Jag läste Suzanne Brögger från 70-talet och framåt. Hon låg ett antal år före mig i livet och upplevde insikter  som jag sedan kunde surfa på. Här följer några rader jag citerat av henne på min blogg Equinox :

Susanne Brögger 

Ett försök till en musikrecension.. 🙂

Genom livets märkliga samband hamnar jag, en vuxen kvinna, på en konsert med två ”metal”band en lördagskväll. Ena gruppen, Frozen Realm, spelar ”melodisk death metal” och den andra Moon loop ”progressiv death metal” står det i annonsen. För en oinvigd som inte ens vet vad ordet metal står för blir skillnaden inte så märkbar. En googling, senare på natten, undervisar mig om “strömningens destruktiva påverkan på otrygga ungdomar” men i stunden fascineras jag av det musikaliska uttryckets starka energi och för mig oväntade musikaliska vändningar.

Jag står framför en scen tillsammans med ett antal unga pojkar som samstämmigt nickar  med sina huvuden och låter håret flyga när tempot byter till taktfast marsch. Jag försöker göra likadant  och låter mitt huvud svänga fritt. Jag iakttar dem, både de som spelar och de framför scenen; det är tydligt att känslan av ”connection” dem emellan är viktig; bekräftandet av varandra sker med leenden, ögonkontakt, rop och närhet hela tiden. Vad är det för  gemensam känsla de bekräftar i varandra?

Jag är en udda fågel där men ingen verkar bry sig; jag stöts inte ut ur halvcirkeln runt scenen.

Jag blundar och försöker gå in i musikens ljudvärld, som framförs mycket högt! Det är som en uppmaning till ”surrender”; ge upp ditt motstånd, öppna dig och ta emot vibrationerna i ditt innersta! Det är som ett uppror för den sargade själen, som i en hård tid slutit sig och inte längre kan öppnas; kanske endast ett visst mått av våld och övermakt kan få dig att ge upp din instängdhet.

När stunden av marsch, en growlande, klagande sång och huvudrörelser är över går tempot och musiken in i något annat –  tempot förändras ofta, så fort du tror att du ska få vila i en rytm byts den. Likt en illustration av hur fort världar föds och dör i denna snabba tid som är vår. Inget är beständigt men vi består.

Musiken förändras nu till grandios hårdrock och du ser både Jimi Hendrix och Santana på scen; musikernas tekniska skicklighet imponerar; det här är inte ungdomlig utlevelse av ett källarband, det här är ett konstnärligt uttryck. Ljudvärlden förändras nu till vals, två pojkar dansar vals inför de andra med symfonisk rock som bakgrund, så ändras allt till en halvklassisk variant à la Queen och en av sångarna sjunger som Freddy Mercury. Jag imponeras av deras musikaliska mångfald; jag hör musikhistorien inflätad hela tiden. Så återvänder musiken till den taktfasta ”refrängen” med marsch, en growlande sångare och huvudsvängningar. Jag börjar känna igen mönstret. Samstämmighet infinner sig mellan utspelen i andra musikgenrer längs hela kvällens tidsaxel och publikens reaktioner ökar i styrka för varje omtag. En stark gruppstämning byggs upp.

Plötsligt  befinner jag mig bland krigare i afrikansk stam, som testar sina psyken mot varandra som inför jakten.  Hela tiden återkallas vi till varför vi är här; för att överleva.  En av sångarna talar om oceanerna, om miljöförstöringen, hur vi har ”fucked up the planet” inför sin nästa låt. Ett samstämmigt sorl uppstår.

Det här är en slags “unga krigare för livet” som på sitt sätt speglar  det de upplever och ser i en mörk tidsperiod för människan. De lever ut  det sedda på scenen och som publik. De är fortfarande unga och levande. De har ännu inte böjts av livets alla finter i vardagslivets skyttegravar. De har ännu inte  tystnat utåt. Åren och avbetalningarna har inte ätit upp de ursprungliga drömmarna och fått dem ur den inre levande kursen. De går inte med den knutna näven i byxfickan än.

Att få dela livets frustration med ett gäng unga killar fulla av liv och energi en lördagskväll, får mig att åter vilja ”surrender” till en gruppenergi, som i ungdomen. En gruppenergi som kanske kan föra mig vidare, ut ur den moderna vuxna vardagsensamheten.

Livets krigare, var ni än befinner er och i vilken ålder ni än är, ge inte upp: förena er och fortsätt kampen! Utan någon form av samstämmighet är vi bara ett textat namn på ett kontokort kastat på marken en dag.. att dö levande är målet och levande kan vi bara känna oss tillsammans.

“Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare” (musiker Eva Dahlgren).

