Mormor Ruths självbiografi

En dag kom den unga prästen på besök till moster Lena. Mor var borta och även farbror Mattis. Prästen tog den lilla på sitt knä och talade så allvarligt med moster Lena.

– Nå, vad ska jag sjunga? Sade han.

– Vill pastorn sjunga om lilla svarta Sara, den har jag alltid älskat, svarade Lena. Och så sjöng han så vackert. När pastorn slutat sa Lena: – Jag känner på mig att jag snart ska lämna denna värld. Jesus min frälsare kommer och hämtar mig hem.

Det blev så högtidligt i rummet, som om en flik lyftes undan till ett ljusare rike där inga plågor skall vara mer. Pastorn lyfte ner den lilla flickan, böjde sina knän och bad Gud hjälpa den kära systern igenom. När pastorn steg upp såg han att lilla Ruth också låg på knä. Har du kära läsare märkt hur lätt barn har att fatta Guds rikes hemligheter?

Dagarna gingo och Maria såg mer och mer hur Lenas krafter avtogo. På samma gång som hon önskade henne vila och befrielse från sitt lidande visste hon hur oändligt tomt det skulle bliva. Hon hade för varje dag fått erfara hur nära Gud varit dem i den sjuka systern.

Tidigt en söndagsmorgon säger Lena: ”Se, där kommer Jesus och hämtar mig hem” och så sträcker hon sina händer mot honom. Stilla falla de åter ner och den kära sjuka har lämnat jordelivet. Det blev så tyst, Maria gick och hämtade Mattis och de hjälpte att ordna för den döda. Ruth bröt en ros från rosenträdet och lade den på Lenas bröst. Huvuden böjdes och Mattis läste: ”Som fågelen vid ljusan dag sig glädjer, så glad i ljusets rike jag inträder, vid änglasången och harpoklangen jag skådar evighetnes dag uppgången”.

Den dag jordfästningen skulle äga rum samlades Lenas vänner för att följa henne på den sista färden. Blomstren voro ej många vid den fattiges begravning, men lingonriskransarna lyste gröna, hoppet talade om ett högre liv där alla varför skola bliva besvarade. Vid graven talade den unga prästen som så ofta besökt Lena om ett liv rikt på kärlek och tålamod. Hennes älsklingspsalm sjöngs till slut: ”Snart ligger bojan krossad i gravens mörka klyft och anden är förlossad över jorden lyft. Jag ren av änglar buren hör himlaharpors ljud, nu brister klagomuren och jag får skåda Gud.”

Länge talades det om Lenas stilla och fridfulla död och hon glömdes aldrig av dem som stått henne nära i livet. Det är underligt, men sant är att stora händelser ofta följa på varandra.

(forts.)