Mormor Ruths självbiografi

Norna Sjöstran blev så ledsen när hon hörde Ruth tala så, ty för Eriks del visste hon, att han hoppats på något annat. Mor förstod att mannen i Emmaboda hade gjort ett stort intryck på Ruth och hon sade:

– Ja, du får väl taga med honom hit en dag när det passar, så att vi får se honom.

Ruth hade nu slutat sin sykurs och väntades hem. Hon kom också på kvällen men ensam.

– Nå, sade mor, har honom inte med dig?

– Nej, svarade Ruth, han hade så svår t att ordna med tågtiderna, men om en vecka får han semester och då skall han komma.

En dag kom Erik och hämtade Ruth till skogspromenad. Han ville tala med henne. När de sutto på en sten vid stranden:

– Nu Ruth, kan du svara mig på den stora fråga du nog anat att jag velat göra dig!

– Käre Nils, du har alltid varit min bäste vän, som en kär bror, men nu har jag träffat någon som jag lärt mig älska på ett annat sätt. Kan du förlåta mig?

Nils steg upp och kom fram till Ruth, tog hennes hand och sade:

– Jag har sett himlen i dina ögon och jag har hållit dig så kär och jag hade hoppats något annat, men fast det på detta sätt, skall jag alltid minnas dig. Jag hade aldrig varit den människa jag är, om jag inte fått lära mig att sträva efter det goda, det har du lärt mig och behöver du en vän om du kommer i nöd, så vet du att du har mig.

Det blev så tyst och de hörde endast böljornas slag och ett stilla sus från björkarnas kronor.

När de kom hem till tant Norna och hon fick veta allt, grät hon mycket. Men för Ruth var det som en ödeshand hade gripit henne.(forts)