Bor du “enzam”?

 

Plötsligt hör jag en röst bakom mig som säger:  Bor du enzam?

Jag tittar upp ur mina papper som ligger på bordet framför mig. Jag sitter i trädgården vid vårt hyreshus och jobbar med en text.

Där står en nyinflyttad granne som jag sett bekanta sig med omgivningen genom att promenera runt kvarteret då och då. Hans fru har jag sett ute en gång, hans två söner har redan anslutit sig till barnen som leker på gården.

Jag bjuder honom att sätta sig vid bordet medan jag försöker utröna om det är vänligt frågat och början på en givande grannrelation. Eller ytterligare en av dessa ”kvinnokontroller” som jag råkat ut för under senare år. En ensam kvinna utomhus utan barn verkar vara provocerande på något sätt nuförtiden. Jag får lite tunghäfta när jag inte direkt kan bestämma vilket det är.

Han sätter sig faktiskt  vid bordet och börjar  uppfodrande  titta på mig. Inget leende, ingen vänlighet, bara två ögon som iakttar mig. Han bär shorts, kortärmad tröja och på fötterna flip-flops. Vi befinner oss i de sista dagarna av svensk sommar. Så tittar han på mina papper på bordet och börjar fingra bland dem som om han letar efter något. Kanske är han bara nervös.

Jag försöker stoppa honom genom att dra blocken till mig och börjar svara lite snabbt:

– Ja, jag bor ensam.

–  Är du lärare? Varför bor du ensam?

Fortsätter förhöret. För nu har jag bestämt att det är ”inre passkontroll” tills vidare. Jag väljer att svara ur repliklåda A som jag använder när jag utsätts för dessa närgångna förhör. Jag sitter ju ute och skriver ensam på olika platser runt om i staden.

– Min man dog, mina föräldrar dog, min bror bor i Afrika, min faster är 89 år. Min mage kan inte få barn. Då måste man bo ensam i Sverige, svarar jag och hoppas på ett medkännande ögonkast men jag ser inget.

Allt jag säger är ju också sant  men med den skillnaden att jag som HSP:are behöver min ensamhet för att hämta mig från vardagslivets hårda puckar av idag. Och för att kunna skriva. Men detta är ju inget jag kan förmedla till en nyanländ svensk med dåliga språkkunskaper sådär i ett första andetag. Jag bestämmer mig för att ta situationen med ro och se hur grannsämjan utvecklas. Jag frågar vad han heter och han svarar.

I samma stund som jag räcker fram handen och ska säga mitt namn är han redan uppe på benen och på väg bort. Jag tänker att nästa gång ska jag berätta vad en HSP:are är för något och vad jag skriver om.

Om han är intresserad.

https://www.sydsvenskan.se/2017-09-08/nasta-gang-far-vi-prata-om-vad-det-innebar-att-vara-en-hspare

Fyra böcker för en ny tid

 

 

fyraböcker

 

FYRA BÖCKER FÖR EN NY TID

 

Bland floran av böcker som nu tar upp vår ”nya tid” och dess specifika problem/utmaningar har fyra av dem, vilka jag läst från pärm till pärm, hamnat på mitt bord . De tar delvis upp samma aspekter av samhället men fokuserar samtidigt individuellt  på olika delfrågor.

”Den härskande klassen” av Bengt Ericsson redogör för den folkliga demokratins tillbakagång sedan 1970-talet. ”Landsplågan Islam” av norska Hege Storhaug går igenom islams utveckling under modern tid i västvärlden. ”Framtidsstaden” av Lars Åberg synar Malmös konkreta problem och framtid. ”Massutmaningen” av Timo Sanandaji ger sin syn på hur Sverige ska gå vidare i sina 25 punkter.

Det man kan känna under genomläsningarna är att detta är fyra personer som verkligen bryr sig om samhällets utveckling i hjärtat. Böckerna innehåller detaljerade situationer och fakta som du själv måste ta ställning till och ger inga populistiska råd eller slutsatser. Författarna litar på att du kan tänka själv och inte blir en i kalkongruppen.

