“Faller ofta offer för andras sociala brister.”

Det är många som känner att de inte passar in idag; det är mycket mobbing på gång. Det är en svensk folksport enligt boken Mobbarna och rättvisan, skriven av Maciej Zaremba. I Frankrike faller trakasserier under allmänt åtal, inte i Sverige. I vårt land huserar det ganska ostört allt ifrån i skolan till vuxenmobbing på arbetsplatserna till grannar i hyreshuset eller på sociala medier.

En grupp som har det särskilt svårt är högfungerande Asperbergers. De är så lika “normalkurvan” men ändå inte.. De tillför samhället mycket positivt men den socialt obegåvade snittmänniskan utgår från sin lilla värld och dömer snabbt en Aspie.

Jag undrar också om inte det lilla barnet i H.C. Andersens saga Kejsarens nya kläder var en Aspie i vardande! 🙂 Oförmågan att spela med i “vuxenljuget” där man smeker varandras egon och hånar bakom ryggen ligger mycket långt borta för en Aspie.

Följande länk innehåller orden “faller ofta offer för andras sociala brister”, vilket är en mycket bra beskrivning av en Aspies gatlopp genom livet.

Vilken vacker värld vi skulle ha om alla vore Aspies! 🙂

http://habilitering.se/autismforum/leva-med/styrkor-och-svarigheter/aspie-kriterierna#.Wbpvx8cEF0x.facebook

livskraft

LIVSKRAFT ISTÄLLET FÖR KÖPKRAFT!

Forskningen om hjärnan och vårt medvetande säger i princip att vårt medvetna vardagsjag är den siste som får information om vad som sker! 🙂

Tor Nörrestranders böcker rekommenderar jag varmt även om de kanske är lite “outdatade” nu, men välskrivna. Sekunden innan du bestämmer dig för att resa dig, har redan en signal sänts till lårmuskeln. Vem sände den? Du får drömmar som säger ditt vardagsjag att något visst ska hända. Så sker det. Vem sände det?

Vardagsegot är bra på många saker; stiga på bussar och handla mat och skriva på Facebook. Men det förstår inte de stora sammanhangen i tillvaron. Lär sig inte egot att lyssna på sina andra delar, går man vilse i sitt liv, sin existens. En materiell, ytlig kultur behöver just en vardagsmänniska, som tappat känslan inför livet och fyller tomrummet med sak efter sak.

Jag säger livskraft istället för köpkraft!

pendeln

DEN OBÖNHÖRLIGA PENDELN

Solen lyser och lindarna har bäddat in omgivningarna i sin söta doft vid parkeringen på Skarhults slott strax utanför Eslöv.Jag stiger ur bilen efter en kort resa på enbart en halvtimme från Malmö; så nära ligger ”framtidsstaden” och samtidigt som i en annan dimension. Här däremot, reser sig renässansslottet tyst och stilla ur den skånska myllan med sin milsvidda, flacka terräng omkring sig. Jag tar ett djupt andetag och andas in sommaren.

