Mormor Ruths självbiografi

Inte långt efter Lenas död bröts gamle Mattis ner av en svår sjukdom – lunginflammation. Han förstod att också hans dagar var räknade och beställde om sitt hus. En fattig släkting skulle få det vackra hemmet, en del pengar gavs åt missionen, lilla Ruth skulle få 100 kronor på en sparbanksbok med en särskild tillsägelse att de inte fick användas till en cykel, dessa började då bliva allmänna. Maria blev så glad, 100 kronor var mycket pengar på den tiden.

Ännu en gång hackades det granris som ströddes hela vägen utanför huset. Det gjordes kransar i olika mönster. En sed som aldrig glömdes. Den gamle konstnären, som älskat det sköna hade fått lägga sitt huvud till ro. Han följdes av många tacksamma vänner mest sörjd av Maria och Ruth som i honom förlorade hem och trygghet. Ingen skulle nu komma och taga Ruths hand och säga: ”Kom nu så går vi ut i skogen”. Den dag när gamle Mattis gömts i jorden var mycket tung.

Om en vecka skulle de som nu ägde huset komma och bo där. Det var tunga steg, när Maria med sin lilla flicka skulle gå till en gammal man som hon hört behövde hjälp. Han bodde en halv timmas väg bort. Det var ett gammalt grått hus och vägen upp var kantad av krusbärsbuskar. Det verkade mycket fattigt, men en vit get var bunden på gården och Ruth tyckte genast det såg litet gladare ut. ”Jo, sa gamle Jonas, jag är tacksam om Maria vill taga litet vård om mig, du får komma vilken dag som helst.

Det var så bråttom i det vita huset. Maria arbetade med att göra allt så rent och fint som möjligt tills de nya ägarna skulle komma. Ruth var borta i skogen på sin vanliga lekplats. Det var höst och löven skimrade i olika färger. Hon tog några blad och lade på mossbordet. Ruth hade avskedsfest, det var sista gången hon lekte där med sina kära kottar. Det är gott att inte barnen ha förmåga att känna så djupt, men det var en sorgen liten tös som långsamt kom gående i det prasslande fjolårslövet och ropade till sin mor:

– Mor, tror du att mina kor och kalvar är lika ledsna som jag?

Mor kunde inte svara, för hon hade gråit mer än en gång denna dag, för att lämna detta hem, som varit henne i fristad i hennes tyngsta stunder. Det fridfulla livet tillsammans med de två döda. Vad det var tungt! Det var endast tanken på sin lilla kära flicka som uppehöll henne.

Gamle Jonas var däremot riktigt glad. Nu skulle han inte bliva så ensam och geten bräkade välkomnande. Deras lilla bohag hade flyttats förut på dagen och när Ruth kom och såg den kära blå kistan kände hon sig som hemma. Men hur det kändes i Marias hjärta det visste hon endast själv. Men arbetet väntade och det blev för henne den största vederkvickelse. Hon skurade och fejade överallt, en gammal man som lever ensam kan ju inte ha det så rent och fint. Jonas mjölkade geten och Maria kokade gröt och när kvällsmaten var över somnade Ruth gott i sitt nya hem.

(forts.)