Svensk mentalitet

Svensk mentalitet

I TIDER AV STARK samhällsförvandling är det intressant att studera hur olika folkliga mentaliteter reagerar på förändringar. Åke Daun, professor i etnologi vid Stockholms universitet, har studerat det svenska kynnet “utifrån” och försöker i sin bok ge sin bild av svensken.

I sin bok Svensk mentalitet säger han följande:

“Ett samhälle måste alltid organiseras utifrån “barnet” inom befolkningen.En barnuppfostran som strävar att göra barnet otryggt och osjälvständigt för att få henne “lydig” senare i vuxen ålder, måste tillgodose den otrygge med starka ramar, regler och institutionskänsla för att inte samhället ska bli för sjukt. “Slut citat

HAN SER PÅ svensken från flera håll, den svenska barnuppfostran, vårt sätt att relatera , hur vi handskas med känslor och förnuft, den svenska ensamheten, det svenska konfliktundvikandet, det svenska tungsinnet och tystlåtenheten.

När det gäller t ex känslor så skriver han: “Som var och en vet finns det också livliga och känslomässigt starkt utagerande svenskar. Sådana personer får av andra då och då veta, att de är alltför högljudda, alltför pratglada, alltför ivriga.” Han fortsätter att säga att ” lägga band på sig känslomässigt är av största vikt för att bli betrodd i Sverige.Många invandrare verifierar påståendet och vet hur de ska spela “svenska” vid anställningsintervjuer mm.

NÄR DET GÄLLER konfliktundvikandet så skriver han att många äktenskap går i kras pga svensken inte lärt sig “det goda grälet” .Han skriver: “Det finns kulturer där konflikter ansikte mot ansikte inte som i Sverige är ångestladdade, utan där gräl uppfattas som mera integrerade delar av socialt liv – gräl med underordnade, gräl på grannar, på servitören, på svärmor. Med en sådan bakgrund blir inte första äktenskapliga grälet en katastrof”.

Ett typiskt svensk uttalande anser han följande vara: “Det lönar sig inte att vi diskuterar detta, vi tycker så olika”. Här menar Daun att det är just då det lönar sig att diskutera för att lära sig den andres synvinkel men då kommer ångesten för konflikt upp och stoppar vidare diskussion.

NÄR DET GÄLLER nyfikenhet på andra och andra kulturer skriver han: “Många svenskar är indifferenta, likgiltiga, inför människor utanför den snäva kretsen av släkt och nära vänner.”

Här kan invandraren uppfatta det som ett aktivt avståndstagande mot honom vilket det inte är.

DEN SVENSKA ensamheten kopplar han ihop med ett starkt behov hos svensken av att känna sig oberoende.”Slippa folk” är en vanlig inställning: svensken drar sig undan i sommarstugan för att koppla av medan en utlänning söker andra på ett cafe. Svensken går ut i naturen ensam och njuter.

DET STARKA BEHOVET av oberoende präglar också barnuppfostran, anser Daun, där barnet tidigt ska göras självständigt .I ett pedagogiskt program från Socialstyrelsen stod det följande om fritidshemmens uppgifter: “det ska ge barnen stöd i deras frigörelse från det nära beroendet av vuxna”. Daun menar på att det i den svenska kulturen finns ett alltför tidigt framtvingat oberoende hos barnet innan barnet självt önskade det. Detta resulterar i stark separationsångest hos svenska barn, fobier, obefogade rädslor, sömnsvårigheter. Han refererar till psykiatriken Johan Cullberg: Våra barn utsätts för anpassningskrav som inte bygger på barnets behov utan den vuxnes”.

Frågan är: hur väl står sig det svenska kynnet inför det nya mångkulturella,internationella samhället? Hur trygg är han inför de förändringar som sker? Hur känner han sig när institution efter institution ersätts med nya lösningar? Ropar han på mer regler igen, ropar han på en gud som ska ge honom trygghet istället, blir det de “avvikande” som får ta hans ångest: invandrarna, de homosexuella,de starka kvinnorna.

Lyckovandring i Queen Camel

Med en apelsin i ena fickan och en banan i andra, sätter jag kurs mot bergen. Mina vandrarkängor trampar vant stigen fram i Somersets böljande natur. Det är ett underbart septemberväder; ljusgula mattor av skördade fält lyser längs vägen. Jag andas in den klara, höga luften och är beredd på min uppgift.

