Ur “Guds vänstra hand” av Adolf Holl

“Om de fullkomliga verkligen hade fått tröst visade sig under timmarna då man väntade på avrättningen, under den sista prövningen. I sådana situationer framgår det om medvetandet har lärt sig att låta den inre monologens ändlösa rader av ord förklinga och att ansluta jagkärnan till de positiva energifält som världen är full av. Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Den som vill rädda sitt liv skall mista det. Ingen skall ta er glädje ifrån er”. s 122

“Grof drar ingen skarp gräns mellan psykotisk störning och extatisk mystik. Det enda han accepterar som skiljemärke mellan kliniskt och religiöst skeende är förmågan att integrera det upplevde i vardagslivet. Det “transpersonella” rummet innesluter enligt Graf både heliga och förryckta. Med detta utlåtande klarar man sig bra, också teologiskt.” s. 24

“Ande, grekiska ordet Pneuma, från semitiska roten r u h = luft i rörelse… I Johannesevangeliet är ruas ursprungliga sinnlighet bevarad: pneuma blåser vart den vill, och du hör den blåsa men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av pneuma”. s. 19

Vid frontlinjen 2020

De senaste åtta åren har en totalt förändrad situation vuxit fram; inte trodde jag att det skulle vara förknippat med sexualitet när en svensk kvinna sitter i sin sommarklänning och dricker kaffe utomhus. Det som har varit en självklarhet hela mitt 60-åriga liv har blivit något mycket exotiskt – för vissa. En sak är säker: en ensam kvinnas närvaro utomhus har en sexuell prägel numera även om den sker i en trädgård liggandes på knä vid en rabatt, med handskar upp till armbågarna, för att rensa ogräs.

Dagens solstund i trädgården innebar glåpord från passerande invandrarbarn om ”gamla mormor” ”monster” samt en vuxens  trummande på ett paket som han håller i handen, där han stannat på andra sidan staketet och stirrar på mig med höjda ögonbryn en lång stund innan han går vidare. De nyanländas arrogans och helt självklara attityd att jag är något som ska rättas till, retar mig.

Jag tycker ändå att situationen har förbättras något med åren:  regelrätta förhör av män, tuggandes solrosfrön, där de frågar varför jag sitter utomhus, om jag bor ensam och varför jag bor ensam, har minskat. De sexuella inviterna över staketet har också avtagit; fraser som ”jag behöver dricka vatten upp hos dig” tillsammans med en blinkning till regelrätta bokningar ”vi ses klockan nio vid porten” har också avtagit. Jag vet inte om det har med mitt arbete i trädgården och med grannhusets bosocial att göra eller om jag bara blivit äldre och mer ointressant.De som bor kvar kanske bara har börjat vänja sig. De flesta flyttar dock vidare så småningom och nya anländer.

Barnen används som förmedlare av budskap från innestängda mödrar som aldrig själva går ut. De förmedlar den innestängda kvinnans syn på kvinnan utomhus: ”Jag är ärbar, du är förtappad.” Kvinnors bankningar i fönstren säger en sak; men kanske längtar de själva ut en solig sommardag, en av de få denna regniga sommar. Men aldrig ser man till dem.

Orden ”hora” hörs inte heller lika mycket som tidigare år. Kanske har de vant sig vid den konstiga kvinnan som sitter så oberörd i sin solstol med sina böcker och sye, år ut och in. Kanske har de gett upp att försöka uppfostra mig, likt den pojke som med en stor suck tittade på mig när han gick förbi en gång men nu utan kommentarer.

Det finns utländska föräldrar som peppar mig i smyg; de som viskar att jag gör något bra, men de hörs inte lika mycket som de högljudda, hånfulla kommentarerna. Det finns de som berömmer mitt arbete i trädgården, mitt underhållsarbete och min trädplantering. Men de värmande orden värmer mindre än de hatiska sårar.

Men jag ger mig inte – så länge som jag bor i Sverige ska jag leva som jag alltid gjort: utomhus i en trädgård om sommaren!

Landet utan en berättelse

En sak är säker: en människa som ingår i en berättelse har en inre plats för sin själ, ett syfte med sitt yttre liv och en väg att gå. Denna berättelse kan vara religiös, politisk, samhällsförändrande eller endast personlig. En sådan människa lever och fylls av energi i utbytet med andra med samma inriktning och mening i det kollektiva avstampet. Vi ger varandra liv.

