“The post-industrial city, then, is also likely to be a dual city” aka Malmö

“Thus the broad middle of urban societies may be shrinking, while the income gap between the well paid and the working poor widens. The post-industrial city, then, is also likely to be a dual city,
in which rich and poor draw further away from each other spatially within the urban region, as well as in terms of differential access to economic resources. While the extent of this dichotomy and its meaning is a subject of continuing scholarly debate, few observers deny that troubling social consequences are to a greater or lesser extent a constituent accompaniment of the post-industrial urban order (Davis, 1992b; Marcuse, 1997; White,”

“The present global economy,they hold, constitutes a disordered interregnum that possesses neither adequate regulation nor the basis for a new coherence. Renewed stability can only come from ‘a new institutionalfix … at the global scale’”

Will Malmö be another Philadelphia?

“To encourage service-based economic growth, successive Philadelphia administrations after 1950 supported large-scale urban renewal that demolished numerous businesses on the margins of downtown and several neighbourhoods of mostly poor residents. In their place rose the glimmering office towers of the post-industrial service economy, along with upscale retail establishments and luxury housing targeted for the affluent professionals who would inhabit those steel-and-glass skyscrapers by day. As so often in the course of urban renewal in the United States, the poor and the marginal, who dared to live in the path of someone else’s definition of progress, were summarily bulldozed out of the way (Kantor, 1988: 256–8; see also Beauregard, 1989; Guinther, 1996: 204–35).

“The ancient world lasted for 3,000 years, the medieval age for less than 1,000 years,
and the industrial era for about 100 years. Our post-industrial revolution has
occurred in just 25 years, and its pace is quickening. In one great blow, the new
revolution has remade the industrial fabric of society, radically altered the behavior of
capital, broken down national boundaries and is remodeling government. (Savitch,
1998:249)”

The Post-Industrial City
Douglas V. Shaw

Editorial matter and selection © Ronan Paddison 2001

The psychology behind globalism, nationalism & political tribalism – Jonathan Haidt

The psychology behind globalism, nationalism & political tribalism – Jonathan Haidt

“you must always look at the sacred value of each group to understand what happens.”
“every political movement is like religion”
“you can only have a shared vision among people who have a sense of shared identity”
“Social media has created political tribalism, democracy is in danger”.

Lex Ingvor – när kommer den?

Min faster på 90 år ringer en kväll och ber mig bila upp till henne
från Malmö, för att hon inte kan få ut sitt ID-kort.

Jag beställde tid hos Polisen för en och en halv månad sedan åt henne via internet. Kötiden var lång som för många andra svenskar vid denna tid på året så inget mer med det,  men det är nu det börjar bli verkligen absurt.
Min faster berättar att hon kom till polisen till denna tid i juli, nyklippt
och  frissad som äldre människor är inför fotografering. Då möttes hon av
orden “du måste ha någon anhörig med dig som kan identifiera dig. Kom
tillbaka en annan dag vid kl. 09.00 så ordnar vi det hela”.
Till saken hör att hon “blev av med” körkort, id-kort, kontokort
och  busskort en dag på stan.. men hade kvar ett utgånget pass hemma. Passet var mycket likt henne i nutid.

Jag bilar upp och vi infinner oss nästa morgon kl. 09.00 hos polisen. Jag
visar min legitimation på att jag är jag. Jag intygar högt och
tydligt att min faster är min fars syster.

“Hur ska vi kunna veta att ni är släkt” undrar polisen då. Krav på
dokument som styrker vår relation var inget som nämndes vid första
mötet med henne. Polisen börjar slå på sin dator i skatteregistret. Då min far
är död kan de inte styrka hans och hans systers relation och därigenom
vår.

Nu ber de oss åka till Skattemyndigheterna vilket vi också gör. Min
faster börjar bli trött. Vi väntar 20 minuter i regn innan de öppnar för dagen.

Där får vi veta att samma svar gäller som hos polisen men med undantaget  att de kan göra en sammanvägd bedömning om vi är släkt efter att ärendet har gått en runda till Skattemyndigheterna i Stockholm. Jag kan återkomma med min faster
om några veckor igen, när de har fått svar. Då kan de göra
en sammanvägd bedömning med oss två framför sig om vi troligen är
släkt.

Eller, säger kvinnan, “så forskar ni i kyrkoarkiven efter en notis där
syskonskapet kan bevisas genom att föräldrarna till dem står angivna
med  sina barn under”.

Nu tittar jag i väggen en stund för att inte tappa fattningen. Ska vi
behöva släktforska för att få ett ID kort för min faster!

Vi åker hem till min faster och dricker kaffe under tystnad. Otroligt,
säger min faster. Jag nickar instämmande.

Så ringer jag Riksarkivet och berättar vår situation. De kopplar vidare
till en man som räddar hela situationen. “Jag får inte göra så här,  man  får inte lämna ut uppgifter om människor som inte har varit döda i 100  år ( min far dog  2011) men jag gör ett undantag. Ni måste få hjälp i  denna absurda situation”.

Som genom ett trollslag har han hittat min  farfar och farmor med sina fyra barn på en sida och ett foto dimper ner i min mailbox. Jag tackar honom av hela mitt hjärta.

Nu susar vi tillbaka till Polisen med min surfplatta i högsta hugg. De ser
lite förvånade ut. Redan tillbaka? Jag visar upp mailet för kvinnan bakom
glaset och nu kan man göra ett IDkort åt min faster så hennes normala  liv
kan komma tillbaka efter 2 månader. Fast nu är hennes hår i en enda  röra
av regnet som följt oss alla dessa sex timmar vi ägnat åt att stå i kö  utomhus; och springa fram och tillbaka till bilen.

Hon ler så gott det går åt passkameran och blixten kommer. En trött
människa syns på kortet och jag tycker synd om henne.

Jag frågar polisen bakom glaset hur ofta denna situation uppstår. Hon
svarar att det sker varje vecka.. Jag suckar, troligen kliver varje vecka  i
en svensk stad en pensionär in för att få ett nytt IDkort. Många av  dem
kommer inte att ha en brorsdotter som kan avsätta en hel vardag till
detta  arbete, som dessutom också har datorvana, de kanske inte har någon
släkt  kvar i livet alls. Detta krångel som min faster utsatts för är inte
värdigt ett modernt samhälle som Sverige. Denna utsatta grupp måste få
hjälp.

Jag föreslår att alla berörda myndigheter som kan utfärda IDkort/pass
får tillgång till en kontakt på Riksarkivet som snabbt kan ta fram en
relation ur det förflutna vid situationer som denna med min faster. Det
är de äldre ensamma pensionärerna verligen värda!

Fram för en Lex Ingvor!