Rosetta stenen

“Sådan är min bestämmelse”

GUIDEN FRÅN LONDON WALKS  vandrar med sin grupp, in genom södra dörren till salen där Rosettastenen är placerad. Det ligger en förväntan i luften, när vi hunnit så här långt på vår tur genom the British Museum. En milstolpe i egyptisk historia; en symbol för hieroglyfernas gåta befinner sig inför våra ögon. Guiden stannar och väntar in. Övriga turisters sorl hörs dämpat i tystnaden.

JAG FÄSTER BLICKEN på den sten, som skapade sådan rivalitet och Egyptenfeber i Europa i början av 1800-talet. Konsten att läsa hieroglyfer föll i glömska redan  i slutet av det fjärde århundradet e. Kr. När stenen hittades blev många fascinerade av dess möjligheter att lysa upp i historiens mörker. Nu blev inte stenens tre skrifter den dechiffreringsnyckel man hoppats på. Andra inskrifter och papyrusar som följde tillhandahöll betydligt viktigare ledtrådar. Men ändå.. många var det som ville bli den förste som lät årtusendes tystnad falla.

JAG HÖR INOM MIG Jean-Francais ropa efter sin bror, anfådd och mycket upprörd; ja, så upprörd att han faller avsvimmad i broderns armar, efter att ha utropat: “Je tiens l´affaire!” (Jag har kommit på det!)

Hans enträgna arbete hade äntligen givit frukt efter 20 år av studier, motgångar och uppgivenhet. Men hur kunde en människa sluta med något som blivit hans mening med livet: att lösa hieroglyfernas gåta.

Jean-Francais skriver under en svår period in sin dagbok: “Mitt huvud, mina intressen och mitt hjärta driver mig obevekligen in på svåra vägar, vimlande av hinder som måste förnyas. Sådan är min bestämmelse och jag måste genomlida den vad som än händer..” Orden står i den biografi over universalgeniet Jean-Francais Champollion liv “Egyptens nycklar” skriven av Lesley och Roy Adkins. Vi får följa Napoelon på erövringskriget till Egypten 1798, upptäcka den gammalegyptiska kulturen och den påföljande febern i Frankrike, när Europa fylls av stöldgods från en okänd epok.

I SYDVÄSTRA FRANKRIKE föds Jean-Francais under besynnerliga omständigheter 1790. Hans mor är under havandeskapet mycket sjuk med förlamande reumatism. Läkarna kan inget göra och fruktar för fostrets liv. Trots detta utgångsläge tillfrisknar hon helt och föder sin son, till omgivningens häpnad. Miraklet tillskrivs trollkarlen Jacqou, en helbrädgagörare från trakten, som behandlade henne med diverse örter under havandeskapet. Han förkunnade, att hon skulle bli helt frisk samt föda en son som skulle bli mycket berömd under flera sekler framåt..

“BREVET TILL MONSIEUR DACIER” heter en rapport som blev en milstolpe inom egyptologin. En mörk, fuktig fredagsmorgon den 27 september 1822 började “L´Academie des inscriptions et belles-lettres” i Paris, att fyllas av akademiker från olika fakulteter. Ryktet hade gått att något extra skulle hända och de församlade blev inte besvikna. En viss Jean-Francais Champollion besteg podiet och föreläste om fonetiska hieroglyfer, vilket en gång för alla, meddelande världen att hieroglyfernas gåta var löst. Nu skulle man kunna läsa litteratur som var skriven för över tretusen år f. Kr.

JEAN-FRANCAIS CHAMPOLLION är idag fransk nationalhjälte. Han står staty på gårdsplanen utanför Collège de France i Paris och ligger begravd på Père Lachaise. Men för att bli ihågkommen för evigt krävs mer än statyer som kan rivas och gatunamn  som kan ändras. De forntida egyptierna ansåg nämlingen att en människas namn var en väsentlig del av hennes person och att sudda ut en ett namn var att utplåna en människa. De trodde vidare att efter döden red själen tillsammans med guden Thoth över skyarna på månen. Guden Thoth ansågs också vara hieroglyfernas uppfinnare.

