Mormor Ruths självbiografi

Nu skulle hennes tös få se så mycket. Det var 40st unga flickor som samlades till sommarkursen. De kommo från olika delar av landet, de flesta från fastlandet men också från Gotland och Öland. Ruth kom ensam längst norrifrån. De delades in i A- och B-avdelning. Det blev en oförglömmelig högtidsstund när rektorn hälsade alla välkomna. Han talade om den stora förmånen att under fyra månader få leva ett friskt ungdomsliv, rikt på arbete av skilda slag men också på högtid i lek och idrott. De unga ska knyta trofasta vänskapsband under denna tid. Och säkert skolenI lämna denna skola rikare på kunskaper men också rikare på glädje och gemenskap”. Sedan aftonmåltid intagits på skolans elevhushåll vandrade var och en till sina anvisade hem. Ruth fick sin bostad hos en gammal änkefru, som så att säga bodde i blommor en förtjusande trädgård omgav hemmet. Alla hade hämtat sina resväskor men gotländskans voro ej komna. Hon satt och grät för sig själv, men Ruth sade: ”Du får ligga hos mig i natt, de kan nog komma till imorgon”.

Nästa dag samlades eleverna kl halv åtta till teoretisk undervisning. Kl. tio ljöd frukostklockan och efter lunch gingo ena avdelningen till köket, den andra till slöjden. Halv fyra åts middag och halv fem började åter de teoretiska lektionerna och pågingo till halv åtta.

Efter kvällsmaten var man ganska trött men det fanns flickor som steg upp halv sex och vävde till kl sju, det det serverades välling och smörgås till dem som ville. När arbetet var slut för dagen samlades man olika kvällar i veckan till lek och idrott samt ringlekar ute på den stora gräsplanen vid sidan av skolan. Där lektes av hjärtans lust, rektorn som var ung och glad – endast 25 år gammal – var själen i det hela. Där såg man hur roligt man kunde ha utan dans i vanlig mening. Kl halv tio avslutades det hela, ty eleverna fingo ej vara ute längre än till kl. Tio.

När månaden hade gått hade man lärt känna varandra en hel del. Grupper bildades av likatänkande och de slöto sig samman. Ruth tillhörde dem som funno sin glädje i att gå och höra Guds ord, samlas hos varandra för att spela och sjunga, en av kamraterna hade gitarr med sig och hon spelade mycket. Ofta sjöngo vi: ”Låt mig få höra om Jesus, skriv på mitt hjärta vart ord.”

Väninnan Hilma tillhörde missionsförbundet och hade 11 syskon. Hon berättade för oss att de flesta av dem hade avgjort sig för Gud. Ruth tillhörde ju statskyrkan, men det skulle aldrig fallit henne in att inte olika samfundsmedlemmar skulle älska varandra lika. Under de månader som kamraterna fingo vara tillsammans såg Ruth, hur de frireligiösa verkade mera för Gud än de statskyrkliga. Till och med rektorn måste ibland komma och lyssna när Hilma sjöng. Det är ju så, att inom de högre lärdomsgraderna ser det ut som om Gud fått en sådan liten plats. Det fanns bara två av lärarna, som hade ett öppet sinne för andliga värden. Men de hade ej kunnat syra igenom det världsliga arvet. De voro två räddhågade lärjungar och vågade aldrig föreslå gemensamma andaktsstunder i skolan.

De som ville fingo besöka kyrkan och de världsliga samlades till lek och nöje. Ruth var inte så gammal, men det sårade henne djupt att de allra flesta kamraterna stannade hemma. Själv kände Ruth att det var precis som att komma hem, när hon steg inom den gamla kyrkans valv.

(forts.)