Bor du “enzam”?

 

Plötsligt hör jag en röst bakom mig som säger:  Bor du enzam?

Jag tittar upp ur mina papper som ligger på bordet framför mig. Jag sitter i trädgården vid vårt hyreshus och jobbar med en text.

Där står en nyinflyttad granne som jag sett bekanta sig med omgivningen genom att promenera runt kvarteret då och då. Hans fru har jag sett ute en gång, hans två söner har redan anslutit sig till barnen som leker på gården.

Jag bjuder honom att sätta sig vid bordet medan jag försöker utröna om det är vänligt frågat och början på en givande grannrelation. Eller ytterligare en av dessa ”kvinnokontroller” som jag råkat ut för under senare år. En ensam kvinna utomhus utan barn verkar vara provocerande på något sätt nuförtiden. Jag får lite tunghäfta när jag inte direkt kan bestämma vilket det är.

Han sätter sig faktiskt  vid bordet och börjar  uppfodrande  titta på mig. Inget leende, ingen vänlighet, bara två ögon som iakttar mig. Han bär shorts, kortärmad tröja och på fötterna flip-flops. Vi befinner oss i de sista dagarna av svensk sommar. Så tittar han på mina papper på bordet och börjar fingra bland dem som om han letar efter något. Kanske är han bara nervös.

Jag försöker stoppa honom genom att dra blocken till mig och börjar svara lite snabbt:

– Ja, jag bor ensam.

–  Är du lärare? Varför bor du ensam?

Fortsätter förhöret. För nu har jag bestämt att det är ”inre passkontroll” tills vidare. Jag väljer att svara ur repliklåda A som jag använder när jag utsätts för dessa närgångna förhör. Jag sitter ju ute och skriver ensam på olika platser runt om i staden.

– Min man dog, mina föräldrar dog, min bror bor i Afrika, min faster är 89 år. Min mage kan inte få barn. Då måste man bo ensam i Sverige, svarar jag och hoppas på ett medkännande ögonkast men jag ser inget.

Allt jag säger är ju också sant  men med den skillnaden att jag som HSP:are behöver min ensamhet för att hämta mig från vardagslivets hårda puckar av idag. Och för att kunna skriva. Men detta är ju inget jag kan förmedla till en nyanländ svensk med dåliga språkkunskaper sådär i ett första andetag. Jag bestämmer mig för att ta situationen med ro och se hur grannsämjan utvecklas. Jag frågar vad han heter och han svarar.

I samma stund som jag räcker fram handen och ska säga mitt namn är han redan uppe på benen och på väg bort. Jag tänker att nästa gång ska jag berätta vad en HSP:are är för något och vad jag skriver om.

Om han är intresserad.

Sydsvenskan

Fyra böcker för en ny tid

 

 

fyraböcker

 

FYRA BÖCKER FÖR EN NY TID

 

Bland floran av böcker som nu tar upp vår ”nya tid” och dess specifika problem/utmaningar har fyra av dem, vilka jag läst från pärm till pärm, hamnat på mitt bord . De tar delvis upp samma aspekter av samhället men fokuserar samtidigt individuellt  på olika delfrågor.

”Den härskande klassen” av Bengt Ericsson redogör för den folkliga demokratins tillbakagång sedan 1970-talet. ”Landsplågan Islam” av norska Hege Storhaug går igenom islams utveckling under modern tid i västvärlden. ”Framtidsstaden” av Lars Åberg synar Malmös konkreta problem och framtid. ”Massutmaningen” av Timo Sanandaji ger sin syn på hur Sverige ska gå vidare i sina 25 punkter.

Det man kan känna under genomläsningarna är att detta är fyra personer som verkligen bryr sig om samhällets utveckling i hjärtat. Böckerna innehåller detaljerade situationer och fakta som du själv måste ta ställning till och ger inga populistiska råd eller slutsatser. Författarna litar på att du kan tänka själv och inte blir en i kalkongruppen.

