Mormor Ruths självbiografi

RUTH_edited-2

MIN MORMOR RUTHs LIV 1892 – 1968 Självbiografin  del 1 och 2 skrevs ca 1950.

(Även tryckt som följetong i hembygdsboken för Vissefjärda sn “I DACKEBYGD” årgång 2017/18)

Förord av Ingvor Sabina Le John:

Stramt stod den mörka klockstapeln vid Vissefjärda kyrka som i givakt och följde ännu en begravning vid sin fot. Den visste sin uppgift och de tre klockorna ”Maria,” ”Sofia ”och ”Helena” klingande ödesmättat fram och tillbaka medan änkemodern och änkedottern sänktes till den yttersta vilan i Herrens år 1871.

En uttunnad barnaskara på tre flickor famnade varandras händer och såg kistorna försvinna medan tre äldre syskon, som redan hade följt den stora emigrationsvågen till Amerika, ännu inget visste om. Vid bouppteckningen efter faderns död 1864 hade fortfarande de tre äldsta tjänat i trakten och närvarat. Lena-Stina, Maria Charlotta och Hilda Gustava stirrade nu ensamma, storögt på de äldre ur släkten och följde lydigt efter dem bort från graven när allt var över. Så var ett kapitel i svensk historia till ända.

Deras fädernegård Slott vid Ellingsmålasjön var sedan tidigare såld; deras mor, nu begraven, hade levt som undantagsänka kvar där till sin död med dem. Nu var familj och gård ett minne blott, bortsopad av tidens magra skördar och för tidig död. Livet skulle aldrig mer bli sig likt igen. En ny värld som tämjt järnet och uppfunnit maskinen väntade på fösa ihop människor i stora samlingar i städer och i andra länder, långt borta från sekler av tradition och byalag. Uppbrotten var inte endast geografiska, det var även ett uppbrott från invanda, trygga tankemönster om livet och världens beskaffenhet. Människan var nu utslungad på en ”aniarisk ”vandring utan slut. Gudsfruktan skulle komma att ersättes av existensiell fruktan; släktens trygghet och saga övergå i familjens trånga bo för att till slut övergå i individens ensamhet: den ensamma, moderna människans väg genom ett öde stadslandskap av betong och ångest.

Men hur lite visste tre flickor vid en begravning om detta i juni år 1871! De följde de äldre släktingarna ner till kyrkstallarna på andra sidan Lyckebyån, där utslagna, skira björkar drack vatten vid strandkanten. De satte sig tåligt att vänta i skrindan medan hästarna sattes för, för att fara hemåt. Ja hemåt, betydde fortfarande gården Slott med sin undantagsstuga för Maria Charlotta och Hilda. Lena-Stina hade redan blivit inhysehjon hos kyrkvaktmästare Jonas Magnusson i Fornamåla då hon drabbats av lamhet. Så de hade varandra i närheten. Åtminstone ett tag. Hilda, den yngsta, skulle också bege sig till Amerika så fort hon växte till sig och endast två systrar skulle bli kvar i Sverige.

Samtidigt på en annan plats växte systrarna Amanda, Edla och Norna upp hos sin far, Magnus Sjöstrand, komminister i Torsås församling på Öland. Hans stora intresse var botanik och han kom att skriva Ölands första flora. Detta intresse överförde han på sina döttrar vilket kom att påverka historien längre fram. Norna och hennes syster Amanda blev båda småskolelärarinnor. Norna Sjöstrand utexaminerades i Kalmar 1880 och efter några år fick hon fast tjänst utanför Vissefjärda som ambulerande lärare på två byskolor: Sidlandsmåla och Pellamåla.

Det som nu följer är RUTHs egen berättelse om sin mor Maria Charlotta, mostern Lena-Stina, sin fostermor Norna Sjöstrand och sitt eget liv. Den börjar några år efter begravningen av mormodern.

(Forts.)