Just nu följer jag Jan Guillos “tre bröder” vid förra sekelskiftet i en romansvit i tre delar, där Brobyggarna är första delen. De möter på motstånd, men avancerar stadigt i sina liv, bygger broar och järnvägar i det jungfruliga Afrika. Varför älskar man detta? Jag tror det beror på att de inte stoppats i sina liv av vardaglig motgång, mobbing, könsuteslutning, gamla trauman och ekonomisk återhållsamhet som de flesta av oss gör. Deras romanliv ser ut som en stadig linje. Vi får en tydlig överblick över människors väg FRAMÅT, till skillnad från våra egna, som vi stundvis drunknar i.