 

——————————

 

Det jag främst lärde mig i Bengt Ericssons bok är hur den demokratiska processen underminerats genom kommunsammanslagningarna på 70-talet då 200.000 lokala fritidspolitiker försvann. Samtidigt halverades antalet partimedlemmar mellan 1979 – 1991 för att sedan halveras ytterligare en gång mellan 1991 – 2009. Idag har vi kvar ca 3 % av Sveriges befolkning som är med i ett parti!

Maktkoncentrationen har hamnat hos ett antal inbördes relaterade toppolitiker vilka göder varandra ekonomiskt genom att anslå enorma bidrag till partipolitiken. När han på s. 25 summerar ihop de belopp som partier erhåller per år från skattebetalarna  inser man att något är fel. 1, 25 miljarder per år för att föra ut sin politik!

Samtidigt har antalet kommunikatörer i kommunal tjänst stigit från 1 600 till 6 000 samtidigt som antalet journalister sjunkit med 2000.. här kan vi tala om olika verklighetsbeskrivningar!

———————————

I Hege Storhaugs bok om “islam i västvärlden” får jag följa en norsk journalists personliga kontakter i Pakistan från 1990-talet och framåt. Hon beskriver dels hur den islam som har vuxit i väst skiljer sig från “vardagsislam” i hemländerna; hon ger förklaringar till många fenomen som en oinsatt västerlänning inte kan förstå; hon undervisar i skillnaden mellan Mecka- islam och Medina – islam, hon lär en hur att läsa de två kompletterande böckerna om Mohammed för att förstå Koranens budskap osv.

Det här är något av en insiderbook från en person som levt  med muslimska vänner i flera decennier. Hennes huvudtema är att vi står inför ett ”civilisationskrig”;  muslimsk kultur kan inte  i grunden omfamna de västerländska principerna  t ex individens frihet och kvinnans frigörelse.

—————————–

I Timo Sanandajis bok om Sverige lär jag mig att de styrande försöker åtgärda dagens och morgondagens problem med lösningar som gällde för ett Sverige som inte längre finns.

Timo beskriver dagens samhälle som en upp-och nervänd pyramid där inte längre lågavlönade arbetare är botten i ekonomin utan istället är det ”toppen” av högutbildade specialister som driver samhället framåt ekonomiskt. Outbildad arbetskraft måste understödjas av högutbildade specialister i framtiden. Det är inte integreringssvårigheter som är dagens problem påstår han; han påvisar att utbildad, invandrad arbetskraft har arbete i lika hög utsträckning som svenskar. Det är både lågutbildade svenskar och invandrare som hamnar i ”skugga”.

I slutet av boken ställer han upp 25 punkter för förändring.

————————————

Den fjärde boken, som handlar om specifikt Malmös situation, är skriven av journalist Lars Åberg, f.d. Malmöbo. Han talar om en stad som inte vill se sina problem, en stad som anställer 55 kommunikatörer som ska skapa en medial bild av en framgångsrik stad. Samtidigt har dagstidningar i Sverige generellt  förlorat 2 000 kritiska journalister som tidigare agerade opposition.

Han menar på att Malmö är en stad utan egentlig opposition idag och där politiken har förvandlats till en byråkratisk och teknologisk struktur i samförstånd. Karriärvägar har stängts för den som inte skriver under på den officiella verklighetsbilden.

I Mödernes fotspår

bogsjc3b6.gif

Här bodde min allra första anmoder i Vissefjärda socken: Sissela Månsdotter 1703-1785 Bågsjö Västragård, Långasjö sn. Foto: Ingvor Sabina Le John

I MÖDERNES FOTSPÅR UNDER 300 ÅR

(Även tryckt i Träskoposten 2016 sid 42 -46. )

