I Mödernes fotspår

Nästa dag reser jag vidare österut mot Dackebygd, mot mormors barndom runt sekelskiftet 1900 utanför Vissefjärda. Jag passerar Växjö och följer leden mot Kalmar, där jag sedan svänger av i Eriksmåla söderut. Skogen tätnar ännu mer och reser sig allt högre. Här verkar Smålandsskogen ha sitt absoluta centrum men avverkningsplatserna är många och söder över i Europa bryr man sig inte om en skog som kan tala genom bilradion.. AB Timber med sin slogan “Loads of timber. Any time. Just in time” har köpt upp mycket häromkring och deras lastbilar rullar ständigt söderut med resterna av fallna trädsoldater på sina flak. “Om vi skulle lasta allt timmer som avverkas i Sverige varje år på timmerbilar, som vardera är 24 meter långa, så skulle raden av timmerbilar nästan nå ett halvt varv runt jorden. Så stor är volymen. I dag har vi dubbelt så stor virkesvolym som vi hade för hundra år sedan.” (Skogstyrelsen.se) “Det finns bara en liten spillra kvar av den svenska naturskogen, och inte ens den skyddas i dag. Det gör att hundratals växter, djur och svampar är hotade till utrotning i vårt land”, säger Mikael Karlsson, ordförande för Naturskyddsföreningen. Jag tänker också på de urmjölkade, tvångskalvande korna som för tidigt går i graven när de inte längre ger den avkastning man kräver numera. En gammal indian i Nordamerika sa när de vita kom dit: ”Först när de har huggit ner det sista trädet, förgiftat den sista floden, ätit upp den sista fisken, kommer de att förstå att man inte kan äta pengar”. Man undrar om man ska oroa sig eller inte..

När jag har installerat mig på vandrarhemmet i Långasjö sjunker jag framåt natten ner i en sömn fylld av granarnas sus utanför mitt fönster. På natten drömmer jag att en ung Navikvinna ur filmen AVATAR viskar något i mitt öra om urträdet som håller på att dö, men jag kan inte minnas vad.
Jag är i vart fall framme i det förflutna inställd på att följa mitt släktträd bakåt från mormor i Vissefjärda socken över till kvinnorna på gårdarna i Långasjö socken. Det kommer att bli några intensiva dagar fulla med kaffe och samtal. Men det vet jag inte än när jag sluter mina ögon denna första kväll i djupaste Småland.


Nästa morgon gör jag mig beredd på att upptäcka själva Långasjö samhälle. Jag beger mig till kyrkan och ser Elisabeth Bergstrand-Poulsens mäktiga altartavla som syns så fort man kommer in genom dörren. Bergstrand-Poulsen är en av bygdens två kända kvinnor. Hon målade och skrev om bl a bygdens folk, om deras liv och umbäranden. Den andra är författarinnan Gertrud Lilja som även hon skrev om Långasjöbor. Gertrud Lilja hade också mycket att säga om den moderna utvecklingen. Först var hon begeistrad över cykeln och de första bilarna men allteftersom grodde hennes skepsis inför det samhälle som växte fram. Hon säger 1960 när hon är 73 år: “Vinna tid? Och förlora massor med intryck under flygresor i en färglös rymd, under bilresor på fantasilösa autostrador.” och “I bullret från dammsugaren drunknar längtan, samvetskval och saknad. Vi är sunda och beskäftiga, moderna och sakliga även vi.”

Ute på kyrkogården, där under 800 år generation efter generation har vilat, försöker jag tyda de äldre gravstenarna som ligger upplagda längs kanterna, för att se om jag kan hitta några kvinnonamn ur min släkt från 1700 och 1800-talet men får inget napp. Fyra av min anmödrar vilar här. Den äldsta föddes 1706 och hette Sissela Månsdotter från Bågsjö. Jag får uppmaningen av en kyrkogårdsanställd att istället åka in till pastorsexpeditionen nästa dag och tala med Börje för att komma vidare.

Istället promenerar jag nu runt Långasjön ett varv under det att jag genomför en liten tipstävling i att känna igen personer ur Bergstrand-Poulsens böcker. Jag känner med flickan ”Mataledan”, som föddes med eldsmärken i ansiktet och som fick drängen att vid matbordet utbrista till sin husbonde att han inte kunde äta vid åsynen av henne vid bordet. Han blev alldeles ”le åt maten, ”matale”.Jag undrar hur den stackars flickans liv formade sig sedan, men det är det väl ingen som vet något om. Jag försöker också lära mig skillnaden mellan gulvial och kärringtand. Jag har med mig nummer 2 /2016 av TräskoPosten med tema Vatten, där det finns ett reportage som tar upp alla växter runt Långasjön.

(forts.)