I The Times har jag nämligen läst en intressant artikel om lycka. En forskare vid namn Mihaly Csikzentmihalyi (!) har ägnat hela sitt liv åt att finna ut vad som gör en människa lycklig. Över 10.000 personer har deltagit i hans empiriska forskning under åren. Efter trettio års arbete och 18 böcker anser han sig ha kommit fram till svaret.

Han säger att lycka är något helt annat än vad folk i allmänhet strävar efter. Det är inte något man köper, inget stort som händer en. Det handlar inte heller om ett överflöd av materiella ting men det finns en undre gräns. Livets nödtorft måste man ha.

En av de komponenter som ingår i hans lyckobegrepp är ordet koncentration. Intensiv koncentration på en uppgift, i samband med att uppgiften är på en lagom svår nivå dvs lagom svår för just den personen, kommer att som slutresultat ge LYCKA.

Uppgiften ska också vara något man själv valt och vill göra för sin egen skull. Beundran och uppskattning av andra får inte vara motivet.

Så fort som uppgiften känns för lätt, måste man söka nästa nivå för att uppleva lyckokänslan igen. Kanske göra uppgiften snabbare eller mer utvecklad. Men det handlar om att ständigt gå vidare. Ibland handlar det om att helt byta uppgift för att matcha ett nytt skeende i ens liv.

Paradoxalt kommer lyckan efter det att man har fullföljt uppgiften skriver han; när bergsklättraren tittar ut över landskapet, när boken är skriven, när tavlan är målad osv.

Så nu är jag på väg genom det engelska landskapet för att testa hans teori…

Jag älskar att vandra. Jag älskar Cadbury Castle´s vyer ut över Black Valley likaväl som Dunham Hill´s. Så jag ska vandra upp till båda topparna på samma resa.

Det är min uppgift.

Cadbury Castle
Dunmham Hill

En timme senare sitter jag i lä  på Cadbury Castle´s sydsida och äter min apelsin. Vandringen var hård i uppförslutet men inte för svår. Jag känner trygg tillfredsställelse över att jag klarat det så bra. Min blick vandrar över till den andra toppen. Där är mitt slutmål..

Dunhill view from Cadbury Castle

Efter en stunds solande vandrar jag nerför berget på andra sidan och börjar röra mig mot Dunham Hill. Kroppen är nu tröttare men fortfarande stark. All min koncentration ligger i att klara nästa topp.

Passagen mellan topparna löper på plan mark längs landsvägen och ger mig lite andhämtning.

Sakta börjar uppförslutet ta tag i knäna igen men jag kämpar på och tänker på mitt mål.

Landskapet sjunker undan återigen en gång och jag känner den fria luften runt mig. En fårahjord tittar förstrött på mig när jag lite andfådd passerar dem

.

Plötsligt är jag framme! Jag ser långt åt alla håll och jag tittar tillbaka mot Cadbury Castle. Nyss var jag där och nu är jag här!

Jag lägger mig raklång i gräset och tittar upp i himlen.

En lyckokänsla väller upp i mig och jag skrattar! Jag gjorde det!

Jag sätter mig upp, äter min banan och tänker att Mihaly Csikzentmihalyi, han hade rätt han!

Den judiske shamanen

Som  allmänt intresserad av den moderna debatten rörande Jesus, får man säga att den mängd material som finns ger en ganska rörig och motstridig bild. En kolumn av Hillevi Wahl i tidningen Metro den 1 december, där hon ifrågasätter Jesus faktiska existens, gör inte saken bättre. Det man verkligen önskar sig är den bok som så vetenskapligt som möjligt, sammanfattar den mängd nya böcker som tagit sig an ämnet !

Det finns några ”svar” jag vill ge Hillevi Wahl, för att just visa på svårigheten att bli så där ”himla självsäker” i detta ämne. Nu har hon sett en film och den har alla svar – halleluja!

I sin bok ”Historien om Jesus” berättar författaren Thomas Cahill, att det politisk-religiösa klimatet vid Jesus tid var mycket oroligt. Folk i största allmänhet var missnöjda med de egna religiösa ledarna, hasmonéerna. Esséerna var  t ex en grupp som i protest lämnade templet för att bosätta sig i öknen. Romarna bevakade sina intressen och slog ner politiska uppror överallt. Många enskilda personer hävdade att de var just den Messias folket väntade på, dvs  den som var utvald att rädda det judiska folket.

