Mormor Ruths självbiografi

När Ruth kom hem till mor och visade alla prov på vad de fått lära, särskilt från slöjdsalarna, var mor så belåten:

– Ja, nu Ruth, får du fortsätta här hemma. Jag har köpt dig en vävstol och Kristina har lovat oss köpa lingarn, så nu får du väva handdukar så får du genast bruk för din lärdom.

Sagt och gjort. Väv sattes upp och det blev sex dussin präktiga handdukar. Ruth fick 3 dussin för egen del.

– Och sedan har jag tänkt att du skulle få komma in till stan och gå några månader på en sykurs. Får du ett eget hem en gång så är det gott om du kan sy litet till dina barn.

Ja. hem och barn låg ju fortfarande i fjärran, tyckte Ruth, men var tacksam att mor ville kosta på henne en sådan kurs. Ruth visste att mor gärna ville se henne som lärarinna men Ruths håg låg mer till praktiskt arbete och övertala henne ville hon ju inte. Allt nog, en dag reste Ruth in till Emmaboda för att delta i en sykursen. Den resan blev till stor betydelse för hennes kommande liv..

En dag när Ruth besökte hemmet i Sidlandsmåla, sade hon:

– Mor, jag vill tala med dig. Det är något allvarligt.

Och så kommer förtroendet:

– Jo mor, en dag när vi sutto ute i trädgården och sydde kom en främmande man och satte sig hos mig och började tala. Han berättade att han nyligen blivit förflyttad till denna stad och bodde nu hos vår värd. Varför han kom just till mig talade han inte om. Jag hade samma dag kommit från en resa tillsammans med mor. Det hade varit ungdomskurser i Huskvarna och mor hade tagit Ruth dit.

Så fortsatte främlingen:

– Jag har mitt arbete i samband med tåget. I morgon är jag fri. Kunde inte fröken följa med ut på en promenad då?

Jag lovade ingenting men nästa dag kom han och väntade. Det föll sig helt naturligt att följa med och då talade han om att han hade förlorat sin hustru och hade två små pojkar som var utackoderade på var sitt håll.

– Jag förstår inte hur jag har kunnat tala så förtroligt om allt detta för er, men det var en sådan lindring för mig att få tala med en människa.

– Ja du mor, sedan frågade jag värdinnan om honom och hon sade: Ja, till oss talar han inte, jag har bjudit honom på caffe och försökt komma till tals med honom, men han svarar bara ja och nej.

Ja, du mor, ska jag fortsätta att vara tillsammans med honom?

– Ja Ruth, sade mor, men du är ju fäst vid Nils här hemma. Han blir nog ledsen om du är tillsammans med någon annan.

– Så långt har jag inte tänkt, svarade Ruth. Erik är ju den bästa vännen i världen, men gifta mig med honom kan jag ej. Han har blivit som en bror för mig under dessa fem år vi har varit tillsammans.

(forts.)