SÅ VAD PASSADE BÄTTRE än att uppkalla något på månen efter Champollion!

För evigt skulle hans namn vandra över natthimlen tillsammans med andra själar, onåbar för tidens tand. En krater på månen har därför fått namnet “Champollion”. Genom att ge honom en plats ovanför oss, förvissade man sig om att han aldrig någonsin skulle kunna försvinna ur den franska själens djup.

Eva Dahlgren

”Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare”(Eva Dahlgren)Som ung var jag en trotsig, trosviss visionär. Jag brandtalade på allehanda torg om kvinnans frigörelse så att lördagsruschen stannade av för att lyssna – och applådera. I den stunden var jag lycklig. Varför? Jo, jag hade förvisso nått fram till ”de andra” och uttalat mitt kvinnliga hjärtas sanning( samt Simone de Beauvoirs..) men jag hade också brutit igenom individualismens fängelse och skapat en ”vi-känsla” där på Gyllentorget i studenternas Linköping. ”Tillsammans”(Lukas Moodysson) gör vi det, tillsammans befriar vi oss på alla plan. ”Förena” var 1970-talets ord.

Sedan kom 80-talet. Den yttre folkliga arenan dog undan när medelklassens amerikanska familje”värld” blev samhällsidealet i stort. Energin vandrade över till att var och en  (eller tillsammans med familjen) skulle försöka rädda balansen genom freudianska vandringar till barndomens land och skapa personliga lösningar på livets problem. Genom att förstå ditt inre och ditt personliga familjetrassel skulle ”orden som befriar” (Marie Cardinal) komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergman drama.

Jag minns sena nätter med tända ljus och djupa samtal,  dagböckerna fyllda med ord och ord och dikterna som flög på silvervingar.. ”Integrera” var 1980-talets ord.

 Så  ökade ensamhushållen i takt med samhällets kollaps på 90-talet.Den nya arbetslösheten startade flyttlassvågor igen till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen.

Småstadsorterna började sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt segertåg.och människor förtidspensionerades ”en masse”.

Nu gick energiresan inåt, bortom egot, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans.Nu kunde du själv gå en kurs i handpåläggning och snart utföra under utan att vara varken religiös eller Uri Geller. Ur boken ”En kurs i mirakler” vaskade jag fram orden: ”The function of love is to unite”. Kärlekens mening är att förena. ”Hela” var 1990-talets ord.

Alla dessa energivågor (”förena”,”integrera”,”hela”)  flyter var de kan, för att komma fram bland tillvarons stopp och hinder. Längtan efter enhet, på alla nivåer, rullar som ett dånande hav in mot våra livs stränder. Vad är det för enhet vi längtar efter? Barndomens symbios med modern, enheten med Gud, stammens skyddande vi-känsla?

Martin Buber beskriver i sin bok ”Jag och du” hur synen på ”vad är en människa” förändrades i takt med hur civilisationen förändras.Hos de gamla grekerna ansågs människan endast vara till i sin dialog med omgivningen. Det var först när medeltidens uppblomstrande handelskapitalism gick över i renässans och den moderna fysiken kastade loss från kyrkan, som människan kom att ses som ett självständigt objekt i tillvaron, ensam på sin vandring.

Jesper Hoffmeyer har en mer biologisk syn. I sin bok ”Livstecken” säger han följande:

”Att människans väsen rymmer en grundläggande existensiell splittring är ett tema som återkommer om och om igen hos filosofer, psykologer och psykoanalytiker som har ägnat sig åt ”självet”..Och denna splittring är naturligtvis också källan till det mänskliga begäret.Den längtan efter att bli hel igen som är själva livet: den oändliga genomsökningen av existensens mångfaldiga teman.Det är splittringen, den grundläggande omättligheten, som gör att världen betyder något, att vi begär den…Det är vår alienation som ger oss längtan, driften att hitta hem. Den holistiska drömmen om splittringens upphävande är en dröm om dödens lycksalighet, om all betydelses upphörande”.

