Ur “Ingen tar skit i de lättkränktas land” av David Eberhard (2010). s 97-98

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans bok “The New Totalitarians” ut och året därpå i översättning som “Det blinda Sverige”. På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett “halvt” västerländskt nordligt land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med Europa. Här  kan ni läsa både den engelska versionen The New Totalitarians sam den svenska översättningen i sin helhet.

Citat från s 277 och framåt:

“Bland svenskarna är det ofta begåvat och individuellt folk som
söker vila genom att förkorta sitt liv. Ett utomordentligt stort antal
intellektuella, särskilt författare, har begått suicidium i Sverige. Ett
urval av dem som så gjort innefattar 1940-talsdramatikern Stig Dager-
man, de två moderna kvinnliga diktarna Karin Boye och Eva Nean-
der, de mycket kända 1900-talspoetema Birger Sjoberg och Hjalmar
Gullberg, tjugotalsdramatikern Hjalmar Bergman och romanförfat-
tarinnan Victoria Benedictsson, en av åttitalisterna. Det är en akt-
ningsvärd procent av Sveriges litterära gestalter under det nu för-
gångna århundradet. Det år ungefär som om tredjedelen av de ledande
poeterna, romanförfattarna och dramatikerna i England och Amerika
begått självmord.

Dessa skribenters liv och verk visar att de överväldigades av en
ångest som härrörde från en känsla att vara annorlunda. När den
ytterliggende excentrikern Peer Gynt blir tillfrågad vad han är, svarar
han stolt att

”det är världen bakom min panna
som gör mig till vad jag är
och inget annat i världen.”

Men Ibsen, som var norrman, tillhörde ett lätt igenkännligt väster-
ländskt samhälle i vilket individen inte bara kunde existera utan också
sätta en ära i att vara annorlunda än sina kamrater. Rakt omvänt
finner vi i en novell av Hjalmar Söderberg, en välkänd svensk fin-de –
siècle-författare, en person som inser att han inte kan vara likadan
som människorna runt omkring honom och som söker begå självmord
på grund av att han är annorlunda. Excentrikem och outsidern i ett
västerländskt kulturland kan leva sitt eget liv, något så när lycklig
genom att han räcker till för sig själv emedan individualitetens erkän-
nande inom hans kultur tillåter honom ha en betydelse i sig. Men i
Sverige är människan en kollektiv varelse och saknar existens utanför
gruppen. Om hon upptäcker att hon är annorlunda finner hon sig
därmed berövad all känsla av identitet (som i stället mycket väl kan
stegras under samma omständigheter i ett annat samhälle) och förlorar
existensberättigandet som levande varelse. En sådan människa upphör
helt enkelt att finnas till.

Det finns också en annan sida av saken. Att vara annorlunda i
Sverige är att digna under skuldkänslor och vara den mest miss-
lyckade bland människor. Och åtminstone en psykoanalytiker (dr
Herbert Hendin vid Columbia University, som tillbringade fyra år i
Skandinavien under studier av självmorden där och som framlade
sina forskningsrön i verket Suicide and Scandinavia, (New York 1964)
har slagit fast att självmorden i Sverige nästan uteslutande beror på
att folk inte känner sig kunna motsvara strängt benhårda förväntningar
med åtföljande excessivt självhat for misslyckandets skull. Och en
människa har inte bara att bära sina egna självförebråelser, hon måste
också bli färdig med ett samhälle som förkastar individen och out-
sidern och envist söker bortförklara honom. Ofta tar detta form av en
kallt passionerad avund. Det är ett kollektivt känslosvall lika mycket
som ett personligt sådant, och det vändes mot var och en som avviker
från normen. Vanligast uttryckes det genom konstant nedsvärtande
och behandling av en person som om han faktiskt inte existerade. Det
behöver inte tvunget leda till självmord men kan lätt förorsaka sinnessjukdom. Förhållandet belyses genom en jämförelse mellan Ibsen och Strindberg. Når Ibsen råkade i bråk med sitt samhälle, blev han helt enkelt rosenrasande, medan Strindberg genomgick attacker av ren sinnessjukdom. Det var enligt en kännares uppfattning (regissören Alf Sjöberg, välkänd svensk teaterproducent med djupgående kännedom om Strindberg) en mekanism for självförsvar: ”ett skådespel inom skådespelets ram . . . han måste bli galen for att bevara sin psykiska hälsa”. Det svenska geniets öde har varit utomordentligt hårt.

Det som saknas i det svenska samhället är inte uppskattningen av
outsidern (som inte är särskilt framträdande i de flesta andra länder)
utan erkännandet av hans existens. I västerländska stater kan han
väl ofta nog bli illa omtyckt, men man erkänner åtminstone att han
finns till, och även han har rätt till en plats i solen. Endast i Sverige
förvägras outsidern rätten att existera. Antingen måste han instoppas i
samhället om han vill eller inte – eller också får han bortförklaras.
Ofta sker detta i psykiatriska termer, så att en dissident kan övertalas
att själv tro att han är mentalsjuk.” Slut citat.