Mormor Ruths självbiografi

Det stora äppelträdets blomfyllda grenar nådde ända fram till fönstret. En av grenarna alldeles intill vajade sakta för vinden. Det var som den hälsade det lilla flickebarnet välkommen till jorden. Ingen annan gjorde det men hos flickebarnet blev ingjutet en stor kärlek till blommor, till det sköna i livet. En faddergåva från en bättre värld.

Det hade inte gått så många dagar förrän barnet blev älskat för sin egen skull av sin mor, av Lena och gamle Mattis. I dopet erhöll barnet namnet Ruth Ottilia Elisabeth. Ur bibeln voro namn hämtade, den rikedomen ville mor giva sitt lilla barn.

Den unge prästen hade döpt den lilla och sedan talat med Maria och Lena. Dessa gingo gemensamt till Herrens heliga nattvard. Det var en oförglömmelig stund i det lilla hemmet.

Prästen läste till slut: ”Då vi livets goda delar, dela sorgerna som bränns, bejda varmt för dem som fela, villigt våra fel bekänna. Då av andens röst vi ledas under bön i stilla stunder, genom lydnad vi beredas till att se Gud dolda under.”

För Maria hade detta blivit som en ny början i livet. Hon hade fått förlåtelsen av Gud och hennes högsta önskan skulle nu bliva, att försöka fostra sin lilla flicka till en god människa, att vårda sin sjuka syster och hjälpa den gamle.

De goda föresatserna behövdes så väl för människor har svårt att glömma händelser. Det som hänt satte sin särprägel i detta hem, på Maria såväl som på hennes lilla flicka. Ingen som inte fått uppleva detta själv anar inte hur det känns att ha felat så djupt och för barnet att inte äga en far. Men ännu slumrade Ruth, som hon kallades ovetande om sådana bekymmer och log så gott mot gamle Mattis. Han tittade ofta, ofta in till henne för livet hade blivit så ljust för honom.

(forts.)