På 70-talet, före jag kom in på lärarutbildningen, ville jag bli bonde.

Jag fann en bonde i Dalarna som ville ta emot mig: Hilding Staffan och hans familj. Jag kom till hans gård i byn Åsen, norr om Mora. En liten gård med kor, får och mycket skog vid Östra Dalälven söder om kraftstationen Trängslet. Där bodde jag två och ett halvt år innan jag kom in på lärarlinjen i Linköping. Jag skötte får och hjälpte till att plöja, bygga silos och fälla träd. Frun Siri och systern Hedvig skötte korna.

Jag körde traktor på branta sluttningar längs älven. Jag löste traktorproblem själv när t ex fläktremmen gick sönder långt hemifrån. Hans uppfödning av bordercollies var en lätt syssla:  en valp blev ”min”. ”Hagga” döpte vi henne till efter Hildings arga utbrott ibland när kvinnfolket hade varit extra hårda mot honom på gården och kallat honom ”HIlding Wilding” när han inte hade lytt dem.

Mossberg, älgjakt.

Jag tog examen och fick älgskyttemärket och kunde vara med som första, kvinnliga jaktdeltagare i Åsens sockenlag. Gubbarna skrattade när jag svarade i Hildings walkie-talkie. ”Har du kummi i målbrotti, Hilding! Jag användes till att forsla hem fällda älgar för styckning. Jag fick följa efter Hildings bil i min traktor dit jägarna hade släpat fram dem. De bands fast på min kärra och sedan lämnades jag åt mitt öde att hitta vägen ner från berget. Ibland körde jag vilse längs de smala grusvägarna och kom hem sent på kvällen. Jag hoppades att älgens ande inte var sur på mig där i mörkret. Jag fällde aldrig någon.

Min Hagga “kumb iointer jär!” “Kom genast hit!

Jag lärde Hagga valla och var mäkta stolt när hon kom med fåren rappt och beslutsamt. Hon var en underbar vän och jag besökte gården i många år under min utbildningstid i Linköping. Då gick vi långa sträckor i naturen. Kära Hagga, jag glömmer aldrig dina trogna ögon!

Jag lärde mig deras dalmål och kunde tala ganska obehindrat på enkelt dalmål men språket var avancerat och kommet ur arkaisk svenska och lät lite isländskt. Sa Hilding när han hörde isländska. Älvdalsmålets grammatikbok skrevs gården. Upptecknaren bodde där i omgångar på 30-talet.

En gång när vi var på midsommarfirande till Rot Skans fick vi vara med om något mycket speciellt. Fram till mikrofonen steg en amerikan och började prata ålderdomligt dalmål. Alla tystnade i andakt. Det var ett historiens vingslag att höra detta. Hilding sa att vissa ord använde bara hans farfar. Amerikanen berättade att han hade lärt sig tala “svenska” i Amerika av sina förfäder.

Nu ville familjen återvända till fosterlandet en gång på äldre dagar.De hade kommit till Malmö och inte förstått ett ord! Någon hade satt dem i kontakt med Lunds universitet. Där visade man på en karta att dalmål bara pratades i ett visst område längre norrut. De tog tåget upp och hade nu hamnat på Rot Skans.

Hilding hade en fiskedamm längs älven nära Trängslet. Där odlade han laxöring mm och sålde fiskekort till turister. När vi kom körandes med fiskekort att sälja fick vi en hutt eller två. Det var inte bra att vi båda två körde påverkade så vi bestämde att vi drack varannan dag. En kväll blev vi inbjudna i husvagnen till den finska mästaren i dragspel. Vi fick höra en virtuos på dragspel!

Det gick bra tills en dag när vi hade varit och plockat hjortron och vi inte hade ätit ordentligt. Det var min tur att dricka. Det blev för många supar och Hilding fick bära mig till bilen. Nästa dag kunde jag inte lyfta ena armen. Jag hade sovit sönder en nerv i axeln. Det bar iväg till doktorn. Han sa att detta bara drabbar alkoholister. Nog log Hilding lite. Det tog två månader innan armen var tillbaka. Nu kallades han återigen Hilding Wilding av frun Siri och hans syster Hedvig!

Infallsvinkel 1:

I juletider sjunger vi ofta den välkända psalmen ”Härlig är jorden”. Vi sjunger utan att kanske riktigt tänka på textens innehåll ”tidevarv komma, tidevarv försvinna”. De flesta av oss befinner ju sig inne i ett tidevarv och att greppa över en svindlande tidsrymd som spänner över sekler, tillkommer oftast de vars egna tidevarv håller på att rinna ut av mycket hög ålder.

Allting har dock sitt tidevarv; allting tar slut.

Om vi applicerar den tanken på dagens samhälle kan vi känna att de sista resterna av 1900-talets tidevarv håller på att lägga sig till ro. En ny tid är på väg; vi kan känna det i luften, hur människor talar, vad ungdomar frågar om, vad sociala medier förmedlar, hur världspolitiken utvecklar sig.

De olika faserna inom en organisation kan också ses som ett tidevarv. Inom organisationsteori får man lära sig om allt från eldsjälens/entrepenörens tid, fram till slutet, där endast ett skal återstår av kärnan. Byråkraterna styr nu med kalla siffror framför ögonen. utan att ens kunna namnge grundaren.

