“What prepares men for totalitarian domination in the non-totalitarian world is the fact that loneliness, once a borderline experience usually suffered in certain marginal social conditions like old age, has become an everyday experience.” — Hannah Arendt
(1/5) Vid havets kant på ön Fyn (DK) i augusti månad gör jag en resumé över min ”roadtrip” genom delar av Västeuropa; en månad har jag varit på väg i min bil genom Danmark, Tyskland och Frankrike.
Vågorna kluckar mot stranden. Jag är nästan tillbaka i 60-talets somrar i Danmark med familjen; sorglösa, soliga dagar vid havet omgiven av familjen och ett aktivt, pulserande, danskt samhällsliv runt badorterna där vi bodde. Omsluten av en fungerande värld; trygg och välkommen i den.
Kanske är det inte av en slump som jag hittar flera delar av serien “A la recherche du temps perdu” ( På jakt efter det förflutna) på en loppis på min franska sommarresa 2021; (Marcel Prousts kanske mest kända titel för utomstående.) Mina resor de senaste åren har varit i fotspåren av mitt yngre jag; jag omlever, omvärderar och uppdaterar mig till dagens datum: de resterande “seniora”-åren på jorden.
Frankrike, fransk historia, franska språket, fransk litteratur var det som fångade mig under mina ungdomsår utomlands; jag arbetade som aupair-flicka i Marseille, som köksa på ett pensionat i Les Ollières. Jag bodde en period i en grotta vid Medelhavet och liftade runt rent allmänt i Frankrike. Jag var senare student på universitetet i Avignon, jag var på klostret Taize´ och översatte deras nyhetsbrev till svenska och deltog i bibelstudier, gjorde bilresor runt i landet och besökte utflyttade svenskar i Paris och längs Cote d´Azur. Under mina universitetsår gjorde jag ett radioprogram i flera delar från olika platser i Frankrike som sändes på studentradion Radio Ryd i Linköping.
Min vän, svenske Claes, en slags “munk” på klostret Taize´ i Bourgogne sedan 50 år tillbaka, har flera gånger de senaste åren försökt få mig att bila så långt som till Frankrike och nu blir det av!
1/4 Vägen mellan den välmående turiststaden Cluny och byn Salorney är en kort resa över skogsklädda åstoppar och ner genom vidsträckta dalgångar, där stenhusen ligger utslängda som tärningar längs åkrar och vingårdar i fjärran. De vita Charolaiskorna vandrar makligt i grupp längs sluttningarna. Det är bedårande vackert i Bourgogne.
Storgatan, la Grande rue, genom Salorney bryter denna känsla omedelbart; tomma skyltfönster stirrar mot dig som från de döda; skylten “a vendre” (till salu) skymtar här och där på de illa skötta centrumhusen med flagnande färg på sina luckor. En känsla av depression infinner sig; längs Storgatan har livet stannat av och gått någon annanstans; kvar finns endast några industrier utanför stan men arbetstillfällena är få.
la Grande rue, Salorney-sur-Guye
1831 stod byn på sin topp med 1207 invånare. Den nya kyrkogården från den tiden i stadens utkant vittnar om en tid när man trodde fler skulle leva och dö här; nu är den fortfarande bara halvfull. Förra året föddes fem barn samtidigt som elva personer gick bort. I dagsläget har byn nästan halverats sedan sin storhetstid. För ett samhälle som redan på 900 – talet omnämndes i rullorna och där två kända kämpar mot nazismen ligger begravda, verkar historien snart vara över. Klockorna klämtar för Salorney, eller?
Bilchi är fullpackad för en campingvecka i Danmark; som boende i Skåne får jag resa över i Covid-tider. Jag väljer att bila under natten – sommarens ökenhetta om dagarna gör det omöjligt att befinna sig i en bil utan AC en längre stund.
I kvällningen viftar jag sålunda med min Bizz vid Öresundsbron och vips är vi ute ur Sverige! Med det samma känner jag hur jag blir mentalt förändrad; frisk, mig själv, stark. Alla mina resor bort från Malmö är någon form av flykt från en miljö jag vantrivs i numera, men som all flykt innebär det ett återvändande. Jag har till slut insett det och vid varje resa vet jag numera att jag måste återvända, men bara en gång till lovar jag mig..
