Grattis på födelsedagen “seniora”!

Outside Queen Camel, Somerset, England

Jag hade bott i England i nästan ett tiotal år, när jag kom och hälsade på henne sommaren 2007 som vanligt. En dag gick hon till Beijers Park och hittade inte hem. Så började hennes aggressiva Alzheimer. Det skedde liksom från en dag till en annan. Jag stannade kvar ett år; hon blev snabbt sämre och det tog lång tid mellan läkarbesök, diagnos och utprovning av medicin.

Under många år hade jag “pendlat” mellan den småländska hemstaden, där min ålderstigne far bodde kvar i villan, Malmö och England men nu blev jag fast i Kirseberg. Jag kände ingen i Malmö och det blev att jag satt ensam med henne i lägenheten dag ut och dag in. Jag promenerade lite i omgivningarna för att komma ifrån en stund och tittade på alla fina hus. En måndagskväll hörde jag musik från en kvarterskrog. Musik i Sverige en måndagskväll! undrade jag stilla. Det måste undersökas. Jag steg in genom dörren och “the rest is history” som man säger. Jag fick ett stöd av gäster och pubägare i min ensamma situation med mamma. Jag kunde smita ner och bara vara med en stund då och då och gråta en skvätt.

Christopher och Mamma i Malmö

Till slut fick jag in mamma, 85 år, på ett demensboende uppe i hemstaden. Det var den bästa lösningen tyckte jag då – men inte senare när jag stångat mig blodig på gamla vanor inom vården.. Jag tog hennes lägenhet i Malmö så länge och tyckte att jag nu var mittemellan Småland och England och tänkte återgå till mitt pendlande. Men då går Christopher, min särbo, bort i England endast 60 år gammal. Helt utan förvarning hittas han av grannen en dag. Efter begravning och försäljning av det engelska country-huset kom jag tillbaka till Malmö. Nu blir min far, 91 år, sämre och hamnar på korttidsboende och jag får rusa upp till Småland.