 

——————————

 

Det jag främst lärde mig i Bengt Ericssons bok är hur den demokratiska processen underminerats genom kommunsammanslagningarna på 70-talet då 200.000 lokala fritidspolitiker försvann. Samtidigt halverades antalet partimedlemmar mellan 1979 – 1991 för att sedan halveras ytterligare en gång mellan 1991 – 2009. Idag har vi kvar ca 3 % av Sveriges befolkning som är med i ett parti!

Maktkoncentrationen har hamnat hos ett antal inbördes relaterade toppolitiker vilka göder varandra ekonomiskt genom att anslå enorma bidrag till partipolitiken. När han på s. 25 summerar ihop de belopp som partier erhåller per år från skattebetalarna  inser man att något är fel. 1, 25 miljarder per år för att föra ut sin politik!

Samtidigt har antalet kommunikatörer i kommunal tjänst stigit från 1 600 till 6 000 samtidigt som antalet journalister sjunkit med 2000.. här kan vi tala om olika verklighetsbeskrivningar!

———————————

I Hege Storhaugs bok om “islam i västvärlden” får jag följa en norsk journalists personliga kontakter i Pakistan från 1990-talet och framåt. Hon beskriver dels hur den islam som har vuxit i väst skiljer sig från “vardagsislam” i hemländerna; hon ger förklaringar till många fenomen som en oinsatt västerlänning inte kan förstå; hon undervisar i skillnaden mellan Mecka- islam och Medina – islam, hon lär en hur att läsa de två kompletterande böckerna om Mohammed för att förstå Koranens budskap osv.

Det här är något av en insiderbook från en person som levt  med muslimska vänner i flera decennier. Hennes huvudtema är att vi står inför ett ”civilisationskrig”;  muslimsk kultur kan inte  i grunden omfamna de västerländska principerna  t ex individens frihet och kvinnans frigörelse.

—————————–

I Timo Sanandajis bok om Sverige lär jag mig att de styrande försöker åtgärda dagens och morgondagens problem med lösningar som gällde för ett Sverige som inte längre finns.

Timo beskriver dagens samhälle som en upp-och nervänd pyramid där inte längre lågavlönade arbetare är botten i ekonomin utan istället är det ”toppen” av högutbildade specialister som driver samhället framåt ekonomiskt. Outbildad arbetskraft måste understödjas av högutbildade specialister i framtiden. Det är inte integreringssvårigheter som är dagens problem påstår han; han påvisar att utbildad, invandrad arbetskraft har arbete i lika hög utsträckning som svenskar. Det är både lågutbildade svenskar och invandrare som hamnar i ”skugga”.

I slutet av boken ställer han upp 25 punkter för förändring.

————————————

Den fjärde boken, som handlar om specifikt Malmös situation, är skriven av journalist Lars Åberg, f.d. Malmöbo. Han talar om en stad som inte vill se sina problem, en stad som anställer 55 kommunikatörer som ska skapa en medial bild av en framgångsrik stad. Samtidigt har dagstidningar i Sverige generellt  förlorat 2 000 kritiska journalister som tidigare agerade opposition.

Han menar på att Malmö är en stad utan egentlig opposition idag och där politiken har förvandlats till en byråkratisk och teknologisk struktur i samförstånd. Karriärvägar har stängts för den som inte skriver under på den officiella verklighetsbilden.

I Mödernes fotspår

I MÖDERNES FOTSPÅR UNDER 300 ÅR

Jag slår på bilradion medan vi, min kära Chrysler PT Cruiser och jag, tar oss allt högre uppför det småländska höglandet. Vi är på väg från Skåneland med sina slätter och öppna landskap mot höglandets tystnad och slutenhet. Skogen öppnar sig dock igenkännande  och verkar sluka oss mer och mer ju högre upp vi kommer. Ett slags meditativt vara och ordlös kommunikation från gran till tall, från tall till gran verkar sprida sig även till bilen som nu spinnande tycks vara uppkopplad inte bara på bilradion, för plötsligt börjar radion spela Beatles gamla ”Get back”. Den har jag inte hört på decennier: ”Get back, get back to where you once belonged, get back, get back to where you once belonged..” “Återvänd, återvänd, till dit du en gång hörde hemma”. Jag tittar misstänksamt på träden längs vägen. Är det skogen som nu kommunicerar med mig eller är det slumpen, att min påbörjade släktresa bakåt i tiden, sammanfaller så väl med låten? 🙂