Sverige hade en sådan berättelse, en saga om ett land som reste sig ur fattigdom till ett av världens främsta välståndsriken. Den berättelsen deltog mina föräldrar aktivt i; deras 1900-tal var en resa från utauktionerade barn på fattighus till dagens adopterade barn från Kina. Det gav en glödande bakgrund till deras personliga liv. 70-talet var i sin tur härligt för oss unga som kom ut då med sin kvinnokamp och önskan om en bättre värld.

En människa kan leva länge på en myt, en släktberättelse, ett lands storhetstid och framtidstro men till slut falnar elden om inte de kollektiva berättelserna byggs på med nya. Utan t ex den religiösa berättelsen att vila i blir det personliga livet som en stor, tom savann på äldre dagar, grubblade den store svenske grubblaren Ulf Lundell efter att ha fyllt 50 år: ”Människan är varken natur eller Gud, hon kan inte gå tillbaka till naturen och hon kan inte nå Gud, men hon skapar sig en uppfattning om Gud för minska den svåra ensamheten. Hur den uppfattningen ser ut beror på vem man är och i vilket samhälle man befinner sig.” Savannen utan stigar, savannen utan slut, utan riktning, bara planlöst gå. Öppna landskap var inte bara något positivt..

Vad innebär denna brist på en formulerad berättelse för framtiden för ett postmodernistiskt Sverige av idag med en stor invandring från helt andra slags kulturer? Vad för slags ram kan vi erbjuda dem att smälta in i om de inte redan tillhör den västerländska berättelsen om att Gud inte finns, klassresan är gjord och vetenskapen är sannare än själen? Den amerikanska drömmen finns inte här. Överlever de kanske mentalt endast genom att de fortsatt lever i sina enklaver med sina egna, starka berättelser om livet, Gud och de andra? Samtidigt som svensken tystnar alltmer..

Hamid Zafar ställer därför i GP (18 maj 2020) den helt korrekta och berättigade frågan: Vilken är den svenska berättelsen som integreringen ska vila på? Han skriver: ”Vi bör istället fråga oss varför den svenska integrationen ens fungerar? I ett land som saknar grundläggande mekanismer som gör människor till aktiva samhällsmedborgare bör vi kanske inte vara förvånade över utfallet.”

Johan Hakelius går så långt som att säga att svensken inte ens har någon själ, i Expressen ( 23 maj 2020) Hur märkvärdigt själlös ter sig inte svensken emot omvärlden, säger han. Underförstått att en människa utan själ inte söker någon djupare gemenskap. Det fastslog redan boken ”Är svensken en människa?” av Henrik Berggren och Lars Trägårdh 2014, där man anser att det svenska ensamhushållet av idag har sina rötter i en ensam svensks vandring över tundran.

I oktober 2020 håller president Macron ett långt tal till nationen. Han avslutar med orden: ( en så stor skillnad mellan Sverige och Frankrike! ): “Vi är inte ett individsamhälle. Vi är en nation av medborgare. Det förändrar allt. Vi lär oss att vara medborgare, vi blir en medborgare. Det handlar om rättigheter och skyldigheter.”

Christian Abrahamsson skriver i GP 2023: “Sverige måste vara ett av de svåraste länderna att komma till som invandrare, bland annat på grund av alla oskrivna men ändå järnhårda regler vi håller oss med. “

Där står vi idag, mina vänner. Ett land utan ett egentligt behov av gemenskap, en gemensam saga, berättelse, väg in i framtiden….Gud hjälpe Sverige, utbrister man nästan trots att man har gått ur kyrkan.. Och nu Coronan, blev det verkligen så stor skillnad i ditt privata liv som du twittrar om?

Sydsvenskan

Kära lilla Ahmed,

Kära lilla Ahmed, jag skriver ett brev till dig som jag hoppas att du kommer att läsa i framtiden.

Just nu hoppar du på ett ben bredvid mig på väg till Coop i vår stadsdel. Det är sommar och du är kvar i staden. Dina nya fotbollsskor glänser och dina träningsstrumpor sitter ordentligt uppe. Titta, titta, ropar du och skjuter iväg ett låtsasskott som mot ett osynligt mål. Du ska ju bli fotbollsproffs och det är viktigt att du tränar mycket och överallt.

I höst är det emellertid första klassen för dig som gäller. Ett nytt liv börjar. Om 12 år kommer du ut som en ung man på andra sidan, med en viss uppfattning om din identitet. Vem tror du att du är då? Just nu funderar du mest på om du ska välja glass eller godis. Vad ska du välja, undrar du sorglöst och tittar på mig med sådan tillit. ”Glass”, säger jag, det är ju så himla varmt”.

