillhör de länder som ofta drabbas av lågtryck. Följden blir för många “migrän av diffus långvarighets typ och ett lätt illamående. Den psykiska motståndskraften bryts ned, livet synes hopplöst och känslor av meningslöshet och mindervärde kommer krypande. Även vid väderomslag med varmfront då temperaturen stiger snabbt, reagerar människan. Ökat sömnbehov, irritation och depression. Det bästa vädret är lugnt, stabilt högtrycksbetonat väder utan störande moln, regn eller stormar. s. 187

“Den variant av luthersk religion som präglar den svenska kyrkan har högst sannolikt väsentligen påverkat befolkningens grundläggande livsperspektiv. Den lutheranska puritanismen är liksom klimatet, en populär förklaring till svenskens förmenta bristande livsglädje. Det ansågs länge syndigt och anses fortfarande inte riktigt respektabelt att ge sig hän åt rusig lycka och sinnliga njutningar. Protestantismen skiljer sig ifrån katolicismen genom att vara djupt upptagen av frågor som synd och skuld. I Sverige förstärkte 1800-talets väckelserörelser denna syn på jordelivet såsom något att längta bort ifrån. s 189

Ödmjukhet, anspråkslöshet, ej förhävelse, demokrati, rättvisa. Frihet från sociala beroenden, likhet, glädje bör tyglas, avundsjuka, brist på individuell beslutsamhet, tungsinne, social osäkerhet. Blyghet, oberoende, konfliktundvikande, ärlighet, kollektivism/individualism.

“Ju mer avhumaniserad civilisationen blir, desto mer isolerad blir individen, alienerad från en värld som tycks kräva att han blir bedövad mot sina djupast kända emotionella behov. Daniel Casriel 1977.

Svensk mentalitet

I TIDER AV STARK samhällsförvandling är det intressant att studera hur olika folkliga mentaliteter reagerar på förändringar. Åke Daun, professor i etnologi vid Stockholms universitet, har studerat det svenska kynnet “utifrån” och försöker i sin bok SVENSK MENTALITET ge sin bild av svensken.

HAN SER PÅ svensken från flera håll; den svenska barnuppfostran, vårt sätt att relatera , hur vi handskas med känslor och förnuft, den svenska ensamheten, det svenska konfliktundvikandet, det svenska tungsinnet och tystlåtenheten.

Han skriver bl a: “Ett samhälle måste alltid organiseras utifrån “barnet” inom befolkningen. En barnuppfostran som strävar att göra barnet otryggt och osjälvständigt för att få henne “lydig” senare i vuxen ålder, måste tillgodose den otrygge med starka ramar, regler och institutionskänsla för att inte samhället ska bli för sjukt. “

När det gäller känslor så skriver han: “Som var och en vet finns det också livliga och känslomässigt starkt utagerande svenskar. Sådana personer får av andra då och då veta, att de är alltför högljudda, alltför pratglada, alltför ivriga.” Han fortsätter att säga att ” lägga band på sig känslomässigt är av största vikt för att bli betrodd i Sverige. Många invandrare verifierar påståendet och vet hur de ska spela “svenska” vid anställningsintervjuer mm”.

NÄR DET GÄLLER konfliktundvikandet så skriver han att många äktenskap går i kras pga att svensken inte har lärt sig “det goda grälet”. Han skriver: “Det finns kulturer där konflikter ansikte mot ansikte inte, som i Sverige, är ångestladdade, utan där gräl uppfattas som mera integrerade delar av socialt liv – gräl med underordnade, gräl på grannar, på servitören, på svärmor. Med en sådan bakgrund blir inte första äktenskapliga grälet en katastrof”.

Ett typiskt svensk uttalande anser han följande vara: “Det lönar sig inte att vi diskuterar detta, vi tycker så olika”. Här menar Daun att det är just då det lönar sig att diskutera för att lära sig den andres synvinkel men då kommer ångesten för konflikt upp och stoppar vidare diskussion.

NÄR DET GÄLLER nyfikenhet på andra och andra kulturer skriver han: “Många svenskar är indifferenta, likgiltiga, inför människor utanför den snäva kretsen av släkt och nära vänner.” Här kan invandraren uppfatta det som ett aktivt avståndstagande mot honom vilket det inte är.

DEN SVENSKA ensamheten kopplar han ihop med ett starkt behov hos svensken av att känna sig oberoende.”Slippa folk” är en vanlig inställning; svensken drar sig undan i sommarstugan för att koppla av medan en utlänning söker andra på ett cafe. Svensken går ut i naturen ensam och njuter.

DET STARKA BEHOVET av oberoende präglar också barnuppfostran, anser Daun, där barnet tidigt ska göras självständigt. I ett pedagogiskt program från Socialstyrelsen stod det följande om fritidshemmens uppgifter: “det ska ge barnen stöd i deras frigörelse från det nära beroendet av vuxna”. Daun menar på att det i den svenska kulturen finns ett alltför tidigt framtvingat oberoende hos barnet innan barnet självt önskade det. Detta resulterar i stark separationsångest hos svenska barn, fobier, obefogade rädslor, sömnsvårigheter. Han refererar till psykiatrikern Johan Cullberg: “Våra barn utsätts för anpassningskrav som inte bygger på barnets behov utan den vuxnes”.

Frågan är: hur väl står sig det svenska kynnet inför det nya mångkulturella, internationella samhället? Hur trygg är hän inför de förändringar som sker? Hur känner han sig när institution efter institution ersätts med nya, privata lösningar? Ropar han på mer regler igen, ropar han på en gud som ska ge honom trygghet istället, blir det de “avvikande” som får ta hans ångest: invandrarna, de homosexuella, de starka kvinnorna?