Jag slår på bilradion medan vi, min kära Chrysler PT Cruiser och jag, tar oss allt högre uppför det småländska höglandet. Vi är på väg från Skåneland med sina slätter och öppna landskap mot höglandets tystnad och slutenhet. Skogen öppnar sig dock igenkännande  och verkar sluka oss mer och mer ju högre upp vi kommer. Ett slags meditativt vara och ordlös kommunikation från gran till tall, från tall till gran verkar sprida sig även till bilen som nu spinnande tycks vara uppkopplad inte bara på bilradion, för plötsligt börjar radion spela Beatles gamla ”Get back”. Den har jag inte hört på decennier: ”Get back, get back to where you once belonged, get back, get back to where you once belonged..” “Återvänd, återvänd, till dit du en gång hörde hemma”. Jag tittar misstänksamt på träden längs vägen. Är det skogen som nu kommunicerar med mig eller är det slumpen, att min påbörjade släktresa bakåt i tiden, sammanfaller så väl med låten? 🙂

Vi närmar oss Alvesta. Där ser jag den välbekanta vägskylten mot byn Benestad till höger. I Benestad växte min mor upp med sina åtta syskon och där bodde mormor Ruth (från Vissefjärda) med morfar Carl (från Tomelilla). Mamma har berättat att från Alvesta station reste alla barnen ut i världen och mor och far stod på perrongen och vinkade farväl. Väl i Alvesta svänger jag så ner mot stationen, parkerar, köper en kopp kaffe i kiosken och sätter mig utanför för att föreställa mig hur dessa avsked och ankomster kunde ha sett ut i 30-talets Sverige. Järnvägen var nu sedan länge ett normalt inslag i det svenska samhället och morfar Carl arbetade som postiljon ombord på sträckan Lund-Kalmar. Det enda jag i verkligheten ser är några stycken ”nyanlända” som vilset står i en klunga vid perrongens ena ände och försöker se coola ut. Tiderna har sannerligen förändrats.

Alvesta station (lånad)


Jag tar med mig kaffet och beger mig nu till Alvesta kyrka för att söka upp mormor Ruths grav och ta några kort. Väl framme hittar jag henne och de andra ganska fort efter ett samtal till moster Vera i Söderköping. Av alla de elva i familjen finns nu bara de två yngsta syskonen kvar på jorden: moster Vera och morbror Erik. Tidens gång slår mig extra tydligt när jag sätter mig med min latte vid graven och begrundar dem som ligger där. Jag minns min mormors långa fläta som ringlade sig en bit på golvet när hon tog ner knuten om kvällarna innan läggdags. Stunden man fick borsta det långa håret åt henne medan hon satt på en pall. Jag minns moster Ingrids glada skratt och humor och moster Nornas sjukhem där jag arbetade i ungdomen på sommarloven. Nu vilar de här efter ett liv av möda. Det är nästan som jag själv andas ut när jag tänker att det är över. Efter en stund med dem tar jag farväl och far till vandrarhemmet utanför stan för att slå upp mitt tält för natten.

(fortsättning sid 2 osv härunder/more pages below)

Varför flyr man till romaner?

Just nu följer jag Jan Guillos “tre bröder” vid förra sekelskiftet i en romansvit i tre delar, där Brobyggarna är första delen. De möter på motstånd, men avancerar stadigt i sina liv, bygger broar och järnvägar i det jungfruliga Afrika. Varför älskar man detta? Jag tror det beror på att de inte stoppats i sina liv av vardaglig motgång, mobbing, könsuteslutning, gamla trauman och ekonomisk återhållsamhet som de flesta av oss gör. Deras romanliv ser ut som en stadig linje. Vi får en tydlig överblick över människors väg FRAMÅT, till skillnad från våra egna, som vi stundvis drunknar i.

livskraft

LIVSKRAFT ISTÄLLET FÖR KÖPKRAFT!

Forskningen om hjärnan och vårt medvetande säger i princip att vårt medvetna vardagsjag är den siste som får information om vad som sker! 🙂

Tor Nörrestranders böcker rekommenderar jag varmt även om de kanske är lite “outdatade” nu, men välskrivna. Sekunden innan du bestämmer dig för att resa dig, har redan en signal sänts till lårmuskeln. Vem sände den? Du får drömmar som säger ditt vardagsjag att något visst ska hända. Så sker det. Vem sände det?

