Vägen till Sköttas

sköttas2Milsten mellan  Eksjö och Sävsjö. Foto: Ingvor Sabina Le John

“Sköttas” var en småländsk fäbod dit korna togs om sommaren  och dit man åkte för att “sköta” och mjölka dem.

En vandring längs en skogsväg i augusti, sett ur ett nostalgiskt perspektiv; det flydda agrara samhället som vi lämnade bakom oss för industrisamhället.

Det postindustriella samhället av idag faller samman utan rötter bakåt.

“Vadan och varthän” som den småländska bygdepoeten Pelle Näver undrade i en nyårsdikt.

Bilder

 

Den nya emigrationsvågen från både svensk landsbygd och Sverige

Citat:

“Merparten av landsbygden töms på befolkning. Det är en händelse som saknar motstycke – om vi bortser från Digerdöden på 1300-talet – i svensk historia, och det sker nästan helt utan debatt.”

I dag upplever Sverige en ny emigrationsvåg. ”Större än någonsin” enligt SCB. Varje år utvandrar cirka 50 000 personer, både invandrare och svenskar, av okända anledningar. Märkligt nog har SCB inga siffror på vilka delar av befolkningen det är som emigrerar. Utvandringen har hamnat i skuggan av invandringen.”

Timbro

SVT

“Faller ofta offer för andras sociala brister.”

Det är många som känner att de inte passar in idag; det är mycket mobbing på gång. Det är en svensk folksport enligt boken Mobbarna och rättvisan, skriven av Maciej Zaremba. I Frankrike faller trakasserier under allmänt åtal, inte i Sverige. I vårt land huserar det ganska ostört allt ifrån i skolan till vuxenmobbing på arbetsplatserna till grannar i hyreshuset eller på sociala medier.

En grupp som har det särskilt svårt är högfungerande Asperbergers. De är så lika “normalkurvan” men ändå inte.. De tillför samhället mycket positivt men den socialt obegåvade snittmänniskan utgår från sin lilla värld och dömer snabbt en Aspie.

Jag undrar också om inte det lilla barnet i H.C. Andersens saga Kejsarens nya kläder var en Aspie i vardande! 🙂 Oförmågan att spela med i “vuxenljuget” där man smeker varandras egon och hånar bakom ryggen ligger mycket långt borta för en Aspie.

Följande länk innehåller orden “faller ofta offer för andras sociala brister”, vilket är en mycket bra beskrivning av en Aspies gatlopp genom livet.

Vilken vacker värld vi skulle ha om alla vore Aspies! 🙂

Autism

Den högkänsliga människans funktion

 

Vi måste komma till klarhet med de mänskliga förutsättningarna för att klara framtiden:  vi är i grunden ett flockdjur likt hunden och fågeln. Vi är danade under sex miljoner år av vandrande tillsammans i en grupp av högst 50 individer. Dopamin (”feel-good”hormon) utsöndras när vi hjälper våra flockmedlemmar; det är naturens sätt att göra flocktillhörigheten stark. Lasse Bergs fyra mycket läsvärda böcker om Kalahariöknens urinnevånare talar om en stark Jantelag som ingen västerländsk sinnad av idag skulle överleva. Inget ego får äventyra gruppens överlevnad.

 Inom flocken finns en kärntrupp på 80% stabila, lite okänsliga varelser. De står för “vardagslivet” och att det lunkar på.  20 % av flockens medlemmar har känselspröten ute; deras uppgift är att varna för faror och balansera flockens inre konflikter. En obalanserad flock hotar alla individers överlevnad i en sträng natur. Ur dessa 20% kommer medicinmännen, shamanerna, de läkekunniga, de vise, ledarna.

I modern terminologi kallas de med känselspröten för “HSP:are” High Sensivitive Personality, på svenska den högkänsliga människan. Deras väsen och situation har alltmer uppmärksammats både inom forskning och i populärpress. I en okänslig, individualistisk civilisation framstår de ofta som förlorare genom sina ”överdrivna” reaktioner. De  upplevs de som ”svaga” och hamnar inte sällan bland dem som söker psykiatrisk hjälp. Om de inte har lyckats hitta en skyddad nisch inom kultursektorn, blivit författare, hittat en koja i skogen eller en förstående, beskyddande medmänniska har de det svårt att leva och hamnar lätt i depression. Om detta har författaren Elaine N. Aron skrivit flera läsvärda böcker.

Ibland väljer HSP:aren outsiderns roll; ensamheten ses ibland instinktivt som enda sättet att överleva i en onaturligt konstruerad civilisation. Alla moderna samhällen har dessa outsiders på olika sätt. Vissa samhällen accepterar deras existens men kanske inte precis uppskattar dem, de flesta av oss är ju ändå 80%-are. .

Andra kulturer, såsom det svenska, blockerar sig mentalt mot att uppfatta outsidern som en form av accepterad existens. “Du har väl några vänner!” kan en välmenande person säga. Enligt Sverigekorrespondenten Roland Huntford beror icke-acceptansen på att det svenska samhället fortfarande har kvar mycket medeltida strömningar i sitt sätt att tänka och verka – dvs Sverige bygger fortfarande på en medeltida klanstruktur (läs: organisationsSverige) som har väldigt svårt att  se individen i sig, för att inte säga outsidern.

