Mormor Ruths självbiografi

RUTHS BOK

Det var i en av mellersta Sveriges fagraste trakter. Det var vårtid. Det doftade av markens sippor, av allt som fått liv i naturen, en fläkt drog genom träden så mild och ren. Det var i maj.

I en dal låg en vacker, vit stuga olik alla andra hem. Den hade byggts av en konstnär, en gammal lärare. Huset var byggt med veranda med tjocka vita pelare. Överst satt en klocka, som visade tiden utåt för vandraren på vägen.

Här fanns en trädgård med fina äppelsorter, mycket blommor, som kom upp varje vår: gamla blåtofflor, duvan i arken, kejsarkronor, som voro så tacksamma och lyste gula och blå invid husets vägg. Två stora tvillinggranar stod mitt i allt detta, likt trogna vaktposter.

Den gamle läraren hade sedan många år förlorat sin maka; barn hade han aldrig ägt några. Han var en god man och tagit till sitt hem två fattiga systrar. Den ena var lam sedan många år, den andra systern hade därför måst sluta sin plats för att vårda syster Lena. Nu var det så bra, nu kunde Maria samtidigt sköta hemmet åt den gamle Mattis. Lena och Maria ägde flera syskon, men dessa hade rest till Amerika för många år sedan. De glömde inte sina syskon här hemma utan där kom hjälp i form av gåvor och pengar. På detta sätt drogo de sig fram.

Mattis hade en ko och morgonmjölken fick alltid Maria behålla. Systrarna hade två rum för sig och den gamle ett stort rum nere och sovrum däruppe. De hade det så gott tillsammans dessa tre, ty fast Lena hade drabbats av en så svår sjukdom, klagade hon aldirg utan tog allt från Gud och var som ett solsken. Bedrövade människor kom långt ifrån för att tala med henne om sina sorger och bekymmer.

Gamle Mattias gick där och arbetade i sin trädgård, älskade sina blommor och sina böcker. Han satt och talade med Lena om hur olika livet gestaltade sig för oss människor.

– Känns det inte tungt mer än en gång Lena, sade Mattis, du får ligga här dag ut och dag in, år efter år och se oss andra röra oss fritt?

– Nej, svarade Lena, det känns inte alls så, jag har lämnat mitt liv i Guds hand och känner mig så lugn och fridfull. Jag får trösta och lugna mina vänner och bedja för oss alla. Förbönen är det största av allt, bön för dem som råkat i nöd och elände. Som nu min stackars Maria som skulle behöva gå igenom detta. Snart ska vi se ett litet barn. Jag beder till Gud varje dag att Maria ska orka igenom. Jag är så ängslig, hon ser så bedrövad ut, inte underligt, när barnets far lämnade henne.

– Ja, vi får hjälpas åt med allt, svarar Mattis. Jag tror som du att Gud har sin mening med allt som händer, fast vi små människor kan inte fatta det.

Den gamle gick in till sig och Lena knäppte sina händer och bad:

– Gode Gud, låt detta lilla barn bliva till välsignelse i världen.

(forts.)