johan i slott

BOTAREN “JOHAN I SLOTT”:

en berättelse om min mm m farbror Johan Svensson 1814- 1901

”Då vi rodde över vår lilla insjö till den södra stranden, så kom vi till Slott, där det fanns två gårdar som också tillhörde vår by.” Så skriver Anton Gustavsson från Ellingsmåla om sitt första besök till Slott vid 1900-talets början. Det är dock inte Johan han ska besöka. När Anton kommer roendes bor det andra människor där. Tiden, den ofrånkomliga gästen, har redan varit på besök.. Johan i Slotts saga börjar under 1800-talets andra decennium och berättar om en man som blev botare, förlorade sin släktgård från 1500-talet och stod inför tinget för felbehandling. Dock hjälpte han dock många människor. Han trovärdighet visade sig bl a i att hans medikament fortfarande såldes på svenska apotek 30 år efter hans död. Men – låt oss ta det hela från början…
Till denna trakt kom de första bebyggarna redan för 5000 år sedan. De följde Lyckebyån upp från Blekingekusten och bosatte sig längs åns dalsidor. En sak vet vi säkert. Det landskap som mötte nybyggarna var skog. Från norr till söder, från öster till väster, så var dalen en enda ofantlig skog. Det skapades ett speciellt släkte av de människor som stannade där. Hans Hildebrand skriver på 1700-talet: ”Skogarna.. som djupa, mörka och tysta, sluta sig kring bygderna, utöva en starkt isolerande inverkan. De hindrade förbindelserna bygderna emellan ..de göra sinnena djupare, lynnena dystrare, viljorna trögare, de giva vanorna långvarighet.” Traktens isolering hävdes dock i ett enda slag när den s k Kungsvägen byggdes under 1680-talet; från Stockholm till Sveriges nya örlogsstad, Karlskrona. Ett av landets mest avlägsna hörn blev nu ett av de mest trafikerade. Kungar och bemärkta personer passerade förbi, liksom även tidens alla luffare och lösarbetare, i de senares fall, efter en natts sömn i någon bondes lada. Emmabo blev en av de platser där droskor byttes och hästar fick vatten. Gästgivargårdarna låg nu på en mils avstånd från varandra, som pärlor i ett pärlhalsband, längs vägen till Karlskrona. Vägen trafikerades också av kringvandrande glasknallar, som sålde en stor del av Kostas och de övriga brukens hushållsglas. De kom vandrande till gårdarna med sin hälsningsfras: ”Jag är handlande och vandrande i Nordanlanden!” Så kallades nämligen södra Småland, medan Blekinge och Skåne var Östanlanden, allt sett ur en dansks synvinkel. Kanske var det just glasknallens rop som väckte Johans mor, Maria, där hon låg och vilade efter nattens födslovåndor. Kanske såg hon på gossen bredvid sig och bad någon gå ut och köpa ett dyrare glas än nödvändigt, för denna tisdag var speciell. Torsdagsbarn eller söndagsbarn ansågs speciellt utvalda till andra uppgifter än de mest timliga, men kanske föddes Johan mellan tolv och ett på natten, kanske hade han segerhuva vid födseln, redan en tand eller två eller något annat säreget drag. Varje moder tittade extra noga efter om kanske just deras barn var utsett till något annorlunda.
