Ayyan Hirsi Ali är det perfekta svaret på hur man ska förhålla sig till denna ödesdigra kulturkonflikt som nu kollapsar den europeiska kvinnans egenliv. Lyssna och lär!
Category kvinna
Den svenska stugvärmen pyser sakta ut
Det är senaste kommentaren som verkligen fick mig att inse att integration för alla är en omöjlighet.
Jag hade varit på semester och efter hemkomsten gick jag ut i hyreshusets trädgård, som jag månade om, för att ställa i ordning soffor inför ett historiskt föredrag jag skulle hålla där.
Då hör jag någon vråla från grannhuset, som jag försökt skapa lite ”gårdsgemenskap” med under åtta år:
– Är du fortfarande utomhus, har du inte fått dina ungar än!
Jag kände plötsligt att detta arbete är en total meningslöshet; under åren som gått har okvädesord haglat över mig från vuxna, barn har kastat stenar på solstolen, moralpoliser velat tvinga in mig under Ramadan: “Ska inte mormor gå upp och vila sig lite…”.Jag har hållit ut med baktanken att ovanan vid ensamma kvinnor utomhus skulle mildras med åren, när de ser att det jag gör är att plantera träd, måla om utomhusmöbler, vattna blommor och plocka skräp. Men icke – kvinnor bakom gardiner har bankat sig trötta för att få mig att gå in. Söner har skrikit fula ord efter mig där jag legat och rensat ogräs i rabatterna.
Ett tag hade jag hand om en hund och bjöd in barnen att leka med den för att de skulle vänja sig; jag köpte små vattenkannor så de kunde vattna ihop med mig. Allt det gick bra så länge de var riktigt små, men sen stod plötsligt en pojk som nu var en del av ett mindre gäng och svor åt mig. Det hjälpte inte att jag sa: Minns du inte hur roligt vi hade, spelade freesbee, sparkade fotboll? En svag skymt av oro drog förbi hans ansikte en stund, sedan hårdnade han. Han höll på att formas av den hypermaskulinitet i utsatta områden man varnar för inom forskningen så sent som om häromdagen i en tidning.
Jag lärde känna en gammal gumma Khadra i helsvart som satt på gården så ensam. Jag bjöd henne på kaffe och sedan uppstod en gemenskap mellan hennes familj från Palestina och mig. Jag åt med dem på deras köksgolv och förklarade “Sverige”. Jag skrev också om deras livsresa i min lokala kulturtidning Kirsebergs Allehanda samt en artikel om hennes barnbarn Ahmed som jag tog med på lite äventyr. En tunisisk pojk från huset med musikintresse var med i ett av årens adventskalender med sin musik.
Jag har känt denna trädgård sedan 1982, då min mor flyttade in i lägenhet i huset. Grannkvinnorna satt och drack kaffe om somrarna därute och tjattrade och bytte veckotidningar med varandra. Sakta men säkert avbefolkades trädgården och förföll tills jag tog mig an den på 2000-talet. Jag försökte, förutom själva målandet/fejandet/planterandet/ återskapa något av den sommarro som kunde infinna sig förr när man hörde sina grannar sitta och småprata utomhus i kvällningen. Ett tag ökade närvaron lite för att sedan efter 2015 avta allt eftersom okvädesorden ökade från grannhuset, tills endast jag själv satt utomhus helt ensam med mitt kaffe.
Nu ett tiotals år in i projektet ”gårdsgemenskap” inser jag att det aldrig går att återskapa. Vuxna vistas inte utomhus längre mer än för att gå till affären eller jobbet eller passa ett barn vid lekplatsen. Utomhusvärlden har blivit ett ingemansland. Istället hörs endast hätska konflikter mellan olika pojkgäng när man öppnar fönstret. Vrålen och hatet dem emellan kommer och går och är nu en del av bakgrundsljudet i den svenska trädgården.