Vardagsegot är bra på många saker; stiga på bussar och handla mat och skriva på Facebook. Men det förstår inte de stora sammanhangen i tillvaron. Lär sig inte egot att lyssna på sina andra delar, går man vilse i sitt liv, sin existens. En materiell, ytlig kultur behöver just en vardagsmänniska, som tappat känslan inför livet och fyller tomrummet med sak efter sak.

Jag säger livskraft istället för köpkraft!

Den obönhörliga pendeln

dsc0499

Skarhult slott, 1800-tals rummet. Foto: Ingvor Sabina Le John

DEN OBÖNHÖRLIGA PENDELN

Solen lyser och lindarna har bäddat in omgivningarna i sin söta doft vid parkeringen på Skarhults slott strax utanför Eslöv.Jag stiger ur bilen efter en kort resa på enbart en halvtimme från Malmö; så nära ligger ”framtidsstaden” och samtidigt som i en annan dimension. Här däremot, reser sig renässansslottet tyst och stilla ur den skånska myllan med sin milsvidda, flacka terräng omkring sig. Jag tar ett djupt andetag och andas in sommaren.

Vi är mitt i juli och turisterna strömmar till: några för att ströva runt i den tillhörande parken och dricka en kopp kaffe i slottscaféet, några för att med bestämda steg följa de aktuella visningarna vid bestämda klockslag. Jag tillhör de senare.

I den östra flygeln, där paradvåningen en gång låg, möts man nu av en entré med tillhörande bokförsäljning. Dörrarna leder sedan vidare in till fem olika sekel; allt från 1500-talet fram till nutid presenteras med sina tidstypiska detaljer i rum efter rum. För varje sekel har ett antal slottsfruars levnadsöden valts ut att studeras mer i detalj. Deras ansikten hänger på väggarna ovanför oss där vanligtvis män brukar hänga.

För varje rum guiden för oss in i, ökar min harm över hur svensk historiebeskrivning har kunnat gå så fel. Svensk historiebeskrivning av i dag, berättar guiden, framhäver överklassens män och kvinnor på ett helt felaktigt sätt: en manlig signatur på ett slottsköp har tolkats som en manlig aktivitet. Följebrevet har ignorerats, där mannen skriver att han bara signerar i rollen som släktens arvinge, sin hustrus köp av slottet.
Enbart på Skarhults slott har 20 slottsfruars verksamhet osynliggjorts, dolts, på så sätt. Guiden återkommer då och då under vandringen till kommentaren ”glöm inte att vi beskriver vardagen under flera sekler, så här styrde och ställde kvinnor förr i allmänhet, det här är inga undantag”.
Förklaringen är att med klasstillhörigheten tillkom träningen i att sköta och driva slott och egendomar både för män och kvinnor. Männen var oftast inte hemma, antingen var de ute och krigade eller satt i råd i huvudstaden. När Skåne var danskt var t ex slottsfrun Mette Rosenkrantz en mäktig “egen företagare” vida känd över hela Danmark.

Den andra utställningen handlar om sexualitetens historia under 500 år. Den visar hur båda könen, bredvid det mer formella äktenskapet som mest handlade om maktkonstellationer, levde med sina älskare och älskarinnor.

Det denna utställning, högst upp under tornets tinnar, vill poängtera är hur pendeln slår från århundrade till århundrade mellan sina ytterligheter: 1500-talets öppenhet ledde till 1600-talets kvävande protestantiska syndtänkande. Det ledde i sin tur till 1700-talets frivola ytterligheter där det på inbjudningskorten kunde stå ”ta endast med dig din älskare”.
1800-talet blev återigen en återhållsamt århundrade, främst för kvinnor. Den frambrytande ”hysterin” bland dem krävde i sin tur medicinskt ordinerade orgasmer utförda av läkare på sjukhus.
1900-talet såg en kvinnorevolution födas, främst genom P-pillrets födelse 1964. 2000-talet ser återigen konservativa tankar ta överhanden och utställningen vill varna för att pendeln nu slår igen..

