Svensk asylpolitik är antifeministisk

Jag upplever ett ökat tryck mot oss kvinnor i vardagen; kvinnlig bibliotekspersonal blir uppstressad av gäng av pojkar som stormar in och högljutt kommenterar och oroar och skriker, min kusin i Florida, USA rapporterar om hur kvinnlig lärarpersonal gråter på skolan pga trakasserier från manliga elever från Mellanöstern. utländska pojkar med enbart fjun på hakan spottar när jag passerar i kort kjol, att sitta med en kopp kaffe i trädgården som ensam kvinna ger reaktioner från andra huset där mödrar aldrig sitter ute. Livsytan för kvinnor dras åt; du ska känna obehag av att röra dig ensam ute i samhället och hellre välja att stanna inom hus – som deras mödrar. Jag har också sett småflickor trakasseras av sina bröder ute så de rusar in. Det är väl så det börjar.. Gängen ute är så gott som enkönade.

Jag är inte insatt i Kanadas invandrarpolitik, men det lilla jag har läst säger mig att deras mer balanserade intag av flyktingar; kvinnor, barn och män direkt från lägren, verkar vara bättre än att göda smugglare att föra  ensamma män och pojkar över Medelhavet. Jag är inte emot flyktingar som fenomen. Jag är bara emot  den nuvarande obalansen och dess konsekvenser.

“Grupptrakasserier och ofredanden av kvinnor är fler exempel på asocialt beteende hos dessa gäng. Under sådana omständigheter blir kvinnors möjlighet att röra sig fritt på offentliga platser avsevärt svårare”

http://www.gp.se/nyheter/debatt/abnorma-antalet-unga-m%C3%A4n-ett-problem-f%C3%B6r-sverige-1.15076  

https://kvartal.se/fredagsintervjun/gst-i-fredagsintervjun-22-mauricio-rojas

 

Det är vår alienation som ger oss vår längtan, driften att hitta hem

“Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare” (musiker Eva Dahlgren).

Som ung var jag en trotsig visionär. Jag brandtalade på allehanda torg om kvinnans frigörelse så att lördagsruschen stannade av för att lyssna – och applådera. I den stunden var jag lycklig. Varför? Jo, jag hade förvisso nått fram till “de andra” och uttalat mitt kvinnliga hjärtas sanning som jag lärt mig av Simone de Beauvoir, men jag hade också brutit igenom individualismens fängelse och skapat en “vi-känsla” där på Gyllentorget i studenternas Linköping. “Tillsammans” (Lukas Moodysson) gör vi det, tillsammans befriar vi oss på alla plan. “Förena” var 1970-talets ord.

“Orden som befriar” (författare Marie Cardinal)

Sedan kom 80-talet. Den yttre folkliga arenan dog undan när medelklassens amerikanska familjevärld blev samhällsidealet i stort. Energin vandrade över till att var och en i sin familj skulle försöka rädda balansen genom freudianska vandringar till barndomens land och skapa personliga lösningar på livets problem. Genom att förstå ditt inre och ditt personliga familjetrassel skulle “orden som befriar” komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergmandrama. Jag minns sena nätter med tända ljus och djupa samtal, dagböckerna fyllda med ord och dikter som flög på silvervingar. “Integrera” var 1980-talets ord.

“Kärlekens mening är att förena” (the Course of Miracle)

Så ökade ensamhushållen i takt med samhällets kollaps på 90-talet. Den nya arbetslösheten startade vågor av flyttlass igen till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen. Småstadsorterna började  sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt segertåg och människor förtidspensionerades “en masse”.

Nu gick energiresan inåt, bortom egot, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans, Nu kunde du själv gå en kurs i handpåläggning och utföra under utan att vara antingen religiös eller Uri Geller. Ur boken “En kurs i mirakler” vaskade jag fram orden: “The function of love is to unite”.  “Hela” var 90-talets ord.

Förena, integrera, hela

Alla dessa energivågor flyter var de kan för att komma fram bland tillvarons stopp och hinder. Längtan efter enhet, på alla nivåer, rullar som ett dånande hav in mot våra livs stränder. Vad är det för enhet vi längtar efter? Barndomens symbios med modern, enheten med Gud, stammens skyddande vi-känsla?

Några tänkare har skrivit om vår alienation: teolog Martin BUBER beskriver i sin bok “Jag och du” hur synen på vad som är en människa förändrades i takt med hur civilisationen förändrades. Hos de gamla grekerna ansågs människan endast vara till i sin dialog med omgivningen. Det var först när medeltidens uppblomstrande handelskapitalism gick över i renässansen och den moderna fysiken kastade loss från kyrkan, som människan kom att ses som ett självständigt objekt i tillvaron, ensam på sin vandring.