Som ung var jag en trotsig visionär. Jag brandtalade på allehanda torg om kvinnans frigörelse så att lördagsruschen stannade av för att lyssna – och applådera. I den stunden var jag lycklig. Varför? Jo, jag hade förvisso nått fram till “de andra” och uttalat mitt kvinnliga hjärtas sanning som jag lärt mig av Simone de Beauvoir, men jag hade också brutit igenom individualismens fängelse och skapat en “vi-känsla” där på Gyllentorget i studenternas Linköping. “Tillsammans” (Lukas Moodysson) gör vi det, tillsammans befriar vi oss på alla plan. “Förena” var 1970-talets ord.

“Orden som befriar” (författare Marie Cardinal)

Sedan kom 80-talet. Den yttre folkliga arenan dog undan när medelklassens amerikanska familjevärld blev samhällsidealet i stort. Energin vandrade över till att var och en i sin familj skulle försöka rädda balansen genom freudianska vandringar till barndomens land och skapa personliga lösningar på livets problem. Genom att förstå ditt inre och ditt personliga familjetrassel skulle “orden som befriar” komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergmandrama. Jag minns sena nätter med tända ljus och djupa samtal, dagböckerna fyllda med ord och dikter som flög på silvervingar. “Integrera” var 1980-talets ord.

“Kärlekens mening är att förena” (the Course of Miracle)

Så ökade ensamhushållen i takt med samhällets kollaps på 90-talet. Den nya arbetslösheten startade vågor av flyttlass igen till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen. Småstadsorterna började  sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt segertåg och människor förtidspensionerades “en masse”.

Nu gick energiresan inåt, bortom egot, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans, Nu kunde du själv gå en kurs i handpåläggning och utföra under utan att vara antingen religiös eller Uri Geller. Ur boken “En kurs i mirakler” vaskade jag fram orden: “The function of love is to unite”.  “Hela” var 90-talets ord.

Förena, integrera, hela

Alla dessa energivågor flyter var de kan för att komma fram bland tillvarons stopp och hinder. Längtan efter enhet, på alla nivåer, rullar som ett dånande hav in mot våra livs stränder. Vad är det för enhet vi längtar efter? Barndomens symbios med modern, enheten med Gud, stammens skyddande vi-känsla?

Några tänkare har skrivit om vår alienation: teolog Martin BUBER beskriver i sin bok “Jag och du” hur synen på vad som är en människa förändrades i takt med hur civilisationen förändrades. Hos de gamla grekerna ansågs människan endast vara till i sin dialog med omgivningen. Det var först när medeltidens uppblomstrande handelskapitalism gick över i renässansen och den moderna fysiken kastade loss från kyrkan, som människan kom att ses som ett självständigt objekt i tillvaron, ensam på sin vandring.

Jesper HOFFMEYER har en mer biologisk syn på människan. I sin bok “Livstecken” säger han följande: ” Att människans väsen rymmer en grundläggande existensiell splittring är ett tema som återkommer om och om igen hos filosofer, psykologer och psykoanalytiker som har ägnat sig åt “självet”. Och denna splittring är naturligtvis också källan till det mänskliga begäret. Den längtan att bli hel igen som är själva livet: den oändliga genomsökningen av existensens mångfaldiga teman. Det är splittringen, den grundläggande omättligheten, som gör att världen betyder något, att vi begär den.. Det är vår alienation som ger oss längtan, driften att hitta hem. Den holistiska drömmen om splittringens upphävande är en dröm om dödens lycksalighet, om all betydelses upphörande”.

Författaren LAURENS VAN DER POST levde en stor del av sitt liv i Afrika och med ett naturmänniska-perspektiv. I sin bok “Jägarens hjärta” beskriver han sina kontakter med bushmänniskan i Kalahariöknen. Om nutidsmänniskan skriver han:

“Människan har aldrig förut ägt så stor kunskap, men låt henne plötsligt bli ensam på en bergstopp med vinden eller vakna mitt i nattens tystnad, så får hon en skrämmande förnimmelse av att hon är en främling både för sina närmaste och för sig själv.” Om bushmänniskan säger han: “Denna första individ levde i den mest fullkomliga intimitet med naturen. Det fanns inget opersonligt i hans förhållande till vare sig människor eller djur eller växter.. Han hade ingen förnimmelse av att han inte hörde ihop med sin omgivning eller med livets gång runt honom – ingenting av den isolering som i all hemlighet fräter på den moderna människans livsmod och individualitet.”

Och där står vi fortfarande idag. Med en känsla av att världen förlorat sin charm och att livets mening tycks ovissare än någonsin. Är det någon som har en lösning? Det är dags att träda fram nu..

Min tidigare blogg: Equinox