Vi närmar oss Alvesta. Där ser jag den välbekanta vägskylten mot byn Benestad till höger. I Benestad växte min mor upp med sina åtta syskon och där bodde mormor Ruth (från Vissefjärda) med morfar Carl (från Tomelilla). Mamma har berättat att från Alvesta station reste alla barnen ut i världen och mor och far stod på perrongen och vinkade farväl. Väl i Alvesta svänger jag så ner mot stationen, parkerar, köper en kopp kaffe i kiosken och sätter mig utanför för att föreställa mig hur dessa avsked och ankomster kunde ha sett ut i 30-talets Sverige. Järnvägen var nu sedan länge ett normalt inslag i det svenska samhället och morfar Carl arbetade som postiljon ombord på sträckan Lund-Kalmar. Det enda jag i verkligheten ser är några stycken ”nyanlända” som vilset står i en klunga vid perrongens ena ände och försöker se coola ut. Tiderna har sannerligen förändrats.
Jag tar med mig kaffet och beger mig nu till Alvesta kyrka för att söka upp mormor Ruths grav och ta några kort. Väl framme hittar jag henne och de andra ganska fort efter ett samtal till moster Vera i Söderköping. Av alla de elva i familjen finns nu bara de två yngsta syskonen kvar på jorden: moster Vera och morbror Erik. Tidens gång slår mig extra tydligt när jag sätter mig med min latte vid graven och begrundar dem som ligger där. Jag minns min mormors långa fläta som ringlade sig en bit på golvet när hon tog ner knuten om kvällarna innan läggdags. Stunden man fick borsta det långa håret åt henne medan hon satt på en pall. Jag minns moster Ingrids glada skratt och humor och moster Nornas sjukhem där jag arbetade i ungdomen på sommarloven. Nu vilar de här efter ett liv av möda. Det är nästan som jag själv andas ut när jag tänker att det är över. Efter en stund med dem tar jag farväl och far till vandrarhemmet utanför stan för att slå upp mitt tält för natten.

Nästa dag reser jag vidare österut mot Dackebygd, mot mormors barndom runt sekelskiftet 1900 utanför Vissefjärda. Jag passerar Växjö och följer leden mot Kalmar, där jag sedan svänger av i Eriksmåla söderut. Skogen tätnar ännu mer och reser sig allt högre. Här verkar Smålandsskogen ha sitt absoluta centrum men avverkningsplatserna är många och söder över i Europa bryr man sig inte om en skog som kan tala genom bilradion.. AB Timber med sin slogan Loads of timber. Any time. Just in time. har köpt upp mycket häromkring och deras lastbilar rullar ständigt söderut med resterna av fallna trädsoldater på sina flak. “Om vi skulle lasta allt timmer som avverkas i Sverige varje år på timmerbilar, som vardera är 24 meter långa, så skulle raden av timmerbilar nästan nå ett halvt varv runt jorden. Så stor är volymen. I dag har vi dubbelt så stor virkesvolym som vi hade för hundra år sedan.” (Skogstyrelsen.se) “Det finns bara en liten spillra kvar av den svenska naturskogen, och inte ens den skyddas i dag. Det gör att hundratals växter, djur och svampar är hotade till utrotning i vårt land”, säger Mikael Karlsson, ordförande för Naturskyddsföreningen. Jag tänker också på de urmjölkade, tvångskalvande korna som för tidigt går i graven när de inte längre ger den avkastning man kräver numera. En gammal indian i Nordamerika sa när de vita kom dit: ”Först när de har huggit ner det sista trädet, förgiftat den sista floden, ätit upp den sista fisken, kommer de att förstå att man inte kan äta pengar”. Man undrar om man ska oroa sig eller inte..