Jesper HOFFMEYER har en mer biologisk syn på människan. I sin bok “Livstecken” säger han följande: ” Att människans väsen rymmer en grundläggande existensiell splittring är ett tema som återkommer om och om igen hos filosofer, psykologer och psykoanalytiker som har ägnat sig åt “självet”. Och denna splittring är naturligtvis också källan till det mänskliga begäret. Den längtan att bli hel igen som är själva livet: den oändliga genomsökningen av existensens mångfaldiga teman. Det är splittringen, den grundläggande omättligheten, som gör att världen betyder något, att vi begär den.. Det är vår alienation som ger oss längtan, driften att hitta hem. Den holistiska drömmen om splittringens upphävande är en dröm om dödens lycksalighet, om all betydelses upphörande”.

Författaren Laurens van der Post levde en stor del av sitt liv i Afrika och med ett naturmänniska-perspektiv. I sin bok “Jägarens hjärta” beskriver han sina kontakter med bushmänniskan i Kalahariöknen. Om nutidsmänniskan skriver han:

“Människan har aldrig förut ägt så stor kunskap, men låt henne plötsligt bli ensam på en bergstopp med vinden eller vakna mitt i nattens tystnad, så får hon en skrämmande förnimmelse av att hon är en främling både för sina närmaste och för sig själv.” Om bushmänniskan säger han: “Denna första individ levde i den mest fullkomliga intimitet med naturen. Det fanns inget opersonligt i hans förhållande till vare sig människor eller djur eller växter.. Han hade ingen förnimmelse av att han inte hörde ihop med sin omgivning eller med livets gång runt honom – ingenting av den isolering som i all hemlighet fräter på den moderna människans livsmod och individualitet.”

Och där står vi fortfarande idag. Med en känsla av att världen förlorat sin charm och att livets mening tycks ovissare än någonsin. Är det någon som har en lösning? Det är dags att träda fram nu..

Bor du “enzam”?

 

Plötsligt hör jag en röst bakom mig som säger:  Bor du enzam?

Jag tittar upp ur mina papper som ligger på bordet framför mig. Jag sitter i trädgården vid vårt hyreshus och jobbar med en text.

Där står en nyinflyttad granne som jag sett bekanta sig med omgivningen genom att promenera runt kvarteret då och då. Hans fru har jag sett ute en gång, hans två söner har redan anslutit sig till barnen som leker på gården.

Jag bjuder honom att sätta sig vid bordet medan jag försöker utröna om det är vänligt frågat och början på en givande grannrelation. Eller ytterligare en av dessa ”kvinnokontroller” som jag råkat ut för under senare år. En ensam kvinna utomhus utan barn verkar vara provocerande på något sätt nuförtiden. Jag får lite tunghäfta när jag inte direkt kan bestämma vilket det är.

Han sätter sig faktiskt  vid bordet och börjar  uppfodrande  titta på mig. Inget leende, ingen vänlighet, bara två ögon som iakttar mig. Han bär shorts, kortärmad tröja och på fötterna flip-flops. Vi befinner oss i de sista dagarna av svensk sommar. Så tittar han på mina papper på bordet och börjar fingra bland dem som om han letar efter något. Kanske är han bara nervös.

Jag försöker stoppa honom genom att dra blocken till mig och börjar svara lite snabbt:

– Ja, jag bor ensam.

–  Är du lärare? Varför bor du ensam?

Fortsätter förhöret. För nu har jag bestämt att det är ”inre passkontroll” tills vidare. Jag väljer att svara ur repliklåda A som jag använder när jag utsätts för dessa närgångna förhör. Jag sitter ju ute och skriver ensam på olika platser runt om i staden.

– Min man dog, mina föräldrar dog, min bror bor i Afrika, min faster är 89 år. Min mage kan inte få barn. Då måste man bo ensam i Sverige, svarar jag och hoppas på ett medkännande ögonkast men jag ser inget.

Allt jag säger är ju också sant  men med den skillnaden att jag som HSP:are behöver min ensamhet för att hämta mig från vardagslivets hårda puckar av idag. Och för att kunna skriva. Men detta är ju inget jag kan förmedla till en nyanländ svensk med dåliga språkkunskaper sådär i ett första andetag. Jag bestämmer mig för att ta situationen med ro och se hur grannsämjan utvecklas. Jag frågar vad han heter och han svarar.

