Mormor Ruths självbiografi

Omsider stod man på alvaret, utsikten därifrån över Kalmar sund måste ses, den kan inte beskrivas. Först besågs slottruinen. Därifrån ställdes färden till caffe-torpet, en förtjusande liten grå ryggåsstuga. Hela grässluttningen var täckt med grupper av turister, som läto caffet sig väl smaka.

Mor beställde smörgåsar och choklad, middag skulle sedan ätas i staden. Efter en stunds vila fortsattes ett stycke ut på alvaret. Den som ej besökt denna plats kan alderig göra sig en föreställning om hur det känns att sitta på alvaret en solig dag. Luften är så olik den vi äro vana vid, så mild och len, uppfylld av de ljuvliga dofterna från de små örter och blommor som växa så rikt just här. I luften jublar det en tusenstämmig kör av småfåglar. Det var ens tilla och ljuvlig sommarafton. Nästa dag skulle Solliden besökas.

Så var blomsterfärden ett minne blott, men ett kärt och oförglömligt sådant. Mor hade efter ett kort besök på skolan rest för att hämta tant Lea hem till sig. Kära Tant, som aldrig kunde se det sköna. Ruth mindes hur hon brukat lägga sin hand på hennes huvud och känna hur hög hon var.

Och nu började arbetet igen, endast avbrutet av en enda stor händelse. Det var när två stora höskrindor från närmaste herrgård kommo och hämtade flickorna till en färd ner till havet. Det blev ett stort äventyr. Ja, kära Högalid, du var arbetets plats framför allt men också en givare av verkligt sund ungdomsglädje och när den 15 september uppbrottstimman slog var inget öga torrt. ”Till granarna och enarna, till gårdarna och stenanrna går minnet av dig, Högalid” sjöngo vi i en sång, och förvisso mången ung människa fick där sporren att hugga tag i livet på ett rätt sätt.

Ruth hade bara en önskan övrig, att alla skulle förstått att hur en människa arbetar och hur högt vi nå på samhällsstegen, får inte Gud bli det eftersträvansvärda då är livet meningslöst. Ruth undrade, skulle någon enda av kamraterna tänka på Gud när de mindes henne? De hade sjungit tillsammans så mången kväll: ”Skall det bli några stjärnor i kronan, jag bär när jag uppnått mitt himmelska hem, skall jag möta med fröjd på den himmelska höjd några själar jag vunnit för Gud?” Hade den sången fått någon betydelse för någon som lyssnat just då? Ruth hoppades det.

(forts.)