Johan Svensson kom till jorden den 18 oktober 1814 som fjärde barn. Han föddes en vacker höstdag när träden stod i brand, sommarens slit var över, potatisen upplockad för vintern och slakten var i full gärning. Han föddes i en stadig bondsläkt, som brukade en gammal släktgård vid namn Slott, vackert belägen på sluttningen ner mot Ellingsmålasjön. Ett par kilometer därifrån låg Ellingsmåla by. Därifrån var det en halvtimmes resa in till kyrkbyn Vissefjärda, belägen i det skogsbeklädda Konga Härad i södra Småland. Vid dopet i Vissefjärda kyrka redan nästföljande söndag, den 23 oktober, tog mormor Stina honom ur Marias armar och vyssjade honom sakta. Hon log tyst för sig själv över att åter få se en pojk födas till gården. Tänk om hennes make Gumme hade fått leva ett år till! Så glad han skulle blivit! Dottern första barn hade varit en flicka som fått namnet Lisken, sedan hade som tur var Gustav kommit, men sedan åter igen en flicka, Kajsa.. Fru Stina hade själv bara fött ett enda barn, Maria, till gården. Detta faktum hade legat som en oro över hennes bröst under många år. Vad skulle hända med den gamla släktgården om Maria inte kunnat föra släkten vidare? Gården som funnits i familjen ägo så länge man kunde minnas, fick inte gå ur händerna på dem. De var självägande bönder sedan urminnes tider, varken kronobönder, frälsebönder, torpare, backstugusittare eller något annat. Hon tittade stolt bort mot svärsonen Sven och tackade honom tyst inom sig. Hon hade sett honom växa upp och visste vilken bra karl han var; han kom från en annan av byns gårdar, som den enda sonen till Gerton och Ingeborg. Maria hade gjort ett bra val. Men hon var lite orolig ändå. Sonsonen liknade sin far upp i dagen redan nu och skulle säkert bli lik honom som vuxen; kortväxt, grov och stark som en björn. Skulle han liksom Sven fatta mer tycke för jakt och fiske än för jordbruk? Svärsonen Sven var mer ute i skogen och ute på vattnen Hallasjön, Ellingsmålasjön och Slottsgölen än hemma på gården för att sköta de 11 ha jord som tillhörde dem. Med sin enorma styrka bar han lätt flatekan med sina fiskeredskap ensam på sina armar mellan sjöarna som han kände så väl sedan barnsben. Ja, en frihetssökande svärson hade hon fått, tänkte Stina, måtte inte Johan bli likadan! Skogen skapade en inre frihet för människan, vilket gjorde henne okuvlig och frihetssökande. Många är de författare som skrivit om den nordiska allmogens särställning i Europa och dens personliga relation med skogen. Ännu är tiden för ung i vår berättelse, för att en viss Vilhelm Moberg ska kunna nämnas så mycket mer. Han föddes 1898. Johan var pyssling med Vilhelms mor Johanna, från trakterna norr om Emmaboda. Stina fick känna sig nöjd med det som var; hennes krafter var i avtagande. Hon levde bara fram till sommaren 1817, då Johans lillasyster Brita-Stina hade hunnit bli halvåret och gärna satt i hennes knä. Sist föddes Peter, två år efter hennes död. Tre pojkar och tre flickor skulle säkra både arbetskraft och släktgårdens framtid, det hade hon nog förstått. Två år senare dog farmor Ingeborg borta i Elllingsmåla. Nu fanns det ingen längre ur den äldre generationen. Nu var den 38-åriga Sven och hans hustru Maria ensamma ansvariga för gårdens väl och ve.
