I Mödernes fotspår

Här bodde min allra första anmoder i Vissefjärda socken: Sissela Månsdotter 1703-1785 Bågsjö Västragård, Långasjö sn. Foto: Ingvor Sabina Le John

I MÖDERNES FOTSPÅR UNDER 300 ÅR

(Även tryckt i Träskoposten 2016 sid 42 -46. )

Jag slår på bilradion medan vi, min kära Chrysler PT Cruiser och jag, tar oss allt högre uppför det småländska höglandet. Vi är på väg från Skåneland med sina slätter och öppna landskap mot höglandets tystnad och slutenhet. Skogen öppnar sig dock igenkännande och verkar sluka oss mer och mer ju högre upp vi kommer. Ett slags meditativt vara och ordlös kommunikation från gran till tall, från tall till gran verkar sprida sig även till bilen som nu spinnande tycks vara uppkopplad inte bara på bilradion, för plötsligt börjar radion spela Beatles gamla ”Get back”. Den har jag inte hört på decennier: ”Get back, get back to where you once belonged, get back, get back to where you once belonged..” “Återvänd, återvänd, till dit du en gång hörde hemma”. Jag tittar misstänksamt på träden längs vägen. Är det skogen som nu kommunicerar med mig eller är det slumpen, att min påbörjade släktresa bakåt i tiden, sammanfaller så väl med låten? 🙂

Vi närmar oss Alvesta. Där ser jag den välbekanta vägskylten mot byn Benestad till höger. I Benestad växte min mor upp med sina åtta syskon och där bodde mormor Ruth (från Vissefjärda) med morfar Carl (från Tomelilla). Mamma har berättat att från Alvesta station reste alla barnen ut i världen och mor och far stod på perrongen och vinkade farväl.

Väl i Alvesta svänger jag så ner mot stationen, parkerar, köper en kopp kaffe i kiosken och sätter mig utanför för att föreställa mig hur dessa avsked och ankomster kunde ha sett ut i 30-talets Sverige. Järnvägen var nu sedan länge ett normalt inslag i det svenska samhället och morfar Carl arbetade som postiljon ombord på sträckan Lund-Kalmar. Det enda jag i verkligheten ser är några stycken ”nyanlända” som vilset står i en klunga vid perrongens ena ände och försöker se coola ut. Tiderna har sannerligen förändrats.

Jag tar med mig kaffet och beger mig nu till Alvesta kyrka för att söka upp mormor Ruths grav och ta några kort.

Väl framme hittar jag henne och de andra ganska fort efter ett samtal till moster Vera i Söderköping. Av alla de elva i familjen finns nu bara de två yngsta syskonen kvar på jorden: moster Vera och morbror Erik. Tidens gång slår mig extra tydligt när jag sätter mig med min latte vid graven och begrundar dem som ligger där. Jag minns min mormors långa fläta som ringlade sig en bit på golvet när hon tog ner knuten om kvällarna innan läggdags. Stunden man fick borsta det långa håret åt henne medan hon satt på en pall. Jag minns moster Ingrids glada skratt och humor och moster Nornas sjukhem där jag arbetade i ungdomen på sommarloven. Nu vilar de här efter ett liv av möda. Det är nästan som jag själv andas ut när jag tänker att det är över. Efter en stund med dem tar jag farväl och far till vandrarhemmet utanför stan för att slå upp mitt tält för natten.