Inget är beständigt, men vi består

Ett försök till en musikrecension.. 🙂

Genom livets märkliga samband hamnar jag, en vuxen kvinna, på en konsert med två ”metal”band en lördagskväll. Ena gruppen, Frozen Realm, spelar ”melodisk death metal” och den andra Moon loop ”progressiv death metal” står det i annonsen. För en oinvigd som inte ens vet vad ordet metal står för blir skillnaden inte så märkbar. En googling, senare på natten, undervisar mig om “strömningens destruktiva påverkan på otrygga ungdomar” men i stunden fascineras jag av det musikaliska uttryckets starka energi och för mig oväntade musikaliska vändningar.

Jag står framför en scen tillsammans med ett antal unga pojkar som samstämmigt nickar  med sina huvuden och låter håret flyga när tempot byter till taktfast marsch. Jag försöker göra likadant  och låter mitt huvud svänga fritt. Jag iakttar dem, både de som spelar och de framför scenen; det är tydligt att känslan av ”connection” dem emellan är viktig; bekräftandet av varandra sker med leenden, ögonkontakt, rop och närhet hela tiden. Vad är det för  gemensam känsla de bekräftar i varandra?

Jag är en udda fågel där men ingen verkar bry sig; jag stöts inte ut ur halvcirkeln runt scenen.

Jag blundar och försöker gå in i musikens ljudvärld, som framförs mycket högt! Det är som en uppmaning till ”surrender”; ge upp ditt motstånd, öppna dig och ta emot vibrationerna i ditt innersta! Det är som ett uppror för den sargade själen, som i en hård tid slutit sig och inte längre kan öppnas; kanske endast ett visst mått av våld och övermakt kan få dig att ge upp din instängdhet.

När stunden av marsch, en growlande, klagande sång och huvudrörelser är över går tempot och musiken in i något annat –  tempot förändras ofta, så fort du tror att du ska få vila i en rytm byts den. Likt en illustration av hur fort världar föds och dör i denna snabba tid som är vår. Inget är beständigt men vi består.

Musiken förändras nu till grandios hårdrock och du ser både Jimi Hendrix och Santana på scen; musikernas tekniska skicklighet imponerar; det här är inte ungdomlig utlevelse av ett källarband, det här är ett konstnärligt uttryck. Ljudvärlden förändras nu till vals, två pojkar dansar vals inför de andra med symfonisk rock som bakgrund, så ändras allt till en halvklassisk variant à la Queen och en av sångarna sjunger som Freddy Mercury. Jag imponeras av deras musikaliska mångfald; jag hör musikhistorien inflätad hela tiden. Så återvänder musiken till den taktfasta ”refrängen” med marsch, en growlande sångare och huvudsvängningar. Jag börjar känna igen mönstret. Samstämmighet infinner sig mellan utspelen i andra musikgenrer längs hela kvällens tidsaxel och publikens reaktioner ökar i styrka för varje omtag. En stark gruppstämning byggs upp.

Plötsligt  befinner jag mig bland krigare i afrikansk stam, som testar sina psyken mot varandra som inför jakten.  Hela tiden återkallas vi till varför vi är här; för att överleva.  En av sångarna talar om oceanerna, om miljöförstöringen, hur vi har ”fucked up the planet” inför sin nästa låt. Ett samstämmigt sorl uppstår.

Det här är en slags “unga krigare för livet” som på sitt sätt speglar  det de upplever och ser i en mörk tidsperiod för människan. De lever ut  det sedda på scenen och som publik. De är fortfarande unga och levande. De har ännu inte böjts av livets alla finter i vardagslivets skyttegravar. De har ännu inte  tystnat utåt. Åren och avbetalningarna har inte ätit upp de ursprungliga drömmarna och fått dem ur den inre levande kursen. De går inte med den knutna näven i byxfickan än.

Att få dela livets frustration med ett gäng unga killar fulla av liv och energi en lördagskväll, får mig att åter vilja ”surrender” till en gruppenergi, som i ungdomen. En gruppenergi som kanske kan föra mig vidare, ut ur den moderna vuxna vardagsensamheten.

Livets krigare, var ni än befinner er och i vilken ålder ni än är, ge inte upp: förena er och fortsätt kampen! Utan någon form av samstämmighet är vi bara ett textat namn på ett kontokort kastat på marken en dag.. att dö levande är målet och levande kan vi bara känna oss tillsammans.