Första gången jag träffade dig på gården berättade du att du kom från Palestina. Pa-le-sti-na, sa du bestämt. Jag hade redan intervjuad din farmor Khadra som föddes under den stora massflykten 1947 och som sedan levde hela sitt vuxna liv i ett syrisk läger som statslös. Du föddes också där men kom på en gummibåt över Medelhavet för några år sedan tillsammans med henne, din far och några farbröder. Du hejar redan på MFF och vill inte lära dig arabiska, du talar flytande svenska och du integrerar dig fortare än vinden. Vem är du i framtiden? Jag undrar om du kommer att minnas ditt Palestina.

En dag kommer du att vara den unge vuxne i Sverige; jag bor förhoppningsvis på en klippa vid något hav i ett varmare land sista delen av mitt liv. Då ska jag skicka detta brev till dig och fråga hur ditt liv gestaltar sig. Kommer du ihåg tanten i grannhuset som spelade fotboll med dig i trädgården? Äter du fortfarande glass! 🙂 Jag bor i en liten stuga vid havet tillsammans med min hund och skriver som vanligt på något. Just nu på ett brev till dig. Vad gör du? Du som var så intelligent har väl gått någon utbildning, gift dig och fått barn. Kanske bor du i ett radhus i Oxie och jobbar på ett företag. Eller blev du fotbollsproffs? Spelar du kanske för MFF! Kanske du fortfarande kämpar för ditt Palestina och befinner dig på ett annat slags träningsläger någonstans i Mellanöstern..

Det jag inte önskar är att du kör omkring på stan i en fet Mercedes med en guldkedja runt halsen. Tiden vi möttes på gården var en orolig tid för Sverige med ökat våld, skjutningar, rån och överfall. Jag hoppas att du inte drogs in i den världen utan kunde gå din egen väg, inte följa det manliga flockbeteendet utan tänka själv. Men en dröm kan växa sig skev i en sunkig lägenhet. Drömmen om ett fritt Palestina eller drömmen om att bli fotbollsproffs kan ersättas av vredesmod och en självhävdelse på fel sätt, när man inser det omöjliga. Eller så blev du bara ”just another brick in the wall” som Pink Floyd sjöng om en gång, såsom de flesta av oss blir, nerhamrade, nertrampade och instoppade någonstans som en kugge inom det rådande Systemet.

Så fatta pennan, Ahmed, och skriv till min Poste Restante-adress och berätta! Eller kom hit och hälsa på! Havets ljud vaggar mig till sömns varje kväll och kommer allt närmre min säng för varje natt. En natt hoppas jag det tar mig med sig. Mitt Sverige är sedan längesedan borta och inte mycket att återvända till. Du får gärna ärva mitt hus och min trogna skrivmaskin, det enda som fungerar härute långt från stadens bekvämligheter. Hör av dig! Hälsningar från ”Tanten rakt emot”.

Från Skirö till Rosengård

Begrundan

På festplatsen Ekbacken i Skirö i djupaste Småland snubblar jag över några stenar på väg fram mot scenen. Folk börjar samlas för en gemensam stund medan det professionella dansbandet tar paus. Det lokala bandet Coverfunkers ska spela sin lugnande musik : ”vi förstår, vi förstår, sommarens drömmar slog inte in, men ge inte upp!”

Det är första helgen efter industrisemesterns slut. Hela parken ( och parkeringen ..) sjuder av aktivitet. Runt mig snubblar ungdomar fram och tillbaka, hojtande, skrattande, vinglande; en homogen massa av unga människor utan egentliga mål, mer än att oroligt röra sig mellan laserdiscot, öltältet och hamburgerbaren. Det är augustikväll och kulörta lyktor lyser upp det begynnande mörkret runt hela dansbanan där tonerna av Wisex just har ebbat ut.

Vemod kommer över mig; vart tog ni vägen, alla ni familjer med barnvagnar, alla ni äldre som satt och pratade, alla ni yngre som stod i klungor och skrattade åt något? Minnesbilder dyker upp: längs de vitklädda långborden vid kaffeboden satt grupper av familjer och drack kaffe och hade trevligt i pausen, mötte bekanta, släkt och arbetskamrater som gick förbi. Det fanns en social dimension i det hela som tycks ha gått förlorad. Vart tog ni vägen alla ni som befolkade festplatserna med er trygga närvaro och era glada skratt? Vart tog folket vägen, det svenska folket i alla åldrar?