Laurens van der Post levde en stor del av sitt liv i Afrika och har ett natur-människa perspektiv.I sin bok ”Jägarens hjärta” beskriver han sina kontakter med bushmänniskan i Kalahari-öknen.

Om nutidsmänniskan skriver han: ”Människan har aldrig förut ägt så stor kunskap; men låt henne plötsligt bli ensam på en bergstopp med vinden eller vakna mitt i nattens tystnad, så får hon en skrämmande förnimmelse av att hon är en främling både för sina närmaste och för sig själv.”  Om bushmänniskan säger han: ”Denna första individ levde i den mest fullkomliga intimitet med naturen.Det fanns inget opersonligt i hans förhållande till vare sig människor eller djur eller växter…Han hade ingen förnimmelse av att han inte hörde ihop med sin omgivning eller med livets gång runt honom – ingenting av den isolering som i all hemlighet fräter på den moderna människans livsmod och individualitet.”

Och där står vi idag. Med en känsla av att världen har förlorat sin charm och att livets mening tycks ovissare än någonsin.Är det någon som kan komma med en lösning? Det är dags att träda fram nu..

Bruce Springsteen

Den lilla människans smärta

Så är det den där gamla kärleken som aldrig rostar..

När Bruce Springsteen äntrar scenen i utkanten av London, kommer tårarna jag inte längre trodde jag hade.Men hans röst är samma röst, som alltid funnits där genom åren för mig, i vått och torrt; som, en för länge sedan, accepterad och integrerad del av livet.

HÄR SITTER JAG nu på läktaren , i början av min menopaus, med gråton under permanentfärgen och gråter ”pavlovskt”. Jag gråter i den plötsliga hemkomsten till en välkänd trygghet, som tillät mig vara mig själv fullt ut en gång. Hans röst väller ut ur högtalarna med samma vrede och smärta som förr; med den steinbeck:ska attityden till livet, som säger att detta är min värld, det är också din värld, vems annars och hur mår vi i den, hur formar den oss? Ihop med Bruce betyder även lilla människans smärta något.Ihop med Bruce betyder också jag något,finns jag till.Han sjunger för oss alla och ger oss alla värdighet.

STUNDEN FORMAS av musiken och rytmen till ett enda NU; igår–idag-imorgon fyller inte längre sin strukturerande funktion, jag är alla mina åldrar på en gång. Jag är i min ungdomskropp; jag har just flyttat till Göteborg 1975 i tjugo-års åldern.Jag är hembjuden till någon som flyttat före mig.Vi sitter i gamla Haga i ett mysigt kök med tända ljus och dricker te ur stora keramikmuggar och känner oss ”fria”; jag är på väg i mitt unga liv! Min värd sätter på en nyinköpt LP och hur hans små högtalare kom de första ackorden till ”Born to run”. Jag blir såld, förhäxad,stum.Jag känner att detta är min startskiva. Hela sommaren spelas den överallt och blir en signatur för en hel generation.

MIN FÖRSTA KONSERT kom långt senare efter många skivor och sönderlyssnade bootlegs.1986 spelar Bruce på Ullevi och lärarfröken är där.Resan till Göteborg är en enda lång resa i samhörighet.Buss efter buss länkar ihop på väg från Finland, norra Sverige, Norge, Stockholm,Malmö, ja, från hela Skandinavien. Vimplar, banderoller och musik fyller motorvägarna in mot Göteborg. Karavaner av bussar rör sig stadigt mot Ullevi.