Dessutom fanns det i den extra bråkiga provinsen Galiléen (enligt boken ”The Story of God” av Robert Winston, en uppföljare till hans BBC – serie), en mängd ”heliga män” som vandrade omkring och helade sjuka, drev ut demoner, kontrollerade vädret osv.  De var judiska shamaner. Det finns berättat hur en rabbi Gamaliel sände sin dödsjuke son till en helig man vid namn Chanina ben Dosa. Efter en bön steg sonen upp helt frisk. Enligt Winston tillhörde säkert Jesus denna schamaniska tradition.

Frågan om Jesus har existerat som historisk person överhuvudtaget, besvaras enligt Winston av en oberoende källa, nämligen historikern Josephus, som verkade på Jesus tid och som skrev om honom. 

Så långt så bra, men sedan anser Winston att mycket runt denna helare är tillrättalagt material, dvs att ”spinn” var ett kraftfullt medel redan igång på den tiden!

Vi kan ta några av Wahls argument i sin kolumn och låta dem möta Winstons slutsatser. Hon skriver, att ett bevis på att Jesus inte funnits, var att judiska rådet inte skulle lägga ner så mycket energi på att fängsla Jesus under en av sina viktigaste högtider, pesach. Helt rätt, fast fel!Enligt Winston placerade Jesussekten Jesus död vid denna viktiga tidpunkt i efterhand (judarna firade uttåget ut ur Egypten) för att ”ta över” traditionen. En sak som talar för detta, är att det står att Jesus följeslagare drog sina vapen när han blev arresterad i Getsemane. Enligt Winston bar ingen människa vapen under denna viktiga högtid, så troligtvis skedde fänglandet vid en annan tidpunkt!

När det gäller frågan om Pontus Pilatus´ något suspekta uppträdande, undrar Wahl om verkligen en sådan massmördare skulle låta folket ”ta över” beslutet om Jesus. Helt riktigt igen fast återigen fel! Enligt Winston var det viktigt för den nya sekten att inte stöta sig med fel personer (läs:romarna). I testamentena framställs romarna som mjukare och det egna folkets ledare som hårdare. Mannen som gav Jesus att dricka när han hängde på korset var t ex en romersk soldat. De judiska fariséerna framställs istället som benhårda paragrafryttare medan de i verkligheten var öppna för dialog och allmänt mänskliga. Enligt Winston var Jesus själv farisé och hade goda kontakter med den religiösa överklassen. Det är inte vem som helst som får en så fin gravplats!

Att släcka sin törst vid det övernaturligas källor – Simone Weil

”Att släcka sin törst vid det övernaturligas källor”

  PÅ TISDAG MORGON hade ”hon haft några samtal och verkade ganska pigg”, men på eftermiddagen vid femtiden kom hon i coma och återfick inte medvetandet. Hon dog  vid halvelvatiden, på kvällen den 24 augusti 1943. Begravningen ägde rum på New Cementery i Ashford, södra England med endast sju personer närvarande.

  HENNES NAMN VAR SIMONE WEIL, en fransk-judisk kvinna, född i Paris 1909, som kom att influera den europeiska samhällsdebatten med sitt omfattande skrivande och sina debatterande alster. I boken ”Simone Weil”, skriven av hennes barndomskamrat och namne Simone Pètrement ( Natur och Kultur) får vi följa Simone genom hennes barndom ända fram till hennes förtidiga död. En brådmogen, överintellektuell medelklassflicka möter en verklighet som ger henne en livslång depression. Samtidigt sporrar det henne att utföra ett till synes övermäktigt projekt: att ge de ordlösa, de förtryckta i samhället analys och kraft att hävda sina liv i skuggan av sina förnedrande livsvillkor.

  I SIN ESSÄ ”PERSONEN OCH DET HELIGA” skriver hon: ” Människan undslipper kollektivet endast genom att höja sig över det personliga och ta steget över i det icke-personliga. När detta sker, då finns det något hos henne, en liten del av hennes själ, som det kollektiva aldrig får makt med. Om hon kan slå rot i det icke-personliga goda, det vill säga bli i stånd att hämta kraft där, då förmår hon också, var det framstår som en plikt, hålla stånd mot vilket kollektivet som helst utan att stödja sig på ett annat: en styrka, liten visserligen, men reell.”

