Mormor Ruths självbiografi

Nästa morgon var Ruth upp tidigt och såg på omgivningen. Allt var så annorlunda mot förra hemmet. Här var en stor hög stenmur runt Jonas ägor, ingen grind fanns att öppna för dem som färdades fram. Ruth suckade när hon tänkte på allt gott hon fått. Jonas kom nu på vägen upp vid huset följd av en vit katt. Ruth blev så glad, vid närmare bekantskap visade hon sig vara så mjuk och smeksam.

Dagarna och veckorna gingo fort, det började närma sig jul. Det var sed att en vecka före jul skulle de fattiga gå från hem till hem. Alla som hade det gott ställt lade undan av sitt julbak till de fattiga. Ruth hade andra jular varit så liten att hon aldrig kunnat gå omkring, men nu när farbror Jonas skulle gå fick hon följa med. Farbror hade en säck medan Ruth fick en liten korg. Ruth var nu sex år gammal och skulle börja skolan nästa höst så hon orkade nog bära en hel del.

Den första gården de kommo till hade lagt fram varsin julhög på bordet till Jonas och Ruth. Det var en liten grov jullimpa, ett litet finare bröd, en julkorv, en fläskbit. ”Jaså, du lilla barn är med i år, då måste du ha en sådan här julhäst också”. De voro bakade av vetebröd och torkade så att man kunde sätta dem i fönstret så människor kunde se hur många man fått. Det baktes också bockar, gubbar och gummor av degen men en häst var ju förnämast. Jonas och Ruth voro på flera ställen den dagen och Ruth orkade inte bära allt utan farbror Jonas fick hjälpa henne. Men det var en glad och lycklig Ruth som kom hem den kvällen.d

Julen nalkades med stora glädjeämnen. I år var Ruth så gammal så att hon var berättigad till ett klänningstyg. Alla fattiga fingo hjälp till kläder och mor skulle idag gå och hämta Ruths. Hon var då så nyfiken på sitt tyg, fast hon hade geten och katten att leka med så var timmarna dryga innan mor kom. Men till slut var hon hemma i varje fall.

När hon tagit upp paketet sade hon:”Mor, så grått det är och så tjockt sedan, jag som trodde det var färger på”. Mor sa ingenting men hon tog upp ett annat paket som kommit med posten. Det hade kommit från moster Hanna i Amerika. Ivrigt öppnade hon även detta. Det var så vackert, så först kunde Ruth inte säga något, hon bara sprang och slog armarna om sin mors hals och till slut sade hon: ”Oh, vad jag blev glad! Finns det så vackert tyg i Amerika!” När tyget rullades ut var det som om det blev soligare och ljusare i rummet, det var himmelsblå botten med gula blommor på, aldrig mer skulle Ruth bli så glad åt någon klänning, men det var väl för att den grå fattigklänningen fanns i bakgrunden.

(forts.)