Vi hoppar sönder betongen under konserten.( ”the first kick I got was when I hit the ground”) På väg hem skriver jag dikter i bussen som jag fortfarande har kvar, skrivna på stora ark med röd kärlekstusch.Grammofonbolaget lovade trött att sända dem vidare..Under flera år håller hans röst mig vid liv i en kaotisk tillvaro.

NU, HÄR PÅ LÄKTAREN i London år 2003, gråter jag en gråt som säger mig att vi lyckades ändå överleva och gå vidare, Bruce.Att dina sånger om livet bar många av oss över svarta vatten.Att vi alla nu kan se något lugnare på vad som komma skall i våra liv.Att livet har sina toppar och vågdalar.Du säger alltid tack från scenen, Bruce och jag svarar alltid: You are so welcome, so welcome.

 DU AVSLUTAR konserten med Born to run och vrålet bara stiger runt mig från alla håll på läktarna. Vi vet alla att tiden går och att vi alla tystnar  en gång i denna rumtidens geografi.   Men vi vet också att vi på något sätt kommer att fortsätta att sjunga tillsammans på andra sidan den magiska linjen.Vår unisona sång strömmar upp mot natthimlen som ett tecken och den alstrade energin skickas vidare. Vi ses på nästa konsert, Bruce, var än i väven den kommer att forma sig. Over and out from your Thunderbird.

26 maj 2003, Crystal Palace, London

Tacka vet jag 1600-talet!

Tacka vet jag 1600-talet!

Montacute, ett rikemanshus av sin tid, ligger vackert i landskapet Somerset i sydvästra England. Det är ett ståtligt minne från en epok som såg många dynastier födas. I huset kombineras gotisk tradition med nya renässansidéer från kontinenten. Husets grundare, Sir Edward Phelips, var nämligen en man av sin tid.

Under rundvandringen i detta tunga, mörka hus blickar många stränga ansikten ner på dig genom seklerna från svartglänsande porträtt. Därför fångas ens öga av något vitt skinande, när man träder in i stora salen ”the Great Hall”, en  f d matsal, senare omgjord till mottagningsrum. Det man ser är norra väggens två stora gipstavlor (”plasters of Paris”). Som två vitt skinande reliefer sträcker de sig högt över den mörkt ekbeklädda väggen.

På den vänstra framträder en bild av en kvinna, klädd i stora vida kjolar, som ilsket hötter åt sin karl med en soppslev. På en pall bredvid henne hukar mannen förskrämd med ett barn i famnen. Bredvid honom ligger en omkullvällt flaska. I guideboken står att läsa: ” Kvinna, bannar sin  make för att han dricker medan han passar barnen”: Såå, tänker man mannen passar barnen redan då, långt före modern ”faderskapspenning”. Problemet, som framställs på bilden, är att han dricker när han gör det.

Till höger finns den andra bilden. Den visar en karl som skämt ut sig på något sätt, som bärs runt i byn fastbunden vid en stång, som han ”rider”. Runt honom syns spefulla bybor peka finger åt honom. I guide boken finns att läsa: ”En make ”rider stången” (riding the Stang”). En tradition för att bestraffa en make som inte tillfredställer sin maka i sängen, så att hon måste göra sig omaket att gå till en annan.

Tacka vet jag 1600-talet! På den tiden hade det viktorianska 1800-talets England ännu inte påverkat nordeuropéens syn på sexualiteten; inte hade den svenska varianten av 1500-talets lutherdom (sträng plikttrogenhet, anspråkslöshet, ”arbeta i sitt anletes svett”) hunnit kila fast svensken i ett kuvat grepp; inte hade den borgerliga klassen tagit sin mer tydliga form, som efter den borgerliga revolutionen1789, och överfört bilden av en passiv kvinna i hemmet, till folket.

Inte hade heller den tekniska/industriella revolutionen i slutet av 1800-talet skjutit fart och medfört att en ny samhällsstruktur skapats med bondeklass, arbetareklass och en begynnande medelklass.