I min ungdom, på 70-talet, liftade vi till Köpenhamn och hängde på Ströget och inne på Tivoli. Till påsken 2019 gör jag samma resa igen.
På Tivoli känner jag igen mig från förr; det är samma byggnader i stort och det danska folket sitter godmodigt på sina uteplatser och pratar. Lite “danskt gemyt” finns allt i luften än. Plötsligt minns jag wienerbröden till frukost på Hovedbangården..
Efter en runda sätter jag mig på en av Tivolis många restauranger och spisar lunch.
En man vid ett annat bord muttrar något om “an old spinster”.. Att leva tills man dör, verkar bli allt omöjligare ju äldre man blir.. man ska puttas ut till den mentala ättestupan..
När jag känner mig klar med Tivoli går jag ner mot Ströget.
Är det inte gatuarbeten hela tiden överallt i Köpenhamn! Rådhusplatsen ser mest ut som en byggarbetsplats. Och det gjorde den förra gången också jag var där.
Utanför rådhuset står en imam och skriker med Koranen i sin hand. Några trogna åhörare sitter runt omkring. Jag är innerligt trött på islam i alla dess former.
Jag går in på Ströget; det har tappat stil. Fullt med billighetsaffärer som säljer klänningar för 100 kr styck. Det kunde vara Värnhemstorget.. Känslan av internationell atmosfär och kosmopolitiskt stad är borta. Folk flanerar inte längre i den avslappnade takten som förr. De tränger sig fram och förbi varandra på ett ensamt sätt utan att vilja se varandra. Inget hör ihop längre. En era är över.
Rådhusplatsen
En bit ner på Ströget söker jag upp platsen där folk brukade sitta och spela på “min tid”. Jag minns gatumusikanten som jag blev kär i och höll på att följa med på en Europaturné. Hur min kompis Inger tjatade och sa att vi måste tillbaka till arbetet på måndag… 🙂
Det sitter några musikanter där nu också. Jag slår mig i slang med några av dem och berättar att “här satt jag för “50” år sedan och spelade gatumusik”. Då erbjuder en av dem mig gitarren och jag spelar House of the Rising Sun! 🙂 Han är snäll och tar några kort på mig med min kamera. Tyvärr stannar inga förbigående för att lägga en slant i hans hatt! 🙂
Jag spelar igen på Ströget efter 50 år..
Så går jag vidare för att sätta mig i solskenet på gamla Café Norden med en glassigt dyr kaffe. Som fattigpensionär får denna dag bli en hel semester! 🙂 En gatumusiker spelar även i detta hörn. Jag ger honom mitt visitkort och bjuder in honom till Mässingshornets scener i Malmö.
Kvällskylan kommer, påsken är tidig i år. Jag tar på mig min kappa och går mot parkeringshuset. Ja, att stå där var inte billigt heller men hur ofta gör man en sådan här resa!
Efter vintern är det dags att sträcka ut sig i det skånska landskapet.. och att även veckla ut det invecklade livet i Malmö, där Immigranthuset strax intill redan skapar oro i luften inför sommaren. Ska en kvinna kunna sitta utomhus och skratta i sommarklänning, barärmad, i år också, eller inte? Slaget är inte avgjort än men ingen kan få mig att tro på integration längre – deras kvinnosyn är århundraden tillbaka.
Jag packar min ryggsäck med mat, fika, kaffe och plåster och går ner till Bilchi. Hon står drömmande på sin garageplats i underjorden. Vi susar upp mot vårljuset och jag tänker att jag skulle tagit med mig solglasögonen. Istället har jag långkalsongerna på, liksom tjocktröjan. I mitt inre råder det fortfarande vinter. I min sargade själ – ett ännu större mörker. Kvinnor mot strömmen ska knäckas.
Jag tar 11:an mot Dalby stenbrott och parkerar bredvid andra lördagsturister. Vädret är sol och åter sol – och tystnad: inga polissirener låter var och varannan timme, ingen ur ett Immigranthuset skriker “hora” efter mig. Jag är tillbaka i Sverige jag känner igen: i ett Sverige jag kan koppla av i och inte behöva se mig om när jag går till affären. Sikten här är lång, horisonten finns där under det blå, livet blir kanske som vanligt igen, men – nej, det blir aldrig. Det medeltida kvinnohatet har tärt på mig i min vinterbunker igen. Hur länge ska jag orka i Malmö? Eller jag orkar inte – jag sover mest, tycker jag. Lika barn leka bäst. Vem sa det första gången..