Den sönderrivna, övergivna barnvagnen häromdagen på gångstigen är som en symbol över ett samhälle där den starkes lag återigen styr ”gatan”. Det sociala kittet människa till människa som skapade ett tryggt utomhus”rum” under 1900-talet faller sönder mer och mer. Vad är ett SAMHÄLLE mer än ”där vi tillSAMmans uppeHÅLLEr oss”? Utan den närvaron av människor utomhus är ett samhälle i sin gamla form slut: som en sjö som sinat och bara lämnat små fickor av gemenskap kvar här och där.
Alla kippar efter andan. Vi hittas döda efter fyra år. Den svenska stugvärmen pyser sakta ut..
Släktarvet – våra nedärvda mönster
Det är bara att inse att vi styrs lika mycket av våra nedärvda mönster som av vår egen vilja. Inte förrän man ser konturerna av de osynliga mönstren kan man lösgöra sig ifrån dem – hoppas jag.
Min mormorsmor Norna Sjöstrand var en bylärarinna i östra Småland runt sekelskiftet. Hon tog min mormor Ruth som fosterdotter som liten. Ruth kom att växa upp med två kvinnor i skolhuset i Sidlandsmåla, där de också bodde. Den andra kvinnan var fostermoderns hushållerska ”tant Netten” tillika bästa väninna.
Hemmet var fullt av böcker; allt från klassiker blandat med den spirande feminismen såsom Fredrika Bremers skrifter.
……………………………
Min mormor Ruth hade nio egna barn att ta hand om under sitt giftemål men det hindrade henne inte att bli Alvestas främsta söndagsskolelärarinna. Hon ledde grupperna ända upp till konfirmationen och sedan skapade hon ”ungdomsgrupper” och var ute och reste med dem. Hon skrev om både sitt liv, sin mors och fostermors i sin självbiografi från 1950-talet.
……………..
Min mor Märta kom inte in på lärarutbildningen som hon främst önskade, men väl på sjuksköterskelinjen. Som gift fick hon två barn, mig och min bror och arbetade även som lärare periodvis. Trots make, hem, villa och barn var det grannskapets barn hon tog sig an; i huset fanns leklådor för dem, i trädgården lekte hon med dem. Hon tog med dem till olika platser i staden t ex till stadshuset där hon berättade för dem att ”där satt folk och bestämde saker”. Hon har skrivit om sitt liv i sin självbiografi “Alla dessa dagar”
………………………..
Jag själv, Ingvor, blev fransklärare och ärvde Norna Sjöstrands franska lexikon från tidigt 1800-tal. Jag hade mina “barn” genom mina klasser på högstadiet i många år.
Jag har inga egna barn, men det nedärvda beteendet gör sig också synligt i mitt ”arbete” med att ta mig an grannskapets barn som nu är från andra länder; de har hjälpt mig att vattna i hyreshusets trädgård och leka med hunden. De visar upp sina nya fina cyklar, vi spelar freesbee och fotboll. Men tyvärr krockar islam med svenska värderingar och jag har gjort ett bokslut över den perioden.
Men jag känner att jag vill gå vidare och lämna detta släktarv. Befria mig från det förflutna och leva ett annat liv. Men inte förrän man ser konturerna så tydligt som jag gör just nu, kan jag ta itu med dem. Här lägger jag sista handen vid min berättelse Den grå klänningen om mormors riktiga mor Maria Charlotta Petersdotter.
Så skönt det ska bli!
MÅNDAGSEXEMPLARET
Du vet inte när kriget bryter ut; kanske när mannen hukar över badrumsgolvet med disktrasan i högsta hugg.(ja,ja, han försöker.. ) Förhandligsutrymmet upphör plöstligt. Fylld med ilska, hör du en röst vråla: ”Disktrasans plats är i köket”.
Det är din röst.
Mannen reser sig, slänger disktrasan i toalettstolen och klampar ut med en förnärmad min av “fruntimmer”.
Kanske bryter det ut när han förtvivlad står i hallen och ropar:”Var är skjortan jag hade igår?”
“Där du lämnade den” “Jamen, VAR la jag den?” I högen med dina kläder på sovrumsgolvet”… “Den är skrynklig och jag måste vara på mötet klockan åtta!”