Den fria kvinnans revir

Vetlanda kyrka sett från Tjustkulle. Foto: Ingvor Sabina Le John

 

tjustkulle-003

 

Jag växte upp i utkanten av en liten, småländsk stad med skogen bakom vår tomtgräns. Det var i en 60-tals villa med panoramafönster i köket; varje morgon före skola och hundrastning kunde man se dagens väder på nära håll till frukostgröten.

Så gott som varje eftermiddag slängde jag in skolböckerna när jag kom hem och tog med mig hunden ut på långpromenad. Vi började på de upptrampade motionsstigarna nära villaområdet för att så småningom vika av ut i storskogen på våra egna stigar. På helgerna blev vandringarna längre; jag packade ryggsäcken och var borta från morgon till skymning; vi vandrade längs sjöar, åar och under höga tallar som bildade ett slags tak över en där man gick i mossan, det kunde kännas som ett Guds tempel. Allteftersom åren gick och jag växte upp hade jag fler hundar i sällskap; jag var känd som ”hundflickan” i bygden och folk lämnade in sina hundar till mig över helger.

När jag flyttade till mitt ungdomsliv i storstaden tog jag med mig mitt vandrarbehov; jag lärde känna svenska städer genom att ströva runt i dem under 80- och 90-tal. När jag så hamnade i England på 2000-talet fortsatte mitt upptäckarliv över engelska hedar, längs Dorsets kuster och i norra Londons utkanter via nerlagda järnvägsspår. Det fanns t o m en bok som hette ”How to circle London by foot” som jag försökte klara av. För 10 år sedan hamnade jag i Malmö; jag fortsatte vandra här. Med min grannes hund som sällskap lärde jag känna olika delar av staden och dess utkanter; en runda var Bulltofta rekreationsområde, över till Segevångs golfbana mot Arlöv och sedan hemåt via Östra sjukhusets park.

Men något hände för några år sedan, inte något fysiskt, men psykiskt; jag började känna mig otrygg utomhus. Det var en märklig känsla för en kvinna som vandrat i 60 år, men de senaste åren hade tärt på mitt självförtroendekapital, dels genom glåpord i närmiljön men också av alla nyheter och  tidningsartiklar om gruppvåldtäkter, överfall och rån. Min faster som är 90 år vandrar fortfarande där hon bor i Västsverige och jag försöker ha henne som förebild, ”vågar hon, vågar jag”, men något har hänt i det svenska samhället som gör mig otrygg.

En frihet är hotad som är dyrbar; vandrandets revir snävas in för kvinnor likt frånvaron av flickor som är ute och leker där jag bor. Jag skulle vilja gå in till någon av dem och berätta om mina hundar och vandringsstigar när jag växte upp, om skogens trygga hem, om ostmackan och chokladmjölken i min ryggsäck, där jag under en paus satt lutad mot ett träd i den småländska landskapet med hunden vilande vid mina fötter; – när jag var fri och trodde mig förbli så livet ut.

Sydsvenskan

Svensk asylpolitik är antifeministisk

Jag upplever ett ökat tryck mot oss kvinnor i vardagen; kvinnlig bibliotekspersonal blir uppstressad av gäng av pojkar som stormar in och högljutt kommenterar och oroar och skriker.

Min kusin i Florida, USA rapporterar om hur kvinnlig lärarpersonal gråter på skolan pga trakasserier från manliga elever från Mellanöstern.

Utländska pojkar med enbart fjun på hakan spottar när jag passerar i kort kjol i Malmö.

Att sitta med en kopp kaffe i trädgården som ensam kvinna ger reaktioner från andra huset där mödrar aldrig sitter ute eller flickor aldrig leker utomhus.

Livsytan för kvinnor dras åt; du ska känna obehag av att röra dig ensam ute i samhället och hellre välja att stanna inomhus.

Jag är inte insatt i Kanadas invandrarpolitik, men det lilla jag har läst säger mig att deras mer balanserade intag av flyktingar; kvinnor, barn och män direkt från lägren, verkar vara bättre än att göda smugglare att föra  ensamma män och pojkar över Medelhavet.

Jag är inte emot flyktingar som fenomen. Jag är bara emot  den nuvarande obalansen och dess konsekvenser.

