På 70-talet, före jag kom in på lärarutbildningen, ville jag bli bonde.

Jag fann en bonde i Dalarna som ville ta emot mig: Hilding Staffan och hans familj. Jag kom till hans gård i byn Åsen, norr om Mora. En liten gård med kor, får och mycket skog vid Östra Dalälven söder om kraftstationen Trängslet. Där bodde jag två och ett halvt år innan jag kom in på lärarlinjen i Linköping. Jag skötte får och hjälpte till att plöja, bygga silos och fälla träd. Frun Siri och systern Hedvig skötte korna.

Jag körde traktor på branta sluttningar längs älven. Jag löste traktorproblem själv när t ex fläktremmen gick sönder långt hemifrån. Hans uppfödning av bordercollies var en lätt syssla:  en valp blev ”min”. ”Hagga” döpte vi henne till efter Hildings arga utbrott ibland när kvinnfolket hade varit extra hårda mot honom på gården och kallat honom ”HIlding Wilding” när han inte hade lytt dem.

Mossberg, älgjakt.

Jag tog examen och fick älgskyttemärket och kunde vara med som första, kvinnliga jaktdeltagare i Åsens sockenlag. Gubbarna skrattade när jag svarade i Hildings walkie-talkie. ”Har du kummi i målbrotti, Hilding! Jag användes till att forsla hem fällda älgar för styckning. Jag fick följa efter Hildings bil i min traktor dit jägarna hade släpat fram dem. De bands fast på min kärra och sedan lämnades jag åt mitt öde att hitta vägen ner från berget. Ibland körde jag vilse längs de smala grusvägarna och kom hem sent på kvällen. Jag hoppades att älgens ande inte var sur på mig där i mörkret. Jag fällde aldrig någon.

Min Hagga

Jag lärde Hagga valla och var mäkta stolt när hon kom med fåren rappt och beslutsamt. Hon var en underbar vän och jag besökte gården i många år under min utbildningstid i Linköping. Då gick vi långa sträckor i naturen. Kära Hagga, jag glömmer aldrig dina trogna ögon!

Jag lärde mig deras dalmål och kunde tala ganska obehindrat på enkelt dalmål men språket var avancerat och kommet ur arkaisk svenska och lät lite isländskt. Sa Hilding när han hörde isländska. Älvdalsmålets grammatikbok skrevs gården.

Hilding hade en fiskedamm längs älven nära Trängslet. Där odlade han laxöring mm och sålde fiskekort till turister. När vi kom körande med fiskekort att sälja fick vi en hutt eller två. Det var inte bra att vi båda två körde påverkade så vi bestämde att vi drack varannan dag. Det gick bra tills en dag när vi hade varit och plockat hjortron och inte hade ätit ordentligt. Det var min tur att dricka. Det blev för många supar och Hilding fick bära mig till bilen. Nästa dag kunde jag inte lyfta ena armen. Jag hade sovit sönder en nerv i axeln. Det bar iväg till doktorn. Han sa att detta bara drabbar alkoholister. Nog log Hilding lite. Det tog två månader innan armen var tillbaka. Nu kallades han återigen Hilding Wilding av frun Siri och hans syster Hedvig!