På 1600-talet stod inte heller iskalla vardagsrum tomma som i de senare statarhemmen och målet var inte heller en kristallkrona i var svensks tak, medan familjen trängde ihop sig i köket och smårum.

På 1600-talet var folket fortfarande ”folket”; en stor och mäktig enhet som inte skämdes för sig.

Tänk, vad allt var mycket enklare på 1600-talet!!

Granntantens Dag

Granntantens Dag

DET BORDE FINNAS en dag i almanackan som heter “Granntantens Dag”.

Den dagen ska alla skicka ett kort till en granntant de bott nära intill.De ska då tacka för all hjälp de fått med blommor, post och tjuvakoll när de varit på semester. De ska också tacka för trevliga kaffestunder när det regnade ute och allt var trist.

OM DEN DAGEN FANNS skulle jag skriva ett kort till tant Berta (fast där hon är nu dit når inte postgången..) Hon var min allra första granntant tvärs över “svalen” på Kommendörsgatan i Majorna. Jag hade flyttat hemifrån till storstaden Göteborg och sökte lite kontaktpunkter i tillvaron. Hon bjöd snart in mig på kaffe och berättade gärna om sitt innehållsrika liv. I sekelskiftets Göteborg hade hon varit med om hungerkravaller och bröduppror, när kvinnorna kollektivt gick ut och “skaffade” mat åt sina stora familjer. Tant Berta själv hade bara två döttrar. Den ena kom då och då , den andra mer sällan.Hon verkade skygg. Hon var en av de första kvinnliga prästerna i Göteborgs stift och så småningom utmobbad till ett hörn av tillvaron.

JAG OCH TANT BERTA  tog spårvagnen ner till Haga. Jag ville visa henne en kvinnofilm och hur kvinnor försöke förändra sina livsvillkor. Vi gick på Haga bion och satt i en salong full med äppelkindade och käcka Grupp 8-feminister med livet framför sig. Tant Berta tittade sig runt och log på något sätt lite undrande.

Det var en dansk film som hette “Ta det som en man, frun”: en helt vanlig historia men med den skillnaden att kvinnor spelade män och männen spelade kvinnor. Effekten blev enormt komisk när männen behandlades som kvinnor. Syftet var att synliggöra den strukturella nedlåtenheten gentemot kvinnor som pågår i varje liten obetydlig händelse i tillvaron. Tant Berta kluckade högt av skratt i salongen när den kvinnliga överläkaren “moderligt” klappade den manliga sjuksköterskan i baken.

SÅ KOM DEN DAGEN när det var dags för tant Berta att flytta till servicehem.

Hon ringde på min dörr och stod där i dörröppningen med två tunga stekpannor i sina knotiga händer. – Du får de här, sa hon, jag kommer aldrig mer att steka i dem.

Jag minns fortfarande hur jag stod där och svalde innan jag klev fram och tog emot dem. De var som en slags kvinnlig vandringstrofe överlämnades. Kanske hade hennes mor gjort detsamma med henne.

Var är alla deras barn!

        ATT SÄTTA SIG i en taxi innebär i princip att välja mellan två attityder; antingen reser du från A till B under tystnad eller så inleder du ett samtal. Ett bra samtal kan innebära att du stiger ur några insikter rikare.

HUSSEIN FRÅN KURDISKA IRAK öppnar bagageutrymmet på taxin och hivar in min tunga väska. Den äldre damen jag har träffat på bussen sätter sig därbak och överlåter konversationen till mig. (Hon utsåg mig till ordna med övergången till taxi och vi delar nu på en taxiresa in mot Malmö centrum.)

Överlåter konversationen till mig, nja..,snart får vi höra att hon är änka efter 52 års äktenskap och har varit uppe i Småland för att delta i älgjakten och för att lätta på ensamheten. Vi lyssnar artigt, hon har kanske många ensamma timmar framför sig i den tomma lägenheten som väntar.

