I sin sista bok, före sitt självmord, “Världen av igår” (Ersatz, Stockholm 2011) summerar den österrike/judiske författaren Stefan Zweig, bilden av ett Europa statt i konstant förändring sedan slutet av 1800-talet.
Zweig skriver att hans far var den sista generationen som gick och la sig och gick upp till samma värld hela sitt liv. Hans eget liv har istället varit ett lapptäcke av “turns and twists” genom ett Europa som genomgick två världskrig redan före seklets mitt. Som judisk flykting undan Hitler tog Zweig till slut sitt liv på ett hotellrum i Brasilien.
Om tiden före andra världskrigets utbrott skriver Zweig i kapitlet Fredens dödskamp s. 431-433
“Men att resa, till och med resa långt bort under andra stjärnor och till andra världar, betydde inte att undfly Europa och oron för Europa.”
Det är bara att inse att vi styrs lika mycket av våra nedärvda mönster som av vår egen vilja. Inte förrän man ser konturerna av de osynliga mönstren kan man lösgöra sig ifrån dem – hoppas jag.
Min mormorsmor Norna Sjöstrand var en bylärarinna i östra Småland runt sekelskiftet. Hon tog min mormor Ruth som fosterdotter som liten. Ruth kom att växa upp med två kvinnor i skolhuset i Sidlandsmåla, där de också bodde. Den andra kvinnan var fostermoderns hushållerska ”tant Netten” tillika bästa väninna.
Hemmet var fullt av böcker; allt från klassiker blandat med den spirande feminismen såsom Fredrika Bremers skrifter.
……………………………
Min mormor Ruth hade nio egna barn att ta hand om under sitt giftemål men det hindrade henne inte att bli Alvestas främsta söndagsskolelärarinna. Hon ledde grupperna ända upp till konfirmationen och sedan skapade hon ”ungdomsgrupper” och var ute och reste med dem. Hon skrev om både sitt liv, sin mors och fostermors i sin självbiografi från 1950-talet.
……………..
Min mor Märta kom inte in på lärarutbildningen som hon främst önskade, men väl på sjuksköterskelinjen. Som gift fick hon två barn, mig och min bror och arbetade även som lärare periodvis. Trots make, hem, villa och barn var det grannskapets barn hon tog sig an; i huset fanns leklådor för dem, i trädgården lekte hon med dem. Hon tog med dem till olika platser i staden t ex till stadshuset där hon berättade för dem att ”där satt folk och bestämde saker”. Hon har skrivit om sitt liv i sin självbiografi “Alla dessa dagar”
………………………..
Jag själv, Ingvor, blev fransklärare och ärvde Norna Sjöstrands franska lexikon från tidigt 1800-tal. Jag hade mina “barn” genom mina klasser på högstadiet i många år.
Jag har inga egna barn, men det nedärvda beteendet gör sig också synligt i mitt ”arbete” med att ta mig an grannskapets barn som nu är från andra länder; de har hjälpt mig att vattna i hyreshusets trädgård och leka med hunden. De visar upp sina nya fina cyklar, vi spelar freesbee och fotboll. Men tyvärr krockar islam med svenska värderingar och jag har gjort ett bokslut över den perioden.
Men jag känner att jag vill gå vidare och lämna detta släktarv. Befria mig från det förflutna och leva ett annat liv. Men inte förrän man ser konturerna så tydligt som jag gör just nu, kan jag ta itu med dem. Här lägger jag sista handen vid min berättelse Den grå klänningen om mormors riktiga mor Maria Charlotta Petersdotter.
Ja, svarar jag, då fyller jag 65 år! Tänk att man har kommit dit!
– Och hit. Du bor numera i Malmö sedan 11 år tillbaka?
Ja, svarar jag, det var inget jag hade planerat men så är ju livet. Plötsligt tar det en vändning som man inte alls tänkt.