Du hör en röst skrika: Det skulle den inte vara om du hade hängt upp den!”
Det är din röst.
En dörr stängs onödigt hårt och mannen är på väg.
På något sätt känner du dig trött.Det är inte förrän du vågar erkänna att något är galet som trycket lättar.
Du inser att just du, den enda kvinnan i hela världen, har fått det enda felfabricerade måndagsexemplaret till man
som finns. Diagnos: ofullständing ordnings-gen. Symptom: oförmåga att strukturera vardagen.
Du sätter dig ned i förtvivlan och funderar på om du antingen ska begära skilsmässa eller börja ta lugnande medel.Kanske både och.. Detta kaotiska, ogenomtänkta vardagsbeteende kan bara inte fortsätta längre!!
Det är inte förrän du talat med den nyskilda grannfrun
eller med trebarnsmamman längre upp på gatan, som du till din fasa inser att han är fullständigt NORMAL!!
En panikattack sätter in; en snabb överslagsberäkning försöker kontrollera situationen:
om nu detta är en fullt normalt fungerande man så kommer nästa man att agera likadant. Alltså, skilsmässa är inget första alternativ.Han har ju ändå lärt sig lite under vägen.. Men synen av kommande, tjatiga år, med lugnande medel på köksbordet, får paniken att stiga igen. Det måste finnas en bättre lösning!
Du lugnar dig med att sätta tre år som dead-line. Om tre år måste han bara vara självgående!!
Men så börjar en annan tanke pocka på; varför befinner du dig överhuvudtaget i denna situation? Det måste ju finnas en anledning till att du flyttade ihop med en man för ett år sedan?Du söker förtvivlat efter ett svar men inget kommer.
Du sätter dig vid köksbordet och tittar ut genom fönstret.
Du tänker.
I samma stund ser du att köksfönstrena behöver putsas.
Och du gör det.
“Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare”
”Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare”(Eva Dahlgren)
Som ung var jag en trotsig, trosviss visionär. Jag brandtalade på allehanda torg om kvinnans frigörelse så att lördagsruschen stannade av för att lyssna – och applådera. I den stunden var jag lycklig. Varför? Jo, jag hade förvisso nått fram till ”de andra” och uttalat mitt kvinnliga hjärtas sanning( samt Simone de Beauvoirs..) men jag hade också brutit igenom individualismens fängelse och skapat en ”vi-känsla” där på Gyllentorget i studenternas Linköping. ”Tillsammans”(Lukas Moodysson) gör vi det, tillsammans befriar vi oss på alla plan. ”Förena” var 1970-talets ord.
Sedan kom 80-talet. Den yttre folkliga arenan dog undan när medelklassens amerikanska familje”värld” blev samhällsidealet i stort. Energin vandrade över till att var och en (eller tillsammans med familjen) skulle försöka rädda balansen genom freudianska vandringar till barndomens land och skapa personliga lösningar på livets problem. Genom att förstå ditt inre och ditt personliga familjetrassel skulle ”orden som befriar” (Marie Cardinal) komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergman drama.
Jag minns sena nätter med tända ljus och djupa samtal, dagböckerna fyllda med ord och ord och dikterna som flög på silvervingar.. ”Integrera” var 1980-talets ord.
Så ökade ensamhushållen i takt med samhällets kollaps på 90-talet.Den nya arbetslösheten startade flyttlassvågor igen till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen.
Småstadsorterna började sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt segertåg.och människor förtidspensionerades ”en masse”.
Nu gick energiresan inåt, bortom egot, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans.Nu kunde du själv gå en kurs i handpåläggning och snart utföra under utan att vara varken religiös eller Uri Geller. Ur boken ”En kurs i mirakler” vaskade jag fram orden: ”The function of love is to unite”. Kärlekens mening är att förena. ”Hela” var 1990-talets ord.
Alla dessa energivågor (”förena”,”integrera”,”hela”) flyter var de kan, för att komma fram bland tillvarons stopp och hinder. Längtan efter enhet, på alla nivåer, rullar som ett dånande hav in mot våra livs stränder. Vad är det för enhet vi längtar efter? Barndomens symbios med modern, enheten med Gud, stammens skyddande vi-känsla?