“Grupptrakasserier och ofredanden av kvinnor är fler exempel på asocialt beteende hos dessa gäng. Under sådana omständigheter blir kvinnors möjlighet att röra sig fritt på offentliga platser avsevärt svårare.”  Valerie M Hudson, professor och ansvarig för the Program on Women, Peace and Security, Texas A&M University, USA

Göteborgsposten

Kvartal

Ann Heberlein

Katerina Magasin

Det är vår alienation som ger oss vår längtan, driften att hitta hem

“Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare” (musiker Eva Dahlgren).

Som ung var jag en trotsig visionär. Jag brandtalade på allehanda torg om kvinnans frigörelse så att lördagsruschen stannade av för att lyssna – och applådera. I den stunden var jag lycklig. Varför? Jo, jag hade förvisso nått fram till “de andra” och uttalat mitt kvinnliga hjärtas sanning som jag lärt mig av Simone de Beauvoir, men jag hade också brutit igenom individualismens fängelse och skapat en “vi-känsla” där på Gyllentorget i studenternas Linköping. “Tillsammans” (Lukas Moodysson) gör vi det, tillsammans befriar vi oss på alla plan. “Förena” var 1970-talets ord.

“Orden som befriar” (författare Marie Cardinal)

Sedan kom 80-talet. Den yttre folkliga arenan dog undan när medelklassens amerikanska familjevärld blev samhällsidealet i stort. Energin vandrade över till att var och en i sin familj skulle försöka rädda balansen genom freudianska vandringar till barndomens land och skapa personliga lösningar på livets problem. Genom att förstå ditt inre och ditt personliga familjetrassel skulle “orden som befriar” komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergmandrama. Jag minns sena nätter med tända ljus och djupa samtal, dagböckerna fyllda med ord och dikter som flög på silvervingar. “Integrera” var 1980-talets ord.

“Kärlekens mening är att förena” (the Course of Miracle)

Så ökade ensamhushållen i takt med samhällets kollaps på 90-talet. Den nya arbetslösheten startade vågor av flyttlass igen till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen. Småstadsorterna började  sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt segertåg och människor förtidspensionerades “en masse”.

Nu gick energiresan inåt, bortom egot, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans, Nu kunde du själv gå en kurs i handpåläggning och utföra under utan att vara antingen religiös eller Uri Geller. Ur boken “En kurs i mirakler” vaskade jag fram orden: “The function of love is to unite”.  “Hela” var 90-talets ord.

Förena, integrera, hela

Alla dessa energivågor flyter var de kan för att komma fram bland tillvarons stopp och hinder. Längtan efter enhet, på alla nivåer, rullar som ett dånande hav in mot våra livs stränder. Vad är det för enhet vi längtar efter? Barndomens symbios med modern, enheten med Gud, stammens skyddande vi-känsla?

Några tänkare har skrivit om vår alienation: teolog Martin BUBER beskriver i sin bok “Jag och du” hur synen på vad som är en människa förändrades i takt med hur civilisationen förändrades. Hos de gamla grekerna ansågs människan endast vara till i sin dialog med omgivningen. Det var först när medeltidens uppblomstrande handelskapitalism gick över i renässansen och den moderna fysiken kastade loss från kyrkan, som människan kom att ses som ett självständigt objekt i tillvaron, ensam på sin vandring.

Jesper HOFFMEYER har en mer biologisk syn på människan. I sin bok “Livstecken” säger han följande: ” Att människans väsen rymmer en grundläggande existensiell splittring är ett tema som återkommer om och om igen hos filosofer, psykologer och psykoanalytiker som har ägnat sig åt “självet”. Och denna splittring är naturligtvis också källan till det mänskliga begäret. Den längtan att bli hel igen som är själva livet: den oändliga genomsökningen av existensens mångfaldiga teman. Det är splittringen, den grundläggande omättligheten, som gör att världen betyder något, att vi begär den.. Det är vår alienation som ger oss längtan, driften att hitta hem. Den holistiska drömmen om splittringens upphävande är en dröm om dödens lycksalighet, om all betydelses upphörande”.