Den bakomliggande orsaken till det är att på 80-talet återvände min mor Märta till sin studieort Malmö/Lund:
Märta, nyexaminerad
Hon och hennes systrar gick sjuksköterskeutbildning i Skåne på 30-talet, så hon ville flytta just hit till sina “soliga” minnen vid pensioneringen. Morfar var bördig från Tomelilla så mamma har kusiner lite varstans i Skåne. Jag kom på besök till henne då och då i tornet. Där bodde hon sedan 1982. Vi turistade lite t ex endagarsturen “Öresund runt” gillade vi! Lunch på Louisiana och kaffe och kaka på båtarna. (sid 1 av 3)
GUIDEN FRÅN LONDON WALKS vandrar med sin grupp, in genom södra dörren till salen där Rosettastenen är placerad. Det ligger en förväntan i luften, när vi hunnit så här långt på vår tur genom the British Museum. En milstolpe i egyptisk historia; en symbol för hieroglyfernas gåta befinner sig inför våra ögon. Guiden stannar och väntar in. Övriga turisters sorl hörs dämpat i tystnaden.
JAG FÄSTER BLICKEN på den sten, som skapade sådan rivalitet och Egyptenfeber i Europa i början av 1800-talet. Konsten att läsa hieroglyfer föll i glömska redan i slutet av det fjärde århundradet e. Kr. När stenen hittades blev många fascinerade av dess möjligheter att lysa upp i historiens mörker. Nu blev inte stenens tre skrifter den dechiffreringsnyckel man hoppats på. Andra inskrifter och papyrusar som följde tillhandahöll betydligt viktigare ledtrådar. Men ändå.. många var det som ville bli den förste som lät årtusendes tystnad falla.
JAG HÖR INOM MIG Jean-Francais ropa efter sin bror, anfådd och mycket upprörd; ja, så upprörd att han faller avsvimmad i broderns armar, efter att ha utropat: “Je tiens l´affaire!” (Jag har kommit på det!)
Hans enträgna arbete hade äntligen givit frukt efter 20 år av studier, motgångar och uppgivenhet. Men hur kunde en människa sluta med något som blivit hans mening med livet: att lösa hieroglyfernas gåta.
Jean-Francais skriver under en svår period in sin dagbok: “Mitt huvud, mina intressen och mitt hjärta driver mig obevekligen in på svåra vägar, vimlande av hinder som måste förnyas. Sådan är min bestämmelse och jag måste genomlida den vad som än händer..” Orden står i den biografi over universalgeniet Jean-Francais Champollion liv “Egyptens nycklar” skriven av Lesley och Roy Adkins. Vi får följa Napoelon på erövringskriget till Egypten 1798, upptäcka den gammalegyptiska kulturen och den påföljande febern i Frankrike, när Europa fylls av stöldgods från en okänd epok.
I SYDVÄSTRA FRANKRIKE föds Jean-Francais under besynnerliga omständigheter 1790. Hans mor är under havandeskapet mycket sjuk med förlamande reumatism. Läkarna kan inget göra och fruktar för fostrets liv. Trots detta utgångsläge tillfrisknar hon helt och föder sin son, till omgivningens häpnad. Miraklet tillskrivs trollkarlen Jacqou, en helbrädgagörare från trakten, som behandlade henne med diverse örter under havandeskapet. Han förkunnade, att hon skulle bli helt frisk samt föda en son som skulle bli mycket berömd under flera sekler framåt..
“BREVET TILL MONSIEUR DACIER” heter en rapport som blev en milstolpe inom egyptologin. En mörk, fuktig fredagsmorgon den 27 september 1822 började “L´Academie des inscriptions et belles-lettres” i Paris, att fyllas av akademiker från olika fakulteter. Ryktet hade gått att något extra skulle hända och de församlade blev inte besvikna. En viss Jean-Francais Champollion besteg podiet och föreläste om fonetiska hieroglyfer, vilket en gång för alla, meddelande världen att hieroglyfernas gåta var löst. Nu skulle man kunna läsa litteratur som var skriven för över tretusen år f. Kr.