Vi är mitt i juli och turisterna strömmar till: några för att ströva runt i den tillhörande parken och dricka en kopp kaffe i slottscaféet, några för att med bestämda steg följa de aktuella visningarna vid bestämda klockslag. Jag tillhör de senare.
I den östra flygeln, där paradvåningen en gång låg, möts man nu av en entré med tillhörande bokförsäljning. Dörrarna leder sedan vidare in till fem olika sekel; allt från 1500-talet fram till nutid presenteras med sina tidstypiska detaljer i rum efter rum. För varje sekel har ett antal slottsfruars levnadsöden valts ut att studeras mer i detalj. Deras ansikten hänger på väggarna ovanför oss där vanligtvis män brukar hänga.
För varje rum guiden för oss in i, ökar min harm över hur svensk historiebeskrivning har kunnat gå så fel. Svensk historiebeskrivning av i dag, berättar guiden, framhäver överklassens män och kvinnor på ett helt felaktigt sätt: en manlig signatur på ett slottsköp har tolkats som en manlig aktivitet. Följebrevet har ignorerats, där mannen skriver att han bara signerar i rollen som släktens arvinge, sin hustrus köp av slottet.
Enbart på Skarhults slott har 20 slottsfruars verksamhet osynliggjorts, dolts, på så sätt. Guiden återkommer då och då under vandringen till kommentaren ”glöm inte att vi beskriver vardagen under flera sekler, så här styrde och ställde kvinnor förr i allmänhet, det här är inga undantag”.
Förklaringen är att med klasstillhörigheten tillkom träningen i att sköta och driva slott och egendomar både för män och kvinnor. Männen var oftast inte hemma, antingen var de ute och krigade eller satt i råd i huvudstaden. När Skåne var danskt var t ex slottsfrun Mette Rosenkrantz en mäktig “egen företagare” vida känd över hela Danmark.
Den andra utställningen handlar om sexualitetens historia under 500 år. Den visar hur båda könen, bredvid det mer formella äktenskapet som mest handlade om maktkonstellationer, levde med sina älskare och älskarinnor.

Det denna utställning, högst upp under tornets tinnar, vill poängtera är hur pendeln slår från århundrade till århundrade mellan sina ytterligheter: 1500-talets öppenhet ledde till 1600-talets kvävande protestantiska syndtänkande. Det ledde i sin tur till 1700-talets frivola ytterligheter där det på inbjudningskorten kunde stå ”ta endast med dig din älskare”.
1800-talet blev återigen en återhållsamt århundrade, främst för kvinnor. Den frambrytande ”hysterin” bland dem krävde i sin tur medicinskt ordinerade orgasmer utförda av läkare på sjukhus.
1900-talet såg en kvinnorevolution födas, främst genom P-pillrets födelse 1964. 2000-talet ser återigen konservativa tankar ta överhanden och utställningen vill varna för att pendeln nu slår igen..
På vägen hem tänker jag: Vad väntar för oss kvinnor runt hörnet? När detta århundrade går mot sitt slut; kan en ogift kvinna fortfarande susa iväg i sommarsolen i sin egen bil för att turista i omgivningarna, leva sitt eget valda liv, driva sitt eget företag, gå ensam på Malmös gator en sen kväll. Eller återuppstår konservativa tongångar återigen?
Jag håller hårt i ratten.

https://www.sydsvenskan.se/2017-07-24/kan-en-ogift-kvinna-fortfarande-susa-ivag-i-sin-egen-bil-i-slutet-av-2000-talet

http://kirsebergnews.hemsida.net/2017/07/12/den-obonhorliga-pendeln/

staden som fängelse

STADEN BLIR ETT FÄNGELSE

Det börjar med att du inte längre trivs i storstaden. Du iakttar förvånat din känsla och undrar: Hur kommer detta sig? Du kom hit av olika anledningar: för att studera, arbeta, förverkliga dig själv eller bara fly undan småstadens små tankar om livet och dess möjligheter och om dig.

