“Vi fick tidigt lära oss..”

<br>

Sid1/6

Varför det blev folk av ungarna förr, men inte idag?

Tankar av författaren Lennart Olsson, Kirseberg ( gamla “Rosengård”, Malmö)

“Jag är en fattig, men stolt pensionär. Jag har levt ett liv som varierat mellan sorg och glädje, lek och allvar, rikedom och fattigdom. Men det har aldrig fallit mig in att förbättra min tillvaro genom onda gärningar, som t ex stöld, bedrägerier eller annan brottslighet, inte ens i mina tankar. Jag har haft många vänner och bekanta som jag umgåtts med sen barndomen, som liksom jag levt ett hederligt, strävsamt liv. Hur kan det då komma sig att vi inte har fallit in på brottets bana? Kanske kan min historia ge en rimlig förklaring.

När ”Gamla Väster” har fått sin motsvarighet i ”Gamla Öster” är jag inte längre här.

Medelklassens jakt på fler centrumnära områden att förvandla till sushirestauranger och dyra cafékedjor är obönhörligen på väg mot Kirsebergsstaden. Medelklassens barn sitter också i stadens alla nämnder och lägger ner allt det folkliga i området, ett efter ett; t ex Hörnan och Mötesplatsen försvann i en nafs. Nya närområden byggs utan plats för den penningsvage. Pensionärer, gamla och utsatta schasas undan för att göra plats för omvandlingen enligt arkitekternas blyetstunna, färgglada skisser, där bara unga människor med barn syns, i diverse påkostade broschyrer från stadens förvaltningar och byggherrar som är inblandade i processen.

Gentrifieringsprocessen, som den kallas när ett område får en statushöjning, är ett alltför välkänt fenomen numera i det västerländska samhället. I Stockholm pågick kampen om den sista arbetarklassutposten Hornstull ett tag men nu är kampen över. Området fylls med glitter och designerprylar i skyltfönstren.

Kristoffer Zetterström har i sin uppsats ”I gränden sjunger människan” vid historiska institutionen i Malmö jämfört Mässingshornet i Kirseberg och Trillians pub i engelska Newcastle  och funnit de likheter som präglar de båda arbetarstädernas omvandling. Han talar om ”platser där man kan skönja själens ursprung” som går förlorade i en gentrifiering.

Ståle Holgersson i sin tur undrar i sin bok ”Staden och kapitalet”, med underrubriken ”Malmö i krisernas tid, varför vi slutade att bygga för arbetarklassen. Hans svar är att det delvis beror det på att den ekonomiska makten har förskjutits från industrikapitalet till finanskapitalet, där byggherrar mer är intresserade av att hålla bostadsbeståndet litet och dyrt. Industrikapitalet ville inte att hyror blev för höga utan inkomster skulle hellre gå till industrins varor än till hyreskostnaden.

Flera stora bostadsprojekt är aviserade i Kirsebergsstadens närhet; järnvägsområdet förvandlas till bostadsområdet Södra Kirseberg, Kirsebergsfängelset byggs om, Lundavägen får nya bostadskomplex längs gatan och Östra sjukhuset är i full gång med sin omvandling till cirkulär ekonomi. Malmös äldsta kolonilott står och svajar inför framtiden. Östervärns station kommer att bli en ny knutpunkt och blomma upp. Beijers Parks Café har fått en så grundlig renovering att den forna vackra utsikten över dammen försvunnit inifrån paviljongen. Nu kan man titta in i ett skåp istället. Om man sätter sig åt andra hållet kan man nu studera alla som går in och ut ur toaletterna istället. Mycket trivsamt..

TV-programmet Sommarlov har landat för överskådlig tid i parken med stora skaror besökare som följd. Den gamla lunken i cafét, där man kunde höra en fluga surra i ett fönster en loj sommardag, är över.