Från allra första början kunde ingen äga skog, den var alla människors ”allmänning”. Många turer om skogen skulle utkämpas genom århundranden, men när vår berättelse skrivs, så har nyligen något stort hänt. Revolutionsåret 1789 ute i Frankrikes Europa har gett ett märkligt återsken i kung Gustav III:s sinne; kanske var han rädd att det svenska folket skulle företa samma revolution. Det året återskänker han nämligen de samfällda utmarksskogarna, som fram tills nu hade tillhört kronan, till respektive hemman. Det året var ett stort år i byn Ellingsmåla. På bystämmorna diskuterades det både på tvären och på längden och farfar Gerton och morfar Gumme var mycket, mycket nöjda där de satt sida vid sida. Bystämman var de självägande böndernas forum, där de dryftade byns angelägenheter och försökte hitta bra svärsöner och svärdöttrar åt varandra. Allteftersom Johan och hans syskon växte upp, hjälpte de mer och mer till med gårdens sysslor. Alltid fanns det något att göra för små barnahänder. Arbetsdagarna var långa; från tidig gryning till sena kväll arbetades det. Johan var duktig med djur. Gårdens två hästar kunde han köra nästan ensam trots sina unga år. Pojkarna följde gärna med ut till de 90 ha skogen, som nu tillhörde gården, för att röja, fälla skog och fylla på vinterförråden av ved; de 8 korna blev stiligt ryktade av flickorna medan de hängde runt mor och pigan vid mjölkningen; de hjälpte redan till att ge ungdjuren, svinen och de 25 hönsen foder om kvällen, när Maria ville skynda sig in för att styra med kvällsmaten åt det stora hushållet Förutom de 10 munnarna i familjen att mätta, fanns även tjänstefolket. Dels fanns där de två gamla trotjänarna Sigurd och Berta, som nu på ålderns höst bodde som inhysehjon hos sina forna arbetsgivare och skulle förses med livets nödvändiga intill deras slut. Så länge pojkarna var små fanns det även två drängar. De deltog sida vida sida med Sven i hans arbete i skogen och på fälten. Maria hade hjälp av en piga för allehanda göromål. Tjänstefolket lydde under den s k tjänstehjonsstadgan som talade om vilka villkor som gällde för löner och arbetsförhållanden. Sensommaren och förhösten var länge den tid då man sa upp sig och tog nyanställning. Det år som Johan föddes hade redan detta klarats av och en ny piga hade kommit till gården den 29 september på Mikaelidagen. När Johans lillebror Peter föddes i augusti 1819 hade nya regler trätt i kraft: en ledigvecka hade införts mellan laga flyttdag och dag för tillträde i tjänst och inföll sista veckan i oktober. Förutom de bofasta på gården fanns det även andra munnar som skulle mättas vid kvällsmaten; vid köksbordet satt ofta gårdfarihandlare, luffare, trollkvinnor, släktingar och folk som sökte arbete en kortare tid på gården. Lösarbetarna bodde periodvis som backstugusittare. Då och då infann sig det någon torpare, för att diskutera med Sven om något de vill göra på nyodlingen. Johan växte sålunda inte upp alltför isolerat, trots den lite avsides belägna gården i förhållande till de övriga gårdarna i byn. Han växte även upp i en trakt som varit gränsland mellan olika maktsfärer under många seklers gång och där danska och svenska intressen ofta kolliderat. Ute på näs och uddar i det sjörika landskapet hittar Johan rester av forna försvarsborgar och drömmer om stora slag som han deltar i. Det talades också fortfarande om bygdens store son, Nils Dacke. Hans släkt kom från Vissefjärda sockens södra delar. Dacke ledde Nordens största bondeuppror mot Gustav Vasa. Dessa berättelser om forna tider hördes ständigt runt det stora matbordet på Slott och Johan tyckte att han levde mitt i händelsernas centrum. Han formades att se på sig själv som en man med ett stolt förflutet och en egen vilja.
Åren gick och sannerligen blev han alltmer lik sin far. Stor och stark som en björn och med ett intresse för jakt och fiske. Han följde Sven i allt och många var de gånger när de båda kom hem med sin fångst efter flera dagars frånvaro, till bröderna Gustav och Peters förtrytelse. I fickorna hade han även örter och blommor av allehanda sorter som han plockat. Han visade dem för trollgummorna som passerade förbi med jämna mellanrum. De slog upp läger på gården under långa perioder och lät traktens sjuka söka dem. De var nöjda med hans intresse för deras konst och bad honom om mera. Varje söndag spändes hästen för droskan, finkläderna sattes på och så bar det iväg till kyrkan i Vissefjärda. Den halvtimmes långa färden in var ett van och trygg resa; desto mer spännande var det när de fick följa med till Holmsjö marknad neråt Blekingegränsen. Det stora äventyret som hägrade var Lövmarknaden i Karlskrona som hölls en gång om året. Dessa resor var alltid en fest och ett välkommet avbrott i den vardagliga lunken på gården. Dit kom folk från alla de håll och barnen gjorde stora ögon inför allt nytt som presenterades där. Så småningom började de också upptäcka det andra könet och marknaden fick en ny innebörd för dem.
