När Maria Charlotta väcktes av sin mor Kajsa-Lisa på gården Slott i Ellingsmåla tidigt en morgon, visste hon att det var en mycket speciell dag som väntade henne.
Vid sängens fotända stod ett par nya skor; de allra första hon ägt i sitt liv. Skomakaren hade vandrat runt i bygderna för ett tag sedan och fått sig en del jobb. Bredvid dem låg ett par stickade strumpor; en gåva från mor. Vid hennes kudde låg en läspinne av trä; en gåva från far Peter. Med den skulle hon lära sig läsa och skriva i sanden, som användes istället för dyrt papper i skolan. Nu skulle far ta med henne in till skolhuset vid kyrkan och där skulle hon få träffa andra barn från andra delar av socknen. Så spännande! Hon var redo för det nya livet inne i Vissefjärda by!

Maria Charlottas första skoldag höstterminen 1862 blev en vacker dag. Solen lyste över en molnfri himmel. Luften var fortfarande sommarljum. Det fanns en stillhet efter skördetidens slut. Hela landskapet vilade. Hennes far hade följt henne till skolhuset vid kyrkan, där flera andra barn nu hade samlats. Somliga med föräldrar, andra utan. För vissa var det bara ett nytt år som skulle börja. Skolan hade varit igång några år redan trots protester från allmogen. Den tog barnarbetskraft från gårdarna och den måste betalas. Nu uppmanade en barsk mansröst barnen att ställa sig i ett led för ingång. Det var början på ett drillande av de unga generationerna som nu skulle lära sig att lyda och underordna sig den nya makten. Kyrkans dominans hade sakta mildrats under 1800-talet. Nu skulle andra krafter, med det militära som förebild, tukta folket. Det tilltagande proletariatets framväxt under 1800-talet skrämde överheten. Av kritiker kallades skolan för “en moralskola för underklassen.” Kyrkan höll fortfarande sin hand över det hela och influerade skolväsendet till långt in på 1920-talet. Inte för inte, låg skolan strax intill kyrkan..

Far vinkade adjö, smackade på hästen och vagnen vände för hemfärd. En annan dag skulle han lära henne ”tvärsomvägen” mellan Ellingsmåla och Vissefjärda. Så kallades den kortaste vägen mellan två platser. När hon steg in genom träporten och in i klassrummet såg hon pulpeterna stå uppradade som i givakt framför en bastant kateder. Där stod skollärare Johan Trenk i egen hög person. Han var en äldre, rundlagd herre med glasögon och med en genomträngande blick. Framför honom låg två böcker uppslagna: stora och lilla katekesen av Luther. Bakom honom hängde planscher med bokstäver och blomblad. Ett badkar stod i ett hörn. Folkskolläraren hade i uppgift att fostra barnen i både dygd och renlighet. Längst ner i rummet fanns en kamin och en trave vedträn för vintern. Det luktade torrt damm och Maria Charlotta nös till. Läraren kommenderade nu barnen att ställa sig två och två vid sina pulpeter i bokstavsordning efter förnamn. Maria Charlotta hamnade ganska nära utgången och bredvid henne stod en annan ung tös i samma ålder som henne. När läraren gick igenom namnlistan hörde hon bänkkamraten svara: Lena Stina Augustsson, Fledingstorp. De log blygt mot varandra. Maria Charlotta kände inte igen bynamnet. Det måste ligga långt från Ellingsmåla, tänkte hon, kanske kan vi inte leka då. Lite visste hon att hon skulle bli släkt med Lena-Stina en dag, på kanske ett inte så välkommet sätt..

(forts. sida 2)