I Mödernes fotspår

Framåt eftermiddagen beger jag mig till Klasatorpet strax utanför samhället. Där spelades Vilhelm Mobergs Utvandrarna in. Jag kommer i ett långt samtal med damen som tar emot mig och det är hon som inspirerar mig att skriva ner denna reseberättelse för TräskoPostens läsare. Tyvärr vet jag inte hennes namn! Där går jag också en tipsrunda medan jag vandrar mellan hus och ladugård. Det är en god atmosfär över hela området och jag hoppas att de ursprungliga invånarna ändå hade det hyggligt här. Det är ju annars om just dessa, torparna, träskomänniskornas liv och umbäranden som Vilhelm Moberg skriver. Det var bland dem de flesta utvandrarna fanns, det var torpen som stod för den största befolkningstillväxten under 1800-talet och som utsattes värst under nödåren på 1860-talet. Moberg skriver: “Och jag skriver nu alltså om denna stugbacke, om andra stugbackar runt omkring, jag berättar om dessa stugors folk, om träskofolkets möda och knog, armod och stolthet, förnedring och storhet”.

Jag avslutar dagen med att gå till Hembygdsgården för att dricka kaffe och äta våfflor med sylt och grädde. Där lär jag känna två underbara kvinnor Ros-Marie Sandberg och Asta Bjelkenbrant som tar hand om mig så väl som om jag kommit hem till dem. Jag återvänder till dem igen en annan dag och de berättar lite om sina liv för mig då. Ros-Marie Sandberg kommer från själva Långasjö och har varit samhället troget hela sitt liv förutom 5 år utomlands i Afrika. Då var hon i Tchad och Kamerun genom Pingstkyrkans verksamhet. I Långasjö arbetade hon som lågstadielärare hela sitt liv. Nu deltar hon i kyrkans kör och hoppade in som kantor där så sent som förra veckan. Asta Bjelkenbrant bor i Emmaboda men arbetade i många år som kokerska på ett vårdhem i Långasjö. Nu är hon volontär i Hembýgdsföreningen samt syr täcken åt frysande i Litauen via Gantekyrkan ( Metodisterna). Vi talar också om att vara våga leva fullt ut! Med åldern och mer stillasittande krymper lätt ens livsruta och till slut kan man känna sig rädd att ge sig iväg på långa resor som man faktiskt vill göra. Då är det viktigt att man trotsar rädslan och gör det ändå. Mitt eget motto till mig själv, när känslan kryper på, är ”hur svårt kan det vara”! Då får jag modet att göra det jag vill. I Ruts bok 3:11 i Bibeln finns orden från Gud: ”Så frukta nu inte min dotter, det du vill vill jag”. I Hebréerbrevet 10:25 står det: ”Ge inte upp er frimodighet. Den ska rikligen belönas”. Mer än så behöver en kvinna inte läsa i Bibeln, tycker jag. Hur svårt kan det vara! 🙂 De tre patriarkaliska abrahamitiska religionerna har spelat ut sin roll för att rädda framtiden, anser jag. Nu behövs modiga kvinnor!

(forts.)