2001 köpte jag mig en dator. En bekant som arbetade med datorer uppe på Njudungs gymnasieskola satte upp den åt mig. En stor låda på golvet och en skärm och ett tangentbord på mitt gamla, infällda symaskinsbord. Jag tillbringade nu mer tid ute på nätet och pratade med folk på diverse sajter där än jag tillbringade ute på stan.

En dag på en sajt för singlar fick jag kontakt med en engelsman i London, Christopher. Hans engelska var fullständigt utmärkt. Våra emails började flöda. En helg kunde vi vara uppe i 20 emails fram och tillbaka. Vi skrev om allt möjligt; allt från författare till politik. Christopher skulle senare säga att ” you fell in love with my punctuation”. Ja, han använde semikolon vilket är mitt favorittecken! Vem kan motstå en sådan skribent. Emailen flödade hela 2001 samt att vi började tala över telefon under hösten. Vid jul kom ett julkort från USA där han hade en flickbekant.

Då och då ”liftade” jag med lastbilschaufför Ulf till södra Sverige för att träffa min mamma som bodde i Malmö sedan 80-talet. Han är långdistanschaufför och vi brukade säga hejdå när jag klev ur hans lastbil vid ankomsten till Malmö. Han brukar fortsätta söderut genom Tyskland och ofta vidare till Italien med sin last.

Denna tidiga februarimorgon satt vi sömniga bredvid varandra i lastbilen; klockan var ungefär fem på lördagsmorgonen och solen hade ännu inte stigit över horisonten. Jag älskar alltid den här stämningen; att sitta i en varm lastbil och mysa med radion på och känna hur gryningen sakta bryter fram, medan landskapet utanför fönstret förvandlas från den täta skogen runt min hemstad till de öppna slätterna i södra Sverige.

Ulf satte på kaffet och berättade att han den här gången skulle han åka till England istället för sin vanliga rutt. Jag nämner min engelska ”vän” på nätet och skämtar om att bara dyka upp på hans trapp. Det ena leder till det andra; istället för att besöka min mamma följer jag med honom till England. Resan skulle ta ungefär en vecka. Jag vill ringa min engelska vän, men jag vill också spela honom ett spratt, så jag väntar tills vi några dagar senare befinner oss på M25 runt London.

Innan jag bestämde mig för att åka till min mamma den helgen, innan jag visste att jag skulle åka till England, hade jag drömt om att befinna mig i någon annans lägenhet; först i ett stort vardagsrum med utsikt över en trädgård, där det stod gul- och brunrandiga solstolar. Sedan befann jag mig i ett kök och det serverades mat framför mig hela tiden. Runt omkring mig var det väldigt stökigt. När jag kom in i Christophers lägenhet blev jag helt överväldigad! Det var samma, stora vardagsrum; han hade två solstolar som var exakt likadana som i min dröm, bruna och brandgula. Senare blev det han som lagade all mat och dukade fram den, och det var väldigt stökigt i radhuset! En ungkarlslya.

När Ulf och jag kom fram till Malmö hade han redan ringt sin chef och ordnat biljett över Engelska kanalen. Nu gällde det mammas reaktion! Vi gick upp till henne i Kirsebergs vattentorn, där jag själv skulle sitta en dag och skriva detta. Hon kände Ulf från tidigare liftarresor.

-Mor lilla, sa Ulf och la armen runt henne. Nu är det så att jag tar med dotera din till England för en vecka.

Reaktionen blev lugn. Hon sa bara: Ingvor har levt såhär sedan tonåren. Ta du med henne! Ska ni ha smörgåsar med er?

Jag minns inte längre om det blev några medhavda smörgåsar eller inte men iväg åkte vi.

Ulf berättade att en engelsk arkitekt gift med en svenska ville ha ett svenskt trähus från Sverige. Vi kom med vissa moduler, två andra lastbilar skulle möta upp oss i Tyskland. Tillsammans skulle vi ta oss över kanalen via Holland och ta oss ner till Kent i sydöstra England, där de bodde.

Min bror kommer på besök till Malmö. Vi bestämmer oss för att ta en tur till Danmark och titta på när flygplan lyfter och landar på Kastrup.

En förmiddagen gav vi oss iväg med pendeln från Östervärn station. Resan till Hyllie gick enligt planen. Konduktör som lade ut ramp åt min rullstol så korrekt. Vi klev av i Hyllie för att byta till Öresundståget.

Nu började problemen. Första tåget lämnade oss kvar på perrrongen. Ingen konduktör dök upp och hjälpte oss ombord. Vid nästa tåg dök inte heller någon konduktör upp och ett antal passagerare ryckte in och lyfte mig ombord.