En dag när de var i Holmsjö som vanligt, gick Johan iväg genom stånden för att köpa en gris i utkanten av marknaden. På vägen dit mötte han tre flickor som kom skrattandes emot honom, medan de tisslade och tasslade om något. Den mittersta flickan tittade spefullt upp på honom, när de passerade och Johan kände något röra sig i bröstet. Det var kärleken som hade slagit rot och det tog inte lång tid innan den började spira. Flickan var vacker utan att se klen ut. Hennes höfter såg breda ut och skulle nog tåla ett antal födslar. Hon var ordentligt byggd och skulle bli en bra arbetskamrat till honom på gården. Redan nästa marknad sökte han efter henne och fann henne vid sidan av hennes far, som stod i samspråk med några andra bönder. Han gick fram och frågade om de kunde spatsera lite. Hon skrattade till och följde med, efter att fadern nickat lite halvt osynligt. Hon hette Christina Sofia Gustafsdotter, berättade hon medan de gick gatan fram mellan stånden, och hon var 17 år och kom från Eltamåla en bit öster ut från Holmsjö, där hennes far hade en gård. Johan presenterade sig högtidligt med ”tillträdande hemmansägare Johan Svensson, 23 år, från Slott, Ellingsmåla.” Sedan gick det hela snabbt; bönemannen hade inte mycket jobb att göra.Hennes föräldrar accepterade förslaget efter ett besök på Slott. Så följde trolovning och lysning i Fridlevstad kyrka i hennes hemsocken söder om Blekingegränsen och till slut ett vackert bröllop på försommaren den 25 maj 1838 i Vissefjärdas vita kyrka. Så här målande skriver Vilhelm Moberg om bröllopsbestyr; först i brudgummens hem, sedan i brudens hem och slutligen om själva bröllopet: ”Det bakades och byktes, det slaktades och saltades, det pryddes och pyntades, golv skurades, och kopparkittlar, kärl och pannor blankades. .. gamla mor.. var ännu rask och lade sin hand vid alla bestyr.”” Brudkistan skulle packas, brudelinet skäktas och spinnas, ullen kardas och garnet spiltas och spolas. Det syddes och sömmades, spinnrocken surrade och vävstolen smällde.. till sent om kvällen. Allt skulle var redo till den dag, då brudgummen kom för att hämta sin brud till hennes nya hem på andra sidan gränsbäcken.” ”Kom så bröllopets dag, då fränder, vänner och grannar till brudgum och brud samlades… Det var långväga och kortväga gäster från båda sidor om gränsen. Två stora släkter på landamäret möttes under ett tak till gästabud med stort ätande och drickande och dans och lek och spel på felor och pipor. Det var manfolk och kvinnofolk, åldringar och barn, ungt manfolk och gammalt, gammalmör och ungmör, det var ungdom och ålderdom.” Barnen kom i rask följd: Cajsa-Lena redan 8 februari nästföljande år, vilket fick några att börja räkna.. Men trolovning innebar i princip redan ett ja och många barn startade sina liv lite tidigare än de skulle. Tyvärr var Cajsa-Lena klen och dog redan till sommaren och begrovs på Vissefjärdas kyrkogård, nere vid Kyrksjön. Nästa vår föddes Ingrid Maria och först två vårar senare därpå åter en tös som de kallade Cajsa-Lena. Det var vanligt att kommande barn fick överta namn efter syskon som gått bort. Paret fick in alles 11 barn, men bara fem överlevde: Ingrid Maria, Cajsa-Lena, Gustaf, Matilda-Christina och sist Carolina. Charlotta född 1863 som sista barn dog året därpå. Johans äldre bror Gustav flyttade 1835 till Ebbamåla och gifte sig där med en bondtös. Alla systrarna gifte sig med bönder och blev dugliga bondmoror. Endast brodern Peter stannade kvar på Slott tillsammans med Johan och gifter sig 1841 med KajsaLisa Petersdotter från Fåglasjö, vilken är min mormors mormor, de fick sex barn.