Renässansen, som började i centrala Europa tidigt 1400-tal, kom aldrig till Sverige med sin accepterande syn av  individen, menar han. I sin bok ”Det blinda Sverige” ( finns på Internet Archive för nerladdning) går han igenom allt från Sveriges maktstrukturer genom tiderna till outsiderns situation av idag. Bland de höga självmordern i vårt land döljer sig många individualister som i slutändan blev för ensamma., säger han.

Jag anser att i ett demokratiskt samhälle av idag måste HSP:aren få chansen att verka utifrån sin egenart för att kunna vara delaktig. Med en så obalanserad flock som dagens samhälle utgör behövs individer “med känselspröt” som kan göra sig hörda på ett konstruktivt sätt. Läget är nu så allvarligt på jordklotet, där 80%-arna nu pucklar på varandra för fullt istället för att hålla sig till ”vardagslivet”.

Det handlar nu om flocken ”homo sapiens” överlevnad in i nästa århundrade – och utan de “med känselspröten” kommer det inte att gå bra.

Sydsvenskan

Om högkänslighet

“I Sverige är människan en kollektiv varelse och saknar existens utanför gruppen.”

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans bok “The New Totalitarians” ut och året därpå i översättning som “Det blinda Sverige”. På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett “halvt” västerländskt nordligt land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med Europa.

Citat från s 277 och framåt:

“Bland svenskarna år det ofta begåvat och individuellt folk som
söker vila genom att förkorta sitt liv. Ett utomordentligt stort antal
intellektuella, särskilt författare, har begått suicidium i Sverige. Ett
urval av dem som så gjort innefattar 1940-talsdramatikern Stig Dager-
man, de två moderna kvinnliga diktarna Karin Boye och Eva Nean-
der, de mycket kända 1900-talspoetema Birger Sjoberg och Hjalmar
Gullberg, tjugotalsdramatikern Hjalmar Bergman och romanförfat-
tarinnan Victoria Benedictsson, en av åttitalisterna. Det är en akt-
ningsvärd procent av Sveriges litterära gestalter under det nu för-
gångna århundradet. Det år ungefär som om tredjedelen av de ledande
poeterna, romanförfattarna och dramatikerna i England och Amerika
begått självmord.

Dessa skribenters liv och verk visar att de överväldigades av en
ångest som härrörde från en känsla att vara annorlunda. När den
ytterliggående excentrikern Peer Gynt blir tillfrågad vad han är, svarar
han stolt att

”det är världen bakom min panna
som gör mig till vad jag är
och inget annat i världen.”

Men Ibsen, som var norrman, tillhörde ett lätt igenkännligt väster-
ländskt samhälle i vilket individen inte bara kunde existera utan också
sätta en ära i att vara annorlunda än sina kamrater. Rakt omvänt
finner vi i en novell av Hjalmar Söderberg, en välkänd svensk fin-de –
siècle-författare, en person som inser att han inte kan vara likadan
som människorna runt omkring honom och som söker begå självmord
på grund av att han är annorlunda. Excentrikem och outsidern i ett
västerländskt kulturland kan leva sitt eget liv, något så när lycklig
genom att han räcker till for sig själv emedan individualitetens erkän-
nande inom hans kultur tillåter honom ha en betydelse i sig. Men i
Sverige är människan en kollektiv varelse och saknar existens utanför
gruppen. Om hon upptäcker att hon är annorlunda finner hon sig
därmed berövad all känsla av identitet (som i stället mycket väl kan
stegras under samma omständigheter i ett annat samhälle) och förlorar
existensberättigandet som levande varelse. En sådan människa upphör
helt enkelt att finnas till.

Det finns också en annan sida av saken. Att vara annorlunda i
Sverige är att digna under skuldkänslor och vara den mest miss-
lyckade bland människor. Och åtminstone en psykoanalytiker (dr
Herbert Hendin vid Columbia University, som tillbringade fyra år i
Skandinavien under studier av självmorden där och som framlade
sina forskningsron i verket Suicide and Scandinavia, (New York 1964)
har slagit fast att självmorden i Sverige nästan uteslutande beror på
att folk inte kånner sig kunna motsvara strängt benhårda forväntningar
med åtföljande excessivt självhat for misslyckandets skull. Och en
människa har inte bara att bära sina egna självförebråelser, hon måste
också bli färdig med ett samhälle som förkastar individen och out-
sidern och envist söker bortförklara honom. Ofta tar detta form av en
kallt passionerad avund. Det är ett kollektivt känslosvall lika mycket
som ett personligt sådant, och det vändes mot var och en som avviker
från normen. Vanligast uttryckes det genom konstant nedsvärtande
och behandling av en person som om han faktiskt inte existerade. Det
behöver inte tvunget leda till självmord men kan lätt förorsaka sinnessjukdom. Förhållandet belyses genom en jämförelse mellan Ibsen och Strindberg. Når Ibsen råkade i bråk med sitt samhälle, blev han helt enkelt rosenrasande, medan Strindberg genomgick attacker av ren sinnessjukdom. Det var enligt en kännares uppfattning (regissören Alf Sjöberg, välkänd svensk teaterproducent med djupgående kännedomom Strindberg) en mekanism for sjålvförsvar: ”ett skådespel inom skådespelets ram . . . han måste bli galen for att bevara sin psykiska hålsa”. Det svenska geniets öde har varit utomordentligt hårt.