Men plötsligt känner du hur staden skaver, gör dig trött, irriterad, får dig att dra dig undan till din dator och dagdrömma om något annat. Du känner dig ytlig och utan tid för egentliga återbesök i ditt inre. Du kanske dricker en öl för mycket för att lugna något som börjar protestera inom dig.
Staden är inte längre din oas, din tillflyktsort. Den har blivit ett fängelse. Du börjar bli en älg i stadstrafik med stigande adrenalin och flyktbehov.
Att ta dig hit till storstaden var inte fel; staden som frihet finns nerlagd i oss som en arketyp sedan länge. Som svenskar kom vi dock mycket sent till stadskulturen, det är först på 1960-talet vi kan säga att de flesta av oss föddes in i staden. I Europa började folk födas in i stadssläkten redan på 1300-talet. Jag minns turisttyskarna som flyttade över till min handduk på badplatsen utanför det lilla samhället i Småland och med panik i rösten undrade: ”Var är alla?”, under det att de upplevde den tomma badstranden som ett hot, medan jag njöt av ensamheten.
Och det är här som jag tror vi hittar svaret på din känsla.
Den svenska själen har fortfarande en koppling till naturen, skogen och tystnaden som är stark. Den svenska själen återhämtar sig på älgpasset, under blåbärsplockningen, under stunderna i naturen, om än bara sittande sida vid sida med grannen i sin campingvagnen under semestern. Och detta med naturen blir det för lite av i storstaden; parkerna känns för trånga, vägen till landet för krånglig, grannarnas buller för nära.
Vi svenskar behöver koppla av från varandra som andra kulturer inte förstår: ”Ni bor i en villa i en småstad och har ändå en sommarstuga en bit bort!”. Den svenska själen får lätt nog av den andre och behöver dra sig undan. Den som inte har ett eremitstuk i själen får det svårt, med ensamhetspanik och en ständig jakt efter distraktioner. När hösten kommer finns det två reaktioner: de febrila studiecirklarna fram till jul eller ensamläsandet i lägenheten. Det är här agnarna skiljs från vetet. Det sanna svenska idealet är att inte behöva någon.

Men genom din tid i storstaden har du börjat ändra mönster. Du har stött på människor som påverkat dig, förändrat dig och skapat ett umgänge av mer kontinental karaktär. Du njuter av puben, restaurangen där du efter berikande samtal går hem något rikare, något mer vidsynt. Du möter hela världen där vid ditt bord. Du får höra om vardagsliv i Afrika, bosniska öden, långtradarhistorier från resor i Norrland, danska historier, polska öden. Du ser människor passera, som valt puben som sitt sociala rum. Möten du aldrig skulle ha fått i din hemstad, på ditt älgpass, på din lingontuva. Men din svenska själ skriker ändå efter vildmarken. Du känner att en del av dig håller på att dö utan den.
Men vad har du att återvända till? En bygd med hög arbetslöshet, utflyttning, en plats där släkten sinat ut och inte längre finns runt dig. Du är nu en av alla svenskar som längtar ”hem”, men hem finns inte längre för utvecklingen går i rasande fart. Vi är snart alla instängda i den stora staden, som i ett tillfälligt gigantiskt flyktingläger.
Så, vad tänker du göra? Ta en öl till och glömma morgondagen eller återvända till landsbygden ändå? Framtidens statistik kommer att visa hur vi reagerade. Staden som positiv arketyp kanske bleknar med varje ny generation som stagnerar här. Kanske återvänder du till morfars stuga och dina yxhugg hörs igen över nejden?
Skicka mig ett kort då och berätta hur du har det därhemma igen. Det kommer säkert fram. Även om jag flyttat.

https://www.sydsvenskan.se/2016-09-07/staden-blir-ett-fangelse-nar-din-sjal-skriker-efter-naturen-och-tystnaden

kvinnokroppen

DET BEHÖVS INTE EN MASSA KLÄDER FÖR ATT “AVSEXUALISERA” KVINNOKROPPEN!