I samma stund som jag räcker fram handen och ska säga mitt namn är han redan uppe på benen och på väg bort. Jag tänker att nästa gång ska jag berätta vad en HSP:are är för något och vad jag skriver om.

Om han är intresserad.

https://www.sydsvenskan.se/2017-09-08/nasta-gang-far-vi-prata-om-vad-det-innebar-att-vara-en-hspare

det står och väger

DET STÅR OCH VÄGER , skrivet av MAX TEGEMARK

….” Jag tyckte också min korta livstid tedde sig betydelselös jämfört med det väldiga kosmiska tidsspannet. Men vårt korta århundrade är antagligen det mest betydelsefulla i vårt universums hela historia: det är antagligen under vår livstid som det kommer att avgöras om det får en meningsfull framtid. Vi kommer att ha teknologin att antingen förinta oss själva eller att sprida frön av liv i kosmos. Det står och väger och jag tvivlar på om vi kan stanna kvar vid detta vägskäl i mer än hundra år till. Om vi till slut väljer livets väg och inte dödens kommer kosmos i en avlägsen framtid att fyllas med liv som kan spåras tillbaka till det vi gör här och nu. Jag vågar inte gissa hur man kommer att se på oss, men jag är säker på att vi inte kommer att bli ihågkomna som betydelselösa”.

risker med engagemang

RISKER MED ENGAGEMANG
Jag är en stark förespråkare för ett slut på “factory farming”, medicinska djurförsök, “you name it”. .
Jag är en stark förespråkare för en annat perspektiv på djuren, rent mentalt. Den som har överlevt med hjälp av djurens kärlek när människorna inte fanns, vet vad äkta kärlek är. För mig är djur en del av min nära familj.
Det jag vill ta upp är riskerna när människan engagerar sig inom ett område. Människan vill alltid hitta HALLELUJA-ögonblicket, då tanke och känsla sammanfaller till ett och man känner sig uppfylld av något rätt, sant, äkta tillsammans med andra. Detta utnyttjas av slipade predikanter inom religion, politik och åsiktssmedjor. Jag kan se de riskerna även inom djurrättsfrågan. Unga människor av idag behöver hitta sitt “halleluja” och är besvikna på det etablerade mainstreamsvamlet. Vissa av dem hittar det då t ex inom “kött”-frågan.
Risken är alltid att glöden i ett engagemang gör att frågan inte blir debatterad så sakligt som möjligt och på så sätt slår an hos en större publik, utan mer handlar om ens eget behov av att hitta sitt Halleluja, sin tro under sin livstid..

köpt tid

KÖPT TID

“Fångna mellan väljare och långivare var krisande stater tvungna att välja långivarna. Och så är det fortfarande idag.”

Så säger W. Streeck i sin bok “Köpt tid”. Göran Rosenberg har läst den och instämmer med beskrivningen av läget men inte av den föreslagna lösningen.

Vi lever idag i händerna på en internationell lånekapitalism och priset är att den demokratiska makten har hamnat i långivarnas händer. Antingen frigör sig kapitalismen från demokratin eller så frigör sig demokratin från kapitalismen. Det sista är Streecks önskan.

Vår välfärd idag finansieras av en allt större skuldsättning, vilket har blivit förutsättningen för att vi ska kunna fortsätta med vår nuvarande levnadsstandard. Streeck menar att redan på 1970/80-talet lämnade vi den skattefinansierade staten och blev “skuldstaten”. I takt med att skulderna har ökat, har långivarna stramat åt sina villkor och staten har sett sig tvungen att montera ner välfärden bit för bit. Det har lett till växande klyftor och potentiellt destruktiva (rent av våldsamma) politiska och sociala konflikter.

Hur detta ska lösas finns olika utopier. Streeck vill se att nationerna återtar sin makt. Hur som helst, frågan är vart den globala lånekapitalismen är på väg – och med den demokratin.

www.expressen.se/kultur/mot-vags-ande

att föda någon till världen

ATT FÖDA NÅGON TILL VÄRLDEN

Stilla flyter livets flod; glädje och vånda hos vår nästa skymtar hastigt förbi, medan vi simmar mellan där vi stiger på och av . Endast större förändringar avtecknar sig som krusningar och svall och kanske till och med som storm vid ytan för oss alla; nya partiers bildande, revolutioner, turbulens och strider. Vi kan kalla det kaos, vi kan kalla det obehagligt, men vi kan också kalla det förändring. En dag är allt stilla igen och vi kan läsa i historiens bok om det vi var med om. Håll ut i turbulensen, håll blicken fästad framåt! Simma vidare!