– – – – –

Jag sätter mig i Bluestältet nära Järnvägsstationen i Malmö för att höra kvällens amerikanska bluesband dra sitt första sorgsna ackord på Malmöfestivalens andra kväll. Det årliga evenemanget förnekar sig inte. Staden sjuder av musik, mat och tivoli. Scenen är full av sladdar, gitarrer och mikrofonställ och cowboys. Träbänkarna är fullsatta med festglada folk sida vid sida. Där sitter två äldre ”tjejer” och röker, där står en barnvagn, där sitter farbror och hans kusin ute på vift, två fnissiga ungdomar viskar hemlisar bakom en stolpe, där sitter en hitrest familj, lite ovant uppklädda. Aha, det var hit ni flyttade allihop! Till storstaden försvann ni, allt folk, som en gång nötte dansbanorna på landsbygden. Till storstaden gick flyttlassen och här fortsatte ni livet nästan som vanligt.

– – – – –

Glassen i min hand börjar smälta i det gassande solskenet på Rosengårds Centrum i utkanten av Malmö. Jag är en turist som reser i tiden. Detta är framtiden som har kommit till Sverige för en uppvisning. Förbi mig seglar en stolt beduinkvinna helt dold i sin rosa slöja, två afrikanska vänner går passagen framåt högljutt diskuterande, en bil svänger in mot parkering med fyra nunneklädda damer på väg till supermarket medan arabisk popmusik väller ur dess inre, ett välklätt par med två likaledes alltför välklädda barn promenerar förbi som vore de på hemlandets gata för söndagens uppvisningspromenad, gungande höfter svänger från sida till sida med kubansk stolthet, när väninnor i högklackat skrattande rundar hörnet tillsammans, vid höghusen sitter stora grupper av familjer och släkt ute på gräsmattan och lapar sol och dricker te. Språk blandas med språk, seder med seder, endast de moderna attributen förenar: mobiltelefonen, varukorgen, bilen på parkeringen. Min glass smälter i solen medan jag begrundar. Var föds nästa “Vilhelm Moberg” som ska berätta om de nya ”Sverigefararna”.

Den nya familjen kommer! Alla gamla kulturgränser blir historia..Inte längre östgöte mot smålänning, inte längre svensk mot danska Skåne, inte längre Norden mot Europa, inte längre vita Europa mot kolonialvärldens färgprakt, inte längre kristen mot muslim, inte längre män mot kvinnor, inte längre västerländsk rikedom mot österländsk fattigdom. Jorden kommer att snurra i frigjord kreativitet med den nya spräckliga familjen som kommer.

My English life

 English adventures (written by myself for an English magazine, summer 2008)

 During my life I have had several mystique experiences, that has changed my outlook on life. Life is a never ending story of learning and exploring. It can never get boring, if you have an open mind. The experiences  I am going to tell you about, all happened in England.

   Back home in Sweden in 2001, I had bought myself a computer. I was getting bored in my little town, where everyone knew each other to well. I started to browse  different international dating sites and after awhile I came in contact with an Englishman. I liked his way of writing, his good punctuation and also his intellectual emails that followed. One weekend we were up to 20 long mails back and forth. I felt I had met someone to really talk with about philosophy, books and history, instead of the local football score  and the local gossip. How different didn´t the relation turn out to be!

   Now and then I “hitchhiked” with a  lorry driver to the south of Sweden, to see my mother who lived in Malmö. He is a long-distance driver and we used to say good-bye when I stepped out of his lorry arriving in Malmö.He used to continue down through Germany and often into Italy with his load.

    This early morning we sat sleepy beside each other in the lorry; it was about 5 o´clock a Saturday morning and the sun was  not over the horizon. I always love this situation; sitting cosely in a warm lorry, the radio on and feeling the dawn coming on slowly, while the scenary outside the window change from the deep forest of my home town to the open plains of the south of Sweden.

    He put on the coffee and tells me that he is going to England this time instead of his usual trip. I mention my English “friend” on-line and joke about just turning up on his door step.One thing leads to the other; instead of visiting my mum I follow him to England. The trip would take about a week.  I want to call my English friend, but I also want to play him a joke, so I wait until we were on the M25 around London some days later.

Varför flyr man till romaner?

Just nu följer jag Jan Guillos “tre bröder” vid förra sekelskiftet i en romansvit i tre delar, där Brobyggarna är första delen. De möter på motstånd, men avancerar stadigt i sina liv, bygger broar och järnvägar i det jungfruliga Afrika. Varför älskar man detta? Jag tror det beror på att de inte stoppats i sina liv av vardaglig motgång, mobbing, könsuteslutning, gamla trauman och ekonomisk återhållsamhet som de flesta av oss gör. Deras romanliv ser ut som en stadig linje. Vi får en tydlig överblick över människors väg FRAMÅT, till skillnad från våra egna, som vi stundvis drunknar i.