När jag har installerat mig på vandrarhemmet i Långasjö sjunker jag framåt natten ner i en sömn fylld av granarnas sus utanför mitt fönster. På natten drömmer jag att en ung Navikvinna ur filmen AVATAR viskar något i mitt öra om urträdet som håller på att dö, men jag kan inte minnas vad.
Jag är i vart fall framme i det förflutna inställd på att följa mitt släktträd bakåt från mormor i Vissefjärda socken över till kvinnorna på gårdarna i Långasjö socken. Det kommer att bli några intensiva dagar fulla med kaffe och samtal. Men det vet jag inte än när jag sluter mina ögon denna första kväll i djupaste Småland.
Nästa morgon gör jag mig beredd på att upptäcka själva Långasjö samhälle. Jag beger mig till kyrkan och ser Elisabeth Bergstrand-Poulsens mäktiga altartavla som syns så fort man kommer in genom dörren. Bergstrand-Poulsen är en av bygdens två kända kvinnor. Hon målade och skrev om bl a bygdens folk, om deras liv och umbäranden. Den andra är författarinnan Gertrud Lilja som även hon skrev om Långasjöbor. Gertrud Lilja hade också mycket att säga om den moderna utvecklingen. Först var hon begeistrad över cykeln och de första bilarna men allteftersom grodde hennes skepsis inför det samhälle som växte fram. Hon säger 1960 när hon är 73 år: “Vinna tid? Och förlora massor med intryck under flygresor i en färglös rymd, under bilresor på fantasilösa autostrador.” och “I bullret från dammsugaren drunknar längtan, samvetskval och saknad. Vi är sunda och beskäftiga, moderna och sakliga även vi.”

Ute på kyrkogården, där under 800 år generation efter generation har vilat, försöker jag tyda de äldre gravstenarna som ligger upplagda längs kanterna, för att se om jag kan hitta några kvinnonamn ur min släkt från 1700 och 1800-talet men får inget napp. Fyra av min anmödrar vilar här. Den äldsta föddes 1706 och hette Sissela Månsdotter från Bågsjö. Jag får uppmaningen av en kyrkogårdsanställd att istället åka in till pastorsexpeditionen nästa dag och tala med Börje för att komma vidare. Istället promenerar jag nu runt Långasjön ett varv under det att jag genomför en liten tipstävling i att känna igen personer ur Bergstrand-Poulsens böcker. Jag känner med flickan ”Mataledan”, som föddes med eldsmärken i ansiktet och som fick drängen att vid matbordet utbrista till sin husbonde att han inte kunde äta vid åsynen av henne vid bordet. Han blev alldeles ”le åt maten, ”matale”.Jag undrar hur den stackars flickans liv formade sig sedan, men det är det väl ingen som vet något om. Jag försöker också lära mig skillnaden mellan gulvial och kärringtand. Jag har med mig nummer 2 /2016 av TräskoPosten med tema Vatten, där det finns ett reportage som tar upp alla växter runt Långasjön.

Framåt eftermiddagen beger jag mig till Klasatorpet strax utanför samhället. Där spelades Vilhelm Mobergs Utvandrarna in. Jag kommer i ett långt samtal med damen som tar emot mig och det är hon som inspirerar mig att skriva ner denna reseberättelse för TräskoPostens läsare. Tyvärr vet jag inte hennes namn! Där går jag också en tipsrunda medan jag vandrar mellan hus och ladugård. Det är en god atmosfär över hela området och jag hoppas att de ursprungliga invånarna ändå hade det hyggligt här. Det är ju annars om just dessa, torparna, träskomänniskornas liv och umbäranden som Vilhelm Moberg skriver. Det var bland dem de flesta utvandrarna fanns, det var torpen som stod för den största befolkningstillväxten under 1800-talet och som utsattes värst under nödåren på 1860-talet. Moberg skriver: “Och jag skriver nu alltså om denna stugbacke, om andra stugbackar runt omkring, jag berättar om dessa stugors folk, om träskofolkets möda och knog, armod och stolthet, förnedring och storhet”.