Före renoveringen

Efter renoveringen

Det positiva med gentrifiering är dock att sunkiga hyreshus, bortglömda gårdar mm kommer att fräschas upp när medelklassen flyttar in, det erkänner även gamla Hornstullare i Stockholm i ett debattinlägg. Sådana platser finns det även i Kirsebergsstaden som står och väntar. Men ytan är inte allt – medelklassens vurm för ytan kommer i längden att bli ett samhälle utan innehåll där färre och färre kommer att känna sig ”hemma” och fler och fler liksom förflyttade till ett statistliv i en möbelkatalog.

När ”Gamla Väster” har fått sin motsvarighet i ”Gamla Öster” är jag inte längre här.

https://www.sydsvenskan.se/2020-02-16/nar-gamla-vaster-har-fatt-sallskap-av-gamla-oster-ar-jag-inte-med-langre

Kära lilla Ahmed,

Kära lilla Ahmed, jag skriver ett brev till dig som jag hoppas att du kommer att läsa i framtiden.

Just nu hoppar du på ett ben bredvid mig på väg till Coop i vår stadsdel. Det är sommar och du är kvar i staden. Dina nya fotbollsskor glänser och dina träningsstrumpor sitter ordentligt uppe. Titta, titta, ropar du och skjuter iväg ett låtsasskott som mot ett osynligt mål. Du ska ju bli fotbollsproffs och det är viktigt att du tränar mycket och överallt.

I höst är det emellertid första klassen för dig som gäller. Ett nytt liv börjar. Om 12 år kommer du ut som en ung man på andra sidan, med en viss uppfattning om din identitet. Vem tror du att du är då? Just nu funderar du mest på om du ska välja glass eller godis. Vad ska du välja, undrar du sorglöst och tittar på mig med sådan tillit. ”Glass”, säger jag, det är ju så himla varmt”.

Första gången jag träffade dig på gården berättade du att du kom från Palestina. Pa-le-sti-na, sa du bestämt. Jag hade redan intervjuad din farmor Khadra som föddes under den stora massflykten 1947 och som sedan levde hela sitt vuxna liv i ett syrisk läger som statslös. Du föddes också där men kom på en gummibåt över Medelhavet för några år sedan tillsammans med henne, din far och några farbröder. Du hejar redan på MFF och vill inte lära dig arabiska, du talar flytande svenska och du integrerar dig fortare än vinden. Vem är du i framtiden? Jag undrar om du kommer att minnas ditt Palestina.

En dag kommer du att vara den unge vuxne i Sverige; jag bor förhoppningsvis på en klippa vid något hav i ett varmare land sista delen av mitt liv. Då ska jag skicka detta brev till dig och fråga hur ditt liv gestaltar sig. Kommer du ihåg tanten i grannhuset som spelade fotboll med dig i trädgården? Äter du fortfarande glass! 🙂 Jag bor i en liten stuga vid havet tillsammans med min hund och skriver som vanligt på något. Just nu på ett brev till dig. Vad gör du? Du som var så intelligent har väl gått någon utbildning, gift dig och fått barn. Kanske bor du i ett radhus i Oxie och jobbar på ett företag. Eller blev du fotbollsproffs? Spelar du kanske för MFF! Kanske du fortfarande kämpar för ditt Palestina och befinner dig på ett annat slags träningsläger någonstans i Mellanöstern..

Det jag inte önskar är att du kör omkring på stan i en fet Mercedes med en guldkedja runt halsen. Tiden vi möttes på gården var en orolig tid för Sverige med ökat våld, skjutningar, rån och överfall. Jag hoppas att du inte drogs in i den världen utan kunde gå din egen väg, inte följa det manliga flockbeteendet utan tänka själv. Men en dröm kan växa sig skev i en sunkig lägenhet. Drömmen om ett fritt Palestina eller drömmen om att bli fotbollsproffs kan ersättas av vredesmod och en självhävdelse på fel sätt, när man inser det omöjliga. Eller så blev du bara ”just another brick in the wall” som Pink Floyd sjöng om en gång, såsom de flesta av oss blir, nerhamrade, nertrampade och instoppade någonstans som en kugge inom det rådande Systemet.