I dagens moderna samhälle möts kulturer med mycket olika koder runt sexualitet, kvinnans frihet och mannens ansvar. I det gamla, svenska bondesamhället med sin mörka kristendomen lades ansvaret på kvinnan, även en våldtäkt kunde vara hennes fel och inte husbondens eller mannens. I det moderna, västerländska samhället har vi hittat tillbaka till en bättre balans, där mannen själv måste kunna styra sin sexualitet och kunna straffas om han inte kan kontrollera den. En kvinna kan idag bestämma när och hur hon vill känna sig sensuell utan att behöva ta ansvar för mannens reaktioner. I mötet med andra kulturer som kommer till vårt land genom immigration aktualiseras nu den gamla problematiken på nytt men från ett annat religiöst/kulturellt håll. Kulturer med en mycket gammaldags kvinnosyn som möter det moderna, sekulära samhället. Det blir reaktioner och konflikter: kvädesord haglar över bikinisolande svenska kvinnor.
För att gå immigranterna tillmötes anpassar sig nu det europeiska, västerländska samhället genom att skicka ut signaler åt olika håll i samhället: London, Paris, Berlin inför förbud mot viss form av sexuell reklam, Holland råder sin anställda att undvika korta kjolar, Sverige inför ”kvinnotimmar” vid svenska bassänger, Tyskland skickar brev till föräldrar där de uppmanar dem att inte låta sina barn klä sig ”utmanande”. De italienska myndigheterna gjorde sig stort besvär för att bespara president Hassan Rouhani från nakenheten bland de antika skulpturerna i Kapitolinska museerna i Rom osv.
Är detta rätt väg att gå? Yttrandrefriheten och mänskliga rättigheter har sitt pris. Börjar den beskäras kan den skära bort allt mer tills inget finns kvar. Vem har makt att säga att nu räcker det, nu är det lagom avklätt/påklätt för kvinnor? Och varför läggs ansvaret på den västerländska KVINNANs kropp att vara den som ska anpassa sig i denna nya, sköna multikulturella värld?
Det är ju inte kläderna i sig det handlar om, det handlar om de koder för uppförande som varje kultur har. Hur gjorde t ex naturmänniskan när hon i forntiden levde utan kläder? Synen av en naken kropp ledde inte automatiskt till en våldtäkt. Svaret kan vi hitta hos folkslag som fortfarande lever enkelt och naturligt, utan de starka macho-abrahamistiska religionernas sexualfrustation i sina överjag. Den österrikiske beteendeforskaren Irenäus Eibl-Eibesfeldt berättar att kvinnorna hos de sydamerikanska yanomami-indianerna bara bär ett tunt snöre runt midjan som sexuell kod. Med snöre runt midjan – ej naken. Var de tvungna att ta av snöret, reagerade de lika blygt som en västerländsk kvinna som ombads att klä av sig. Några av männen i yanomami-stammen binder fortfarande upp penis i förhuden, men om snöret glider ned, blir de mycket förlägna. Uppbunden penis – ej naken. Där lärs sig alla, både män och kvinnor hur man tittar på varandras kroppar och vilken kod som gäller. I Sverige kanske skylten ”nudistplats” fyller samma funktion. När hörde man talas om våldtäkt på en sådan plats? Detta synsätt är något som dagens dominerande religioner fullständigt saknar. De abrahamitiska religionerna föddes ur en mycket lokal patriarkalisk stamkultur. Det handlar i modern tid om ett manligt medvetande och ansvar för sin sexuella kraft, det är inte kvinnan som ska bära ansvaret. Det behövs inte en massa kläder igen för att avsexualisera kvinnokroppen i denna nya tid! Det handlar om att träna män i socialsexuell kompetens. Leve Inna Schevchenko för hennes kamp inom FEMEN.

Den anomiska människan

DEN ANOMISKA MÄNNISKAN

Samhället präglas idag av en social oro med återkommande utbrott av våld som bara verkar bli värre och värre.”Vart är samhället på väg” utbrister vilken person som helst som blir intervjuad i TV-rutan. Vad är hönan och vad är ägget? Är det individens eget fel att hon mår dåligt eller är det ett systemfel som gör att det spårar ur som det gör?

”Freedom is just another word for nothing left to lose” sjunger Janis Joplin 1971 för att strax därefter dö. Kris Kristoffersons låt ”Me and Bobby McGee” är idag en av standardsångerna inom den moderna musikhistorien. Den framförs fortfarande utan att kännas det minsta tidsdaterad. Hur kommer det sig och vad ville egentligen strofen säga oss då på 70-talet? Den bet sig fast i oss som var unga på den tiden och framstår fortfarande som något mystisk, dold och lite skrämmande. Som om något skulle komma till sitt obönhörliga slut. Men vi var unga och rebelliska och strofen uppmanade oss till något mer!