Jag avslutar dagen med att gå till Hembygdsgården för att dricka kaffe och äta våfflor med sylt och grädde. Där lär jag känna två underbara kvinnor Ros-Marie Sandberg och Asta Bjelkenbrant som tar hand om mig så väl som om jag kommit hem till dem. Jag återvänder till dem igen en annan dag och de berättar lite om sina liv för mig då. Ros-Marie Sandberg kommer från själva Långasjö och har varit samhället troget hela sitt liv förutom 5 år utomlands i Afrika. Då var hon i Tchad och Kamerun genom Pingstkyrkans verksamhet. I Långasjö arbetade hon som lågstadielärare hela sitt liv. Nu deltar hon i kyrkans kör och hoppade in som kantor där så sent som förra veckan. Asta Bjelkenbrant bor i Emmaboda men arbetade i många år som kokerska på ett vårdhem i Långasjö. Nu är hon volontär i Hembýgdsföreningen samt syr täcken åt frysande i Litauen via Gantekyrkan ( Metodisterna). Vi talar också om att vara våga leva fullt ut! Med åldern och mer stillasittande krymper lätt ens livsruta och till slut kan man känna sig rädd att ge sig iväg på långa resor som man faktiskt vill göra. Då är det viktigt att man trotsar rädslan och gör det ändå. Mitt eget motto till mig själv, när känslan kryper på, är ”hur svårt kan det vara”! Då får jag modet att göra det jag vill. I Ruts bok 3:11 i Bibeln finns orden från Gud: ”Så frukta nu inte min dotter, det du vill vill jag”. I Hebréerbrevet 10:25 står det: ”Ge inte upp er frimodighet. Den ska rikligen belönas”. Mer än så behöver en kvinna inte läsa i Bibeln, tycker jag. Hur svårt kan det vara! 🙂 De tre patriarkaliska abrahamitiska religionerna har spelat ut sin roll för att rädda framtiden, anser jag. Nu behövs modiga kvinnor!

Nästa dag bilar jag till mammas kusin Gullie Mattsson i Hyltan utanför Vissefjärda. Hon och jag har haft kontakt via dator och telefon sedan jag läste etnologi i Lund och började skriva om släkten. Nu är det några år sedan vi träffades och det ska bli spännande att uppdatera sig IRL.(In Real Life=i verkliga livet.) Hon möter på trappen till sitt hus och ger mig en kram. Hon har redan dukat till kaffe och vi sätter oss och börjar prata om släkten. Hon är med i min FB-grupp för släktforskning och vi har ofta kontakt där i olika spörsmål, men det är något annat att kunna tala ansikte mot ansikte. Gullie härstammar också från Slott. Hon är aktiv i olika föreningar och har spelat med i sommarteatern i Kyrkstallarna i Vissefjärda i flera år. I sommar är hon dock ledig. Timmarna går och vi har varit både över och under jord i vårt samtal! Till slut blir det dock dags att bege sig mot vandrarhemmet och när vi kramas adjö hoppas jag att inte dröjer lika länge tills vi ses igen.

Nästa dag beger jag mig till pastorsexpeditionen i Emmaboda för att utröna om mina förmödrar alldeles säkert ligger i Långasjö. Tyvärr visar det sig att allt material sedan 10 år tillbaka finns på Landsarkivet i Vadstena och att jag får vända mig dit när jag kommer hem. Jag skulle ju ändå åka till Emmaboda och vandra runt då stan utgör en del av min mormors historia, så det gör inget. På sommaren 1914 gick hon nämligen en sykurs i stan men hade varit på Öland på en resa. Hon steg av tåget i Emmaboda. Steg av gjorde också en ung postiljon vid namn Carl Edvard Hansson som genast blev betagen av kvinnan på perrongen och följde efter henne för att se vart hon tog vägen. Ruth hade gått in i trädgården där sykursen höll till. De satt ute och sydde på eftermiddagen. Carl vågade sig in och frågade henne om hennes namn och om hon kunde tänka sig att promenera runt kvarteret. Vilket hon accepterade. För att göra en lång historia kort gifte de sig våren 1915 och flyttade till Alvesta där Carl nu hade fått fast tjänst. Jag gick upp på perrongen och tog några kort och försökte se dem framför mig och det var inte svårt.

Men nu tänkte jag bila längs väg 520 för att följa mina anmödrar i fotspåren bakåt i tiden och återvänder därför till Vissefjärda. I Fåglasjö i Vissefjärda socken är min mormor Ruth född 1892. Tyvärr föddes hon utanför äktenskapet då äktenskapet med soldaten J.A. Augustsson-Fors uteblev. Mormor har senare i sina memoarer beskrivit hur modern tänkte dränka sig men inte vågade. Jag broderar ut lite: “När Kajsa-Stina gick stigen ner till sjön för att dränka sig, visste hon inte att världen stod på tröskeln till en ny tid; en tid med andra värderingar och synsätt, så olik hennes egen. Fostret sparkade i hennes mage som för att protestera inför det kommande. Hur mycket förstår ett ett litet barn innesluten i det andra vattnet, livmoderns trygga rum, så nära men ändå så fjärran det ofantliga livet utanför med sina solsystem, galaxer och kosmiska avstånd.Kanske förstod hon allt”.

