Jag märker att det finns ett visst intresse för mina memoarer. Den är mest skriven för min och min brors skull. För att lägga ett pussel ur barndomen. Jag har presenterat lite bitar ur den för alla att läsa on-line. Om det skulle finnas intresse att läsa hela boken får jag överväga att trycka fler exemplar än planerat.
Skriv ett mail till kirsebergs@kirsebergsallehanda.se och förklara varför just du vill läsa om mitt liv!
På 70-talet, före jag kom in på lärarutbildningen, ville jag bli bonde.
Jag fann en bonde i Dalarna som ville ta emot mig: Hilding Staffan och hans familj. Jag kom till hans gård i byn Åsen, norr om Mora. En liten gård med kor, får och mycket skog vid Östra Dalälven söder om kraftstationen Trängslet. Där bodde jag två och ett halvt år innan jag kom in på lärarlinjen i Linköping. Jag skötte får och hjälpte till att plöja, bygga silos och fälla träd. Frun Siri och systern Hedvig skötte korna.
Jag körde traktor på branta sluttningar längs älven. Jag löste traktorproblem själv när t ex fläktremmen gick sönder långt hemifrån. Hans uppfödning av bordercollies var en lätt syssla: en valp blev ”min”. ”Hagga” döpte vi henne till efter Hildings arga utbrott ibland när kvinnfolket hade varit extra hårda mot honom på gården och kallat honom ”HIlding Wilding” när han inte hade lytt dem.
Mossberg, älgjakt.
Jag tog examen och fick älgskyttemärket och kunde vara med som första, kvinnliga jaktdeltagare i Åsens sockenlag. Gubbarna skrattade när jag svarade i Hildings walkie-talkie. ”Har du kummi i målbrotti, Hilding! Jag användes till att forsla hem fällda älgar för styckning. Jag fick följa efter Hildings bil i min traktor dit jägarna hade släpat fram dem. De bands fast på min kärra och sedan lämnades jag åt mitt öde att hitta vägen ner från berget. Ibland körde jag vilse längs de smala grusvägarna och kom hem sent på kvällen. Jag hoppades att älgens ande inte var sur på mig där i mörkret. Jag fällde aldrig någon.
Min Hagga “kumb iointer jär!” “Kom genast hit!
Jag lärde Hagga valla och var mäkta stolt när hon kom med fåren rappt och beslutsamt. Hon var en underbar vän och jag besökte gården i många år under min utbildningstid i Linköping. Då gick vi långa sträckor i naturen. Kära Hagga, jag glömmer aldrig dina trogna ögon!
Jag lärde mig deras dalmål och kunde tala ganska obehindrat på enkelt dalmål men språket var avancerat och kommet ur arkaisk svenska och lät lite isländskt. Sa Hilding när han hörde isländska. Älvdalsmålets grammatikbok skrevs på gården av Lars Levander. Upptecknaren bodde där i omgångar på 30-talet.
En gång när vi var på midsommarfirande till Rot Skans fick vi vara med om något mycket speciellt. Fram till mikrofonen steg en amerikan och började prata ålderdomligt dalmål. Alla tystnade i andakt. Det var ett historiens vingslag att höra detta. Hilding sa att vissa ord använde bara hans farfar. Amerikanen berättade att han hade lärt sig tala “svenska” i Amerika av sina förfäder.
Nu ville familjen återvända till fosterlandet en gång på äldre dagar.De hade kommit till Malmö och inte förstått ett ord! Någon hade satt dem i kontakt med Lunds universitet. Där visade man på en karta att dalmål bara pratades i ett visst område längre norrut. De tog tåget upp och hade nu hamnat på Rot Skans.
Hilding hade en fiskedamm längs älven nära Trängslet. Där odlade han laxöring mm och sålde fiskekort till turister. När vi kom körandes med fiskekort att sälja fick vi en hutt eller två. Det var inte bra att vi båda två körde påverkade så vi bestämde att vi drack varannan dag. En kväll blev vi inbjudna i husvagnen till den finska mästaren i dragspel. Vi fick höra en virtuos på dragspel!
Det gick bra tills en dag när vi hade varit och plockat hjortron och vi inte hade ätit ordentligt. Det var min tur att dricka. Det blev för många supar och Hilding fick bära mig till bilen. Nästa dag kunde jag inte lyfta ena armen. Jag hade sovit sönder en nerv i axeln. Det bar iväg till doktorn. Han sa att detta bara drabbar alkoholister. Nog log Hilding lite. Det tog två månader innan armen var tillbaka. Nu kallades han återigen Hilding Wilding av frun Siri och hans syster Hedvig!
Ur mina kommande memoarer.
Ja, vad kan man göra. Till slut känns allt som förgjort. Vi alla i samhället har hamnat i en situation där det inte finns något att göra åt det. Jag märker runt omkring mig hur folk mår dåligt, lika dåligt som jag med min ensamhetspanik. Dålig förankring i andra trots att de har arbete att gå till i veckan. Det finns inte mycket djup kvar mellan människor utan allt känns ytligt. Några ord om Bingolotto och sista Robinsonprogrammet blir sagt men inte mer. Människor verkar allt vilsnare, ensammare och irrar runt. Det självklara, sociala nätet finns inte kvar och folk hamnar i ensamhetsfickor. Den ekonomiska terrorn börjar verkligen göra sig gällande när det inte längre finns tid att vårda det sociala sammanhanget, ingenstans att träffa varandra och bygga upp nya mönster. Livet tar tid men det bryr sig inte den uppskruvade maskintakten om. Vi är till för att köpa alla prylar som marknaden vill sälja. Medhi skickar kort från USA där han bor numera: “Jag trivs inte. Alla bara arbetar och allt handlar om pengar. Det finns många utslagna här och inget samhälle att tala om. Jag börjar hata USA.” Mikael Wiehe sjöng som sista sång “Titanic” som en hyllning till det sjunkande Folkhemmet när jag lyssnade på honom i Malmö. Ja, detta är ett Estonia-Aniara-samhälle som håller på att vippa. Folk känner att det finns inte mycket att hålla i längre och famlar i panik efter en lösning. Först syns det i de svaga, utslagna, icke ekonomiskt bärande områdena och bland folk som inte kan hävda sig. Som Wiehe sjunger: “Det började med en skälvning på nedre däck”. Jag älskar verkligen livet. Vi har alla kommit till jorden för att leva våra liv i kärlekens namn och tillhöra en grupp. Denna kärlekslöshet och utanförskap många upplever idag är början till slutet på vårt samhälle.
Ingvor Sabina Le John 