Under Johans farfars barndom på 1770- och 1780-talen hade den odlingsbara inägomarken, som förut hade ägts i långsmala tegar av var och en, gjort odlingen svår och omständlig. Den hade skiftats och gjorts till större sammanhängande enheter för att höja utfallet av grödorna.1807 kom så andra vågen, där främst Skåne deltog. Då flyttades gårdarna ut från bygemenskapen. 1862 bestämde sig slutligen Ellingsmåla by sig för att genomföra skiftet. När Johan pratade med Peter om ”laga skiftet”, som byn nu tänkte genomföra, så hade bröderna sambrukat jorden sedan 1840. De sex bönderna i byn valde Johan till att ta kontakt med länsstyrelsen i Kalmar. Det kom ut en lantmätare som i över en veckas tid vandrade runt i trakten, synade gränserna och studerade jordmånen. Till slut ritade han upp en skifteskarta och efter lite ändringar från bönderna, skrev de alla på. Deras hemman klövs i två delar: en del till Johan och en del till Peter. Johan fick 2 ha åker och 49 ha skog, medan Peter fick 9 ha åker och 41 ha skog. Johan blev mer och mer involverad i trollkvinnornas verksamheter. Det var som om han hade gått i lära hos dem alltsedan barnsben, när han en gång visat upp en ovanlig ört för en trollkvinna som befunnit sig på gården och fått så mycket beröm. När så en av dessa mäkta trolldomskunniga kringvandrerskor vid namn ”Kloka Tea” valde att slå sig ner hos Johan och Peter för en tid, blev hans intresse för lantbruket allt mindre. Han började själv ägna sig åt de sjuka, både människor och djur. Han rörde ihop mediciner under Teas övervakning och skrev ut recept som kunde expedieras i städerna. Han skötte inte gården som han skulle och Christina beklagade sig hos svågern. Christina hade det svårt efter att två av barnen, Maria Charlotta och Ida Gustava, båda gått bort under 1862. När så hennes sista barn Ida Charlotta knappt lever ett år och dör 1864 vill hon fly gården. Vad är det för onda andar som tar alla hennes barn ifrån henne! Peter lovar att tala förstånd med brodern men det går inte. Han tog inte heller så mycket betalt för sina tjänster och kunde inte tillföra gården resurser den vägen. För en ”konsultation” tog han i början bara en tolvskilling och senare när han blev varmare i kläderna en femtioöring. Han blev också en mycket erkänd tandläkare och tillsammans med Karl Jonasson i Fåglasjö skötte de socknens ”tandvård”. Som alla förstår kom folk från flera socknar till honom och han fick fullt upp att göra., Det kunde komma ett hundratal människor på en dag och arbetet på gården kom i andra hand. Här följer en minnesanteckning från grannsonen Anton Gustavsson, som berättar om episod: ”En dag då de voro ute på sitt arbete blev svägerskan allvarligt sjuk. Då hon hastigt försämrades blev mor efterskickad. Hon hade fått blodgång. När mor kom dit in så hade blodet runnit över hela golvet ner till dörrtröskeln. Johan i Slott blev nu efterskickad. Turen var att han genast kunde följa kallelsen innan hon hade hunnit förblöda. Så fort han hade kommit in i rummet så tröstade han samtliga med att blödningen hade avstannat och detta visade sig också vara fallet vid undersökningen av den sjuka. Johan i Slott var inte bara läkare för de sjuka i socknarna runt omkring, utan även i vissa fall för städernas patienter. I synnerhet då läkarna visat sig stå maktlösa gent emot vissa sjukdomar, så kunde han få resa långa vägar och träda till. Han ansågs kunna bota de mest hopplösa fall. I hemorten åtog han sig även uppdraget att bota böndernas djur, så för honom blev det inte mycket tid över för lantbrukets skötsel. Som botemedel använde Doktor Johan varken läsning eller besvärjelse utan i stället sådan medicin som han själv framställt genom örter, utom i de fall då det gällde arm- eller benbrott. Då skulle han spjäla. Jag tror att det var sälj eller vide som användes härtill. Spjälorna utgjordes av tunna färska skivor som virades om och täcktes med linneduk. Här var det saven i träet som enligt hans utsago var det effektivaste medlet till att fortast kunna läka det sjuka