Mormor Ruths självbiografi

En vecka senare kom Carl och mottogs i Ruhts hem med blandade känslor. Han var vacker och symptatisk och Ruth var lycklig. Mor Norna var mer vänlig än hon ämnat att vara och när han började berätta om sin barn som voro utan mor, då rördes också hennes hjärta. En av pojkarna var hos en syster, han gick alltid och väntade på tåget ifall pappa Carl skulle vara med. Den andre var hos bekanta som ville adoptera honom, men Carl hade ännu inte givit dem något besked. Därför beslutades att Ruth och Carl skulle taga ut lysning meddetsamma.

Ruth, sade mor, något bröllop här hemma vill du väl inte ha. Du vill väl inte såra Nils. Tant Netten och jag följer dig till Emmaboda, så kan du vigas i kyrkan där i stillhet.

Ja, Ruth ville allt som mor ville.Hon tänkte i dessa dagar endast på sitt kommande hem och hur snäll hon ville bliva mot barnen. Hon älskade barn mycket och själv hade hon ju tidigare mist sin mor, hon visste vad det ville säga. Så gränslöst bra som hon haft det hos sin fostermor mindes hon ändå med vemod det vita huset, den stora parken där hon lekt. Det kära äppleträdet intill fönsterrutan, den stora granen, allt hade ett förunderligt skimmer över sig. Carl hade skrivit och talat om att han hade hyrt en vacker lägenhet utanför staden på en hög ås med utsikt över sjö och skog och nu väntade han dem.

Det var söndag, Klockorna ringde. Nedför åsen på väg till den lilla kyrkan i dalen var det lilla bröllopsföljet på väg, Både mor och Ruth älskade ju så varmt kyrkan och det kändes som om en mor tagit emot dem i sin famn.

Ruth var vitklädd med myrtenkrona och slöja, följd endast av en liten brorsdotter till Carl. Ruth hade alltid tänkt sig henne vid sin sida på sin bröllopsdag. Gamle prosten talade så allvarligt om äktenskapet, hur det kan bliva en förgård till himlen, men också hur tungt och sorgligt det kunde gestalta sig. Föga anande Ruth hur det senare skulle bliva hennes lott och mer än en gång förundrade hon sig över att rosorna blommade så länge den hösten. Hon tyckte senare att de blivit lagda på hennes lyckas grav. Varje gång hon såg ut genom fönstret tyckte hon att de glödde och talade sitt språk, till tröst och glädje. Men bröllopet talades det om länge. 2O år senare säger en liten gumma till Ruth:”minns inte frun mig, när jag öppnade dörren för er den ni vigdes i kyrkan?

Mor och tant Netten hade för länge sedan rest hem och Ruth var nu lämnad ensam att på allvar börja sitt nya liv. Hon kände sig lycklig och glad, ännu hade inte det hårda öde drabbat henne, rosorna blommade ännu både inne och ute.”

Här slutar första delen av Ruths bok om sitt liv. Andra delen handlar om hennes sju egna barn samt de två fosterpojkarna. Carl fick tjänst med Alvesta som utgångspunkt och paret flyttade dit 1915. Ruth var då 22 år gammal. De köpte ett hemman Björkeberg i Benestad utanför Alvesta och det var där min mor Märta så småningom växte upp. Men det är en helt annan historia..