JEAN-FRANCAIS CHAMPOLLION är idag fransk nationalhjälte. Han står staty på gårdsplanen utanför Collège de France i Paris och ligger begravd på Père Lachaise. Men för att bli ihågkommen för evigt krävs mer än statyer som kan rivas och gatunamn som kan ändras. De forntida egyptierna ansåg nämlingen att en människas namn var en väsentlig del av hennes person och att sudda ut en ett namn var att utplåna en människa. De trodde vidare att efter döden red själen tillsammans med guden Thoth över skyarna på månen. Guden Thoth ansågs också vara hieroglyfernas uppfinnare.
SÅ VAD PASSADE BÄTTRE än att uppkalla något på månen efter Champollion!
För evigt skulle hans namn vandra över natthimlen tillsammans med andra själar, onåbar för tidens tand. En krater på månen har därför fått namnet “Champollion”. Genom att ge honom en plats ovanför oss, förvissade man sig om att han aldrig någonsin skulle kunna försvinna ur den franska själens djup.
Malmö sett ifrån Sege ås mynning på 1820-talet. Nils Isak Löfgren.
”Along with the Christian faith, education has been another cornerstone of urban identity since the medieval era”.¹
¹ Clark,Peter. European Cities and Towns : 400-2000, 309.
INTRODUKTION
Under en guidad tur genom det medeltida Malmö fick jag kännedom om platsen för Malmös äldsta skola. Skolan låg i hörnet Själbodagatan/Mäster Nilsgatan, intill S:t Petri kyrka, mellan 1406 och 1826. Idag finns inget som minner om skolans tidiga existens när man passerar platsen. Jag kunde inte heller hitta en samlad skrift som spänner över skolans hela liv, dvs under 700 år, fram till sin nuvarande plats i hörnet Amiralsgatan/Drottninggatan. Syftet med denna uppsats är att ge Malmö latinskola en längre, men dock översiktlig, sammanfattande historia.
MALMÖ UNDER 1300-TALET
”Som handelsplats, blev Malmö under 1300-talet, en av de skånska centralorterna för marknadsbesökande köpmän från hela Nordeuropa: Lubeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund, Stettin, Danzig, Greifswald, Kiel, Dortmund, Demmin, Deventer, Anklam,Utrecht, Harderwijk, Kampen, Maastricht och Haarlem. Ja, dit samlades även i ökad mängd köpmän även från England, Skottland, Flandern och Normandie. I början av 1300-talet var rikedomen, bland stadens borgare, så stor, att detta som vi veta, fångad av storstadstankar, att de lät genom en lubeckerbyggmästare uppbygga en kyrka, den ståtliga gotiska S:t Petrikyrkan, en sinnebild av storstadstanken, ja ytterst även för den tyska företagsamhetsandan, som legat till grund för samhällets framsteg och bådade om ett förverkligande av stordrömmen: en dominerande ställning i det skånska handelslivet.”¹
Dessa rader om det dåtida Malmö är tagna ur A.U. Isberg den äldres (1826 – 1900) omfattande verk om det tidiga Malmö. Han gick själv på Malmö latinskola före sin studenttid i Lund. Boken visar på en stad av stor betydelse under medeltidens slutskede. En stad som visserligen har gått igenom många cykler sedan dess, men som kanske fortfarande har stordrömmen kvar..
Den tid vi befinner oss i vid själva bildandet av Malmö skola kallas renässansen, medeltidens slutperiod. Det är vid denna tid som de etablerade makthavarna i Europa dvs den tysk-romerske kejsaren och påven, förlorar makt och börjar utmanas av andra grupper.² Många var kritiska till den katolska kyrkans dekadens. Så även fransiscanermunkarna som dominerade i Malmö.³
¹Isberg,
A.U. Skolväsendet
i Malmö, 426.
²Holmstedt,
Leif. En historia om Malmö latinskola 1956 – 2006, 1.