Hennes mor arbetade sedan som piga runt om i Vissefjärda och Ruth växte upp som ”pigans oäkta unge”. Hon blev dock genom försynen tagen som fosterbarn av sin lärarinna Norna Sjöstrand i Sidlandsmåla när modern dog ung i kräftan och Ruth fick därigenom ett helt annat liv. I sina memoarer skriver Ruth långt senare att hon på nära hand fått uppleva människors svekfulla sätt. Ingen ville leka med henne som den oäkta ungen medan alla ville känna henne som fosterdottern till lärarinnan.. Hennes riktiga mor hade dock inget dåligt förflutet. Hon kom från bondgården Slott utanför Ellingsmåla. Hon hette Maria Charlotta Petersdotter, född 1856 och hon vilar vid Vissefjärda kyrka. Tyvärr togs många gravstenar bort när kyrkogården gjordes om och det finns inget spår av henne. Undrar var gravstenen är? Hennes far Peter Svensson brukade gården Slott tillsamman med sin bror Johan Svensson, mer känd som ”doktarn i Slott”. Om hans liv och botargärning har jag tidigare skrivit i ”I Dackebygd”. När Peter så dör för ung mäktar inte brodern Johan fortsätta och bådas andelar säljs och gården går ur en släkts ägo för gott, där den tidigare varit i flera hundra år.
Jag har en gång tidigare besökt gården och familjen Johansson, ättlingar till de som köpte den på 1860-talet. Jag åker nu igen den knaggliga, slingrande avtagsvägen till gården från 520:an mellan Vissefjärda och Långasjö. Väl framme sitter de i trädgården och firar en födelsedag med kaffe och tårta. Strax ställs en kopp fram för mig och samtalet är fort igång om gamla tider. Mest är det dock jag som pratar mest och de andra som lyssnar. Jag är intensivt inne i det förgångna och allt som hände då. Jag vet inte själv varför jag är så engagerad men det är som det är något jag ska ställa till rätta och göra ogjort. Kanske har mina anmödrar talat till mig om nätterna när jag sovit..

Maria Charlotta Petersdotters mor gifte in sig i släkten på Slott. Hon hette Kajsa-Lisa Petersdotter född 1822 i Fåglasjö och var min mm mm. Det var dit till den byn som Maria Charlotta återvände för att föda Ruth i sin ensamhet 1892. Både modern Kajsa-Lisa och mormodern Helena Svensdotter dog med bara med en dags mellanrum redan 1871; Maria Charlottas syskon hade utvandrat till Amerika och gården Slott var såld. Så hon hade ingenstans att vända sig än kanske till släkt i Fåglasjö. Maria Charlotta kanske också sökte sig till Fåglasjö som den tryggaste platsen hon kunde minnas att ta pigtjänst på, vid dotterns födsel. Dessutom tog hon hand om den lama systern som inte kunnat emigrera. Därefter tjänade hon dock på ett flertal gårdar runt om i Vissefjärda som Ruth senare beskriver i sina memoarer. Man får läsa hur den lilla flickan fäster sig vid olika människor längs vägen, får göra uppbrott när modern får ny plats någon annanstans. Idag vet vi hur en barnasjäl påverkas av för många uppbrott men då, vad visste man och vad hade man kunnat göra åt det! Kände hon sig någonsin hemma någonstans? Jag tänker många gånger på just Maria Charlotta med sin dotter Ruth, två kvinnor att ta vara på sig själva i en värld där så mycket hade förändrats för dem. Hur mycket av moderns tunga liv kom över tidigt i den lilla flickan?

