Botaren “Johan i slott”

_DSC0222 kopiera

Gården Slott, Ellingsmåla, Vissefjärda. Foto: nuvarande ägaren.

(Även tryckt i I DACKEBYGD, en årlig hembygdsbok för Vissefjärda sn)

en berättelse om min mm m farbror Johan Svensson 1814- 1901

”Då vi rodde över vår lilla insjö till den södra stranden, så kom vi till Slott, där det fanns två gårdar som också tillhörde vår by.” Så skriver Anton Gustavsson från Ellingsmåla om sitt första besök till Slott vid 1900-talets början. Det är dock inte Johan han ska besöka. När Anton kommer roendes bor det andra människor där. Tiden, den ofrånkomliga gästen, har redan varit på besök..
Johan i Slotts saga börjar under 1800-talets andra decennium och berättar om en man som blev botare, förlorade sin släktgård från 1500-talet och stod inför tinget för felbehandling. Han hjälpte dock många människor. Han trovärdighet visade sig bl a i att hans medikament fortfarande såldes på svenska apotek 30 år efter hans död. Men – låt oss ta det hela från början…
Till denna trakt kom de första bebyggarna redan för 5000 år sedan. De följde Lyckebyån upp från Blekingekusten och bosatte sig längs åns dalsidor. En sak vet vi säkert. Det landskap som mötte nybyggarna var skog. Från norr till söder, från öster till väster, så var dalen en enda ofantlig skog. Det skapades ett speciellt släkte av de människor som stannade där. Hans Hildebrand skriver på 1700-talet: ”Skogarna.. som djupa, mörka och tysta, sluta sig kring bygderna, utöva en starkt isolerande inverkan. De hindrade förbindelserna bygderna emellan ..de göra sinnena djupare, lynnena dystrare, viljorna trögare, de giva vanorna långvarighet.” Traktens isolering hävdes dock i ett enda slag när den s k Kungsvägen byggdes under 1680-talet; från Stockholm till Sveriges nya örlogsstad, Karlskrona. Ett av landets mest avlägsna hörn blev nu ett av de mest trafikerade. Kungar och bemärkta personer passerade förbi, liksom även tidens alla luffare och lösarbetare, i de senares fall, efter en natts sömn i någon bondes lada. Emmabo blev en av de platser där droskor byttes och hästar fick vatten. Gästgivargårdarna låg nu på en mils avstånd från varandra, som pärlor i ett pärlhalsband, längs vägen till Karlskrona. Vägen trafikerades också av kringvandrande glasknallar, som sålde en stor del av Kostas och de övriga brukens hushållsglas. De kom vandrande till gårdarna med sin hälsningsfras: ”Jag är handlande och vandrande i Nordanlanden!” Så kallades nämligen södra Småland, medan Blekinge och Skåne var Östanlanden, allt sett ur en dansks synvinkel.
Kanske var det just glasknallens rop som väckte Johans mor, Maria, där hon låg och vilade efter nattens födslovåndor. Kanske såg hon på gossen bredvid sig och bad någon gå ut och köpa ett dyrare glas än nödvändigt, för denna tisdag var ändå speciell. Torsdagsbarn eller söndagsbarn ansågs speciellt utvalda till andra uppgifter än de mest timliga, men kanske föddes Johan mellan tolv och ett på natten, kanske hade han segerhuva vid födseln, redan en tand eller två eller något annat säreget drag. Varje moder tittade extra noga efter om kanske just deras barn var utsett till något annorlunda.
(forts.)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s