stället. Hela detta system som denne kunnige man byggde upp överläts icke till någon av hans närmaste. Därför ville de gamla sedan ej sätta tro till att det var örterna som hade gett bot åt de sjuka, de lutade i stället åt den åsikten att dessa i stället kunde vara camouflage och att Johan i hemlighet hade hemfört människobarn från vigd jord och att deras jordbundna själ gav honom denna hemliga makt då det gällde att analysera människornas fiende nr1.” (Gustavsson, 1963 s. 115-116) Med tiden såg de traditionella botarna sig alltmer hotade av det framväxande läkarsläktet i staden. En lagstiftning ”upphöjde” deras utövande till ”kvacksalveri och svartkonst”. Det gällde ju för den ”kloke” att i hög grad vara insatt i de osynliga väsendenas reaktioner. Johan i Slott var ju också ställd inför Medelsta ting i Ronneby, som så många andra botare, men frikändes dock. Han hade gett en patient, som sökt honom för sinnessjukdom, en så stark medicin att patienten hade fått en chock. Han vägrade dock att säga vad drycken innehöll och försvarade sig bara med orden ”min konst och deras tro” och på det viset blev han frikänd. Johan kunde som de andra ”kloka” läsa trollformler och han hade både syner och ingivelser, sa han. Han satte dock mest tilltro till sina mediciner. Det står att läsa ”han kokade örttéer för ”kolik” och ”bröstsjuka” och ordinerade tallrisbad för ”värk”. Han kunde också konsten att spjäla brutna lemmar. Mot yrsel och mångahanda ”knevor” slog han åder. Blodflödet stoppade ”doktorn” med röksvamp.” Ett av hans universalrecept löd: ”Vit Inte, 5 öre, Draka Blo, 5 öre, Jerpa Ister, 5 öre, Johannes Brö, 5 öre, Rö koral, 5 öre, Vit koral, 5 öre, Tolfmanna Kraft, 5 öre, Elfvanna Styrka, 5 öre, Helvetes Sten, 5 öre, Jungfru Skin, 5 öre, Kristi Trä, 5 öre, Janes Testamente, 5 öre.” Det finns klarlagt att vid två tillfällen expedierades just detta recept; dels i Karlskrona 1875, dels 1876 på ett apotek i Eslöv. Där skrev dock apotekaren tillbaka till patienten och sa att varken hans apotek eller något i Malmö hade kunnat hitta ”Kristi trä”. (I Dackebygd årg. 1957, s. 64-67)
År 1864 var ett ödesår, för alltid inbränt i Christinas minne. Det hade varit missväxt i två år och maten var knapp. Trots detta gick Johans all tid till de sjuka, som ständigt stod vid hans dörr. Hon hade slitit för att få allt att gå ihop på gården, men nu var vägs ände nådd. Hon var trött efter den elfte barnafödseln året före som slutat så illa. Hon kände att allt var nog, både med barn och knog. När de gått till sängs den kvällen och låg där i mörkret, sa hon rakt ut: ”- Antingen säljer du gården och öppnar en praktik och tar ordentligt betalt eller så slutar du med detta hjälpande och tänker på gården. Jag tyar inte mer.” Den kvällen låg de tysta sida vid sida i sängen och rörde inte varandra. Johan sa inte ett ord, bara hans snabba andetag hördes. Christina visste att nu, nu tänkte han djupt. Nästa morgon samlade Johan sitt hushåll runt sig och yttrade orden: ”Gården kommer att säljas.” Sedan gick han rakt ut genom dörren och var borta hela dagen trots att det satt patienter i farstun och väntade. I köket satt en tyst församling av familjemedlemmar, drängar och pigor. Kloka Tea syntes dock inte till; hade hon förvrängt huvudet på honom? Det fanns en hätskhet i luften och i tystnaden, som under dagens arbete riktades mot en speciell person. Så gick det en tid igen, sommarens arbete var över, och den nya ägaren Peter Johan Eliasson skulle tillträda Ellingsmåla 1:6 på hösten. Brodern Peter, som hade åsett hela den långa försämringen av broderns del av gården, under allt större förtvivlan, hade magrat av till ett ”spikatum”. En dag, den 20 november, gick han ut för att fiska på Nallesjön men kom aldrig hem igen. Ingen vet vad som hände, föll han i vattnet? Nu var det uppror i det hushållet också. Snart var det bestämt att Ellingsmåla 1:7 också skulle säljas, redan nu vid nyår, till en Israel Nilsson. Johan försökte hålla huvudet kallt, men broderns död var ett hårt slag för honom.