Bilchis tak lyser lika blå som vårhimlen.
Jag stúderar kartan över naturreservatet och försöker måtta avstånden. En halvmil runt?
Så får jag syn på backsippan på kartan! Det är ju jag det! I min släkt har alla ett blomnamn sedan en förfader, präst på Öland, som skrev Ölands första flora på 1800-talet. Finns hon här! Jag tar det som en symbol för att också jag får plats en stund innan det är dags att åka till Malmö och bli “nertrampad” igen.
Backsippa – pulsatilla vulgaris
Jag möter en joggande kvinna från Stockholm som beskriver området. Hon talar om omgivningarna som hon har kommit att älska: alla naturreservaten, den underbara byn Torna Hällerstad som jag bara måste besöka och dricka en kaffe i innan jag åker hem. Vi slår följe en bit. Hon får mig att komma ur mitt Malmöskal: jag blir den jag egentligen är: glad, pratsam, öppen och social. Flyktbehovet startar inom mig: bort från Malmö.. men alla försök att slå rot någon annanstans har hitintills misslyckats och jag har tvingats återvända gång på gång. Jag kuvar flyktkänslan denna gången med.
Vi tar avsked och jag vandrar vidare. Nu är jag uppe på rullstensåsen och ser Bilchi blänka i solskenet långt borta. Solen bränner och jag tar av mig vindjackan, rullar ihop den och stoppar den i min engelska ryggsäck – ryggsäcken jag bar under 10 år över de engelska kullarna, långt före jag visste vad Malmö var.
Jag hoppas att jag ska glömma Malmö och allt som hände där som en ond dröm. En dag ska jag glömma Malmö. Jag lovar mig det. Efter någon timmas vandring, där andra vandrare glatt hälsat på mig, sätter jag mig på en sluttning och tar fram matsäcken. Kaffet har hållit sig varmt. Jag vilar mina ben. Hur långt ska jag orkar denna första vandring i år?
Efter lite mer vandrande kommer jag till en hög med stockar. Jag ställer mig och räknar årsringar på ett av de fällda träden. 65 år! Precis lika gammal som jag! Den kanske planterades samma höst jag föddes. Jag sänder den en sorgsen tanke: nu blir du kaffeved hos någon.
Lite längre fram sätter jag mig och dricker mer kaffe vid en ensam sten.
Landskapet är kuperat här. Jag känner mig som i Somerset igen och pustar uppför en backe. Jag träffar en kvinna som är ute med en dalmatiner. Hon säger samma sak: det här landskapet känns mer engelskt än skånskt, eller hur? Hon bor i ett korsvirkeshus mitt i naturreservatet. Vilket välsignat liv! Nära naturen och långt bort från “the maddening crowd” som Dorsetsonen Thomas Hardy sa om London på sin tid.
Jag räknar ut att jag har gått en halvmil av Skåneleden denna eftermiddag, så mycket kvar att göra! 🙂 Ja, det får bli en annan gång.
Kvälldiset börjar komma. Jag känner hur mycket bättre jag mår i min sargade själ. Tänk om jag skulle kunna hitta en plats på landet för min pulsatilla vulgaris igen. Tänk om..
Uppdateringar vid Immigranthuset sommaren 2019:
Summer incident 1: it is the first day of summer and I wear a Swedish summer dress in the garden. Immediately a banging starts from a window in the Immigrant house opposite. Last summer that family banged their window 4 times a day towards Swedish culture. Women should be indoors, not outdoors in a garden showing skin.
Summer incident 2: Two black teenager boys and a brown one come out from the Immigrant house. They see me sitting in the garden reading, drinking coffee. They immediately start doing the clapping as when you want to scare someone away. They laugh and walk away.
Med en apelsin i ena fickan och en banan i andra, sätter jag kurs mot bergen. Mina vandrarkängor trampar vant stigen fram i Somersets böljande natur. Det är ett underbart septemberväder; ljusgula mattor av skördade fält lyser längs vägen. Jag andas in den klara, höga luften och är beredd på min uppgift.
I The Times har jag nämligen läst en intressant artikel om lycka. En forskare vid namn Mihaly Csikzentmihalyi (!) har ägnat hela sitt liv åt att finna ut vad som gör en människa lycklig. Över 10.000 personer har deltagit i hans empiriska forskning under åren. Efter trettio års arbete och 18 böcker anser han sig ha kommit fram till svaret.