Så for vi över Sundet. Vädret var halvhyfsat.

Så var vi framme i Kastrup och skulle gå av. Vilket var helt omöjligt då dörrarna på avstigningssidan var avstängda. Stående folk började fly genom tågkupéerna för att hinna med sina flyg eller möta ankommande. En ung kille skulle gå på sitt skift på Ryan Air som steward.

Kvar blev de som skulle vidare – och jag i min rullstol. Min bror banade sig framåt mot tågets framända och hittade föraren och sa att han får inte åka förrän hans syster har kommit av. Sedan hittade han konduktören i sin hytt. Varför kallade ni inte på mig, muttrade han. Hurdå, undrade min bror. Det finns ingen knapp där vi är. Den satt visst vid en toalett i andra änden av vagnen visade det sig.

Så kommer min bror stövlande med konduktören i släptåg. Han får inte heller upp dörrarna trots sina nycklar. En mamma med barnvagn börjar få panik. Till slut lyfter hon upp den två trappsteg in i den trånga gången i vagnen och försvinner.

Nu ser vi den vägen som enda lösningen för mig också. Jag ställer mig upp och tar mig upp de två trappstegen till kupén. Några lyfter upp min rullstol efter mig. Då fastnar den i brandsläckaren så min bror river ut den från under ett säte.

Nu kan vi med nöd och näppe rulla framåt med många krockar längs sätena. Gången är extremt smal. Väl framme vid den andra utgången inser vi att det är två trappsteg ner till perrongen. Mina hjälpänglar lyfter ner mig till perrongen. Öresundståget kan äntligen börja rulla. Vi vinkar och folk vinkar tillbaka genom fönstren när de far vidare. Minst 10 minuter försenade.

Nu är vedermödorna över, tror vi..

Efter lunch på ett café på terminalen och med en dyr nota på danska för två kaffe och två smörgåsar och efter ha åsett kära återseenden mellan mötande och ankommande, letar vi efter busskylten och hamnar till slut på 35:ans hållplats mot Dragör.

Danska bussar har elektriska ramper som åker ut vid knapptryckning. Första bussens ramp fungerade inte. Han åkte vidare. Nästa buss kom. Nu blev jag återigen ombordburen av medpassagerare. Vi börjar färden mot utsiktsplatsen för flygspotting. Flyvergrillen. Men väl i Dragör säger chauffören att det är fel buss. Han ska inte runda flygplatsen utan ta en annan rutt. Vi går av.

Nästa buss har fungerande ramp. Vi rundar Kastrup och närmar oss terminalen från andra hållet. Vi stiger av vid Amager Landevej och hör flygmotorer brumma i närheten. Vet ni vad denna skylt betyder?

Vi går mot motorljudshållet och ner en återvändsväg. Där ligger Flyvergrillen vid ett stängsel. Vi ser flygplan passera accelererande. Jag uppslukas av situationen och tillsammans med andra ropar jag ”lyft” men det gör de inte förrän långt borta. Min bror säger att jag var den enda som skrek det..

När vi är nöjda ska vi ta bussen sista biten tillbaka till terminalen. Då visar det sig att det är byte av buss halvvägs denna korta sträcka. Vi väljer att åka hela flygplatsen runt igen, tillbaka samma väg för att slippa det.

Danska tidtabellskyltar är mystiska. Det står hvar 30.minut. Räknat från när? På nästa hållplats står det något annat eller? Här verkar det vara varje hel och halvtimma.

Denna buss´chaufför visste inte var knappen för att skjuta ut rampen satt så min bror fick bära på mig.

Vi ser andra bättre spottingpunkter på hemvägen som man bara kan nå med bil eller cykel. Där ser man planen verkligen lyfta. Det får bli en annan gång!

På 70-talet, före jag kom in på lärarutbildningen, ville jag bli bonde.

Jag fann en bonde i Dalarna som ville ta emot mig: Hilding Staffan och hans familj. Jag kom till hans gård i byn Åsen, norr om Mora. En liten gård med kor, får och mycket skog vid Östra Dalälven söder om kraftstationen Trängslet. Där bodde jag två och ett halvt år innan jag kom in på lärarlinjen i Linköping. Jag skötte får och hjälpte till att plöja, bygga silos och fälla träd. Frun Siri och systern Hedvig skötte korna.