Det som saknas i det svenska samhållet år inte uppskattningen av
outsidern (som inte är särskilt framträdande i de flesta andra länder)
utan erkännandet av hans existens. I västerländska stater kan han
vål ofta nog bli illa omtyckt, men man erkänner åtminstone att han
finns till, och åven han har rätt till en plats i solen. Endast i Sverige
förvägras outsidern rätten att existera. Antingen måste han instoppas i
samhållet om han vill eller inte – eller också får han bortförklaras.
Ofta sker detta i psykiatriska termer, så att en dissident kan övertalas
att själv tro att han är mentalsjuk.” Slut citat.

Mormor Ruths självbiografi

RUTH_edited-2

MIN MORMOR RUTHs LIV 1892 – 1968 Självbiografin  del 1 och 2 skrevs ca 1950.

(Även tryckt som följetong i hembygdsboken för Vissefjärda sn “I DACKEBYGD” årgång 2017/18)

Förord av Ingvor Sabina Le John:

Stramt stod den mörka klockstapeln vid Vissefjärda kyrka som i givakt och följde ännu en begravning vid sin fot. Den visste sin uppgift och de tre klockorna ”Maria,” ”Sofia ”och ”Helena” klingande ödesmättat fram och tillbaka medan änkemodern och änkedottern sänktes till den yttersta vilan i Herrens år 1871.

En uttunnad barnaskara på tre flickor famnade varandras händer och såg kistorna försvinna medan tre äldre syskon, som redan hade följt den stora emigrationsvågen till Amerika, ännu inget visste om. Vid bouppteckningen efter faderns död 1864 hade fortfarande de tre äldsta tjänat i trakten och närvarat. Lena-Stina, Maria Charlotta och Hilda Gustava stirrade nu ensamma, storögt på de äldre ur släkten och följde lydigt efter dem bort från graven när allt var över. Så var ett kapitel i svensk historia till ända.

Deras fädernegård Slott vid Ellingsmålasjön var sedan tidigare såld; deras mor, nu begraven, hade levt som undantagsänka kvar där till sin död med dem. Nu var familj och gård ett minne blott, bortsopad av tidens magra skördar och för tidig död. Livet skulle aldrig mer bli sig likt igen. En ny värld som tämjt järnet och uppfunnit maskinen väntade på fösa ihop människor i stora samlingar i städer och i andra länder, långt borta från sekler av tradition och byalag. Uppbrotten var inte endast geografiska, det var även ett uppbrott från invanda, trygga tankemönster om livet och världens beskaffenhet. Människan var nu utslungad på en ”aniarisk ”vandring utan slut. Gudsfruktan skulle komma att ersättes av existensiell fruktan; släktens trygghet och saga övergå i familjens trånga bo för att till slut övergå i individens ensamhet: den ensamma, moderna människans väg genom ett öde stadslandskap av betong och ångest.

Men hur lite visste tre flickor vid en begravning om detta i juni år 1871! De följde de äldre släktingarna ner till kyrkstallarna på andra sidan Lyckebyån, där utslagna, skira björkar drack vatten vid strandkanten. De satte sig tåligt att vänta i skrindan medan hästarna sattes för, för att fara hemåt. Ja hemåt, betydde fortfarande gården Slott med sin undantagsstuga för Maria Charlotta och Hilda. Lena-Stina hade redan blivit inhysehjon hos kyrkvaktmästare Jonas Magnusson i Fornamåla då hon drabbats av lamhet. Så de hade varandra i närheten. Åtminstone ett tag. Hilda, den yngsta, skulle också bege sig till Amerika så fort hon växte till sig och endast två systrar skulle bli kvar i Sverige.

Samtidigt på en annan plats växte systrarna Amanda, Edla och Norna upp hos sin far, Magnus Sjöstrand, komminister i Torsås församling på Öland. Hans stora intresse var botanik och han kom att skriva Ölands första flora. Detta intresse överförde han på sina döttrar vilket kom att påverka historien längre fram. Norna och hennes syster Amanda blev båda småskolelärarinnor. Norna Sjöstrand utexaminerades i Kalmar 1880 och efter några år fick hon fast tjänst utanför Vissefjärda som ambulerande lärare på två byskolor: Sidlandsmåla och Pellamåla.

Det som nu följer är RUTHs egen berättelse om sin mor Maria Charlotta, mostern Lena-Stina, sin fostermor Norna Sjöstrand och sitt eget liv. Den börjar några år efter begravningen av mormodern.

(Forts.)