Efter vintern är det dags att sträcka ut sig i det skånska landskapet.. och att även veckla ut det invecklade livet i Malmö, där Immigranthuset strax intill redan skapar oro i luften inför sommaren. Ska en kvinna kunna sitta utomhus och skratta i sommarklänning, barärmad, i år också, eller inte? Slaget är inte avgjort än men ingen kan få mig att tro på integration längre – deras kvinnosyn är århundraden tillbaka.

Jag packar min ryggsäck med mat, fika, kaffe och plåster och går ner till Bilchi. Hon står drömmande på sin garageplats i underjorden. Vi susar upp mot vårljuset och jag tänker att jag skulle tagit med mig solglasögonen. Istället har jag långkalsongerna på, liksom tjocktröjan. I mitt inre råder det fortfarande vinter. I min sargade själ – ett ännu större mörker. Kvinnor mot strömmen ska knäckas.

Jag tar 11:an mot Dalby stenbrott och parkerar bredvid andra lördagsturister. Vädret är sol och åter sol – och tystnad: inga polissirener låter var och varannan timme, ingen ur ett Immigranthuset skriker “hora” efter mig. Jag är tillbaka i Sverige jag känner igen: i ett Sverige jag kan koppla av i och inte behöva se mig om när jag går till affären. Sikten här är lång, horisonten finns där under det blå, livet blir kanske som vanligt igen, men – nej, det blir aldrig. Det medeltida kvinnohatet har tärt på mig i min vinterbunker igen. Hur länge ska jag orka i Malmö? Eller jag orkar inte – jag sover mest, tycker jag. Lika barn leka bäst. Vem sa det första gången..

Jag stúderar kartan över naturreservatet och försöker måtta avstånden. En halvmil runt?

Så får jag syn på backsippan på kartan! Det är ju jag det! I min släkt har alla ett blomnamn sedan en förfader, präst på Öland, som skrev Ölands första flora på 1800-talet. Finns hon här! Jag tar det som en symbol för att också jag får plats en stund innan det är dags att åka till Malmö och bli “nertrampad” igen.

Jag möter en joggande kvinna från Stockholm som beskriver området. Hon talar om omgivningarna som hon har kommit att älska: alla naturreservaten, den underbara byn Torna Hällerstad som jag bara måste besöka och dricka en kaffe i innan jag åker hem. Vi slår följe en bit. Hon får mig att komma ur mitt Malmöskal: jag blir den jag egentligen är: glad, pratsam, öppen och social. Flyktbehovet startar inom mig: bort från Malmö.. men alla försök att slå rot någon annanstans har hitintills misslyckats och jag har tvingats återvända gång på gång. Jag kuvar flyktkänslan denna gången med.

Vi tar avsked och jag vandrar vidare. Nu är jag uppe på rullstensåsen och ser Bilchi blänka i solskenet långt borta. Solen bränner och jag tar av mig vindjackan, rullar ihop den och stoppar den i min engelska ryggsäck – ryggsäcken jag bar under 10 år över de engelska kullarna, långt före jag visste vad Malmö var.

Jag hoppas att jag ska glömma Malmö och allt som hände där som en ond dröm. En dag ska jag glömma Malmö. Jag lovar mig det. Efter någon timmas vandring, där andra vandrare glatt hälsat på mig, sätter jag mig på en sluttning och tar fram matsäcken. Kaffet har hållit sig varmt. Jag vilar mina ben. Hur långt ska jag orkar denna första vandring i år?

Efter lite mer vandrande kommer jag till en hög med stockar. Jag ställer mig och räknar årsringar på ett av de fällda träden. 65 år! Precis lika gammal som jag! Den kanske planterades samma höst jag föddes. Jag sänder den en sorgsen tanke: nu blir du kaffeved hos någon.

Lite längre fram sätter jag mig och dricker mer kaffe vid en ensam sten.

Landskapet är kuperat här. Jag känner mig som i Somerset igen och pustar uppför en backe. Jag träffar en kvinna som är ute med en dalmatiner. Hon säger samma sak: det här landskapet känns mer engelskt än skånskt, eller hur? Hon bor i ett korsvirkeshus mitt i naturreservatet. Vilket välsignat liv! Nära naturen och långt bort från “the maddening crowd” som Dorsetsonen Thomas Hardy sa om London på sin tid.

Jag räknar ut att jag har gått en halvmil av Skåneleden denna eftermiddag, så mycket kvar att göra! 🙂 Ja, det får bli en annan gång.

Kvälldiset börjar komma. Jag känner hur mycket bättre jag mår i min sargade själ. Tänk om jag skulle kunna hitta en plats på landet för min pulsatilla vulgaris igen. Tänk om..

Uppdateringar vid Immigranthuset sommaren 2019:

Summer incident 1: it is the first day of summer and I wear a Swedish summer dress in the garden. Immediately a banging starts from a window in the Immigrant house opposite. Last summer that family banged their window 4 times a day towards Swedish culture. Women should be indoors, not outdoors in a garden showing skin.

Summer incident 2: Two black teenager boys and a brown one come out from the Immigrant house. They see me sitting in the garden reading, drinking coffee. They immediately start doing the clapping as when you want to scare someone away. They laugh and walk away.