Det är med Kajsa-Lisas mor vi går över gränsen till Långasjö socken. Min mm mm m Helena Svensdotter föddes 1788 i Trollamåla Södergård men kom att gifta sig med Peter Säf, en bonde i Fåglasjö. Eftersom jag inte tidigare har följt denna mödralinje bakåt är jag mycket nyfiken på platserna där de bott och vänder nu bilen mot Långasjö socken längs väg 520 efter att ha tagit adjö av familjen Johansson på Slott. Så småningom ser jag skylten Trollamåla åt höger och svänger in på en mindre grusväg. Nu börjar problemen komma. Jag frågar i flera gårdar, bl a hos Daniel Svensson, om de vet vem Sven Svensson var och var gården ligger som han brukade men ingen vet. Daniel Svenssons far säger fyndigt: Vi vet ingenting, vi har bara bott här i 100 år! Tyvärr får jag lämna byn utan att ha lokaliserat gården men här föddes min mm mm m Helena. Hennes mor i sin tur kom från Bågsjö och jag återvänder till väg 520 för att fortsätta förbi Långasjö längre norrut. På vägen passerar jag Plaggebo som spelat en stor roll i mitt förflutna också genom giften fram och tillbaka mellan just de två gårdarna. Jag stannar för att ta ett kort på det gula, vackra huset. Här bor en människa som bryr sig, det syns!

Jag fortsätter, korsar väg 120 och är snart i Bågsjö, vid det gråmålade huset. Här finner jag ett nytt kaffekalas i trädgården och blir snart sittandes med en kopp framför mig medan vi alla försöker reda ut släktförhållandena! Vid bordet sitter just ägarinnan till det gula Plaggbo, Magdalen Thiel och hennes dotter Elin Eriksdotter. De är där med fadern för att ta ner lite skog. Huset i Bågsjö ägs av Magdalens bror Carl-Anton Thiel. Härifrån kom alltså min mm mm mm Botil Svensdotter född 1759, min mm mm mm m Maria Nilsdotter, född 1733 och min mm mm mm mm Sissela Månsdotter född 1703 men som gifte sig hit från Backa, Ljuder verkar det som. Magdalen Thiel berättar att gården Bågsjö har gått i arv på kvinnornas sida i många generationer vilket inte är så vanligt. Nu försöker vi utröna hur hon och jag är släkt men vi lyckas dåligt .Som tur är lovar hennes bror via telefon att skicka mig sin släktforskning så det ska snart vara utrett. Och så har jag ju också min släktforskarkollega tillika sjumänning Hans Pedersen Dambo i Malmö ,som kommer från dessa grenar ,som kan reda ut saker i detalj! Magdalen engagerar också hembygdsföreningens ordförande Stig Hermansson i jakten efter att hitta rätt gård i Trollamåla för min mm mm m Helena. Han och jag tillbringar senare en del av kvällen i vandrarhemmets gästkök där vi sida vid sida plöjer igenom olika böcker. Vi kommer inte riktigt fram till något bra svar och till slut säger han att jag får åka till Ingvar på Näset bortanför Trollamåla, vid Parismåla och fråga. Under kvällens lopp lyser solen upp omgivningen extra starkt och några sekunder uppmärksammar vi det innan vi återvänder med näsorna ner i böckerna.
(väl hemma efter min resa googlar jag fram att Trollamåla Södergård måste vara det vita hus som byggs om som ligger strax till höger när man svängt höger i ”klykan”.)

Min sista dag i Långasjö packar jag och städar ur mitt rum. Jag äter middag med Andreas och Eva Gamani som driver vandrarhemmet, vilka jag har blivit märkligt bekant med under dessa dagar. De bjuder på potatisgratäng och Andreas tycker att jag ska flytta tillbaka till min hembygd igen. Det kan inte bli svårt för dig att engagera dig i något här, skrattar han, med tanke på hur jag har flängt runt. Jag tänker tanken och låten ”Get back” sjunger återigen i mina öron. Jag är mätt på storstaden, jag har blivit äldre och jag längtar till SKOGEN. Skogen är ett levande väsen för mig och modern forskning visar på ett mycket komplicerat kommunikationssätt mellan träden som går via deras rötter.. Kanske har jag inte så fel om de själsliga träden. Vår asatro före kristendomen använde trädet Yggdrasil som symbol för kontakten mellan världarna. Det kanske inte var en slump. Kanske är Yggdrasils söner och döttrar inte bara virke att elda upp..