Den teorin gäller också för politiska partiers livscykler. De startas som en rörelse där man tar parti för något. De utvecklas och frodas i rätt klimat, de upplever sin storhetstid, de stagnerar och tappar eldsjälarnas röster i ett förändrat klimat – och till slut kanske det är dags för dem att dö. Eller genomgå en metamorfos. För det är väl inte av ekonomiska skäl ett parti hålls igång? Det har väl inte blivit ett levebröd?

Och vad säger det om ett land där inga nya partier skapas? Jag skulle säga att det landet är på väg att stagnera, att bli ett tomt skal. Ja, vad hjälper det ett parti att ”vinna hela landet men förlora sin själ”? Ett tomt skal är inte vad landet behöver.

Infallsvinkel 2:

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans bok “The New Totalitarians” ut och året därpå i översättning som “Det blinda Sverige”.(gratis på Internet Archive) 

På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett “halvt” västerländskt nordligt land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med Europa. I sin bok beskriver han hur renässansen, med individens synliggörande, aldrig nådde det svenska folket utan stannade på kontinenten; Sverige låg kvar i medeltidens tänkande i kollektiv in i nutid. Liberalismen gjorde dock sina framstötar även i Sverige och t ex rösträtt och kvinnosaksfrågor tog plats. Sakta men säkert har samhället ändå marinerats i den liberala ideologin men aldrig fullt ut till gräsrötterna. Rutherford säger så sent som på 1960-talet: ”I Sverige är människan en kollektiv varelse och saknar existens utanför gruppen.”Kanske är dock Sverige äntligen redo, 60 år senare, för individens egen kraft. Ett nytt tidevarv är på väg. 

Infallsvinkel 3: 

Det jag främst lärde mig i Bengt Ericssons bok ”Den härskande klassen” är hur den demokratiska processen underminerats genom kommunsammanslagningarna på 70-talet då 200.000 lokala fritidspolitiker försvann. Samtidigt halverades antalet partimedlemmar mellan 1979 – 1991 för att sedan halveras ytterligare en gång mellan 1991 – 2009. Idag har vi kvar ca 3 % av Sveriges befolkning som är med i ett parti, skriver han.

Jag tänker att det är de låga siffrorna vi får leva med. Saker och ting kommer inte att bli som förr med en lokal förankrad folklig politik som jag själv skriver om i ”Var är arvtagarna till er vrede?” riktat till socialdemokraterna. Nu riktar jag samma fråga till Liberalerna.

Idag, med ett starkt förändrat mediaklimat, är just INDIVIDEN vägen till framgång. Individen som liberalerna säger sig vilja värna mot etablissemanget. Enligt Demokratidagarna så byter så många som 30% parti i de moderna valen.

<br>

Men Liberalernas samverkan med yttervärlden känns något tom och konturlös. Det är inte mycket individverkan som når vardagsrummen. Hemsidan är en passiv, färglös sida som säkert glädjer en bankkamrer men vill man nå dagens unga krävs ett annat förhållningssätt, det krävs engagerade ANSIKTEN att identifiera sig med!

Lägg upp era aktiva namn på frontsidan med ett ansikte att känna igen samt möjlighet att föra en dialog direkt genom hemsidan. Annonsera efter de som går med en vrede som skulle kunna politiseras in i ”individernas gemenskap”.

Liberalerna i Sverige måste förnya sig inför en ny tid. Det gamla tidevarvet är över; liberala ideér är idag en del av svenskt liv och inget exklusivt för just Liberalerna. Nu krävs en nystart!

Min förra blogg- tidigt 2000-tal: https://kirsebergnews.wordpress.com

Ur “Min egen elds kurir” Harry Martinsson författarliv s. 559-560 samt dikt Andliga behov s. 583. Aniara s. 640-641. Johan Svedjedal. Albert Bonniers Förlag 2023

Det blev en lyckad skörd av inslag i årets adventskalender. Tack för alla inskickade videos!

https://www.youtube.com/channel/UC_gLgT08sj5cnxeGjUG0LRQ

Så är absolut sista släktforskningsboken avslutad! Tre pappersversioner och ett PDF. På svenska.

The final book about my ancestors is finally published! Three paper versions and one PDF to download. In Swedish.

Första PDF:et är omslaget, andra är själva boken! / The first PDF is the cover, the second the book itself.

The best translation program: https://www.deepl.com/sv/translator

En av de bästa artiklarna som jag har läst sedan 2015.

“Jungs teori om det kollektiva omedvetna som har förbindelse med den faktiska verklighet vi lever i.

Varje person är medvetet eller omedvetet bärare av sin tids problematik och en individuationsprocess går bl a ut på att en person ska finna sitt eget sätt att leva i spänningsfältet mellan den subjektiva utvecklingen och den socialt sett gemensamma verkligheten. Om man inte gör de kollektiva problemen klara för sig på ett helt personligt plan, kan man bara finna en lösning via projektion, det vill säga genom att överta en eller annan form av kollektivt präglad ideologi. s.