Jag körde traktor på branta sluttningar längs älven. Jag löste traktorproblem själv när t ex fläktremmen gick sönder långt hemifrån. Hans uppfödning av bordercollies var en lätt syssla:  en valp blev ”min”. ”Hagga” döpte vi henne till efter Hildings arga utbrott ibland när kvinnfolket hade varit extra hårda mot honom på gården och kallat honom ”HIlding Wilding” när han inte hade lytt dem.

Mossberg, älgjakt.

Jag tog examen och fick älgskyttemärket och kunde vara med som första, kvinnliga jaktdeltagare i Åsens sockenlag. Gubbarna skrattade när jag svarade i Hildings walkie-talkie. ”Har du kummi i målbrotti, Hilding! Jag användes till att forsla hem fällda älgar för styckning. Jag fick följa efter Hildings bil i min traktor dit jägarna hade släpat fram dem. De bands fast på min kärra och sedan lämnades jag åt mitt öde att hitta vägen ner från berget. Ibland körde jag vilse längs de smala grusvägarna och kom hem sent på kvällen. Jag hoppades att älgens ande inte var sur på mig där i mörkret. Jag fällde aldrig någon.

Min Hagga “kumb iointer jär!” “Kom genast hit!

Jag lärde Hagga valla och var mäkta stolt när hon kom med fåren rappt och beslutsamt. Hon var en underbar vän och jag besökte gården i många år under min utbildningstid i Linköping. Då gick vi långa sträckor i naturen. Kära Hagga, jag glömmer aldrig dina trogna ögon!

Jag lärde mig deras dalmål och kunde tala ganska obehindrat på enkelt dalmål men språket var avancerat och kommet ur arkaisk svenska och lät lite isländskt. Sa Hilding när han hörde isländska. Älvdalsmålets grammatikbok skrevs på gården av Lars Levander. Upptecknaren bodde där i omgångar på 30-talet.

En gång när vi var på midsommarfirande till Rot Skans fick vi vara med om något mycket speciellt. Fram till mikrofonen steg en amerikan och började prata ålderdomligt dalmål. Alla tystnade i andakt. Det var ett historiens vingslag att höra detta. Hilding sa att vissa ord använde bara hans farfar. Amerikanen berättade att han hade lärt sig tala “svenska” i Amerika av sina förfäder.

Nu ville familjen återvända till fosterlandet en gång på äldre dagar.De hade kommit till Malmö och inte förstått ett ord! Någon hade satt dem i kontakt med Lunds universitet. Där visade man på en karta att dalmål bara pratades i ett visst område längre norrut. De tog tåget upp och hade nu hamnat på Rot Skans.

Hilding hade en fiskedamm längs älven nära Trängslet. Där odlade han laxöring mm och sålde fiskekort till turister. När vi kom körandes med fiskekort att sälja fick vi en hutt eller två. Det var inte bra att vi båda två körde påverkade så vi bestämde att vi drack varannan dag. En kväll blev vi inbjudna i husvagnen till den finska mästaren i dragspel. Vi fick höra en virtuos på dragspel!

Det gick bra tills en dag när vi hade varit och plockat hjortron och vi inte hade ätit ordentligt. Det var min tur att dricka. Det blev för många supar och Hilding fick bära mig till bilen. Nästa dag kunde jag inte lyfta ena armen. Jag hade sovit sönder en nerv i axeln. Det bar iväg till doktorn. Han sa att detta bara drabbar alkoholister. Nog log Hilding lite. Det tog två månader innan armen var tillbaka. Nu kallades han återigen Hilding Wilding av frun Siri och hans syster Hedvig!

Infallsvinkel 1:

I juletider sjunger vi ofta den välkända psalmen ”Härlig är jorden”. Vi sjunger utan att kanske riktigt tänka på textens innehåll ”tidevarv komma, tidevarv försvinna”. De flesta av oss befinner ju sig inne i ett tidevarv och att greppa över en svindlande tidsrymd som spänner över sekler, tillkommer oftast de vars egna tidevarv håller på att rinna ut av mycket hög ålder.

Allting har dock sitt tidevarv; allting tar slut.

Om vi applicerar den tanken på dagens samhälle kan vi känna att de sista resterna av 1900-talets tidevarv håller på att lägga sig till ro. En ny tid är på väg; vi kan känna det i luften, hur människor talar, vad ungdomar frågar om, vad sociala medier förmedlar, hur världspolitiken utvecklar sig.

De olika faserna inom en organisation kan också ses som ett tidevarv. Inom organisationsteori får man lära sig om allt från eldsjälens/entrepenörens tid, fram till slutet, där endast ett skal återstår av kärnan. Byråkraterna styr nu med kalla siffror framför ögonen. utan att ens kunna namnge grundaren.