Så fatta pennan, Ahmed, och skriv till min Poste Restante-adress och berätta! Eller kom hit och hälsa på! Havets ljud vaggar mig till sömns varje kväll och kommer allt närmre min säng för varje natt. En natt hoppas jag det tar mig med sig. Mitt Sverige är sedan längesedan borta och inte mycket att återvända till. Du får gärna ärva mitt hus och min trogna skrivmaskin, det enda som fungerar härute långt från stadens bekvämligheter. Hör av dig! Hälsningar från ”Tanten rakt emot”.

Var är arvtagarna till er vrede?

 

Ni föddes ur svenska myllan för 150 år sedan, som ett svar på den nya tiden som kom till Sverige: industrialismens tidevarv med förändrade spelregler.
Ni uppstod ur ett 500 år långt kulturarv av förtryck av allmogen. Den framväxande svenska staten som hade sett den svenske bonden som en pjäs i 1600-talets storhetskrig nere i Europa. Varje svensk skulle mantalsskrivas, i varje stund skulle man veta var man kunde hämta ut mer kanonmat. Den protestantiska kyrkan gjorde sitt: tvingande katekesundervisning i hemmen, horpallar i kyrkan och stupstockar vid ingången, trolovningsäktenskap som ersattes med ungmöbröllop i kyrkan. Den sexuella kontrollen blev så fruktansvärd att Gustav III till slut fick införa ett dekret och mildra kyrkans framfart för att stoppa de allt mer utbredda självmorden bland mödrar med ”oäkta” barn. Svensk allmogekultur som ursprungligen byggde på en självständig, folklig kultur krossades sakta med säkert under statens och kyrkans klack.

”Räddningen” blev industrialismen under 1860-talet och utvandringen till Amerika. Utan dessa ventiler, var hade vi varit nu? Hade det blivit revolution som i Ryssland? Och ni, organisations-Sverige av idag, ni sög upp skeenden och energi: dagens partier bildades, frikyrkor slog sig loss från statskyrkan, nykterhetsloger försökte stävja det utbredda supandet. Ni, organisations-Sverige, ni var med och formade 1900-talet och visade vägen för den svenska allmogen in i ”folkhemmet”, ett socialt projekt, där ett folk nu skulle förvandlas från Lortsverige och dåligt bordskick till en genetiskt renodlad, framgångsrik mönsterstat med hemmafruar. Majgull Axelssons senaste bok ”Ditt liv och mitt”, som kommit ut i dagarna, tar upp en svart, gömd sida i denna gyllene bur. Många var människorna som aldrig platsade i visionen: de steriliserades, sattes på gigantiska mentalsjukhus, gallrades bort och gömdes. Den svenska bondesjälen skulle fortfarande kontrolleras ända in i själen, det mentala arvet från århundraden av överhet över ett folk tog aldrig slut med er.
Men börjar det inte bli tungt nu organisations-Sverige, nu över 100 år senare? Modernismen har slagit sönder all form av genuint, folkligt sammanhang i offentliga rum. Släkten har flyttats och planterats om i det urbana landskapet. Leden har tunnats ut i individualismens och egoismens namn. Energin har gått ur er och många ensamma arbetshästar i era led drar stora lass. Tröttheten i era ögon på nätverksträffar och samarbetsmöten över gränserna lyser lång väg. Ett forntida starkt bygge krackelerar nu inifrån. Var är arvtagarna till er kollektivism, till er ursprungliga samlade vrede? Ni inser att ni behöver ett tillflöde av nya krafter och ny energi och nytänkande för att spira igen.

Det är denna kris ni måste lösa för framtidens skull, för det ändå goda med folkhemsprojektet, välfärdstaten som en balanserande faktor mellan motparter i ett samhälle. Det räcker inte med att mekaniskt ösa in miljarder kronor i olika projekt för att hålla igång en konstgjord andning. Ni behöver få in nytänkande personer med hjärta och blod som får tillräckligt mycket svängrum för att inte tröttna och ge upp. Ni behöver en väckelse. Ni behöver förena organisation med modern individuell energi. Ni behöver all hjälp ni kan få för att överleva in i framtiden. Det är nu ni behöver odalbonden igen i sin fulla, stadiga kraft. Men honom hittar man idag endast som guide på Skansen åt hemvändande amerikaner.

