Ur mina kommande memoarer.

Ja, vad kan man göra. Till slut känns allt som förgjort. Vi alla i samhället har hamnat i en situation där det inte finns något att göra åt det. Jag märker runt omkring mig hur folk mår dåligt, lika dåligt som jag med min ensamhetspanik. Dålig förankring i andra trots att de har arbete att gå till i veckan. Det finns inte mycket djup kvar mellan människor utan allt känns ytligt. Några ord om Bingolotto och sista Robinsonprogrammet blir sagt men inte mer. Människor verkar allt vilsnare, ensammare och irrar runt. Det självklara, sociala nätet finns inte kvar och folk hamnar i ensamhetsfickor. Den ekonomiska terrorn börjar verkligen göra sig gällande när det inte längre finns tid att vårda det sociala sammanhanget, ingenstans att träffa varandra och bygga upp nya mönster. Livet tar tid men det bryr sig inte den uppskruvade maskintakten om.  Vi är till för att köpa alla prylar som marknaden vill sälja. Medhi skickar kort från USA där han bor numera: “Jag trivs inte. Alla bara arbetar och allt handlar om pengar. Det finns många utslagna här och inget samhälle att tala om. Jag börjar hata USA.” Mikael Wiehe sjöng som sista sång “Titanic” som en hyllning till det sjunkande Folkhemmet när jag lyssnade på honom i Malmö. Ja, detta är ett Estonia-Aniara-samhälle som håller på att vippa. Folk känner att det finns inte mycket att hålla i längre och famlar i panik efter en lösning. Först syns det i de svaga, utslagna, icke ekonomiskt bärande områdena och bland folk som inte kan hävda sig. Som Wiehe sjunger: “Det började med en skälvning på nedre däck”. Jag älskar verkligen livet. Vi har alla kommit till jorden för att leva våra liv i kärlekens namn och tillhöra en grupp. Denna kärlekslöshet och utanförskap många upplever idag är början till slutet på vårt samhälle.