Mormor Ruths självbiografi

Ruth skriver vidare:

Så gingo de första skolåren. Glädje och sorg växlade. Bland sina vackraste minnen hade Ruth den vårdag då fröken valde ut sex flickor som skulle hjälpa henne i trädgården. Bland dem blev också Ruth vald. När hon gick igenom grinden in till trädgården riktigt jublade det inom henne över att hon fick vara med. Pingstliljorna blommade i långa rader och doftade så underbart, pärlblommorna lyste blå och vårlökarna gula. Nu sksulle gångarna krattas och räfsas och allt fjolårslöv samlas upp. En av rasterna blevo flickorna inbjudna på kaffe, det var en upplevelse att få följa med Fröken in. Att bara få gå på den sidan huset som ingen annan fick.

Där blevo de bekanta med fröken Anette Mattson från Öland, kallad ”tant Netten” som skötte hemmet för deras fröken. Hon hade varit i skolhuset sedan den gamla 84-åriga modern slutat sian dagar. Tant Netten var bara närmare bekant med dem av barnen som råkat ut för något olycksfall, då fingo de gå in till henne för att få sår och skråmor omlagda. Tant Netten hade varit sjuksköterska i yngre dagar men var på grund av en svår operation ur stånd att arbeta i sjukvården. Tant Netten hade ett rum som kallades ”kliniken” och dit kom inte bara skolbarnen utan en he del folk som inte behövde gå den långa vägen till doktorn, när de skulle få sina sår skötta. Barnen stodo riktigt på tå för att se allt i tant Nettens rum.

Sångtimmarna i skolan voro älskade av barnen. De fingo lära sig så många fina sånger ”Lille Hans sprang ner till stranden””Sin stig en liten gosse gick” ” Du hemmets jord där jag som liten lekte” m fl. När de sjöngo den sista tänkte alltid Ruth på det kära gamla vita huset och på den blommande äpplegrenen som varje vår smekte rutan medan Ruth satt där inne på den lilla pallen hos moster Lena. De minnean voro liksom något av himlen. Moster Lena var inte glömd, varje kväll talade mor och Ruth om hur god hon varit emot dem.

Det var våren 1902. Det var middagsrast i skolan. Under det stora äppelträdet satt Ruth och grät alldeles förtvivlad. En av flickorna sprang in och hämtade Fröken:

– Ruth lilla, tala nu om varför du är så ledsen.

– Mor är så sjuk därhemma, sade Ruth, hon kunde inte stiga upp idag. Tänk om det går med henne som med moster Lena och farbror Mattis. Jag MÅSTE gråta!

– Torka nu dina tårar, Ruth lilla och när skolan är slut för idag skall jag se vad jag kan göra. Jag går med dig hem och talar med mor.

Så strök hon den tårdränkta kinden sakta och varligt. Hon hade lärt sig att hålla av denna lilla glada och frimodiga tös på ett annat sätt än de andra barnen och ville så gärna göra allt för henne.

När Ruth efter skolan stod och väntade på Fröken var hon nöjd och lugn. Nu skulle mor bliva glad, nu skulle hon få hjälp.

– Ruth, du går ut lite, sa mor när hon och Fröken hade kommit fram till hemmet, så får jag tala lite ensam med din goda lärarinna. Sedan sade Maria:

Jag har kännt mig så trött och eländig länge och igår var jag hos doktorn och han talade om för mig att det var kräfta. Jag blev så ledsen och övergiven så idag kunde jag inte ens stiga upp. För min egen del finner jag det inte svårt att gå bort, men mitt barn, mitt stackars kära barn, vad skall det bliva av henne? Här kunde Maria inte fortsätta längre.

Stilla tog Fröken Marias hand i sin och sade:

– Var inte så förtvivlad, Gud är de faderslösa och moderslösas stöd och hjälp. Och nu vill jag säga detta, Ruth ska inte bliva utan hem, utan en mor. När ni vilja står mitt hem öppet och jag vill göra allt jag kan för detta barn.

– Tack Gud, att du har hört Lenas böner, att du förbarmar dig, att mina bekymmer togs bort. Må Gud välsigna er, som nu vill bliva i mors ställe för mitt barn.

(forts.)