Martin Buber beskriver i sin bok ”Jag och du” hur synen på ”vad är en människa” förändrades i takt med hur civilisationen förändras.Hos de gamla grekerna ansågs människan endast vara till i sin dialog med omgivningen. Det var först när medeltidens uppblomstrande handelskapitalism gick över i renässans och den moderna fysiken kastade loss från kyrkan, som människan kom att ses som ett självständigt objekt i tillvaron, ensam på sin vandring.
Jesper Hoffmeyer har en mer biologisk syn. I sin bok ”Livstecken” säger han följande:
”Att människans väsen rymmer en grundläggande existensiell splittring är ett tema som återkommer om och om igen hos filosofer, psykologer och psykoanalytiker som har ägnat sig åt ”självet”..Och denna splittring är naturligtvis också källan till det mänskliga begäret.Den längtan efter att bli hel igen som är själva livet: den oändliga genomsökningen av existensens mångfaldiga teman.Det är splittringen, den grundläggande omättligheten, som gör att världen betyder något, att vi begär den…Det är vår alienation som ger oss längtan, driften att hitta hem. Den holistiska drömmen om splittringens upphävande är en dröm om dödens lycksalighet, om all betydelses upphörande”.
Laurens van der Post levde en stor del av sitt liv i Afrika och har ett natur-människa perspektiv.I sin bok ”Jägarens hjärta” beskriver han sina kontakter med bushmänniskan i Kalahari-öknen.
Om nutidsmänniskan skriver han: ”Människan har aldrig förut ägt så stor kunskap; men låt henne plötsligt bli ensam på en bergstopp med vinden eller vakna mitt i nattens tystnad, så får hon en skrämmande förnimmelse av att hon är en främling både för sina närmaste och för sig själv.” Om bushmänniskan säger han: ”Denna första individ levde i den mest fullkomliga intimitet med naturen.Det fanns inget opersonligt i hans förhållande till vare sig människor eller djur eller växter…Han hade ingen förnimmelse av att han inte hörde ihop med sin omgivning eller med livets gång runt honom – ingenting av den isolering som i all hemlighet fräter på den moderna människans livsmod och individualitet.”
Och där står vi idag. Med en känsla av att världen har förlorat sin charm och att livets mening tycks ovissare än någonsin.Är det någon som kan komma med en lösning? Det är dags att träda fram nu..
Bruce Springsteen
Den lilla människans smärta
Så är det den där gamla kärleken som aldrig rostar..
När Bruce Springsteen äntrar scenen i utkanten av London, kommer tårarna jag inte längre trodde jag hade.Men hans röst är samma röst, som alltid funnits där genom åren för mig, i vått och torrt; som, en för länge sedan, accepterad och integrerad del av livet.
HÄR SITTER JAG nu på läktaren , i början av min menopaus, med gråton under permanentfärgen och gråter ”pavlovskt”. Jag gråter i den plötsliga hemkomsten till en välkänd trygghet, som tillät mig vara mig själv fullt ut en gång. Hans röst väller ut ur högtalarna med samma vrede och smärta som förr; med den steinbeck:ska attityden till livet, som säger att detta är min värld, det är också din värld, vems annars och hur mår vi i den, hur formar den oss? Ihop med Bruce betyder även lilla människans smärta något.Ihop med Bruce betyder också jag något,finns jag till.Han sjunger för oss alla och ger oss alla värdighet.
STUNDEN FORMAS av musiken och rytmen till ett enda NU; igår–idag-imorgon fyller inte längre sin strukturerande funktion, jag är alla mina åldrar på en gång. Jag är i min ungdomskropp; jag har just flyttat till Göteborg 1975 i tjugo-års åldern.Jag är hembjuden till någon som flyttat före mig.Vi sitter i gamla Haga i ett mysigt kök med tända ljus och dricker te ur stora keramikmuggar och känner oss ”fria”; jag är på väg i mitt unga liv! Min värd sätter på en nyinköpt LP och hur hans små högtalare kom de första ackorden till ”Born to run”. Jag blir såld, förhäxad,stum.Jag känner att detta är min startskiva. Hela sommaren spelas den överallt och blir en signatur för en hel generation.
