“Om de fullkomliga verkligen hade fått tröst visade sig under timmarna då man väntade på avrättningen, under den sista prövningen. I sådana situationer framgår det om medvetandet har lärt sig att låta den inre monologens ändlösa rader av ord förklinga och att ansluta jagkärnan till de positiva energifält som världen är full av. Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Den som vill rädda sitt liv skall mista det. Ingen skall ta er glädje ifrån er”. s 122

“Grof drar ingen skarp gräns mellan psykotisk störning och extatisk mystik. Det enda han accepterar som skiljemärke mellan kliniskt och religiöst skeende är förmågan att integrera det upplevde i vardagslivet. Det “transpersonella” rummet innesluter enligt Graf både heliga och förryckta. Med detta utlåtande klarar man sig bra, också teologiskt.” s. 24

“Ande, grekiska ordet Pneuma, från semitiska roten r u h = luft i rörelse… I Johannesevangeliet är ruas ursprungliga sinnlighet bevarad: pneuma blåser vart den vill, och du hör den blåsa men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av pneuma”. s. 19

Begrundan

På festplatsen Ekbacken i Skirö i djupaste Småland snubblar jag över några stenar på väg fram mot scenen. Folk börjar samlas för en gemensam stund medan det professionella dansbandet tar paus. Det lokala bandet Coverfunkers ska spela sin lugnande musik : ”vi förstår, vi förstår, sommarens drömmar slog inte in, men ge inte upp!”

Det är första helgen efter industrisemesterns slut. Hela parken ( och parkeringen ..) sjuder av aktivitet. Runt mig snubblar ungdomar fram och tillbaka, hojtande, skrattande, vinglande; en homogen massa av unga människor utan egentliga mål, mer än att oroligt röra sig mellan laserdiscot, öltältet och hamburgerbaren. Det är augustikväll och kulörta lyktor lyser upp det begynnande mörkret runt hela dansbanan där tonerna av Wisex just har ebbat ut.

Vemod kommer över mig; vart tog ni vägen, alla ni familjer med barnvagnar, alla ni äldre som satt och pratade, alla ni yngre som stod i klungor och skrattade åt något? Minnesbilder dyker upp: längs de vitklädda långborden vid kaffeboden satt grupper av familjer och drack kaffe och hade trevligt i pausen, mötte bekanta, släkt och arbetskamrater som gick förbi. Det fanns en social dimension i det hela som tycks ha gått förlorad. Vart tog ni vägen alla ni som befolkade festplatserna med er trygga närvaro och era glada skratt? Vart tog folket vägen, det svenska folket i alla åldrar?

– – – – –

Jag sätter mig i Bluestältet nära Järnvägsstationen i Malmö för att höra kvällens amerikanska bluesband dra sitt första sorgsna ackord på Malmöfestivalens andra kväll. Det årliga evenemanget förnekar sig inte. Staden sjuder av musik, mat och tivoli. Scenen är full av sladdar, gitarrer och mikrofonställ och cowboys. Träbänkarna är fullsatta med festglada folk sida vid sida. Där sitter två äldre ”tjejer” och röker, där står en barnvagn, där sitter farbror och hans kusin ute på vift, två fnissiga ungdomar viskar hemlisar bakom en stolpe, där sitter en hitrest familj, lite ovant uppklädda. Aha, det var hit ni flyttade allihop! Till storstaden försvann ni, allt folk, som en gång nötte dansbanorna på landsbygden. Till storstaden gick flyttlassen och här fortsatte ni livet nästan som vanligt.

– – – – –

Glassen i min hand börjar smälta i det gassande solskenet på Rosengårds Centrum i utkanten av Malmö. Jag är en turist som reser i tiden. Detta är framtiden som har kommit till Sverige för en uppvisning. Förbi mig seglar en stolt beduinkvinna helt dold i sin rosa slöja, två afrikanska vänner går passagen framåt högljutt diskuterande, en bil svänger in mot parkering med fyra nunneklädda damer på väg till supermarket medan arabisk popmusik väller ur dess inre, ett välklätt par med två likaledes alltför välklädda barn promenerar förbi som vore de på hemlandets gata för söndagens uppvisningspromenad, gungande höfter svänger från sida till sida med kubansk stolthet, när väninnor i högklackat skrattande rundar hörnet tillsammans, vid höghusen sitter stora grupper av familjer och släkt ute på gräsmattan och lapar sol och dricker te. Språk blandas med språk, seder med seder, endast de moderna attributen förenar: mobiltelefonen, varukorgen, bilen på parkeringen. Min glass smälter i solen medan jag begrundar. Var föds nästa “Vilhelm Moberg” som ska berätta om de nya ”Sverigefararna”.

Den nya familjen kommer! Alla gamla kulturgränser blir historia..Inte längre östgöte mot smålänning, inte längre svensk mot danska Skåne, inte längre Norden mot Europa, inte längre vita Europa mot kolonialvärldens färgprakt, inte längre kristen mot muslim, inte längre män mot kvinnor, inte längre västerländsk rikedom mot österländsk fattigdom. Jorden kommer att snurra i frigjord kreativitet med den nya spräckliga familjen som kommer.

 English adventures (written by myself for an English magazine, summer 2008)

 During my life I have had several mystique experiences, that has changed my outlook on life. Life is a never ending story of learning and exploring. It can never get boring, if you have an open mind. The experiences  I am going to tell you about, all happened in England.

   Back home in Sweden in 2001, I had bought myself a computer. I was getting bored in my little town, where everyone knew each other to well. I started to browse  different international dating sites and after awhile I came in contact with an Englishman. I liked his way of writing, his good punctuation and also his intellectual emails that followed. One weekend we were up to 20 long mails back and forth. I felt I had met someone to really talk with about philosophy, books and history, instead of the local football score  and the local gossip. How different didn´t the relation turn out to be!

   Now and then I “hitchhiked” with a  lorry driver to the south of Sweden, to see my mother who lived in Malmö. He is a long-distance driver and we used to say good-bye when I stepped out of his lorry arriving in Malmö.He used to continue down through Germany and often into Italy with his load.

    This early morning we sat sleepy beside each other in the lorry; it was about 5 o´clock a Saturday morning and the sun was  not over the horizon. I always love this situation; sitting cosely in a warm lorry, the radio on and feeling the dawn coming on slowly, while the scenary outside the window change from the deep forest of my home town to the open plains of the south of Sweden.

    He put on the coffee and tells me that he is going to England this time instead of his usual trip. I mention my English “friend” on-line and joke about just turning up on his door step.One thing leads to the other; instead of visiting my mum I follow him to England. The trip would take about a week.  I want to call my English friend, but I also want to play him a joke, so I wait until we were on the M25 around London some days later.

Just nu följer jag Jan Guillos “tre bröder” vid förra sekelskiftet i en romansvit i tre delar, där Brobyggarna är första delen. De möter på motstånd, men avancerar stadigt i sina liv, bygger broar och järnvägar i det jungfruliga Afrika. Varför älskar man detta? Jag tror det beror på att de inte stoppats i sina liv av vardaglig motgång, mobbing, könsuteslutning, gamla trauman och ekonomisk återhållsamhet som de flesta av oss gör. Deras romanliv ser ut som en stadig linje. Vi får en tydlig överblick över människors väg FRAMÅT, till skillnad från våra egna, som vi stundvis drunknar i.