Där han satt med hästens tömmar i sina händer och flyttlasset färdiglastat på kärran och väntade på att de skulle ge sig av, började chocken släppa. Fram vällde känslor och tvivel på sig själv. Det var som om han själv bar skulden till både broderns död och släktgårdens försäljning. Inte kunde det väl ha varit fel av honom att hjälpa sina medmänniskor när han nu kunde? De sa adjö till den sörjande änkan Kajsa-Lisa och hennes barn. Hästen satte i stad med ett ryck och började dra vagnen med husets alla attiraljer och snart försvann boningshuset bakom granskogen. Då kände han plötsligt en stor sorg komma över honom. Vad hade han gjort? Släktgården hade gått dem ur händerna. Men han skulle visa dem, han skulle visa dem! Han var nu nästan fullärd genom Tea och hade redan skapat sig ett rykte. Det skulle nog gå bra. Han skulle bevisa det. Han skulle minsann visa omgivningen att han fortfarande var av bondesläkt och skulle så förbli. Men det skulle inte bli en fin jul, för någon av familjerna på var sitt håll. I byn Eremitemåla, inte så långt ifrån Slott, ner mot Blekingegränsen, hittade han vad han sökte. De fick hyra in sig i en stor mangårdsbyggnad, hos en familj som råkat få stort utrymme ledigt, då en hel barnaskara utvandrat till Amerika. Här fortsatte han sin praktik men visste nu att ta mer betalt. Efter 10 års hårt arbete med sin praktik och sitt tandläkeri ( I Dackebygd årgång 1959, s 115) i Eremitemåla, hade han samlat ihop tillräckligt med pengar och kunde köpa sig en gård i Stolpabäck 1874. Christina och han brukade den vid sidan om praktiken, till dess att dottern Matilda Christina gifte sig 1884 med Jonas Per Andreasson från Långasjö. Då överlät de gården till det yngre paret. Johan och Christina hade ju också nått en ansenlig ålder och hans ork började avta till skillnad från patienttillströmningen. De flyttade till en litet torp längre upp i skogen, där Johan fortsatte med sin gärning. Efter nio år gick hans kära Christina bort. De sista åren av sitt liv levde han ensam som undantagsman. Man kan undra vad han funderade på dessa sista år av sitt liv. Han hade sett en tid förändras radikalt och allt som han trodde på, ifrågasättas. Till hans glädje hade dock dottern Cajsa Lena, som fått en del ”gåvor”, börjat ta emot patienter. Med henne skulle nog hans verk gå vidare.. ”Johan i Slott” gick bort den andra maj 1901, just när våren på allvar hade kommit till byn. Han begravdes vid sidan av sin hustru Christina på Vissefjärdas nya kyrkogård, mitt i hjärtat av sin kära hembygd, som hade känt honom så väl genom hans botargärning. Ett bevis för hans kunnande är nog att det tog ca 30 år efter hans död, innan hans recept slutades att expedierades på svenska apotek.
