Bor du “enzam”?

 

Plötsligt hör jag en röst bakom mig som säger:  Bor du enzam?

Jag tittar upp ur mina papper som ligger på bordet framför mig. Jag sitter i trädgården vid vårt hyreshus och jobbar med en text.

Där står en nyinflyttad granne som jag sett bekanta sig med omgivningen genom att promenera runt kvarteret då och då. Hans fru har jag sett ute en gång, hans två söner har redan anslutit sig till barnen som leker på gården.

Jag bjuder honom att sätta sig vid bordet medan jag försöker utröna om det är vänligt frågat och början på en givande grannrelation. Eller ytterligare en av dessa ”kvinnokontroller” som jag råkat ut för under senare år. En ensam kvinna utomhus utan barn verkar vara provocerande på något sätt nuförtiden. Jag får lite tunghäfta när jag inte direkt kan bestämma vilket det är.

Han sätter sig faktiskt  vid bordet och börjar  uppfodrande  titta på mig. Inget leende, ingen vänlighet, bara två ögon som iakttar mig. Han bär shorts, kortärmad tröja och på fötterna flip-flops. Vi befinner oss i de sista dagarna av svensk sommar. Så tittar han på mina papper på bordet och börjar fingra bland dem som om han letar efter något. Kanske är han bara nervös.

Jag försöker stoppa honom genom att dra blocken till mig och börjar svara lite snabbt:

– Ja, jag bor ensam.

–  Är du lärare? Varför bor du ensam?

Fortsätter förhöret. För nu har jag bestämt att det är ”inre passkontroll” tills vidare. Jag väljer att svara ur repliklåda A som jag använder när jag utsätts för dessa närgångna förhör. Jag sitter ju ute och skriver ensam på olika platser runt om i staden.

– Min man dog, mina föräldrar dog, min bror bor i Afrika, min faster är 89 år. Min mage kan inte få barn. Då måste man bo ensam i Sverige, svarar jag och hoppas på ett medkännande ögonkast men jag ser inget.

Allt jag säger är ju också sant  men med den skillnaden att jag som HSP:are behöver min ensamhet för att hämta mig från vardagslivets hårda puckar av idag. Och för att kunna skriva. Men detta är ju inget jag kan förmedla till en nyanländ svensk med dåliga språkkunskaper sådär i ett första andetag. Jag bestämmer mig för att ta situationen med ro och se hur grannsämjan utvecklas. Jag frågar vad han heter och han svarar.

I samma stund som jag räcker fram handen och ska säga mitt namn är han redan uppe på benen och på väg bort. Jag tänker att nästa gång ska jag berätta vad en HSP:are är för något och vad jag skriver om.

Om han är intresserad.

Sydsvenskan

Fyra böcker för en ny tid

 

 

fyraböcker

 

FYRA BÖCKER FÖR EN NY TID

 

Bland floran av böcker som nu tar upp vår ”nya tid” och dess specifika problem/utmaningar har fyra av dem, vilka jag läst från pärm till pärm, hamnat på mitt bord . De tar delvis upp samma aspekter av samhället men fokuserar samtidigt individuellt  på olika delfrågor.

”Den härskande klassen” av Bengt Ericsson redogör för den folkliga demokratins tillbakagång sedan 1970-talet. ”Landsplågan Islam” av norska Hege Storhaug går igenom islams utveckling under modern tid i västvärlden. ”Framtidsstaden” av Lars Åberg synar Malmös konkreta problem och framtid. ”Massutmaningen” av Timo Sanandaji ger sin syn på hur Sverige ska gå vidare i sina 25 punkter.

Det man kan känna under genomläsningarna är att detta är fyra personer som verkligen bryr sig om samhällets utveckling i hjärtat. Böckerna innehåller detaljerade situationer och fakta som du själv måste ta ställning till och ger inga populistiska råd eller slutsatser. Författarna litar på att du kan tänka själv och inte blir en i kalkongruppen.