MIN FÖRSTA KONSERT kom långt senare efter många skivor och sönderlyssnade bootlegs.1986 spelar Bruce på Ullevi och lärarfröken är där.Resan till Göteborg är en enda lång resa i samhörighet.Buss efter buss länkar ihop på väg från Finland, norra Sverige, Norge, Stockholm,Malmö, ja, från hela Skandinavien. Vimplar, banderoller och musik fyller motorvägarna in mot Göteborg. Karavaner av bussar rör sig stadigt mot Ullevi.
Vi hoppar sönder betongen under konserten.( ”the first kick I got was when I hit the ground”) På väg hem skriver jag dikter i bussen som jag fortfarande har kvar, skrivna på stora ark med röd kärlekstusch.Grammofonbolaget lovade trött att sända dem vidare..Under flera år håller hans röst mig vid liv i en kaotisk tillvaro.
NU, HÄR PÅ LÄKTAREN i London år 2003, gråter jag en gråt som säger mig att vi lyckades ändå överleva och gå vidare, Bruce.Att dina sånger om livet bar många av oss över svarta vatten.Att vi alla nu kan se något lugnare på vad som komma skall i våra liv.Att livet har sina toppar och vågdalar.Du säger alltid tack från scenen, Bruce och jag svarar alltid: You are so welcome, so welcome.
DU AVSLUTAR konserten med Born to run och vrålet bara stiger runt mig från alla håll på läktarna. Vi vet alla att tiden går och att vi alla tystnar en gång i denna rumtidens geografi. Men vi vet också att vi på något sätt kommer att fortsätta att sjunga tillsammans på andra sidan den magiska linjen.Vår unisona sång strömmar upp mot natthimlen som ett tecken och den alstrade energin skickas vidare. Vi ses på nästa konsert, Bruce, var än i väven den kommer att forma sig. Over and out from your Thunderbird.
26 maj 2003, Crystal Palace, London
Tacka vet jag 1600-talet!
Tacka vet jag 1600-talet!
Montacute, ett rikemanshus av sin tid, ligger vackert i landskapet Somerset i sydvästra England. Det är ett ståtligt minne från en epok som såg många dynastier födas. I huset kombineras gotisk tradition med nya renässansidéer från kontinenten. Husets grundare, Sir Edward Phelips, var nämligen en man av sin tid.
Under rundvandringen i detta tunga, mörka hus blickar många stränga ansikten ner på dig genom seklerna från svartglänsande porträtt. Därför fångas ens öga av något vitt skinande, när man träder in i stora salen ”the Great Hall”, en f d matsal, senare omgjord till mottagningsrum. Det man ser är norra väggens två stora gipstavlor (”plasters of Paris”). Som två vitt skinande reliefer sträcker de sig högt över den mörkt ekbeklädda väggen.
På den vänstra framträder en bild av en kvinna, klädd i stora vida kjolar, som ilsket hötter åt sin karl med en soppslev. På en pall bredvid henne hukar mannen förskrämd med ett barn i famnen. Bredvid honom ligger en omkullvällt flaska. I guideboken står att läsa: ” Kvinna, bannar sin make för att han dricker medan han passar barnen”: Såå, tänker man mannen passar barnen redan då, långt före modern ”faderskapspenning”. Problemet, som framställs på bilden, är att han dricker när han gör det.
Till höger finns den andra bilden. Den visar en karl som skämt ut sig på något sätt, som bärs runt i byn fastbunden vid en stång, som han ”rider”. Runt honom syns spefulla bybor peka finger åt honom. I guide boken finns att läsa: ”En make ”rider stången” (riding the Stang”). En tradition för att bestraffa en make som inte tillfredställer sin maka i sängen, så att hon måste göra sig omaket att gå till en annan.