Efterord:
”Berättelsen om Johan” ingick som en självständig del av ett grupparbete, skriven hösten 2006 vid Etnologiska institutionen i Lund. Vi fick i uppgift att rekonstruera ett människoöde under 1800-talet, samt sätta in personen i ett större socialt sammanhang. Genom att min mor Märta Johnsson ägnat många år åt släktforskning hade jag hört talas om vår släkting, ”Johan i Slott”. Jag kontaktade Gullie Mattson i Vissefjärda och bollen var i rullning.. Berättelsen är en blandning av fiktion och fakta. All hårddata som namn, platser, sjöar, födslar och död är sanna; jag har sedan utgått från ”tidens anda” med glasknallar, marknader, bönemän mm för att skapa en mer levande berättelse, ett troligt händelseförlopp. Johan i Slott var på många sätt en tidstypisk människa för sin sociala klass; han var bondson, familjemedlem, arbetade som bonde och levde under samma ekonomiska förhållanden som alla andra ur bondeklassen på 1800-talet. Rent socialt stod han på de övre trappstegen i bondesamhället såsom självägande bonde, där frälsebönder, kronobönder, torpare, backstugusittare och lösarbetare utgjorde de lägre. Det som skiljer honom från den stora massan var hans botargärning. Tyvärr fick han uppleva hur det framväxande, moderna samhället alltmer hånade de gamla metoderna. Förhoppningsvis ser han nu hur 1900-talets folkhemsförvandling, av det svenska folket, med stora sinnessjukhus, rasbiologi, kastrering av undermåliga individer och kemiska lobotomier håller på att luckras upp, till förmån för en alternativ människosyn där människan åter är en varelse med flera bottnar som måste respekteras.
Otryckta källor och litteratur
Johnsson, Märta. leg.sjuksk. Malmö. Personligt släktforskningsarkiv. Från 1600-talet och framåt. Johan i Slott var hennes mormor mors svåger.
Mattsson, Gullie.Vissefjärda. Personligt släktforskningsarkiv. Från 1600-talet och framåt. Johan i Slott var hennes farmor far.
Ohlson, Bo, leg.apot. Farmacihistoriska Sällskapet, Stockholm.
Tryckta källor och litteratur
Bergquist & Svensson (red). 1999: Metod och Minne. Etnologiska tolkningar och rekonstruktioner. Lund: Studentlitteratur
Brogårdh, Tore 2002: Folktro, kloka gummor och gubbar. Bjärnum: Bjärnums Tryckeri AB Gustavsson, Anton 1963: Minnen och ihågkomna händelser från min tidigaste barndom till år 1956. Nybro : Johansson & Svenson Boktryckeri AB
Hultén; Gösta 2003: Vägen till Lyckeby. En historiabok. Växjö: Grafiska punkten.
Hellspong, Mats, 1997 Svenska folkets vardagsliv. Malmö: Gleerups utbildning AB Hellspong, Mats & Löfgren, Orvar 1994: Land och stad. Svenska samhällen och livsformer från medeltid till nutid. Malmö: Mats Hellspong, Orvar Löfgren och Gleerups Utbildning AB Johansson, Siv (red) Vissefjärda Hembygdsförening: årgång 1957,1959: I Dackebygd. En bok om Vissefjärda. Emmaboda: Åkessons Tryckeriaktiebolag
Jägerstad, Hans 1975: Sveriges historia i årtal. Koncentrerad historisk uppslagsbok. Lund: Berlingska Boktryckeriet
Karlsson, Åsa & Salomonsson, Anders (red).1999: Svenskt bondeliv, livsform och yrke. Lund: Studentlitteratur
Lagerqvist, Lars O 2001: Svensk historia. Stockholm : Svenska institutet
Moberg; Vilhelm 1967: Förrädarland. Stockholm: Albert Bonniers Boktryckeri
Sachs, Lisbeth & Gerholm, Lena & Tomas 1993. Ondskans etnografi. Lund: Carlsson Bokförlag
Tillhagen, Carl-Herman 1958 : Folklig läkekonst. Stockholm: Ivar Häggströms Boktryckeri AB

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s