Det börjar med att du inte längre trivs i storstaden. Du iakttar förvånat din känsla och undrar: Hur kommer detta sig? Du kom hit av olika anledningar: för att studera, arbeta, förverkliga dig själv eller bara fly undan småstadens små tankar om livet och dess möjligheter och om dig.

Men plötsligt känner du hur staden skaver, gör dig trött, irriterad, får dig att dra dig undan till din dator och dagdrömma om något annat. Du känner dig ytlig och utan tid för egentliga återbesök i ditt inre. Du kanske dricker en öl för mycket för att lugna något som börjar protestera inom dig.
Staden är inte längre din oas, din tillflyktsort. Den har blivit ett fängelse. Du börjar bli en älg i stadstrafik med stigande adrenalin och flyktbehov.
Att ta dig hit till storstaden var inte fel; staden som frihet finns nerlagd i oss som en arketyp sedan länge. Som svenskar kom vi dock mycket sent till stadskulturen, det är först på 1960-talet vi kan säga att de flesta av oss föddes in i staden. I Europa började folk födas in i stadssläkten redan på 1300-talet. Jag minns turisttyskarna som flyttade över till min handduk på badplatsen utanför det lilla samhället i Småland och med panik i rösten undrade: ”Var är alla?”, under det att de upplevde den tomma badstranden som ett hot, medan jag njöt av ensamheten.
Och det är här som jag tror vi hittar svaret på din känsla.
Den svenska själen har fortfarande en koppling till naturen, skogen och tystnaden som är stark. Den svenska själen återhämtar sig på älgpasset, under blåbärsplockningen, under stunderna i naturen, om än bara sittande sida vid sida med grannen i sin campingvagnen under semestern. Och detta med naturen blir det för lite av i storstaden; parkerna känns för trånga, vägen till landet för krånglig, grannarnas buller för nära.
Vi svenskar behöver koppla av från varandra som andra kulturer inte förstår: ”Ni bor i en villa i en småstad och har ändå en sommarstuga en bit bort!”. Den svenska själen får lätt nog av den andre och behöver dra sig undan. Den som inte har ett eremitstuk i själen får det svårt, med ensamhetspanik och en ständig jakt efter distraktioner. När hösten kommer finns det två reaktioner: de febrila studiecirklarna fram till jul eller ensamläsandet i lägenheten. Det är här agnarna skiljs från vetet. Det sanna svenska idealet är att inte behöva någon.

Men genom din tid i storstaden har du börjat ändra mönster. Du har stött på människor som påverkat dig, förändrat dig och skapat ett umgänge av mer kontinental karaktär. Du njuter av puben, restaurangen där du efter berikande samtal går hem något rikare, något mer vidsynt. Du möter hela världen där vid ditt bord. Du får höra om vardagsliv i Afrika, bosniska öden, långtradarhistorier från resor i Norrland, danska historier, polska öden. Du ser människor passera, som valt puben som sitt sociala rum. Möten du aldrig skulle ha fått i din hemstad, på ditt älgpass, på din lingontuva. Men din svenska själ skriker ändå efter vildmarken. Du känner att en del av dig håller på att dö utan den.
Men vad har du att återvända till? En bygd med hög arbetslöshet, utflyttning, en plats där släkten sinat ut och inte längre finns runt dig. Du är nu en av alla svenskar som längtar ”hem”, men hem finns inte längre för utvecklingen går i rasande fart. Vi är snart alla instängda i den stora staden, som i ett tillfälligt gigantiskt flyktingläger.
Så, vad tänker du göra? Ta en öl till och glömma morgondagen eller återvända till landsbygden ändå? Framtidens statistik kommer att visa hur vi reagerade. Staden som positiv arketyp kanske bleknar med varje ny generation som stagnerar här. Kanske återvänder du till morfars stuga och dina yxhugg hörs igen över nejden?
Skicka mig ett kort då och berätta hur du har det därhemma igen. Det kommer säkert fram. Även om jag flyttat.

Sydsvenskan