 NÄR VI LÄMNAT av henne vänder Hussein taxin mot min mors bostadsområde. Bilen ilar på i kvällsmörkret, medan gatljus och stoppljus dyker upp och försvinner.

– Så din mor bor ensam? undrar Hussein.

– Ja, svarar jag lite dröjande. Jag har inte tänkt på det så mycket, men det gör hon i allra högsta grad. Hon för ett aktivt liv som medlem i olika föreningar och har en stor vänkrets. Telefonen ringer flera gånger per dag. Hon är inte “ensam”.

Då berättar Hussein om att hans mor blev änka för något år sedan hemma i  Irak. Några bröder bor kvar och hon har nu flyttat till dem. ”Det vore otänkbart att hon skulle “lämnas” ensam,” säger han med eftertryck ”Vi hedrar de äldre och de har en självklar plats i familjen.” Jag försöker protestera lite lamt och säga att min mor trivs utmärkt och att för en svensk är ordet “självständig” ett hedersbegrepp.

 HAN FORTSÄTTER ENGAGERAT: Jag började i hemvården när jag kom till Sverige för 10 år sedan, men jag fick sluta för jag fick en kulturchock. Jag förstod inte då att det var det, men jag blev djupt deprimerad av det jag mötte i den svenska åldringsvården. Så mycket ensamhet, så många äldre damer lämnade ensamma i sina lägenheter. Var är alla deras barn!! utropar han nästan förtvivlat och slår ut med händerna så jag nervöst börjar titta på ratten framför honom.

– Så jag startade en pizzeria som jag hade till för något år sedan. Nu läser jag till maskiningenjör på universitetet och kör taxi extra på kvällar och helger. Vi har så mycket att ge varandra, vi invandrare och ni svenskar. Ni har kunskap, redighet och fred. Vi har lätt för det sociala, att prata med varandra och lätta upp stämningen.  Jag känner mig redan som en svensk, det blir perfekt den här blandningen! utbrister han energiskt och rattar runt ett hörn och så är vi framme.

 Dagarna gick fort hos mamma. Jag vinkar till henne och sätter mig i taxin för att resa iväg.

QERIM FRÅN BOSNIEN har vänliga men trötta ögon med mörka ringar under. Jag berättar om mitt nya hemland England och säger att det är inte så lätt att verkligen flytta. Qerim berättar medan han kör: Jag var lärare i franska på gymnasiet därhemma i Banja Luka, vi hade ett bra liv, min fru och jag. Så kom kriget. Vi kom hit. Hemma på Balkan så har de äldre en hög status oberoende vilket land du kommer ifrån, så jag gladde mig åt att göra en insats för de äldre när jag kom hit till Sverige. Jag blev förfärad av det jag mötte! Här har de äldre ingen status. Jag bestämde mig för att försöka medverka till en förändring och nu går både min fru och jag på Socialhögskolan för att bli socionomer. Jag kör taxi extra och studerar medan jag väntar på nästa körning. I skolboken som ligger här (han pekar mellan sätena) står det att det är den svenska välfärden och moderniseringen som har skapat denna ensamhet hos äldre, det är som ett “systemfel”. Genom att samhället tillhandahåller allt du behöver, behövs inte grannen och släkten mer. Barnen flyttar iväg till en annan stad och när så maken dör blir kvinnan ensam. Det här kommer att hända även hos oss i framtiden när vårt samhälle har förändrats och moderniserats, säger han sakligt och lugnt.

VÅR TAXIRESA är över. Mina två taxisamtal har gjort mig medveten om många tysta, ensamma liv som pågår runt mig utan att jag ser det. Det har skapat en klump i min hals och rört vid en djupt mänsklig sträng inom mig. Men det finns hopp: de som kommer hit och kan se “systemfelen” reagerar och kommer att göra sig hörda. Jag rörs över deras uppenbara medkänsla med de äldres livssituation i Sverige. När jag kliver ur tar jag hans hand och skakar den länge. Vi lever alla på samma jord.