Tacka vet jag 1600-talet! På den tiden hade det viktorianska 1800-talets England ännu inte påverkat nordeuropéens syn på sexualiteten; inte hade den svenska varianten av 1500-talets lutherdom (sträng plikttrogenhet, anspråkslöshet, ”arbeta i sitt anletes svett”) hunnit kila fast svensken i ett kuvat grepp; inte hade den borgerliga klassen tagit sin mer tydliga form, som efter den borgerliga revolutionen1789, och överfört bilden av en passiv kvinna i hemmet, till folket.
Inte hade heller den tekniska/industriella revolutionen i slutet av 1800-talet skjutit fart och medfört att en ny samhällsstruktur skapats med bondeklass, arbetareklass och en begynnande medelklass.
På 1600-talet stod inte heller iskalla vardagsrum tomma som i de senare statarhemmen och målet var inte heller en kristallkrona i var svensks tak, medan familjen trängde ihop sig i köket och smårum.
På 1600-talet var folket fortfarande ”folket”; en stor och mäktig enhet som inte skämdes för sig.
Tänk, vad allt var mycket enklare på 1600-talet!!
Granntantens Dag
Granntantens Dag
DET BORDE FINNAS en dag i almanackan som heter “Granntantens Dag”.
Den dagen ska alla skicka ett kort till en granntant de bott nära intill.De ska då tacka för all hjälp de fått med blommor, post och tjuvakoll när de varit på semester. De ska också tacka för trevliga kaffestunder när det regnade ute och allt var trist.
OM DEN DAGEN FANNS skulle jag skriva ett kort till tant Berta (fast där hon är nu dit når inte postgången..) Hon var min allra första granntant tvärs över “svalen” på Kommendörsgatan i Majorna. Jag hade flyttat hemifrån till storstaden Göteborg och sökte lite kontaktpunkter i tillvaron. Hon bjöd snart in mig på kaffe och berättade gärna om sitt innehållsrika liv. I sekelskiftets Göteborg hade hon varit med om hungerkravaller och bröduppror, när kvinnorna kollektivt gick ut och “skaffade” mat åt sina stora familjer. Tant Berta själv hade bara två döttrar. Den ena kom då och då , den andra mer sällan.Hon verkade skygg. Hon var en av de första kvinnliga prästerna i Göteborgs stift och så småningom utmobbad till ett hörn av tillvaron.
JAG OCH TANT BERTA tog spårvagnen ner till Haga. Jag ville visa henne en kvinnofilm och hur kvinnor försöke förändra sina livsvillkor. Vi gick på Haga bion och satt i en salong full med äppelkindade och käcka Grupp 8-feminister med livet framför sig. Tant Berta tittade sig runt och log på något sätt lite undrande.
Det var en dansk film som hette “Ta det som en man, frun”: en helt vanlig historia men med den skillnaden att kvinnor spelade män och männen spelade kvinnor. Effekten blev enormt komisk när männen behandlades som kvinnor. Syftet var att synliggöra den strukturella nedlåtenheten gentemot kvinnor som pågår i varje liten obetydlig händelse i tillvaron. Tant Berta kluckade högt av skratt i salongen när den kvinnliga överläkaren “moderligt” klappade den manliga sjuksköterskan i baken.
SÅ KOM DEN DAGEN när det var dags för tant Berta att flytta till servicehem.
Hon ringde på min dörr och stod där i dörröppningen med två tunga stekpannor i sina knotiga händer. – Du får de här, sa hon, jag kommer aldrig mer att steka i dem.
Jag minns fortfarande hur jag stod där och svalde innan jag klev fram och tog emot dem. De var som en slags kvinnlig vandringstrofe överlämnades. Kanske hade hennes mor gjort detsamma med henne.
“Att släcka sin törst vid det övernaturligas källor” – Simone Weil
PÅ TISDAG MORGON hade ”hon haft några samtal och verkade ganska pigg”, men på eftermiddagen vid femtiden kom hon i coma och återfick inte medvetandet. Hon dog vid halvelvatiden, på kvällen den 24 augusti 1943. Begravningen ägde rum på New Cementery i Ashford, södra England med endast sju personer närvarande.