Den teorin gäller också för politiska partiers livscykler. De startas som en rörelse där man tar parti för något. De utvecklas och frodas i rätt klimat, de upplever sin storhetstid, de stagnerar och tappar eldsjälarnas röster i ett förändrat klimat – och till slut kanske det är dags för dem att dö. Eller genomgå en metamorfos. För det är väl inte av ekonomiska skäl ett parti hålls igång? Det har väl inte blivit ett levebröd?

Och vad säger det om ett land där inga nya partier skapas? Jag skulle säga att det landet är på väg att stagnera, att bli ett tomt skal. Ja, vad hjälper det ett parti att ”vinna hela landet men förlora sin själ”? Ett tomt skal är inte vad landet behöver.

Infallsvinkel 2:

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans bok “The New Totalitarians” ut och året därpå i översättning som “Det blinda Sverige”.(gratis på Internet Archive) 

På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett “halvt” västerländskt nordligt land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med Europa. I sin bok beskriver han hur renässansen, med individens synliggörande, aldrig nådde det svenska folket utan stannade på kontinenten; Sverige låg kvar i medeltidens tänkande i kollektiv in i nutid. Liberalismen gjorde dock sina framstötar även i Sverige och t ex rösträtt och kvinnosaksfrågor tog plats. Sakta men säkert har samhället ändå marinerats i den liberala ideologin men aldrig fullt ut till gräsrötterna. Rutherford säger så sent som på 1960-talet: ”I Sverige är människan en kollektiv varelse och saknar existens utanför gruppen.”Kanske är dock Sverige äntligen redo, 60 år senare, för individens egen kraft. Ett nytt tidevarv är på väg. 

Infallsvinkel 3: 

Det jag främst lärde mig i Bengt Ericssons bok ”Den härskande klassen” är hur den demokratiska processen underminerats genom kommunsammanslagningarna på 70-talet då 200.000 lokala fritidspolitiker försvann. Samtidigt halverades antalet partimedlemmar mellan 1979 – 1991 för att sedan halveras ytterligare en gång mellan 1991 – 2009. Idag har vi kvar ca 3 % av Sveriges befolkning som är med i ett parti, skriver han.

Jag tänker att det är de låga siffrorna vi får leva med. Saker och ting kommer inte att bli som förr med en lokal förankrad folklig politik som jag själv skriver om i ”Var är arvtagarna till er vrede?” riktat till socialdemokraterna. Nu riktar jag samma fråga till Liberalerna.

Idag, med ett starkt förändrat mediaklimat, är just INDIVIDEN vägen till framgång. Individen som liberalerna säger sig vilja värna mot etablissemanget. Enligt Demokratidagarna så byter så många som 30% parti i de moderna valen.

<br>

Men Liberalernas samverkan med yttervärlden känns något tom och konturlös. Det är inte mycket individverkan som når vardagsrummen. Hemsidan är en passiv, färglös sida som säkert glädjer en bankkamrer men vill man nå dagens unga krävs ett annat förhållningssätt, det krävs engagerade ANSIKTEN att identifiera sig med!

Lägg upp era aktiva namn på frontsidan med ett ansikte att känna igen samt möjlighet att föra en dialog direkt genom hemsidan. Annonsera efter de som går med en vrede som skulle kunna politiseras in i ”individernas gemenskap”.

Liberalerna i Sverige måste förnya sig inför en ny tid. Det gamla tidevarvet är över; liberala ideér är idag en del av svenskt liv och inget exklusivt för just Liberalerna. Nu krävs en nystart!

Min förra blogg- tidigt 2000-tal: https://kirsebergnews.wordpress.com

Ur “Min egen elds kurir” Harry Martinsson författarliv s. 559-560 samt dikt Andliga behov s. 583. Aniara s. 640-641. Johan Svedjedal. Albert Bonniers Förlag 2023

Det blev en lyckad skörd av inslag i årets adventskalender. Tack för alla inskickade videos!

https://www.youtube.com/channel/UC_gLgT08sj5cnxeGjUG0LRQ

Så är absolut sista släktforskningsboken avslutad! Tre pappersversioner och ett PDF. På svenska.

The final book about my ancestors is finally published! Three paper versions and one PDF to download. In Swedish.

Första PDF:et är omslaget, andra är själva boken! / The first PDF is the cover, the second the book itself.

The best translation program: https://www.deepl.com/sv/translator

En av de bästa artiklarna som jag har läst sedan 2015.