Kanske var den i själva verket en varning inför det samhälle som var satt i rullning under 1900-talet; ett samhälle som sakta men säkert förändrades från tydliga normer (1920-talet) till blandade normer (1970-talet) till inga normer alls (2000-talet). I spåren av det anomiska ( normlösa) samhället har alltmer förvirrade liv följt; liv som inte hittar balansen i tillvaron, liv som drogar sin moderna, ensamma otrygghet på olika sätt; liv som slutar i kriminalitet och självmord, liv som flyr in i totalitära sekter, både politiska och religiösa, för att få ett entydig, tryggt svar på tillvaron.

 

Det anomiska samhället innebär den totala, individuella frihetens tyngd på ett par ensamma axlar. Det finns inget som håller dig tillbaka på din egoistiska väg längre; är du gift är du otrogen, har du för lite pengar, fifflar du lite, känner du dig deprimerad tar du lite piller. Du ungas psykiska hälsa överlag har försämrats markant de sista 20 åren. Hur ska man kunna förstå och hantera allt negativt som händer runt oss idag? Enligt den franske sociologen Emile Durkheim är svaret solklart. Ett samhälles tillstånd överförs på individen, enligt honom. Innehåller samhället för många motstridiga normer blir individen apatisk, nedstämd, känner sig ”utanför”, isolerad, anomisk. Det är inte du som är ”sjuk”, det är samhället som är det, enligt Durkheim.

 

Hans idéer togs upp av Robert Menton på 1930-talet, som hävdade att ett samhälle som ställer upp mål som bara få kan lyckas med, skapade sin egen kriminalitet, sitt eget våld, sitt eget drogmissbruk. Mentons idéer finns idag i Polisen handbok för att ”förstå” sin samtid och utanförskapet i förorten. Glappet mellan idealen och förhoppningarna om ett bra liv, grusas av isolering, arbetslöshet, fattigdom. Enligt detta sätt att se är det inte fattigdomen i sig som gör tjuven, utan bristen på medel att lyckas nå samhälleligt, uppställda ideal. På individnivå gör frånvaron av gruppnormer att jaget driver på sina personliga önskningar in i absurdum. Individen försöker rastlöst tillgodose sina omättliga behov av förströelse, genom shopping, genom kickar av olika slag. Individen pendlar mellan eufori och apati: dagar av febril aktivitet avlöses av dagar av apati i sängen. Men nej, du är inte bipolär, du är bara anomisk! Du är inte deprimerad, du lider av social ensamhet. Det är din sociala sårbarhet som pressar dig. Du är gjord för att tillhöra en flock, du är ett gruppdjur, du mår bra att följa flockens normer, inte dina egna.

 

Durkheim beskriver det hela ganska fint: ”det sociala jaget bildar ett skal som omsluter det fysiska jaget”. Om samhället glider isär, glider också individen isär och blir splittrad. I det anomiska samhället, skriver Durkheim, kan splittringskänsla, nedstämdhet och depression uppstå som inte härrör från individen, utan är ett uttryck för upplösningen av sociala band, menar han. Durkheim menar också på att detta tillstånd finns bara i det moderna samhället; det är en smitta från en okontrollerad marknadsekonomi i snabb förändring främst i storstaden. Där syns det extra tydligt vilka som har lyckats enligt rådande ideal, och vilka som inte lyckats, sida vid sida. Så hur lyckas man vända ett samhälle som hamnat i ett anomiskt tillstånd? Enligt Durkheim är det samhället som måste behandlas inte individen. Individens mentala hälsa är beroende av att samhället lyckas genomföra en normativ integration dvs att individen återgår in i en gruppnorm. Enligt honom måste POSITIVA GRUPPER åter bildas med enhetliga normer där individen kan finna balans , sociala band och trygghet. Du kan ju själv börja så smått; nästa gång du vill byta partner, byta bil, byta arbete för att må bättre, hitta i stället en positiv grupp att tillhöra där du känner dig ”hemma”.

Du är i grund och botten en flockdjur som letar efter flockens beskydd och igenkännande.

Gästskribent Ingvor Sabina Le John: Den anomiska människan