På vägen hem tänker jag: Vad väntar för oss kvinnor runt hörnet? När detta århundrade går mot sitt slut; kan en ogift kvinna fortfarande susa iväg i sommarsolen i sin egen bil för att turista i omgivningarna, leva sitt eget valda liv, driva sitt eget företag, gå ensam på Malmös gator en sen kväll. Eller återuppstår konservativa tongångar återigen?
Jag håller hårt i ratten.

Sydsvenskan

Var är arvtagarna till er vrede?

 

Ni föddes ur svenska myllan för 150 år sedan, som ett svar på den nya tiden som kom till Sverige: industrialismens tidevarv med förändrade spelregler.
Ni uppstod ur ett 500 år långt kulturarv av förtryck av allmogen. Den framväxande svenska staten som hade sett den svenske bonden som en pjäs i 1600-talets storhetskrig nere i Europa. Varje svensk skulle mantalsskrivas, i varje stund skulle man veta var man kunde hämta ut mer kanonmat. Den protestantiska kyrkan gjorde sitt: tvingande katekesundervisning i hemmen, horpallar i kyrkan och stupstockar vid ingången, trolovningsäktenskap som ersattes med ungmöbröllop i kyrkan. Den sexuella kontrollen blev så fruktansvärd att Gustav III till slut fick införa ett dekret och mildra kyrkans framfart för att stoppa de allt mer utbredda självmorden bland mödrar med ”oäkta” barn. Svensk allmogekultur som ursprungligen byggde på en självständig, folklig kultur krossades sakta med säkert under statens och kyrkans klack.

”Räddningen” blev industrialismen under 1860-talet och utvandringen till Amerika. Utan dessa ventiler, var hade vi varit nu? Hade det blivit revolution som i Ryssland? Och ni, organisations-Sverige av idag, ni sög upp skeenden och energi: dagens partier bildades, frikyrkor slog sig loss från statskyrkan, nykterhetsloger försökte stävja det utbredda supandet. Ni, organisations-Sverige, ni var med och formade 1900-talet och visade vägen för den svenska allmogen in i ”folkhemmet”, ett socialt projekt, där ett folk nu skulle förvandlas från Lortsverige och dåligt bordskick till en genetiskt renodlad, framgångsrik mönsterstat med hemmafruar. Majgull Axelssons senaste bok ”Ditt liv och mitt”, som kommit ut i dagarna, tar upp en svart, gömd sida i denna gyllene bur. Många var människorna som aldrig platsade i visionen: de steriliserades, sattes på gigantiska mentalsjukhus, gallrades bort och gömdes. Den svenska bondesjälen skulle fortfarande kontrolleras ända in i själen, det mentala arvet från århundraden av överhet över ett folk tog aldrig slut med er.
Men börjar det inte bli tungt nu organisations-Sverige, nu över 100 år senare? Modernismen har slagit sönder all form av genuint, folkligt sammanhang i offentliga rum. Släkten har flyttats och planterats om i det urbana landskapet. Leden har tunnats ut i individualismens och egoismens namn. Energin har gått ur er och många ensamma arbetshästar i era led drar stora lass. Tröttheten i era ögon på nätverksträffar och samarbetsmöten över gränserna lyser lång väg. Ett forntida starkt bygge krackelerar nu inifrån. Var är arvtagarna till er kollektivism, till er ursprungliga samlade vrede? Ni inser att ni behöver ett tillflöde av nya krafter och ny energi och nytänkande för att spira igen.

Det är denna kris ni måste lösa för framtidens skull, för det ändå goda med folkhemsprojektet, välfärdstaten som en balanserande faktor mellan motparter i ett samhälle. Det räcker inte med att mekaniskt ösa in miljarder kronor i olika projekt för att hålla igång en konstgjord andning. Ni behöver få in nytänkande personer med hjärta och blod som får tillräckligt mycket svängrum för att inte tröttna och ge upp. Ni behöver en väckelse. Ni behöver förena organisation med modern individuell energi. Ni behöver all hjälp ni kan få för att överleva in i framtiden. Det är nu ni behöver odalbonden igen i sin fulla, stadiga kraft. Men honom hittar man idag endast som guide på Skansen åt hemvändande amerikaner.