HENNES NAMN VAR SIMONE WEIL, en fransk-judisk kvinna, född i Paris 1909, som kom att influera den europeiska samhällsdebatten med sitt omfattande skrivande och sina debatterande alster. I boken ”Simone Weil”, skriven av hennes barndomskamrat och namne Simone Pètrement ( Natur och Kultur) får vi följa Simone genom hennes barndom ända fram till hennes förtidiga död. En brådmogen, överintellektuell medelklassflicka möter en verklighet som ger henne en livslång depression. Samtidigt sporrar det henne att utföra ett till synes övermäktigt projekt: att ge de ordlösa, de förtryckta i samhället analys och kraft att hävda sina liv i skuggan av sina förnedrande livsvillkor.
I SIN ESSÄ ”PERSONEN OCH DET HELIGA” skriver hon: ” Människan undslipper kollektivet endast genom att höja sig över det personliga och ta steget över i det icke-personliga. När detta sker, då finns det något hos henne, en liten del av hennes själ, som det kollektiva aldrig får makt med. Om hon kan slå rot i det icke-personliga goda, det vill säga bli i stånd att hämta kraft där, då förmår hon också, var det framstår som en plikt, hålla stånd mot vilket kollektivet som helst utan att stödja sig på ett annat: en styrka, liten visserligen, men reell.”
HON TAR ARBETE i fabriker sida vid sida med arbetarna, arbetar på vingårdar i solens hetta, samtalar med de utstötta på gatorna, besöker bordellerna, gömmer flyktingar från Hitlertyskland och deltar i det spanska inbördeskriget mot Franco. Periodvis arbetar hon som filosofilärare runt om i Frankrike åt överklassens bortskämda flickor för att försörja sig, medan hon arbetar fackligt åt gruvarbetarna och diskuterar politik med Trotskijs son. Hennes liv är en enda handling i värdighetens tecken: hon närmar sig så småningom en andlighet som inte passar in i några fållor; katolicismen kan hon inte förlåta p g a inkvisitionens utplåning av katarerna i Sydfrankrike. Hon kommer till slutsatsen att hon går Guds ärende bäst genom att stå fri från alla dogmer och kyrkotraditioner samt att möta människorna ute i samhället som ”en av de andra”. Hon fascineras även av andra religioner och studerar dem ingående. (Forts).
“Svensken – ett ensamt löv i vinden”
Jag slår vad om att när du ser en ensam, äldre, muslimsk kvinna utomhus i Sverige, kanske sittandes på en bänk vid ett hyreshus, för att få lite sol på den enda kroppsdel som syns, hennes ansikte, så ”ser” du en stackars, äldre gumma, styrd av ett patriarkaliskt system i sitt hemland, nu bortslungad till en helt annan kultur med en kvinnlig frihet av Guds nåde, som hon aldrig kommer att ta del av.
Det kan inte vara mer fel än så.
Jag lärde känna en sådan kvinna och en helt, ny värld öppnade sig för mig. Khadra, 75 år, har aldrig gått i skola, kan inte läsa eller skriva, men styr över ett matriarkat bestående av 11 egna barn, ingifta partners, barnbarn, en del kusiner, vilket uppgår till ca 35-40 personer.
Hon visar mig en nyligen tagen film från ”sitt hus” i södra Syrien på sin mobil som någon har skickat henne. Videon visar en kal lägenhet på tre sovrum, ett storarum och ett kök. Inte en pryl finns kvar. Det är som en lägenhet som just ska hyras ut utan vitvaror installerade. “Allt är stulet, säger hon. Jag hade tre TV- apparater, vackra mattor, skinnsoffor, fyra kylskåp och fyra frysar.” I hennes kök syns ett stort hål efter en missil, stor som en kanonkula, som gått rakt genom taket och ena ytterväggen. I de andra rummen märks hur kulsprutorna sökt sig ganska lågt för att meja ner de som uppehöll sig inomhus, genom kaskaden av små hål längs väggarna. Khadra visar hur hon djupdök mot golvet och överlevde attacken. En av hennes söner gjorde det inte. Hon visar honom på en bår.