Skarhult slott, 1800-tals rummet. Foto: Ingvor Sabina Le John
DEN OBÖNHÖRLIGA PENDELN
Solen lyser och lindarna har bäddat in omgivningarna i sin söta doft vid parkeringen på Skarhults slott strax utanför Eslöv.Jag stiger ur bilen efter en kort resa på enbart en halvtimme från Malmö; så nära ligger ”framtidsstaden” och samtidigt som i en annan dimension. Här däremot, reser sig renässansslottet tyst och stilla ur den skånska myllan med sin milsvidda, flacka terräng omkring sig. Jag tar ett djupt andetag och andas in sommaren.
Vi är mitt i juli och turisterna strömmar till: några för att ströva runt i den tillhörande parken och dricka en kopp kaffe i slottscaféet, några för att med bestämda steg följa de aktuella visningarna vid bestämda klockslag. Jag tillhör de senare.
I den östra flygeln, där paradvåningen en gång låg, möts man nu av en entré med tillhörande bokförsäljning. Dörrarna leder sedan vidare in till fem olika sekel; allt från 1500-talet fram till nutid presenteras med sina tidstypiska detaljer i rum efter rum. För varje sekel har ett antal slottsfruars levnadsöden valts ut att studeras mer i detalj. Deras ansikten hänger på väggarna ovanför oss där vanligtvis män brukar hänga.
För varje rum guiden för oss in i, ökar min harm över hur svensk historiebeskrivning har kunnat gå så fel. Svensk historiebeskrivning av i dag, berättar guiden, framhäver överklassens män och kvinnor på ett helt felaktigt sätt: en manlig signatur på ett slottsköp har tolkats som en manlig aktivitet. Följebrevet har ignorerats, där mannen skriver att han bara signerar i rollen som släktens arvinge, sin hustrus köp av slottet.
Enbart på Skarhults slott har 20 slottsfruars verksamhet osynliggjorts, dolts, på så sätt. Guiden återkommer då och då under vandringen till kommentaren ”glöm inte att vi beskriver vardagen under flera sekler, så här styrde och ställde kvinnor förr i allmänhet, det här är inga undantag”.
Förklaringen är att med klasstillhörigheten tillkom träningen i att sköta och driva slott och egendomar både för män och kvinnor. Männen var oftast inte hemma, antingen var de ute och krigade eller satt i råd i huvudstaden. När Skåne var danskt var t ex slottsfrun Mette Rosenkrantz en mäktig “egen företagare” vida känd över hela Danmark.
Den andra utställningen handlar om sexualitetens historia under 500 år. Den visar hur båda könen, bredvid det mer formella äktenskapet som mest handlade om maktkonstellationer, levde med sina älskare och älskarinnor.
Det denna utställning, högst upp under tornets tinnar, vill poängtera är hur pendeln slår från århundrade till århundrade mellan sina ytterligheter: 1500-talets öppenhet ledde till 1600-talets kvävande protestantiska syndtänkande. Det ledde i sin tur till 1700-talets frivola ytterligheter där det på inbjudningskorten kunde stå ”ta endast med dig din älskare”.
1800-talet blev återigen en återhållsamt århundrade, främst för kvinnor. Den frambrytande ”hysterin” bland dem krävde i sin tur medicinskt ordinerade orgasmer utförda av läkare på sjukhus.
1900-talet såg en kvinnorevolution födas, främst genom P-pillrets födelse 1964. 2000-talet ser återigen konservativa tankar ta överhanden och utställningen vill varna för att pendeln nu slår igen..
På vägen hem tänker jag: Vad väntar för oss kvinnor runt hörnet? När detta århundrade går mot sitt slut; kan en ogift kvinna fortfarande susa iväg i sommarsolen i sin egen bil för att turista i omgivningarna, leva sitt eget valda liv, driva sitt eget företag, gå ensam på Malmös gator en sen kväll. Eller återuppstår konservativa tongångar återigen?
Jag håller hårt i ratten.
Ingvor Sabina Le John 