Författaren Laurens van der Post levde en stor del av sitt liv i Afrika och med ett naturmänniska-perspektiv. I sin bok “Jägarens hjärta” beskriver han sina kontakter med bushmänniskan i Kalahariöknen. Om nutidsmänniskan skriver han:

“Människan har aldrig förut ägt så stor kunskap, men låt henne plötsligt bli ensam på en bergstopp med vinden eller vakna mitt i nattens tystnad, så får hon en skrämmande förnimmelse av att hon är en främling både för sina närmaste och för sig själv.” Om bushmänniskan säger han: “Denna första individ levde i den mest fullkomliga intimitet med naturen. Det fanns inget opersonligt i hans förhållande till vare sig människor eller djur eller växter.. Han hade ingen förnimmelse av att han inte hörde ihop med sin omgivning eller med livets gång runt honom – ingenting av den isolering som i all hemlighet fräter på den moderna människans livsmod och individualitet.”

Och där står vi fortfarande idag. Med en känsla av att världen förlorat sin charm och att livets mening tycks ovissare än någonsin. Är det någon som har en lösning? Det är dags att träda fram nu..

Bor du “enzam”?

 

Plötsligt hör jag en röst bakom mig som säger:  Bor du enzam?

Jag tittar upp ur mina papper som ligger på bordet framför mig. Jag sitter i trädgården vid vårt hyreshus och jobbar med en text.

Där står en nyinflyttad granne som jag sett bekanta sig med omgivningen genom att promenera runt kvarteret då och då. Hans fru har jag sett ute en gång, hans två söner har redan anslutit sig till barnen som leker på gården.

Jag bjuder honom att sätta sig vid bordet medan jag försöker utröna om det är vänligt frågat och början på en givande grannrelation. Eller ytterligare en av dessa ”kvinnokontroller” som jag råkat ut för under senare år. En ensam kvinna utomhus utan barn verkar vara provocerande på något sätt nuförtiden. Jag får lite tunghäfta när jag inte direkt kan bestämma vilket det är.

Han sätter sig faktiskt  vid bordet och börjar  uppfodrande  titta på mig. Inget leende, ingen vänlighet, bara två ögon som iakttar mig. Han bär shorts, kortärmad tröja och på fötterna flip-flops. Vi befinner oss i de sista dagarna av svensk sommar. Så tittar han på mina papper på bordet och börjar fingra bland dem som om han letar efter något. Kanske är han bara nervös.

Jag försöker stoppa honom genom att dra blocken till mig och börjar svara lite snabbt:

– Ja, jag bor ensam.

–  Är du lärare? Varför bor du ensam?

Fortsätter förhöret. För nu har jag bestämt att det är ”inre passkontroll” tills vidare. Jag väljer att svara ur repliklåda A som jag använder när jag utsätts för dessa närgångna förhör. Jag sitter ju ute och skriver ensam på olika platser runt om i staden.

– Min man dog, mina föräldrar dog, min bror bor i Afrika, min faster är 89 år. Min mage kan inte få barn. Då måste man bo ensam i Sverige, svarar jag och hoppas på ett medkännande ögonkast men jag ser inget.

Allt jag säger är ju också sant  men med den skillnaden att jag som HSP:are behöver min ensamhet för att hämta mig från vardagslivets hårda puckar av idag. Och för att kunna skriva. Men detta är ju inget jag kan förmedla till en nyanländ svensk med dåliga språkkunskaper sådär i ett första andetag. Jag bestämmer mig för att ta situationen med ro och se hur grannsämjan utvecklas. Jag frågar vad han heter och han svarar.

I samma stund som jag räcker fram handen och ska säga mitt namn är han redan uppe på benen och på väg bort. Jag tänker att nästa gång ska jag berätta vad en HSP:are är för något och vad jag skriver om.

Om han är intresserad.

Sydsvenskan

det står och väger

DET STÅR OCH VÄGER , skrivet av MAX TEGEMARK

….” Jag tyckte också min korta livstid tedde sig betydelselös jämfört med det väldiga kosmiska tidsspannet. Men vårt korta århundrade är antagligen det mest betydelsefulla i vårt universums hela historia: det är antagligen under vår livstid som det kommer att avgöras om det får en meningsfull framtid. Vi kommer att ha teknologin att antingen förinta oss själva eller att sprida frön av liv i kosmos. Det står och väger och jag tvivlar på om vi kan stanna kvar vid detta vägskäl i mer än hundra år till. Om vi till slut väljer livets väg och inte dödens kommer kosmos i en avlägsen framtid att fyllas med liv som kan spåras tillbaka till det vi gör här och nu. Jag vågar inte gissa hur man kommer att se på oss, men jag är säker på att vi inte kommer att bli ihågkomna som betydelselösa”.