Jag funderar över hennes kök i Syrien. Vad skulle hon ska med så mycket köksattiraljer hemma som ensam änka. men efterhand förstår jag hennes liv allt bättre. Hon bodde på första våningen i ett hus med flera våningar. Över henne bodde hennes söner och döttrar med sina respektive och barn; nere hos henne bodde de ännu ogifta. Alla kom ner för att äta hos henne och umgås varje dag. Hon styrde över denna storfamilj med en vana som sitter i fortfarande, märker jag, tre år senare i en lägenhet i Malmö, tillsammans med några av sina söner. Hon försöker mata mig med vindruvor. Ett antal av döttrarna bor i Dubai sedan några år före kriget. Khadra har just varit där i tre månader och styrt och ställt. När vi ”skypade” visade hon upp alla barnbarnen, ett efter ett, för mig i bild. Nya medlemmar!
Livet i Sverige blir en utmaning för henne; hennes matriarkat håller på att splittras. Några av sönerna och deras familjer har fattat idén med kärnfamilj och mer egentid, vilket inte mottages så väl. Hennes imperium krackelerar, men hon utstrålar fortfarande bilden av den absoluta centrumpersonen. De söner som inte bor med henne, kommer hem till henne och sitter runt henne för att dricka ”chai” och röka vattenpipa och för att lyssna till hennes senaste ”råd”. Bara ett barnbarn, en kille nu i 25- års åldern, gör uppror och vägrar lyda och försöker skapa sig ett självständigt, svenskt ungdomsliv.
När vi sitter där och dricker ”chai” på köksgolvet, kommer minnesbilder från min barndom i Småland över mig. Det var ett riktigt kvinnofäste det lilla samhället; mormödrar styrde över generationer. I deras ”bonnakök” samlades de ogifta sönerna för middag varje kväll, tills en av mina ”andramödrar”, så kallade jag dem, slog näven i bordet och skrek: Ut och gift er! Någon måtta fick det ju vara på att hänga ”mor i kjolarna”, tyckte hon. Hon hade gjort sin bindande uppfostran alltför väl och nu var det risk att det inte blev några barnbarn. Hennes döttrar bodde på en annan plats i Sverige. Den matriark som hade flest barnbarn vann. Och sedan om de blev något fint så var det ännu bättre, men medelklassens ”att bli något” hade inte riktigt slagit igenom hos dem. Det var finare med många barnbarn ändå. Jag fanns en ro hos dessa kvinnor som styrde i sina kök, sina hus, på sina gårdar. De var spindeln i nätet, de fanns alltid där, de var närvarande och efter deras bortgång, blev det inte stora födelsedagskalas som innan eller stunder med handarbete när livet dryftades i lugn och ro.
I en artikel, som jag läste för några år sedan, där man jämförde den europeiska och afrikanska kvinnans situation, förfasade sig den afrikanska kvinnan över den moderna, västerländska kvinnans isolering med en man i en lägenhet. Den afrikanska kvinnan sa ”att “vi är löv på ett levande träd, som vi alla får näring av. Ni är ensamma löv i vinden, utan rötter och beskydd.”
1900-talets europeiska urbanisering och industrialisering slog sönder gammal kvinnomakt. Kvinnan var tvungen att gå ut och slåss på den manliga planhalvan och kräva samma rätt och kvinnokampen uppstod. Nu är den ekonomiska balansen upprättad ganska bra mellan könen, men vart tog vårt kvinnoliv vägen? Vad gick förlorat när vi europeiska kvinnor blev ”som män”, umgås med män och strider med män i våra yrkesverksamma liv dagen lång? Vart tog kvinnokollektivets igenkänningsmarkörer vägen? Vi kanske fortfarande bara är ”ensamma löv i vinden” trots allt vi vunnit i status och ekonomi och skilsmässotal.
Nästa gång vi ses, ska jag fråga Khadra om det.
Läs gärna också reportaget http://kirsebergsallehanda.se/2019/04/12/khadra-ett-liv-pa-flykt/
Ingvor Sabina Le John 