 HON TAR ARBETE i fabriker sida vid sida med arbetarna, arbetar på vingårdar i solens hetta, samtalar med de utstötta på gatorna, besöker bordellerna, gömmer flyktingar från Hitlertyskland och deltar i det spanska inbördeskriget mot Franco. Periodvis arbetar hon som filosofilärare runt om i Frankrike åt överklassens bortskämda flickor för att försörja sig, medan hon arbetar fackligt åt gruvarbetarna och diskuterar politik med Trotskijs son. Hennes liv är en enda handling i värdighetens tecken: hon närmar sig så småningom en andlighet som inte passar in i några fållor; katolicismen kan hon inte förlåta p g a inkvisitionens utplåning av katarerna i Sydfrankrike. Hon kommer till slutsatsen att hon går Guds ärende bäst genom att stå fri från alla dogmer och kyrkotraditioner samt att möta människorna ute i samhället som ”en av de andra”. Hon fascineras även av andra religioner och studerar dem ingående. (Forts).

Det svenska folkhemmet borde få ett hus på Skansen

Det svenska folkhemmet borde få ett hus på Skansen.

Som f.d. soprumsansvarig, där jag bor, vet jag hur människors frustrationer kommer till uttryck i dessa tider. Det är här i soprummets osynlighet som den passiv-aggressive låter sin ilska projiceras på något materiellt, som kanske symboliserar en viss person.

Värre är det med de öppet aggressiva människor man läser om nästan dagligen i tidningen nuförtiden, vilka sparkar ner en cyklande kvinna för att det bara går eller skjuter in i folks bostäder för att de inte gillar hunden som skäller hela dagarna.

Denna tid är en förhårdnande tid för människan igen. Så det är inte konstigt att folk blir som de blir. Jag minns min intervju med Backapågen Ingvar Nilsson för något år sedan. Han växte upp i Kirseberg under början av förra seklet. Han skrev en bok om den hårda tiden som fick det att rysa i märgen hos läsaren. I den berättar han om hur fattigdomen gjorde människorna hårda; hårda mot sig själva, sin familj och livet i allmänhet. Barn agades mer eller mindre regelbundet. ”Det bara var så” säger han i intervjun. Det var först med socialdemokraternas 40- tal som vanligt folk fick det bättre rent ekonomiskt och då avtog också hårdheten dem emellan, fortsatte han. Agan blev allt mindre använd. Man kan se en koppling här till dagens sluttande plan –  ökad fattigdom, ökat våld.

För vi har sedan 90-talet så sakteliga vandrat mot det europeiska två/tredjedels-samhället. Två tredje delar som har det ganska bra och så en underklass. Det svenska folkhemmet borde ha ett hus på Skansen nu. Vår omvärld har vandrat ännu längre: nu är det bara ett 30-tal som äger hälften av jordens resurser enligt Oxfam.

Arbetslösheten, trångboddheten göder fattigdomskänslan igen. Min syriske bekant som bott fyra år i Malmö, Sweden har ännu inte hittat en bostad trots att han ändå har fast arbete sedan flera år tillbaka och är ensamstående. Hans frustration är stor; hans advokat har förbarmat sig över honom och hos honom bor han nu som inneboende.

Vad gör ett samhälle med människan och hennes existensiella upplevelse när det tränger alltfler av oss mot den ekonomiska kanten. Hade du råd med jul ”som vanligt”? Hade du råd att resa en längre sträcka för att hälsa på släkten utan att det ekonomiska schemat började gunga? Skräcken för att hamna i den nedre tredjedelen skrämmer och tystar individen. Det är tyst på samhällets gator och torg idag. En öronbedövande tystnad. Känslor som skulle vänts utåt i gemensam dans, vänds nu inåt eller mot medmänniskan i våld.

Wolf Bierman, en vissångare på 60-talet, sjöng bl a om den hårda tiden i Östtyskland där han bodde en period. Den löd så här:

”Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid. Nej, låt dig ej förbittras i denna bittra tid, för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig, och makten klarar sig. Nej, låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid. Dom hoppas ju på detta, att innan kampen börjat, vi gett oss utan strid, Nej, låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag ska marken grönska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.”

Din ilska, din aggression har en orsak som du kanske inte ser kopplingen till ännu. Samhället smyger sig fram för att liksom inte synas. När du vaknar på morgonen har den flyttat sig en liten bit, men bara så lite att du sakta vänjer dig vid det “nya”.

Men lyssna på tystnaden därute i bostadskvarteret om kvällen. Den talar. Högt.

https://www.sydsvenskan.se/2019-02-10/kvallens-tystnad-i-bostadskvarteret-talar-sitt-tydliga-sprak

http://kirsebergsallehanda.se/2017/05/25/staden-maste-ta-over-rollen-som-valfardsskapare/

https://kvartal.se/artiklar/vi-vill-se-krafttag-mot-klyftorna-gransen-ar-passerad-for-manga/