Nu far jag till Ingvar och Solveig Karlsson på Näset. Gården ligger vackert med utsikt över sjön Törn. När jag knackar på öppnar Solveig och det dröjer inte länge förrän kaffekittlen kommer på och det blir fika även hos dem! Jag känner en djup tacksamhet för all den öppenhet och hjälp som getts mig under dessa dagar och avslutningen på resan kan inte bli bättre än detta besök. Solveig och Ingvar visar mig en bild på regnbågen tagen igår kväll. De säger att det var ett märkligt rött sken över hela gården som de aldrig någonsin sett förut, men de hann inte tänka på att fånga det på kamera. Samtidigt dyker en barndomsbekant upp med sin fru på gången upp mot huset och istället för att ganska snart resa hemåt mot Skåne blir jag kvar i flera timmar! Släktforskningen faller bort och istället diskuterar vi världens situation, Sveriges situation och vi känner alla en oro inför hur framtiden ska arta sig med så mycket omvälvningar; terrorn som breder ut sig, miljöförstöringen, den ökade kriminaliteten och det sociala sönderfallet i städerna osv. Men än finns livsglädjen kvar ändå och vi skrattar mycket och ofta runt bordet innan jag bryter upp för att resa.

Nu vänder jag bilen mot Skåne och via Tingsryd tar jag mig ner mot Karlshamn. På motorvägen känner jag mig nästan hemma. Då knackar någon mig på axeln och det är min mormor Ruth. Hon tittar på mig så vänligt och ger mig en kram för allt arbete jag gjort dessa dagar och plötsligt är vi i hennes kök i Benestad. Hon har satt fram sirliga små kaffekoppar och tycker att jag ska väl dricka kaffe med henne också, likväl som med alla andra! Jag muttrar något om att jag kör bil men hon svarar att jag vet precis hur jag ska dela upp mig och vara med henne också. Jag gör så och medan jag kör vidare på jorden, dricker vi kaffe på varsin sida av hennes köksbord i himlen under tysthet och begrundar denna ”hemvändarresa” om hennes innehållsrika liv. Fortsättningen på det får vi ta en annan gång!

Sissela Månsdotter 1703-1785 Bågsjö
Maria Nilsdotter 1733-1811 Bågsjö
Botil Svensdotter 1759 – 1828 Bågsjö
Helena Svensdotter 1788 – 1871 Trollamåla
Kajsa-Lisa Petersdotter 1822 – 1871 Fåglasjö
Maria Charlotta Petersdotter 1856 – 1906 Slott, Ellingsmåla
Ruth Forsberg 1892 – 1968 Fåglasjö
Märta Johnsson 1924 – 2010 Alvesta
Ingvor Sabina Le John 1954 Vetlanda

Varför flyr man till romaner?

Just nu följer jag Jan Guillos “tre bröder” vid förra sekelskiftet i en romansvit i tre delar, där Brobyggarna är första delen. De möter på motstånd, men avancerar stadigt i sina liv, bygger broar och järnvägar i det jungfruliga Afrika. Varför älskar man detta? Jag tror det beror på att de inte stoppats i sina liv av vardaglig motgång, mobbing, könsuteslutning, gamla trauman och ekonomisk återhållsamhet som de flesta av oss gör. Deras romanliv ser ut som en stadig linje. Vi får en tydlig överblick över människors väg FRAMÅT, till skillnad från våra egna, som vi stundvis drunknar i.

livskraft

LIVSKRAFT ISTÄLLET FÖR KÖPKRAFT!

Forskningen om hjärnan och vårt medvetande säger i princip att vårt medvetna vardagsjag är den siste som får information om vad som sker! 🙂

Tor Nörrestranders böcker rekommenderar jag varmt även om de kanske är lite “outdatade” nu, men välskrivna. Sekunden innan du bestämmer dig för att resa dig, har redan en signal sänts till lårmuskeln. Vem sände den? Du får drömmar som säger ditt vardagsjag att något visst ska hända. Så sker det. Vem sände det?

Vardagsegot är bra på många saker; stiga på bussar och handla mat och skriva på Facebook. Men det förstår inte de stora sammanhangen i tillvaron. Lär sig inte egot att lyssna på sina andra delar, går man vilse i sitt liv, sin existens. En materiell, ytlig kultur behöver just en vardagsmänniska, som tappat känslan inför livet och fyller tomrummet med sak efter sak.

Jag säger livskraft istället för köpkraft!