 

——————————

 

Det jag främst lärde mig i Bengt Ericssons bok är hur den demokratiska processen underminerats genom kommunsammanslagningarna på 70-talet då 200.000 lokala fritidspolitiker försvann. Samtidigt halverades antalet partimedlemmar mellan 1979 – 1991 för att sedan halveras ytterligare en gång mellan 1991 – 2009. Idag har vi kvar ca 3 % av Sveriges befolkning som är med i ett parti!

Maktkoncentrationen har hamnat hos ett antal inbördes relaterade toppolitiker vilka göder varandra ekonomiskt genom att anslå enorma bidrag till partipolitiken. När han på s. 25 summerar ihop de belopp som partier erhåller per år från skattebetalarna  inser man att något är fel. 1, 25 miljarder per år för att föra ut sin politik!

Samtidigt har antalet kommunikatörer i kommunal tjänst stigit från 1 600 till 6 000 samtidigt som antalet journalister sjunkit med 2000.. här kan vi tala om olika verklighetsbeskrivningar!

———————————

I Hege Storhaugs bok om “islam i västvärlden” får jag följa en norsk journalists personliga kontakter i Pakistan från 1990-talet och framåt. Hon beskriver dels hur den islam som har vuxit i väst skiljer sig från “vardagsislam” i hemländerna; hon ger förklaringar till många fenomen som en oinsatt västerlänning inte kan förstå; hon undervisar i skillnaden mellan Mecka- islam och Medina – islam, hon lär en hur att läsa de två kompletterande böckerna om Mohammed för att förstå Koranens budskap osv.

Det här är något av en insiderbook från en person som levt  med muslimska vänner i flera decennier. Hennes huvudtema är att vi står inför ett ”civilisationskrig”;  muslimsk kultur kan inte  i grunden omfamna de västerländska principerna  t ex individens frihet och kvinnans frigörelse.

—————————–

I Timo Sanandajis bok om Sverige lär jag mig att de styrande försöker åtgärda dagens och morgondagens problem med lösningar som gällde för ett Sverige som inte längre finns.

Timo beskriver dagens samhälle som en upp-och nervänd pyramid där inte längre lågavlönade arbetare är botten i ekonomin utan istället är det ”toppen” av högutbildade specialister som driver samhället framåt ekonomiskt. Outbildad arbetskraft måste understödjas av högutbildade specialister i framtiden. Det är inte integreringssvårigheter som är dagens problem påstår han; han påvisar att utbildad, invandrad arbetskraft har arbete i lika hög utsträckning som svenskar. Det är både lågutbildade svenskar och invandrare som hamnar i ”skugga”.

I slutet av boken ställer han upp 25 punkter för förändring.

————————————

Den fjärde boken, som handlar om specifikt Malmös situation, är skriven av journalist Lars Åberg, f.d. Malmöbo. Han talar om en stad som inte vill se sina problem, en stad som anställer 55 kommunikatörer som ska skapa en medial bild av en framgångsrik stad. Samtidigt har dagstidningar i Sverige generellt  förlorat 2 000 kritiska journalister som tidigare agerade opposition.

Han menar på att Malmö är en stad utan egentlig opposition idag och där politiken har förvandlats till en byråkratisk och teknologisk struktur i samförstånd. Karriärvägar har stängts för den som inte skriver under på den officiella verklighetsbilden.

I Mödernes fotspår

bogsjc3b6.gifI

Bogsjö Västragård, Långasjö sn. Foto: Ingvor Sabina Le John

I MÖDERNES FOTSPÅR UNDER 300 ÅR

(Även tryckt i Träskoposten 2016 sid 42 -46. )

Jag slår på bilradion medan vi, min kära Chrysler PT Cruiser och jag, tar oss allt högre uppför det småländska höglandet. Vi är på väg från Skåneland med sina slätter och öppna landskap mot höglandets tystnad och slutenhet. Skogen öppnar sig dock igenkännande  och verkar sluka oss mer och mer ju högre upp vi kommer. Ett slags meditativt vara och ordlös kommunikation från gran till tall, från tall till gran verkar sprida sig även till bilen som nu spinnande tycks vara uppkopplad inte bara på bilradion, för plötsligt börjar radion spela Beatles gamla ”Get back”. Den har jag inte hört på decennier: ”Get back, get back to where you once belonged, get back, get back to where you once belonged..” “Återvänd, återvänd, till dit du en gång hörde hemma”. Jag tittar misstänksamt på träden längs vägen. Är det skogen som nu kommunicerar med mig eller är det slumpen, att min påbörjade släktresa bakåt i tiden, sammanfaller så väl med låten? 🙂