Sydsvenskan

En värld av myshörnor går i graven

 _DSC0774a

Sista Lucian på Kirsebergs servicehus 2016. Foto: Ingvor Sabina Le John

Som en röd tråd genom mitt liv kan jag minnas myshörnas betydelse.

En myshörna kan definieras som en plats dit människor kommer för att ”bara vara”, kanske sitta tyst bredvid någon och bara titta ut genom fönstret, kanske säga några ord eller dricka något.Det som krävs för att en myshörna ska uppstå är att ett visst antal människor under en längre tid möts på samma plats, för myset liksom impregnerar väggarna med sin goa energi till slut och bygger upp en atmosfär som alla, som sedan bara passerar, kan känna av och uppskatta.

Min allra första myshörna var hemma hos min andramamma Ulla-Maj, en rullstolsburen dam i Småland, som på 60-talet öppnade sitt hem för sin sons kompisar. Hon skapade en veritabel ungdomsgård i sitt vardagsrum. Där lärde man sig allt från att brodera till att lyssna på senaste popsingeln på skivgrammofonen; där lärde vi oss att ”stuffa”, en slags gående vals och våga hålla en kille i handen, där lärde man sig laga sagogrynsgröt en svettig, varm sommardag. Ja, det var en riktig myshörna. Huset står fortfarande kvar, numera tomt, men varje gång jag kör förbi värms jag i hjärtat av mina minnen därifrån.

När jag blev lite äldre, på 70-talet, flyttade myshörnan ner på stadens kafé: klockan 12-fikat varje lördag på Café Cecil blev ett stående inslag genom gymnasiet. Ofta hängde vi kvar där i flera timmar och slet på sofforna. Och så är det fortfarande för vissa av oss som stannade kvar i småstaden: lördagsfikat där är en helig stund. Så sent som 2011 skickade jag vykort till ”bord Jalle” med adress Café Cecil… och det kom fram. Levererat av caféägaren med ett leende. ”Ni har post”!

Genom åren har olika myshörnor passerat. Jag får för mig att det är de som är födda på 40-talet som uppfann dem. Vi som kom nästa decennium kunde ofta gå in varma myshörnor här och där skapade av generationen före oss.

När jag kom till Backarna i Malmö 2007 uppfattade jag direkt fem myshörnor i området.

Det var Beijers Park där äldre människor samlades för att fika, prata och sprida god stämning. Det var Baronessan, en av Christer Lindells senare pubar, som bara stank av mys. Myset satt i väggarna långt efter att han slutade. Snett över gatan ligger Mässingshornet, Christers första pub på Kirseberg, där nu Rade och Andrej ännu värnar om atmosfären med lätthet.
Inte så långt därifrån låg länge Hörnan – en plats för omsorg, stöd, aktiviteter, samtal och umgänge för människor i behov av detta. Det var en annan plats med hög mysfaktor, som nyligen gått i graven.  Detsamma gällde för Mötesplats Kirseberg, med aktiviteter inriktade på äldre. Sista Lucian 2016 skred där i korridorerna i december. Platsen hade en atmosfär av mys och värme och nu är all den energin skingrad för vinden.

Ibland undrar man om beslutsfattare förstår vad de gör? Det är inte bara en lokal som stängs och kan flyttas hur som helst. Det tar år att skapa mys i väggarna som lyser av sig självt på besökaren som kommer – det tar bara en underskrift att förstöra det.
En sådan plats är guld värd. Men vad bryr sig politiker om det?

En hel värld av myshörnor går i graven överallt just nu. Och inga bygger nya för ingen hinner sitta så länge idag och göra jobbet med att skapa dem.

Sydsvenskan