Sydsvenskan

En värld av myshörnor går i graven

 _DSC0774a

Sista Lucian på Kirsebergs servicehus 2016. Foto: Ingvor Sabina Le John

Som en röd tråd genom mitt liv kan jag minnas myshörnas betydelse. En myshörna kan definieras som en plats dit människor kommer för att ”bara vara”, kanske sitta tyst bredvid någon och bara titta ut genom fönstret, kanske säga några ord eller dricka något.Det som krävs för att en myshörna ska uppstå är att ett visst antal människor under en längre tid möts på samma plats, för myset liksom impregnerar väggarna med sin goa energi till slut och bygger upp en atmosfär som alla, som sedan bara passerar, kan känna av och uppskatta.
Min allra första myshörna var hemma hos min andramamma Ulla-Maj, en rullstolsburen dam i Småland, som på 60-talet öppnade sitt hem för sin sons kompisar. Hon skapade en veritabel ungdomsgård i sitt vardagsrum. Där lärde man sig allt från att brodera till att lyssna på senaste popsingeln på skivgrammofonen; där lärde vi oss att ”stuffa”, en slags gående vals och våga hålla en kille i handen, där lärde man sig laga sagogrynsgröt en svettig, varm sommardag. Ja, det var en riktig myshörna. Huset står fortfarande kvar, numera tomt, men varje gång jag kör förbi värms jag i hjärtat av mina minnen därifrån.
När jag blev lite äldre, på 70-talet, flyttade myshörnan ner på stadens kafé: klockan 12-fikat varje lördag på Café Cecil blev ett stående inslag genom gymnasiet. Ofta hängde vi kvar där i flera timmar och slet på sofforna. Och så är det fortfarande för vissa av oss som stannade kvar i småstaden: lördagsfikat där är en helig stund. Så sent som 2011 skickade jag vykort till ”bord Jalle” med adress Café Cecil… och det kom fram. Levererat av caféägaren med ett leende. ”Ni har post”!
Genom åren har olika myshörnor passerat. Jag får för mig att det är de som är födda på 40-talet som uppfann dem. Vi som kom nästa decennium kunde ofta gå in varma myshörnor här och där skapade av generationen före oss.
När jag kom till Backarna i Malmö 2007 uppfattade jag direkt fem myshörnor i området. Det var Beijers Park där äldre människor samlades för att fika, prata och sprida god stämning. Det var Baronessan, en av Christer Lindells senare pubar, som bara stank av mys. Myset satt i väggarna långt efter att han slutade. Snett över gatan ligger Mässingshornet, Christers första pub på Kirseberg, där nu Rade och Andrej värnar om atmosfären med lätthet.
Inte så långt därifrån låg länge Hörnan – en plats för omsorg, stöd, aktiviteter, samtal och umgänge för människor i behov av detta. Det var en annan plats med hög mysfaktor, som nyligen gått i graven.  Detsamma gällde för Mötesplats Kirseberg, med aktiviteter inriktade på äldre. Sista Lucian skred där i korridorerna i december. Platsen hade en atmosfär av mys och värme och nu är all den energin skingrad för vinden.
Ibland undrar man om beslutsfattare förstår vad de gör? Det är inte bara en lokal som stängs och kan flyttas hur som helst. Det tar år att skapa mys i väggarna som lyser av sig självt på besökaren som kommer – det tar bara en underskrift att förstöra det.
En sådan plats är guld värd. Men vad bryr sig politiker om det?
En hel värld av myshörnor går i graven överallt just nu. Och inga bygger nya för ingen hinner sitta så länge idag och göra jobbet med att skapa dem.

Sydsvenskan