Vi närmar oss Alvesta. Där ser jag den välbekanta vägskylten mot byn Benestad till höger. I Benestad växte min mor upp med sina åtta syskon och där bodde mormor Ruth (från Vissefjärda) med morfar Carl (från Tomelilla). Mamma har berättat att från Alvesta station reste alla barnen ut i världen och mor och far stod på perrongen och vinkade farväl. Väl i Alvesta svänger jag så ner mot stationen, parkerar, köper en kopp kaffe i kiosken och sätter mig utanför för att föreställa mig hur dessa avsked och ankomster kunde ha sett ut i 30-talets Sverige. Järnvägen var nu sedan länge ett normalt inslag i det svenska samhället och morfar Carl arbetade som postiljon ombord på sträckan Lund-Kalmar. Det enda jag i verkligheten ser är några stycken ”nyanlända” som vilset står i en klunga vid perrongens ena ände och försöker se coola ut. Tiderna har sannerligen förändrats.
Jag tar med mig kaffet och beger mig nu till Alvesta kyrka för att söka upp mormor Ruths grav och ta några kort. Väl framme hittar jag henne och de andra ganska fort efter ett samtal till moster Vera i Söderköping. Av alla de elva i familjen finns nu bara de två yngsta syskonen kvar på jorden: moster Vera och morbror Erik. Tidens gång slår mig extra tydligt när jag sätter mig med min latte vid graven och begrundar dem som ligger där. Jag minns min mormors långa fläta som ringlade sig en bit på golvet när hon tog ner knuten om kvällarna innan läggdags. Stunden man fick borsta det långa håret åt henne medan hon satt på en pall. Jag minns moster Ingrids glada skratt och humor och moster Nornas sjukhem där jag arbetade i ungdomen på sommarloven. Nu vilar de här efter ett liv av möda. Det är nästan som jag själv andas ut när jag tänker att det är över. Efter en stund med dem tar jag farväl och far till vandrarhemmet utanför stan för att slå upp mitt tält för natten.

(forts.)

Varför flyr man till romaner?

Just nu följer jag Jan Guillos “tre bröder” vid förra sekelskiftet i en romansvit i tre delar, där Brobyggarna är första delen. De möter på motstånd, men avancerar stadigt i sina liv, bygger broar och järnvägar i det jungfruliga Afrika. Varför älskar man detta? Jag tror det beror på att de inte stoppats i sina liv av vardaglig motgång, mobbing, könsuteslutning, gamla trauman och ekonomisk återhållsamhet som de flesta av oss gör. Deras romanliv ser ut som en stadig linje. Vi får en tydlig överblick över människors väg FRAMÅT, till skillnad från våra egna, som vi stundvis drunknar i.

livskraft

LIVSKRAFT ISTÄLLET FÖR KÖPKRAFT!

Forskningen om hjärnan och vårt medvetande säger i princip att vårt medvetna vardagsjag är den siste som får information om vad som sker! 🙂

Tor Nörrestranders böcker rekommenderar jag varmt även om de kanske är lite “outdatade” nu, men välskrivna. Sekunden innan du bestämmer dig för att resa dig, har redan en signal sänts till lårmuskeln. Vem sände den? Du får drömmar som säger ditt vardagsjag att något visst ska hända. Så sker det. Vem sände det?

Vardagsegot är bra på många saker; stiga på bussar och handla mat och skriva på Facebook. Men det förstår inte de stora sammanhangen i tillvaron. Lär sig inte egot att lyssna på sina andra delar, går man vilse i sitt liv, sin existens. En materiell, ytlig kultur behöver just en vardagsmänniska, som tappat känslan inför livet och fyller tomrummet med sak efter sak.

Jag säger livskraft istället för köpkraft!