Han säger att lycka är något helt annat än vad folk i allmänhet strävar efter. Det är inte något man köper, inget stort som händer en. Det handlar inte heller om ett överflöd av materiella ting men det finns en undre gräns. Livets nödtorft måste man ha.
En av de komponenter som ingår i hans lyckobegrepp är ordet koncentration. Intensiv koncentration på en uppgift, i samband med att uppgiften är på en lagom svår nivå dvs lagom svår för just den personen, kommer att som slutresultat ge LYCKA.
Uppgiften ska också vara något man själv valt och vill göra för sin egen skull. Beundran och uppskattning av andra får inte vara motivet.
Så fort som uppgiften känns för lätt, måste man söka nästa nivå för att uppleva lyckokänslan igen. Kanske göra uppgiften snabbare eller mer utvecklad. Men det handlar om att ständigt gå vidare. Ibland handlar det om att helt byta uppgift för att matcha ett nytt skeende i ens liv.
Paradoxalt kommer lyckan efter det att man har fullföljt uppgiften skriver han; när bergsklättraren tittar ut över landskapet, när boken är skriven, när tavlan är målad osv.
Så nu är jag på väg genom det engelska landskapet för att testa hans teori…
Jag älskar att vandra. Jag älskar Cadbury Castle´s vyer ut över Black Valley likaväl som Dunham Hill´s. Så jag ska vandra upp till båda topparna på samma resa.
Det är min uppgift.
Cadbury CastleDunmham Hill
En timme senare sitter jag i lä på Cadbury Castle´s sydsida och äter min apelsin. Vandringen var hård i uppförslutet men inte för svår. Jag känner trygg tillfredsställelse över att jag klarat det så bra. Min blick vandrar över till den andra toppen. Där är mitt slutmål..
Dunhill view from Cadbury Castle
Efter en stunds solande vandrar jag nerför berget på andra sidan och börjar röra mig mot Dunham Hill. Kroppen är nu tröttare men fortfarande stark. All min koncentration ligger i att klara nästa topp.
Passagen mellan topparna löper på plan mark längs landsvägen och ger mig lite andhämtning.
Sakta börjar uppförslutet ta tag i knäna igen men jag kämpar på och tänker på mitt mål.
Landskapet sjunker undan återigen en gång och jag känner den fria luften runt mig. En fårahjord tittar förstrött på mig när jag lite andfådd passerar dem
.
Plötsligt är jag framme! Jag ser långt åt alla håll och jag tittar tillbaka mot Cadbury Castle. Nyss var jag där och nu är jag här!
Jag lägger mig raklång i gräset och tittar upp i himlen.
En lyckokänsla väller upp i mig och jag skrattar! Jag gjorde det!
Jag sätter mig upp, äter min banan och tänker att Mihaly Csikzentmihalyi, han hade rätt han!
Med åren blir det allt viktigare att upplösa de fragment, som man håller vid liv inom sig, som tillhör det förflutna. Det frigör energi inför sista delen av den stora resan. Energi man så väl behöver.
Rent intellektuellt är analysen gjord, men själen håller ett tag om det lagrade energiminnet för att slippa sörja. Att göra en resa längs de gamla lederna aktiverar det gömda. Kontrasten, förr mot nu, får själen att inse att tiden flytt och att sorgen måste fram.
Så jag gör en bilresa i spåren av min ungdomstid: jag bilar genom Tyskland och minns Ingers och mina liftarresor till utlandet på 70-talet när vi var unga och oskyldiga. Vi stod där vid vägkanten för nästan 50 år sedan i våra jeanskjolar och ryggsäckar med sovsäck och plastunderlag. Vi sov i diken, i parker, i trappuppgångar, hos folk vi lärde känna och hos bekanta.
Nu susar jag fram i min kära vinröda Chrystler PT Cruiser, bor på hotell och pensionat – precis som affärsmannen gjorde, han som plockade upp oss på väg till Bremen: han som visade oss Bremens katedral med krypta, bjöd på mat och dryck under dagen och till slut körde oss till Oldenburg dit vi skulle för att bo i ett kollektiv en vecka. Han berättade om sin ungdom på sjön och om friheten i hamn medan han körde, parkerade och promenerade. (1/16)
Ingvor Sabina Le John 